Enligt mitt förmenande så kännetecknas en grön ideologi av nedanstående punkter:
- Grunden är att i alla politiska och ekonomiska frågor måste man utgå från om det gynnar klimatet och miljön, det gäller både kortsiktigt, men också på lång sikt. Att begränsa utsläppen av växthusgaser eller bevara den biologiska mångfalden är inget särintresse för ”engagerade”. Det är en förutsättning för all annan politik.
- Fundamentalt är demokrati, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Grön ideologi är även positiv till att djuren och naturen har juridiska rättigheter.
- Jämställdhet och jämlikhet, alla människor är lika mycket värda, oberoende av kön, ursprung, etnicitet, färg, språk eller religion.
- Frihet för människor men inte för kapital. Frihet för den enskilde är viktigt men pengar och kapital får inte flyttas till ett land med lägre löner, skatter eller annat som kan vara mera fördelaktigt.
- Naturens balans en förutsättning. Måttfullt brukande av naturens resurser liksom en rimlig fördelning bland hela jordens befolkning. IPCC rapporten: ”vi måste omdefiniera vårt sätt att leva och konsumera.”
- Nej till kärnkraft, den kan inte vara grön. Kärnkraft och kärnvapen är siamesiska tvillingar. Kärnkraft gynnar inte miljön varken på kort eller lång sikt. Avfallsfrågan är olöst och det tar för lång tid att få ner koldioxidutsläppen om man använder kärnkraft.
- Pacifism, icke-våld och neutralitet. Krig är kaos, lidande, död, plundring, våldtäkter och materiell förstörelse. Krig förstör människors själar. Fred genom fred och inte genom kapprustning.
Är sådana åsikter naiva, utopiska, orealistiska eller kloka, visa och insiktsfulla? Jag anser att fredsfilosofin är en förutsättning för grönt tänkande. Ordet ”grönt” handlar inte bara om miljön. Det är ett tankesätt som har sin egen logik och förståelse, sin egen känsla.
De enorma pengar som samhällen lägger på krig och militär skulle kunna användas bättre – men i dag finns ingen debatt om det, skriver Bo Alvberger i Syre 20 jan 2023.
”Varje gevär som produceras, varje krigsfartyg som utplaceras, varje robot som avfyras är en stöld från dem som hungrar och inte får mat, från dem som fryser och inte får kläder”.
Vem sa detta? Karl Marx? Fidel Castro? Mahatma Gandhi? Martin Luther King? Nej, rätt svar är absurt nog Dwight D Eisenhauer, USA:s president 1952–1960, dessförinnan general i andra världskriget och senare Nato-chef. Mest känd är han i dag för sitt utpekande av ”det militär-industriella komplexet”, som han gjorde i sitt avskedstal 1960.
Varje minut dör trettio barn på grund av avsaknad av vacciner samtidigt som det varje minut (!) används 1 300 000 dollar för militära ändamål. Kostnaden för en modern kärnvapenubåt motsvarar utbildningsbudgeten för 23 utvecklingsländer med 160 miljoner skolbarn.
Om vi inte vill att världen ska fortsätta se ut så här – vad gör vi för att förändra den? Vi lever ju i en demokrati, inte sant? Vad tänkte den halva av befolkningen, som röstade för en regering, vars tre ledande politiker – Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson – vägrade ställa sig bakom de mänskliga rättigheter som följer ur FN:s deklaration? Vi avlägsnar oss mer och mer från en situation som man som demokrat kan finna acceptabel. Det gäller i princip vårt eget land också. Sverige är lika med världen – fast med mildare utfall!
Krig är inte vad de säger att det är. Krig är inte trupper som stolt marscherar i raka led. Krig är inga tjusiga streck på en karta – trupprörelser, framryckningar, kniptångsmanövrar – allt det där är bara efterkonstruktioner. Krigsförbrytelserna är inga undantag, de tillhör vardagen. Historiskt har krig, diktaturer och förtryck fortsatt att avlösa varandra. Konflikter i länder eller mellan länder har försökt lösas med militärt våld. Det har aldrig fungerat på ett tillfredsställande sätt. Vi ska inte gå in i väpnade konflikter, inte rusta militärt för att värna fred och inte samarbeta med krigsorganisationer, som t.ex. Nato. I krig är det svårare att vara pacifist eller neutral, då är det inte konstigt om människor ändrar sig. Men det är inte rimligt att färga de nya åsikterna som gröna, många vill göra om den gröna ideologin till en med helt andra färger. Att sända vapen, upprusta i accelererande grad, ansluta sig till en allians som bygger på kärnvapen är inte en grön ideologi. En grön ideologi bygger på tanken: ”Make love – not war”. År 1987 talade den ryske presidenten Gorbatjov om ett gemensamt europeiskt hem för alla människor i Europa, det är vad vi vanliga människor vill ha. Civil olydnad och ett antivålds budskap leder till kompromisser, konflikthantering, förhandlingar och fredliga lösningar som det Mahatma Gandhi, Nelson Mandela, Desmond Tutu, Martin Luther King, suffragetterna i England och andra förespråkade.
Demokrati tar tid, demokratiska processer ska vara långsamma, allt ska hinna belysas, utredas och diskuteras. Ju större beslut, desto viktigare är det, det är därför vi har en tröghet inbyggd i det demokratiska systemet. Vi vill att de beslut som omställningen kräver skall vara demokratiskt fattade. Men det är svårt att tro att det kommer ske som det ser ut nu, det krävs enorma förändringar i våra nuvarande politiska och ekonomiska system. Den representativa demokratin står i stort sett maktlös när det handlar om att införa tvingande regler som minskar utsläppen från fossilförbränningen. Dagens politiska system är så beskaffat att våra folkvalda företrädare följer de icke folkvaldas vilja. I det ekonomiska systemet som råder nu är den enda möjligheten att minska växthusgasutsläppen är att ge kapitalägarna incitament och vägar att skapa vinst. Vi kan dessutom inte införa hur kostsamma incitament som helst – för då riskerar kapitalägarna att flytta till ett land där kostnaderna är lägre. I det världsomspännande marknadsliberala systemet råder nämligen frihet för kapital, inte bara för människor. Det övergår mitt förstånd att vi väljer politiker som accepterar att frihet reducerats till ett begrepp reserverat för marknadens rätt att agera utan ansvar, att vi röstar på politiker som leder oss till samhällets undergång.
Ansvaret för förändringen vilar både på politikerna och individerna, som Björn Wiman i DN skriver: ”Det ena går inte att tänka sig utan det andra. Samhällsförändring består av enskilda individers handlingar – handlingar som i sin tur påverkar samma individers syn på de politiska beslut som fattas.” Mitt under den pågående klimatkrisen och artdöden har vi folkvalda politiker som i praktiken arbetar för att vanvettet inte bara ska fortsätta, utan eskalera. Vi rör oss inte ur fläcken, för det ekonomiska systemet har en inbyggd girighet, det här systemet inte bara innehar makten, den är makten. Det ekonomiska systemet styr över det som borde vara ostyrbart: vattnet, haven, skogarna, bergen, de vilda djuren. Det styr över människor som borde vara fria, men tvärtom lever sina liv fastkedjade vid överkonsumtionens bojor. Det är speciellt svårt att acceptera ”att ”klimatengagerade” eller ”miljövänner” används som nedsättande tillmälen i den politiska debatten”. Att begränsa utsläppen av växthusgaser eller bevara den biologiska mångfalden är inget särintresse för ”engagerade”. Det är en förutsättning för all annan politik. Att genomföra en omställning kommer att kosta. Men inte hälften så mycket som att inte göra det.
Allt är till salu, även allt i naturen, t.ex. mark och skog. Eftersom så mycket idag handlar om ekonomi och eftersom det ekonomiska systemet styr över miljön, tror jag inte att vi kommer få stopp på miljökrisen. Att tro att en omställning kan ske utan att de ekonomiska systemet förändras, ser jag inte som möjligt. I vår kultur betraktas mark som en ägodel, marken och skogen behandlas som föremål, som ting, något som ska användas och konsumeras för människans egna själviska syften. Vi dikar ut, förstör åkermark och ängar, vi hugger ner och skövlar våra skogar, kallar det som blir kvar för ”föryngringsyta”. De ekonomiska intressenas makt hotar demokratin och vår miljö. Det blir istället mer likt den s.k. demokrati, som endast gynnar de rika, ett 1800 talets politik. När pengar får för stor frihet i makt, driver det världen i fel riktning och miljöförstöringen blir ett faktum. Äganderätten till marken är enormt viktigt i vårt samhälle, i lagar och politik, i nationalism, i konflikter och krig; det utspelar sig stora äganderättscharader vars förakt och likgiltighet drabbar människan. Storföretag styr ”marknaden” i första hand för eget syfte, att maximera vinst. Inte för en strävan att gynna det gemensamma samhället och en frisk natur. De motarbetar en omställning i världen genom de mediebolag och andra företag de äger. Med fake news och lobbyism påverkas samhället, detta påverkar även den demokratiska staten, som då allt mer tappar sin legitimitet.
Vi glömmer att mark och skog är liv, måste vårdas och förvaltas, vårt ständigt givande överflöd; att jorden är vårt enda hem. Det är rättigheter i äganderätten som möjliggör detta. Så länge det är så, kommer det levande livet att krympa. Människor tillåter att äganderätten inte behöver ta hänsyn till samhällets gemensamma livsbehov. Äganderätten står alltså över mänskliga rättigheter och demokratin. Denna attityd och dess konsekvenser har orsakat förödelse på alla sorters varelser och liv, skapat en massutrotning av ofattbar magnitud, dödat mycket av det liv som finns på denna unika planet. Det är ett brott bortom alla brott, men ändå paketeras och säljs detta brott som objekt för frihet och välstånd. Vi har skapat en kultur som har tappat kontakten med sina rötter, vi ser inte att vårt gemensamma arv som något värt att bevara för framtida generationer.
Det är äganderätt till mark som komplicerar allt för mänskligheten när vi i Sverige började bruka jorden och lämnade jägare och samlar samhället för drygt 6 000 år sedan, allt hade varit bra om fördelningen av resurserna fortfarande hade skett efter dom gamla principerna. Men jordbruket och så småningom ägandet av mark byggde helt nya hierarkier som fragmenterade våra samhällen – vi övergav den solidariska fördelningen, istället framträdde en socialt konstruerad och institutionell girighet, med på förhand givna förlorare och segrare. Människan lever nu i en pågående massutrotning som inte upphör innan vi har utrotat oss själva. Det verkligt sorgliga är att människans era, till skillnad från dinosauriernas, försvinner utan minsta spår. Som om vi aldrig hade funnits. Urtidsödlorna hade trots allt haft över 250 miljoner år på sig att lämna spår i metertjocka geologiska lager. Det enda som möjligen får framtidens geologer att studera det millimetertunna lager som människan har lämnat är radioaktiviteten från det plutonium som läckt ut från våra slutförvar.
Kriget i Ukraina och klimatkrisen hänger ihop. Fossilberoendet eldar bokstavligen på den största av kriserna, klimatkrisen, men ger också Putin ett betydande kassaflöde till sin krigsorganisation. Som om inte klimat- och miljöhoten vore nog späs de på ytterligare i beskrivningen och polarisering av kriget i Ukraina från båda sidor. Att under pågående krig fortsätta att köpa rysk gas och olja är att indirekt godkänna och säga att det är okej att döda barn, sjuka och gamla. Europa är beroende av rysk gas och olja, som vi inte hade behövt vara. Att stoppa världen från att gå mot en skenande uppvärmning blir ständigt mer brådskande. Hela vårt ekonomiska system har vi att kämpa emot och som bygger på att det finns billig fossil energi, som fossilindustrin är en del av. Att förändra det här systemet blir en svår uppgift, kanske omöjligt. Kriget i Iran-Irak 1980-1988, Gulfkriget på 90-talet, och den oljerelaterade konflikten i Nigerdeltat är bara några av många exempel där fossila bränslen varit, direkt eller indirekt, grundläggande orsaker till krig, konflikter och extremt lidande. Putins fruktansvärda invasion av Ukraina är bara det senaste exemplet som påminner oss om hur vårt beroende av fossila bränslen och oljepengar finansierar krig och konflikt.
Genom att omedelbart strypa importen av rysk olja och gas skulle Sverige och EU kunna bidra till att på ett avgörande sätt få ett slut på dödandet. Sedan Putin invaderade Ukraina har EU:s medlemsstater köpt olja och gas från Ryssland för mer än 500 miljoner kronor varje dag. Pengar som går rakt in i Kremls krigskassa. Rysslands terror mot civilbefolkningen är ett mörkt kapitel i mänsklighetens historia. Putin bär det fulla ansvaret för det krig han satt i gång. Men vi andra måste göra allt vi kan för att göra det så svårt som möjligt för Ryssland att fortsätta bedriva kriget. I Ukraina har mer än en fjärdedel av landets befolkning fördrivits från sina hem. Precis som människors liv ligger ekonomin i spillror. För en del handlar invasionens ekonomiska effekter faktiskt också om liv och död. Rysk export av olja och gas till Europa har hamnat under luppen i samband med kriget i Ukraina och protesterna mot denna export, som indirekt finansierar kriget, har växt sig allt starkare. Samtidigt som folket i Ukraina får utstå ett enormt lidande och människor som protesterar för fred i Ryssland riskerar stränga straff, fortsätter rysk olja och gas att skeppas till europeiska hamnar och bidrar till Putins krigskassa. Historien visar att krig inte löser konflikter, att krig inte kan vinnas, att krig bara lämnar efter sig materiell förstörelse, splittrade familjer och förspillda människoliv. Alternativet till krig är samtal, konflikthantering, förhandling och medling.
Nato och Rysslands invasion av Ukraina måste jämföras med gamla realiteterna. Kriget är hemskt och fruktansvärt och drabbar främst människor i Ukraina men också människor i Ryssland. Nato är en militärpakt med kärnvapen styrd av USA och maktmänniskor i Ryssland känner sig förstås hotade. Ryssland är en stark militärmakt och har också kärnvapen. I media framställs det som att det är ett val mellan Ryssland och Nato, egentligen är det ett val mellan krig och fred. ”Sverige behöver inte Nato för fred, Nato behöver Sverige för krig”. En svensk ansökan hjälper inte Ukraina – mera troligt destabiliserar den världsfreden. Beslut om medlemskap i Nato är i egentligen – om än inte formellt – taget för många år sedan och kommer att ramla ut som en naturlig följd av de beslut som är tagna de senaste tio åren. Många hävdar att det stärker vår trygghet, jag hävdar det motsatta, att det snarare bidrar till att underblåsa konflikter, trappar upp militariseringen och ökar vår osäkerhet. En ”gå ut i krig”-stämning finns bland oss svenskar som är obehaglig. Så klart att det Putin gör är absolut vidrigt och att kriget i Ukraina är fruktansvärt. Men just nu verkar det vara fritt fram att slå ned på allt ryskt och ryssar i största allmänhet. ”Det göds ett rysshat”. Medierna och politikerna borde sansa sig lite. Dessutom drar både regeringarna i Finland och Sverige sitt strå till stacken genom att vara positiva till en Nato anslutning. En anslutning gör att Ryssland kommer närmare Nato och känner sig ännu mera hotat, istället borde man skapa en buffert mellan Ryssland och Nato. Historien visar att våld och krig löser inga konflikter, de leder bara till ytterligare våld, materiell förstörelse och lidande. Dessutom utgör grunden till alla krig och konflikter maktbegär och/eller energi, alltså ett bakslag för ansträngningarna att stoppa klimat- och miljökollapsen, som också kriget i Ukraina så tydligt visar. Det finns bara förlorare i ett krig med ett undantag, det är fossil- och vapenindustrin. ¨
Krig enligt Frida Stranne. Hon är forskare med inriktning på amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik och kommer i höst ut med boken ”Illusionen om den amerikanska freden” tillsammans med Trita Parsi (Ordfront).
”Redan någon vecka in i Rysslandsinvasion av Ukraina tappar jag andan av bevakningen.
Jag sitter i Washington DC; tittar, läser och lyssnar. Svenska medier och politiker tycks ha blivit megafoner åt de mest inflytelserika amerikanska hökarna, de som gnuggar händerna allt hårdare i takt med att världsbilden i Europa och Sverige undergivet smalnar in och får konfliktdynamiken att se enkel ut. Det tjänar den amerikanska militarismen väl och är precis det de alltid har velat. De som gärna ser att konflikten fortsätter tills man får det regimbyte på plats i Moskva som Biden råkade erkänna att han vill se, men som han officiellt (givetvis) fick ta tillbaka. De som sedan kalla krigets slut har drivit en konfrontativ linje mot omvärlden och på olika sätt undergrävt folkrätten. De kompromisslösa. De som kontinuerligt utnyttjat Rysslands svaghet efter murens fall utan att tillmötesgå Moskvas krav på olika säkerhetsgarantier – något de själva med självklarhet hade krävt i samma läge. Det är deras bild av världen som nu utgör den övergripande berättelsen och får stå i det närmaste oemotsagd. Svenska experter och analytiker återberättar deras version utan att någon behöver svara på frågor om vad som mer kunde ha gjorts för att förhindra Putins vettvilliga invasion, vilka olika intressen som driver på konflikten i Ukraina eller hur internationella rättsprinciper har underminerats sedan kalla krigets slut och gett auktoritära ledare argument att göra lite som de vill.
Jag söker efter analyser som kan hjälpa människor att förstå komplexiteten i det internationella systemet och vad som krävs för att vi ska skapa en bättre stabilitet, inte spä på konflikter så att de aldrig kan ta slut. Det enda jag hittar är ensidiga argument som inte förmår problematisera vansinnets ursprung men framför allt inte söker efter hållbara vägar ut. Jag hör och ser lovvärda engagemang för människor i Ukraina och känner att det nog är dubbelmoralen vi visar prov på som skakar om mig mest. De dubbla standarder vi har för hur vi ser på krigsförbrytelser och militära handlingar i olika krig. Hur vi vill förstå och förklara ett krig som nödvändigt för att skydda någons upplevda hot (läs USA) men utan nyanser villkorslöst beskriva den andres som ren aggression (läs Ryssland). Jag förbluffas över att vi inte ens verkar tro att omvärlden ser och förstår denna dubbelmoral och att vi inte ser hur den också gjort oss mer osäkra.
Sådant som kallas krigsbrott i alla krig utom de amerikanska. Då heter det ”indirekta skador”.
Rysslands krig mot Ukraina är vettvilligt och fruktansvärt. Precis som alla krig leder det oss rätt in i ett nytt mörker och förlamar oss som mänsklighet. Men om vi vill skapa en mer stabil värld och minska konfliktytorna måste vi både zooma ut och se hela bilden och ta oss en djup titt i spegeln. Då kommer vi upptäcka hur världens aktörer är sammanflätade i en väv där de agerar och reagerar på varandras handlingar. I den är vi inte fria från skuld utan en del av problemet. Om vi inte ser det, vinner vi inget krig och i synnerhet ingen fred.
Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att studera USA:s krig runt om i världen. Suttit i arkiv och grävt fram dokument som intygar krigsbrott efter krigsbrott. Intervjuat policyrådgivare som försvarar dem. Pratat med veteraner som ifrågasätter de krig de varit en del av liksom de ideal de blivit ombedda att strida för. Jag har läst och hört om hur amerikanska soldater våldtagit kvinnor och torterat krigsfångar, hur förbjudna vapen använts i krig långt borta, hur man ödelagt sjukhus, kulturskatter och infrastruktur liksom hur man har ”råkat” slå till mot bröllop och begravningar. Sådant som kallas krigsbrott i alla krig utom de amerikanska. Då heter det ”indirekta skador”.
Jag har aldrig kunnat reda ut på vilket sätt dessa krig skulle kunna vara mer moraliska än andra. Hur vi någonsin har kunnat försvara dem och tro att just dessa utövats i kampen för något bättre och ”renare” Eller hur vi motiverar vilket pris våra mål är värda. Vi gömmer oss i godhet och säger oss strida för demokrati samtidigt som forskning entydigt visar att demokrati inte låter sig bombas fram utan bara lämnar kaos och instabilitet efter sig. För att inte tala om hur det skapat fler fiender och undergrävt de rättsprinciper vi sagt oss vilja försvara. Våld föder våld som föder våld – och dubbelmoral lämnar djupa avtryck i systemet.
USA fällde en bomb i minuten de första 30 dagarna av Gulfkriget 1990. Under tio år därefter lade man sanktioner mot Irak som orsakade hundratusentals irakiska barns död, något dåvarande utrikesminister Madeleine Albright menade var ett högt men nödvändigt pris. För vad? För att man några år senare – 2003 – skulle kunna invadera Irak och bomba landet sönder och samman. Detta utan att Irak hade med terrorattackerna mot USA 2001 att göra. I förebyggande syfte sa Bush – ifall Irak någon gång i framtiden skulle kunna bli ett hot. Vad var det om inte barbari? Vad var det om inte ett påhittat hot för att försöka erhålla mer makt? Men vilka sanktioner lades mot Washington?
Men i stället för grundliga diskussioner om hur saker hänger ihop och hur vi ska komma ut ur krigens vansinne upprepar sig förenklingarna dag efter dag i bevakningen av Ukraina. Samma typ av experter säger i princip samma saker om än på lite olika sätt. Journalistiska principer sätts helt ur spel. Obekräftade uppgifter om olika krigshandlingar duggar i stället tätt. När började vi tro att sanningen i ett krig är enkel? Ingen inväntar – som brukligt – utredningar kring luddiga informationer om vad som inträffat på en viss plats – eller om vem som gör vad, vilka krafter som kan vara i rörelse i Ukraina eller vilka intressen som driver på från olika håll. Bilderna vi får är svartvita. Alla vet svaren på allt – bara genom att följa Twitter? Till och med om källan är en rysk nationalist och antidemokrat publiceras det omedelbart och blir snabbt till en sanning. Saklighet får ge vika för känslomässiga skildringar på ett sätt som vore otänkbart i alla andra krig. I takt med att kriget fortlöper smyger sig insikten in under huden på mig att alla försök att förstå olika aspekter av kriget, eller vad man hade kunnat göra för att förhindra det, inte bara tystas utan beskrivs som att man skulle gå i Putins ledband. Hur hamnade vi här? När började vi uppfatta kritiska röster som ett problem? När började vi tro att sanningen i ett krig är enkel?
Jag skäms inför alla människor som erfarit vår (västs) militära aggression genom decennier bakåt. De som lever med följdverkningarna av västs krig och som kämpat för att få oss att förstå hur deras verklighet ser ut och hur vi har övergivit våra ideal gång på gång och bidragit till våldspiraler utan slut. De som nu häpet också inser att de haft helt rätt i att vi värderar olika liv och militära ”insatser” väldigt olika beroende på vem som begår dem och hur vi väljer bort viktiga delar i den övergripande bilden. Snarare gör vi allt vi kan för att skjuta insikten om vår egen skuld så långt ifrån oss som det går. Som att Bidenadministrationen just nu köpslår med jeminitiska liv när han – i utbyte mot att Saudiarabien ska sälja mer och billigare olja till USA – ger saudierna tillgång till nya vapen som de ska använda i Jemen där redan 400 000 människor dött – i ett krig som Washington dessutom kunnat stoppa i går.
Den enda slutsatsen jag kan dra efter alla år av forskning kring den internationella konfliktdynamiken och USA:s roll i denna är att vi helt enkelt inte vill förstå hur vi är sammanlänkade genom våra egna handlingar i en logik som påminner om en dödsdans. Snarare gör vi allt vi kan för att skjuta insikten om vår egen skuld så långt ifrån oss som det går. Vi lägger den i stället gärna bekvämt i knät på någon annan. Ondska och godhet tillåts bli rena och tydliga gränser mellan dom och oss. Ondskan finns alltid hos den andre. Det är möjligen begripligt i all sin bekvämlighet – men inte desto mindre förrädiskt.”