Begreppet tomhet är viktigt inom mahayanabuddhismen och består i insikten att allt är ömsesidigt beroende. Denna insikt fick med tiden ett eget namn: ”shunyata”. Ordet kommer från sanskritordet för siffran noll – shunya. Att allting är tomhet betyder att allt saknar egennatur. Istället för att fenomen finns till på grund av egna inre, av omständigheterna oberoende egenskaper, finns fenomenen till genom ett ömsesidigt beroende. Begreppet tomhet har missförståtts på många olika sätt, man trodde förr, här i väst, att det stod för något slags nihilism, ett förnekande av verkligheten. Men begreppet förnekar inte alls att verkligheten finns till, bara att den saknar en oberoende egennatur. Följande skäl kan anges för att alla fenomen är shunyata; att tänka sig det vore som att försöka förstå att:
1. Alla fenomen är sammansatta och saknar därför en oberoende egennatur. Atomen är ett bra exempel. Ordet atom betyder den odelbara, men man vet nu att atomen kan sönderdelas i många beståndsdelar.
2. Alla fenomen är föränderliga samt obeständiga. Utan föränderlighet skulle allt stå still. Och eftersom de är föränderliga är de obeständiga. Varje ögonblick ersätts omedelbart med nästa. Dessa ögonblick av verklighet är alla obeständiga och därmed shunyata.
3. Alla fenomen uppstår i ett ömsesidigt beroende och saknar därför en oberoende egennatur. Detta är grunden i Buddhas lära. Pratiya samutpada”– det ömsesidiga beroendet och shunyata – tomheten, i grund och botten två ord för samma sak.
Innan du förstår alltings tomhet måste du lyssna på undervisning. Men att bara förstå Dharma är inte tillräckligt, du måste därför också praktisera Dharma. Och om du har fel synsätt förstår du inte heller tomhetens natur.
”Denna yttersta verklighet, till vilken den fulländade visdomen har rört sig, som inom mahayana brukas kallas shunyata, vilket bokstavligen betyder ”tomhet”. Vi ska dock inte låta tanken leda oss mot någon sorts tomrum eller svart hål. Shunyata är inte tomhet i bemärkelsen vakuum; det är tomhet i betydelsen bortom alla begrepp, bortom tanken, bortom vad vi kan nå med rationellt tänkande. Med utgångspunkt i den yttersta verkligheten skulle man kunna säga att den fulländade visdomen är den andliga förmåga som uppfattar shunyata, och shunyata den förmåga som uppfattar den fulländade visdomen – den ena är subjekt och den andra objekt. Men med utgångspunkt i shunyata – om man alls kan tänka sig att shunyata kan ha en utgångspunkt – så finns ingen sådan distinktion. I den absoluta eller yttersta verkligheten finns bara ett icke-splittrat medvetande, inte uppdelat i polerna subjekt och objekt.”
Utdrag från
Att omvandla sig själv – att omvandla världen
Sangharakshita