Karma och Återfödelse – joranbriding.se

Villkorligt samberoende eller ömsesidigt beroende
Förståelsen av karma och återfödelse ska ses i ljuset av Buddhas mest grundläggande insikt, såsom den uttrycks genom läran om ömsesidigt beroende eller villkorligt samberoende, pratiya samutpada. Det är en allomfattande princip som inkluderar karma. Enligt denna undervisning uppstår allt i beroende av förutsättningar och villkor; när dessa förhållanden upphör, upphör också själva saken och fenomenet. Det finns en mycket viktig men ganska okänd text i Pali-kanon som heter Moliyasivaka Sutta där Buddha frågas om han accepterar uppfattningen att allt lidande och allt gott orsakas av tidigare handlingar. Buddhas svar är väldigt tydligt: ”Vad en person upplever, oavsett om det är trevligt eller smärtsamt eller varken smärtsamt eller behagligt, att allt som gjort orsakas av vad man gjorde i det förflutna. Då har man inte förstått min undervisning om villkorligt samberoende, därför säger jag att detta är fel.” I texten beskrivs också ett antal andra orsaker till behaglig, smärtsam och neutral känsla, av vilken karma bara är en orsak. Samma fråga behandlas också i en annan buddhistiskt text, känd, som heter: Frågor av kung Milinda: ”Har alla känslor sitt ursprung i ens karma? Nagasena svarar; alla känslor har inte ursprung i karma”. Buddhistisk skolastisk filosofi, Abhidhamma, klassificerade olika ”nivåer” av orsaker, där karma bara en. Det är de fem nivåerna av villkorligt samberoende – niyamas.

Karma är ett av de mest missförstådda begreppen i buddhistisk filosofi. Karma betyder bokstavligen ”handling”, i buddhismen förstås det som en viljestyrd handling. Karma innebär att en handling får konsekvenser, inte bara för en själv, utan också för andra, nu eller i framtiden. Men när många pratar om karma menar man egentligen Karma vipaka dvs ”frukter” eller konsekvenser av en handling. Den buddhistiska läran om karma säger att vår nuvarande verklighet formas av tidigare handlingar, precis som vår framtid kommer att formas av nuvarande handlingar. Med varje tanke, avsikt och handling planterar vi ett frö som en dag kommer att bära frukt. Karma betraktas ofta felaktigt som ett system för belöning och bestraffning (t ex: ”bra karma” och ”dålig karma”). Men den sanna kärnan i karma är medvetenheten om att vi alltid har makten att förändra våra liv genom att ändra oss. Som författaren och zenbuddhisten David Loy uttrycker det, ”Karma … är inte en fatalistisk doktrin. Tvärtom: det är svårt att föreställa sig en mer bemyndigande andlig undervisning.”

Det finns åtminstone två stora problem som karma traditionellt har förståtts. Ett av dem är dess olyckliga konsekvenser för många asiatiska buddhistiska samhällen, där en splittring har utvecklats mellan sangha och lekmän. Även om Pali-kanon gör det helt klart att lekmän också kan uppnå befrielse och upplysning, är lekmännens och kvinnors huvudsakliga ansvar att inte följa själva vägen utan att stödja de buddhistiska klostren. (Kvinnor kan t ex inte uppnå upplysning i theravadabuddhismens Thailand). På detta sätt får de punna eller meriter, ett begrepp som ger god karma. Genom att samla meriter hoppas ”lekmän” kunna uppnå en gynnsam återfödelse eller få någon sorts materiell belöning, vilket i sin tur leder till en ökning av klostersamhällets materiella rikedom. Detta tillvägagångssätt reducerar buddhismen till en form av andlig materialism. Det andra problemet är att karma länge har använts för att rationalisera och motivera rasism, kasttillhörighet, ekonomiskt förtryck, olika former av funktionsnedsättningar och så vidare. T ex rättfärdigar karma-tänkandet att politiska eliter förtjänar sin rikedom och makt eller att människor tvingas utstå den kast de fötts i för att i nästa liv klättra ett steg, förutsatt att man accepterar sin lott och uppför sig väl i det här livet. Många människor i buddhistiska länder tror fortfarande att allt i deras liv orsakas av ens karma. Men buddhismen lär oss att det inte är så. Buddha lärde oss att alla ting, såväl materiella som immateriella, är helt underställda olika villkor och är ömsesidigt beroende.

Jag hörde om en tibetansk buddhist-lärares reflektioner om förintelsen i nazistiska Tyskland under andra världskriget: ”Vilken hemsk karma alla dessa judar måste ha haft. … ”Och vilka hemska saker gjorde det tibetanska folket för att förtjäna den kinesiska invasionen 1950 och dess hemska efterdyningar!” Denna typ av vidskepelse, som anklagar offren och rationaliserar deras fruktansvärda öde, är något vi inte längre ska tolerera tyst. Det är tid för moderna buddhister att växa ur det och acceptera sitt sociala ansvar och hitta sätt att ta itu med sådana orättvisor.

Ett ovälkommet resultat av att se alla katastrofer som en konsekvens av karma är att detta kan bjuda in till passivitet, om man helt enkelt skördar frukten av sin tidigare karma, varför ingripa? Om vi förkortar någons nuvarande lidande, kommer de ändå behöva lida igen i framtiden tills de ”bränner av” all sin ”dåliga” karma. Att tänka så här är felaktigt därför vi agerar mot den medkänsla gentemot andra som är så grundläggande i buddhismen. Allt och alla är värda metta, oberoende vad man gjort, sagt eller tänkt; det är inte en belöning för gott uppträdande utan ett erkännande och bekräftelse på att allt liv är värt det.

Det är alltså sinnestillståndet som avgör vad man gör eller säger. En skicklig handling är grundad i ett positivt mentalt känslotillstånd, för ett oskickligt är det förstås tvärtom. Så kvaliteten av vårt mentala tillstånd är väldigt viktigt, för att handla på etiskt sätt måste vi hela tiden arbeta med vårt sinnestillstånd och förstå att hur vi tänker påverkar vårt handlande och vad vi säger. Så ett sätt att handla skickligt är att avstå från att skada allt liv, som den första föreskriften säger, den grundregeln genomsyrar också allt handlande.

Karmalagen
Karmalagen är en naturlag precis som gravitationen, den är verksam utan att det behöver finnas en laggivare och utan att det behövs en extern härskande gudomlig intelligens. Detsamma som gäller för gravitationen gäller också för karma. Istället är karma, viljestyrda intentioner, utförda av varje enskild människa, som om de är skickliga, kusala, skapar positiva resultat och om de är oskickliga, akusala, har skadliga eller smärtsamma verkningar. Inom buddhismen är karma inte ett kosmiskt straffrättsligt system för att en övernaturlig kraft eller att en Gud använder det för att belöna goda handlingar eller straffa onda. Etik är naturligt; vad som gör en handling etiskt eller oetiskt är inneboende i sakens natur. Från en buddhistisk synvinkel lever och bor vi i ett etiskt universum och det faktumet upprätthåller etiska värderingar.

Så vad gör en handling till karma?
Kom ihåg att i brahmanism som var en allmänt vedertagen religion i Indien på Buddhas tid, var karma en rituell handling – dess effektivitet berodde på korrekt utförande av en specificerad ritual. Karma hade föreskrivna värden, vilket genererade vissa förtjänster (eller tvärtom), oavsett vad den enskilda aktören har för sinnestillstånd. Men Buddha förstod karma på ett helt annat sätt. Han sa att intentionen, cetana, eller viljan, avsikten som motiverar en handling är det som betyder något. Så det karmiska värdet av en handling kan inte bara utvärderas genom att observera dess yttre; för att till fullo förstå den krävs också en förståelse av motivationen som gav upphov till handlingen. Denna motivation är inte alltid uppenbar, eftersom två handlingar kan verka ytligt lika men inspireras av motsatta motiv. Så två likadana handlingarna kommer att få olika konsekvenser om de drivs av olika avsikter och motivationer.

Vad är karma?
Det sägs att principen om karma kan sammanfattas i frasen ”handlingar har konsekvenser”, men det kan sägas mycket mer än detta. I lärdomarna som de fem niyamas illustrerar är karma inte en allmän lag om villkorlighet, karma är inte ens en allmän lag om handling. Karma är en praktisk undervisning som ligger till grund för buddhistisk etik. Den redogör för vårt avsiktliga beteende som inte bara leder till omvandling av vår moraliska karaktär – på gott och ont – utan också till vårt förhållande till andra människor, och till och med till den värld vi lever i. Som människa, har vi möjlighet att göra moraliska och etiska val. Alla våra viljemässiga och intentionsstyrda tankar, ord och handlingar leder till konsekvenser. Karma är bara en av de fem nivåerna eller ”naturlagarna” av villkorligt samberoende som gäller i universum. De konsekvenser som uppstår under denna nivå av villkorlighet är av två slag: externa och intern, för mer information se Livets lager eller De fem niyamas. Även om det är svårare att vara säker på om det som händer en är resultatet av handlingar i ett tidigare liv, är det relativt lätt att observera hur våra handlingar påverkar sinnet ögonblick till ögonblick i det här livet. Åtgärder som är baserade på skickliga och hjälpsamma tankar brukar i stort sett att få positiva effekter i världen, trevlig feedback från sin omgivning, en högre grad av inre tillfredsställelse och självförverkligande samt en djupare och rikare upplevelse. Naturligtvis får oskickliga handlingar motsatt effekt.

Men vad är en avsikt eller en intention?
Det är en medvetet avsiktlig handling som utförs av en varelse som har en moraliskt bedömningsförmåga. Detta innebär att endast varelser som kan överväga sina moraliska val och medvetet bestämma sitt beteende kan utföra karma. Så karma gäller inte djur, spädbarn eller svårt psykiskt funktionshindrade. Avgörande är att ”handling” i buddhismen inte bara handlar om det som utförs fysiskt utan också om tal och sinne. Så även tankar som vi inte agerar på har karmisk vikt – inte minst för att de spelar en viktig roll i det sätt som färgar vår upplevelse. ”Vi blir vad vi tycker”. När vi väl har lärt oss att bete oss på ett rimligt civiliserat sätt kommer tankar, snarare än uppenbara handlingar bli det som påverkar vår karma mest. Som utövare av buddhism måste man vara försiktig med dogmatisk acceptans eller blind tro, en undersökning av motiven bakom en viss uppfattning kan vara mycket lärorik. Vi lockas eller avvisas ofta av vissa läror av psykologiska skäl. Till exempel kanske vi vill leva för evigt, så vi tycker att återfödelsen är tröstande, eller vi kanske hatar oss själva och tycker att föreställningen om ett slut efter döden är lockande. Samtidigt borde vi inte känna oss skyldiga att följa en lära bara för att den har varit en historisk del av den andliga tradition som vi har antagit, vi ska inte heller låtsas vara mer övertygade av en doktrin som vi tycker inte stämmer in med vår kultur.

Ett pragmatiskt tillvägagångssätt för karma och återfödelse finns i Kalama sutta. I denna text påpekar Buddha att om man lever ett engagerat etiskt liv kan vara säker på fyra saker:

om karma och återfödelse är sanna, kommer man på grund av sitt skickliga liv att återfödas efter döden i en bra värld, kanske t.o.m i en himmel.
om återfödelse inte är sant men ändå har levt ett gott liv, blir man, hur som helst, lycklig och fri från illvilja.
om oskickliga handlingar skördar lidande, har den etiska personen inget att vara rädd för, för han har inte agerat oskickligt.
om oskickliga handlingar inte leder till smärtsamma konsekvenser, har den etiska personen ändå ingenting att frukta.

Citat från en kvinna som haft en nära-döden-upplevelse:

”Jag hade inte en återblick, utan ett återupplevande. För mig var det ett totalt återupplevande av varenda tanke jag någonsin hade tänkt, vartenda ord jag någonsin hade sagt och varenda handling jag gjort; plus effekterna av varje tanke, ord och handling på varenda en av dem som jag någonsin hade kommit i kontakt med, oberoende av om jag kände dem eller ej. Inte minsta detalj saknades. Om det finns ett helvete, så anser jag att detta var helvetet.”
Se: Nära-döden-upplevelse.

Det viktigaste är alltså att leva ett skickligt, medkännande liv. Om vi gör detta behöver vi inte oroa oss för vad som kan eller inte kan hända efter döden, eftersom om det finns återfödelse kommer vi att ha skapat en sund grund för nästa existens, och om det inte finns någon återfödelse kommer det inte att beröra oss. Vi måste inte förlita oss på möjligheten till någon ”belöning” efter döden eftersom det finns stora fördelar att vinna här och nu.

Exakt hur och varför ”lagen om karma” fungerar är svårförståeligt och kanske inte ens kan förstås om man inte är upplyst. Dessutom, den traditionella uppfattningen att till exempel en medfödd skada är följden av karmiska konsekvenser, är omöjlig att förena med våra nuvarande medicinska kunskaper. För enkelhetens skull, låt oss bara säga att med karmalagen menar vi att vi lever i ett ”etiskt universum”, där det oundvikliga resultatet av ”skickliga” eller ”oskickliga” avsiktliga handlingar medför konsekvenser. En sådan lag behöver inte vara direkt observerbar för att kunna urskiljas av andliga lärare som undervisar i olika religiösa och filosofiska frågeställningar men för att erkännas av vetenskapen måste den vara observerbar på objektiva villkor. Men eftersom all erfarenhet har en objektiv komponent kan karmalagen inte beskrivas av vetenskapen, karmalagen och vetenskapens lagar kan inte särskiljas.

Slutsats
Den traditionella buddhistiska läran om karma och återfödelse uttrycker hur våra handlingar av kropp, tal och sinne får konsekvenser inte bara för oss själva utan också för andra, nu eller i framtiden. Ögonblick för ögonblick skapar och återskapar vi oss genom vad vi tänker, säger och gör. Med tiden utvecklar vi distinkta vanor: ett igenkännbart ”jag” som gör oss mer benägna att fortsätta dessa vanor snarare än att anta andra. Vi fastnar i ett spår. Det här är de flesta av oss som upplever våra liv för det mesta: fångade i tankemönster och beteenden som vi varken kan eller vill bryta ut ur eller se bortom. Våra vanor blir gränsen för vår värld och vårt urval av val blir mycket smalt. Som oxar plöjer vi samma fåra, djupare och djupare ner i livets jord. Men våra liv är också nära kopplade till andra. Vi är inte fristående ”jag”, isolerade från allt och alla utan sammankopplade jag och vars handlingar påverkar andra och samtidigt som vi också påverkas av de omkring oss. Att vara människa är att relatera till andra människor. Inte bara får våra handlingar konsekvenser för andra nu utan de påverkar också människor som ännu inte har fötts. Att erkänna detta hjälper oss att förstå att hur vi beter oss i våra liv är en seriös fråga. Vårt beteende kan öka summan av total godhet i världen eller så kan vi få den minska. Det kan ofta verka som om vårt liv inte någon betydelse eller svårt att förstå exakt vilken effekt vårt beteende har, det är också svårt att se vårt eget liv i perspektiv. Det kan vara ett användbart tankeexperiment att föreställa sig hur livet skulle ha varit om vi aldrig hade fötts; skulle världen vara en bättre eller sämre plats?

Det är lätt att underskatta effekterna av vardagens godhet och elakheter. Det är ofta bara med tiden som den verkliga inflytandet och effekten av sådana handlingar kan ses. Medan de traditionella buddhistiska lärorna om karma och återfödelse ofta presenteras som en något ålderdomlig, ibland till och med naiv lära, kommunicerar de ändå tidlösa sanningar om vad det innebär att vara människa. Vi bär ansvar för vårt framtida jag och andra människor genom det vi gör, vi har makten att förvandla oss själva. Det är genom ett medkännande utövandet av denna kraft som vi uppfyller vårt ansvar mot livet och överskrider gränserna för vårt vanliga sinne. Vi lägger en fjäder på livets våg så att den väger över mot godhet.

Nedan följer några visdomsord om livet som kan vara värt att reflektera över: 

”Klamra dig inte fast vid upplevelser, människor och ägodelar du har samlat på dig i det här livet, eftersom du snart ska lämna allting. Istället uppför dig på ett skickligt sätt, för därigenom skapar du en positiv karma vars resultat du tar med dig till nästa liv.” 

”En del av levnadsvillkoren i det här livet beror på resultatet av den karma du skapat i föregående liv, var därför nöjd med det du har.” 

”Eftersom en del av det du tänker, gör eller säger kommer som ett resultat av din karma, överensstämmer kanske inte resultatet med dina önskemål. Därför, var lugn, sansad och möt allting som händer dig med jämnmod.”  

Källor och referenser:
”Exploring karma & rebirth” by Nagapriya
”The essential Sangharakshita” edited by Karen Stout

Cause and Effect
Reflecting on the law of Karma
En artikel i The Tricycle Magazine publicerad 2008 av Joseph Goldstein, översatt, redigerat och förkortat av Jöran Briding

Joseph Goldstein är medgrundare och lärare i Insight Meditation Society i Barre, Massachusetts, och dess Forest Refuge-program och hjälpte till med att etablera Barre Center for Buddhist Studies. Hans senaste böcker inkluderar A Heart Full of Peace och One Dharma: The Emerging Western Buddhism.

”Karma (orsak och verkan), kroppens, talets och sinnets påverkar alla aspekter av vårt liv. Dina handlingar påverkar både dig själv och de runt omkring dig på alla möjliga tänkbara sätt, karmafrön formar våra liv och våra världar, även om olika buddhistiska traditioner ger olika vikt till om handlingen har sin grund i intentionen eller inte. I båda fallen blir vi medvetna om dessa handlingars natur och kan faktiskt förändra vår karma.

Lagen om karma är en av de viktigaste lagarna som styr våra liv. När vi förstår det och lever efter den här förståelsen, när vi agerar på det vi vet, upplever vi en känsla av helhet och frid. Om vi lever på ett sätt som ignorerar tingens natur upplever vi då dissonans, smärta och förvirring. Lagen om karma är en av de grundläggande naturlagarna genom vilka vi skapar dessa väldigt olika verkligheter. Det är som om vi alla är konstnärer, men istället för duk och färg, eller marmor eller musik, som vårt medium, är våra kroppar, sinnen och livserfarenhet materialet i vårt kreativa uttryck. En stor känsla av uppfyllelse i vår dharma praktik kommer från att veta detta och från att aktivt skapa och forma våra liv.

Karma är ett sanskritord (kamma i Pali) som betyder ”handling”. Lagen om karma hänvisar till lagen om orsak och verkan: att varje viljestyrd handling ger ett visst resultat. Om vårt agerande är motiverat av girighet, hat eller villfarelse planterar vi lidandets utsäde; när våra handlingar motiveras av generositet, kärlek eller visdom, skapar vi de karmiska förutsättningarna för överflöd och lycka. En analogi från den fysiska världen illustrerar detta: om vi planterar ett äppelfrö kommer trädet som växer att bära äpplen, inte mango. Och när äppelfrön är planterad kommer varken önsketänkande eller bön till högre makter eller klagomål att få trädet att ge mango. Den enda meningsfulla åtgärden som kommer att producera mango är att plantera mangofrön. Karma är just en sådan naturlag, lagen om orsak och verkan på det andliga planet.

Buddha använde termen karma som specifikt hänvisade till viljan, avsikten eller intentionen bakom en handling. Han sa att karma är viljan, för det är motivationen bakom handlingen som bestämmer den karmiska frukten. Inneboende i varje avsikt i sinnet är en energi som är tillräckligt kraftfull för att åstadkomma efterföljande resultat. När vi förstår att karma bygger på viljan kan vi se det enorma ansvaret vi har för att bli medvetna om de avsikter som föregår våra handlingar. Om vi inte är medvetna om motiven i våra sinnen, kan vi omedvetet agera på dem och skapa förutsättningar för framtida lidande.

Lagen om karma kan förstås på två nivåer, vilket indikerar den stora omfattningen av dess implikationer i våra liv. På en nivå avser karma upplevelsen av orsak och verkan under en tidsperiod. Vi utför en åtgärd och någon gång senare börjar vi uppleva dess resultat. Vi planterar ett mangofrön och många år senare smakar vi frukten. Den andra nivån av att förstå karma har att göra med sinnets kvalitet i själva handlingen. När vi upplever ett sinnestillstånd av kärlek kommer det naturligt, en känsla av medkänsla och kärlek som är dess omedelbara frukt; på samma sätt, när det finns ögonblick av girighet eller hat, utöver vad framtida resultat, upplever vi nu också de smärtsamma energier som uppstår med dessa tillstånd. Vår direkta medvetenhet om hur den karmiska lagen fungerar i varje ögonblick kan vara en stark motivation att utveckla skickliga sinnestillstånd som skapar lycka för oss i ögonblicket, samt producerar frukten av välbefinnande i framtiden.

En annan dimension av karmalagen hjälper till att förstå hur individuella personligheter utvecklas. Detta uppstår på grund av att var och en av oss på vårt eget sätt, både medvetet och omedvetet, har odlat olika sinnestillstånd. Om vi odlar kärleksfullhet upplever vi dess smak just nu och stärker den samtidigt som en kraft i sinnet, vilket gör det lättare för den att uppstå igen. När vi är arga upplever vi lidandet av den ilska som nuvarande karma och stärker också det specifika sinnesmönstret. Precis som vi skapar förutsättningar våra kroppar på olika sätt genom träning eller brist på det, så skapar vi också förutsättningar för våra sinnen. Varje sinnestillstånd, tanke eller känsla som vi upplever upprepade gånger blir starkare och mer vanemässiga. Vem vi är som personligheter är en samling av alla tendenser i sinnet som har utvecklats, de specifika energikonfigurationerna vi har odlat.

Vi brukar inte uppmärksamma de här förutsättningarna i vår upplevelse och tänker istället att när en upplevelse har passerat är den borta och ger inte något resultat. Det skulle vara som att släppa en sten i vatten utan att det skapar några krusningar. När vi ser hur detta händer i våra egna sinnen börjar vi få en intuitiv känsla av något som Buddha ofta talade om i sina läror, villkoren för de sex existensvärldarna. Dessa sex världar, dimensioner eller plan är manifestationer av starkt utvecklade sinnesmönster. De hänvisar till de olika verkligheter vi upplever från ögonblick till ögonblick, och även till de faktiska existensplanen i vilka varelser återföds i som överensstämmer med deras karma.

Attityden i västerländsk kultur till återfödelse och att det finns olika världar av existens är ofta skeptisk, gränsande till vantro. Det kan dock vara av värde att inse att tillsammans med allt vi kan verifiera direkt i vår praktik är att dessa begrepp om karma och återfödelse, att de överensstämmer med mycket av det som Buddha lärde ut, och att det är möjligt genom meditativ förståelse uppleva själva sanningen i dessa läror. För de av oss med något mindre bra koncentration eller med en inte så stor psykisk kraft, uttrycks en attityd som hjälper oss att hålla oss öppna för möjligheten bortom vår nuvarande förståelse. Med denna inställning i sinnet är vi inte fångade av blind tro eller blind misstro. På detta sätt erkänner vi vad vi ännu inte vet för oss själva och håller oss mottagliga för nya nivåer av förståelse.

Enligt Buddhas läror finns det sex världar eller dimensioner av existens: de nedre världarna kännetecknas av lidande och otillfredsställelse, den mänskliga världen och de högre planen i de himmelska världarna. De lägre världarna är fulla av intensiv ilska, hat, girighet och illusion, när man kultiverar dessa tillstånd och utvecklar de som ett mönster blir de en stark kraft i sinnet. Inte bara upplever man de smärtsamma känslor som man har för tillfället, utan man skapar också förutsättningar för att återfödas med samma fruktansvärda lidande i likadana världar. Det mänskliga riket är det första av de lyckliga existensplanen. Det sägs vara det mest gynnsamma för att utveckla visdom och medkänsla på grund av dess speciella blandning av smärta och njutning. I de lägre världarna är intensiteten och graden av lidande för stor för de flesta varelser att utveckla hälsosamma sinnesegenskaper, medan i de högre existensplanen är allt så lyckligt att det finns lite inspiration att öva. Det är just kombinationen av smärta och njutning i den mänskliga världen som ger de bästa förutsättningarna för djup förståelse och förverkligande.

Vi är födda som människor i den här villkorliga ”samsara” världen men med en grundläggande attityd av generositet och kärlek. Dessa sinnestillstånd skapar den kraftfulla karmiska kraften som resulterar i en återfödelse i den här världen, i själva verket återspeglar dessa sinnesegenskaper en sann mänsklighet. När generositet och etik utövas och utvecklas ännu mer, skapar dem förutsättningar att man återföds i den gudomliga världen, de himmelska existensplanen. I dessa världar är allt perfekt, varelser har förfinade ljuskroppar och det finns bara härliga sinnesupplevelser. De kännetecknas av stor lycka, som är en lycka bortom sensuell njutning och är resultatet av odlandet av en djup koncentration av sinnet, eller absorption.

Dessa sex världar är alla karmiskt skapade. Det finns ingen som dömer, fördömer eller lyfter upp oss till högre världar, precis som det inte finns någon som bestämmer vilket sinne som säger vad vi ska uppleva i varje ögonblick. Den stora inspirationen av Buddhas undervisning är att vi alla måste ta det yttersta ansvaret för livskvaliteten. Med tanke på att våra handlingar är styrda av våra intentioner kommer vissa resultat att följa. När vi förstår att våra liv är en utveckling av karmisk lag, att vi får själva uppleva konsekvenser av våra egna handlingar, växer det i oss en fördjupad känsla av ansvar för hur vi lever, de val vi gör och de handlingar vi utför.

Människor undrar ibland om reflektion över karmalagen kommer att leda till skuldkänslor för tidigare ogynnsamma handlingar. Skuld är en manifestation av fördömande eller motvilja mot sig själv, som inte förstår den förändrade transformativa kvaliteten i sinnet. Skuld stärker en självkänsla genom att vara icke-förlåtande. Att förstå karmalagen får oss att reflektera över våra handlingars skicklighet och konsekvenser. Under den oändliga tiden med våra många liv, genom alla världar som vi existerat, har vi gjort så många olika typer av handlingar, hälsosamma och ohälsosamma. Med tanke på karmisk lag är skuld en olämplig känsla och en ganska värdelös börda. Det skapar helt enkelt mer ohälsosamma resultat. Att förstå karma är grunden för en enkel utveckling av visdom, att veta om våra handlingar kommer att leda till lycka och frihet eller till ytterligare lidande. När vi förstår detta tillåter det oss att ta ansvar för våra tidigare handlingar med en inställning av medkänsla, vi inser att en viss handling kan ha varit ohälsosam eller skadlig och bestämmer oss för att inte upprepa den. Skuld är en manifestation av fördömande, visdom ett uttryck för känslighet och förlåtelse. . . .

När Buddha satt under Bodhiträdet och uppnådde upplysning ”såg” födslar och dödsfall för otaliga varelser, varelser som vandrade genom hela existenscykeln i enlighet med deras karma. Hans stora medkänsla vaknade när han såg att alla dessa ville ha lycka, strävade efter lycka, men ändå utföra handlingar som leder till lidande. När vi inte förstår karmisk lag, när vi blir vilseledda och inte är införstådda med tingens natur, skapar vi ständigt förutsättningar för större lidande för oss själva och andra, även när vi egentligen önskar och hoppas på frid. Det finns de som har utvecklat sinnesförmågan så långt att de kan se konsekvenserna av karma i tidigare och framtida livstider. Men det är inte nödvändigt att kunna se konsekvenserna våra tidigare liv för att förstå principerna av karmalagen. Om vi uppmärksammar och noggrant följer våra egna liv kan det bli mycket tydligt hur våra handlingar förutsätter vissa resultat.

Vad är rätt förståelse?
Buddha talade ofta om att handlingar medför konsekvenser. Rätt syn är förståelsen för att våra handlingar ger resultat, både i nuet och i framtiden, medan fel syn förnekar att det finns någon relation. Vår kultur är i allmänhet inriktad på strävan efter omedelbar tillfredsställelse av önskningar, detta förstärker uppfattningen att vad vi gör inte kommer att påverka oss själva, att det inte finns något karmisk resultat från våra handlingar som kommer tillbaka till oss. Men när vi går tillbaka och tar ett bredare perspektiv börjar vi förstå att vi är arvtagare till våra egna motiv och gärningar och att våra liv inte utvecklas slumpmässigt. Det är viktigt att se vad våra motiv och villkor är för våra handlingar och att förstå vilka konsekvenser de resulterar i.

Medveten närvaro spelar en avgörande roll för att förstå hur karma utvecklas, två aspekter som är särskilt relevanta för detta är tydlig förståelse. Tydlig förståelse innebär att vara uppmärksam på vad vi gör, vara fullt medveten om vad som faktiskt händer. När vi står upp vet vi att vi står; när vi går vet vi att vi går. En klar förståelse av vad vi gör just nu gör det möjligt för oss att överväga lämpligheten av syftet. Detta innebär att veta om handlingarna är skickliga eller inte skickliga, om de kommer att ge de resultat vi vill ha eller inte.

När medvetenheten är svag har vi en otydlig förståelse. Inte bara kan vi vara omedvetna om våra avsikter, vi uppmärksammar ofta inte ens själva handlingen, därför kan vi drivas av vanor till handlingar som ger smärtsamma resultat. Den djupa förståelsen att handlingar får konsekvenser skapar ett övertygande intresse för vad vi gör. Vi börjar ägna ganska noggrann uppmärksamhet; vi börjar vakna. Inte bara gör varje handling, oavsett hur obetydlig den kan tyckas, ett framtida resultat, den gör också sinnet mer hälsosamt. Om ett ögonblick av ilska uppstår i sinnet och vi går vilse i det, odlar vi faktiskt ilska. Om vi går vilse i girighet kultiverar vi girighet. Det är som en hink som fylls med vatten, droppe för droppe. Vi tycker att varje droppe är så liten, så obetydlig att det inte spelar någon roll. Ändå fylls hinken med droppar tills den är full. På detta sätt vänjer sig sinnet med varje upplevelse hela tiden, ögonblick efter ögonblick fylls sinnet och vi tänker inte ens på vad våra handlingar leder till. Vi borde ha en enorm respekt för sinnets anpassningsförmåga, inte bara när det gäller vår nuvarande erfarenhet utan också när det gäller vår framtida inriktning. . . .

Dalai Lama
Under ett besök i USA höll Hans helighet Dalai Lama ett tal om tomhet och om karma. Under föredraget sa han att man först måste förstå karma och sedan tomhet. Till mångas förvåning, för själva hjärtat av buddhismens visdom är att förstå fenomenet tomhetens natur. Hans betonade dock hur extremt viktigt det är att förstå karma, för utan en förståelse av den och konsekvenserna av våra handlingar, kan aspekten av tomhetens fenomen användas som den logiska grunden för att inte ta ansvar i våra liv. Att tro att ingenting betyder något, att vi kan göra vad som helst eftersom det är tomt i alla fall, är ett allvarligt missförstånd av undervisningen och en dålig motivering för okunnigt beteende. Om vi känner till och är medvetna om karmalagen och att vi blir ansvariga för våra handlingar och dess resultat, kommer det att hjälpa oss att komma till en verklig förståelse av tomhet.

Medkänsla, liksom insikt, uppstår genom att förstå karma. När vi förstår att orättvisa, skadliga eller hatfulla handlingar kommer tillbaka i lidande för den som begår dem, kan vi svara med medkänsla snarare än med ilska eller förbittring. Detta betyder inte på något sätt att vår reaktion är svag eller obeslutsam. Att se människor agera utifrån okunnighet på ett sätt som orsakar sig själv eller andra stor smärta kan inspirera till ett mycket starkt och direkt svar på den här okunnigheten. När Buddha förklarade hur karma fungerar talade han om styrkan i olika handlingar. Han talade ofta om generositetens stora kraft och förklarade att en generös handling renas och bemyndigas på tre sätt. Det renas av givaren, av mottagaren och av det som ges. Sinnets renhet hos den som ger och den som tar emot, och renheten i själva gåvan (det vill säga det sätt på vilket gåvan kom i din ägo), stärker den karmiska kraften i varje generös handling.

Många gånger kraftfullare än att ge en gåva är ett ögonblick där sinnet är helt koncentrerat på tankar om ovillkorlig kärleksfullhet mot alla varelser. När vi verkligen öppnar våra hjärtan är den djupa känslan av samhörighet med alla varelser en oerhört stor kraft, som sedan kan motivera en mängd olika skickliga handlingar. Buddha fortsatte med att säga att ännu kraftfullare än det ögonblicket av kärleksfullhet är att se fenomenens djupa och förgängliga natur. Detta ögonblick av insikt är så djupt eftersom det avlägsnar fasthållandet i sinnet och öppnar upp möjligheten till att släppa taget på riktigt. När vi djupt ser sinnets och kroppens förgängliga, kortvariga natur, hur de ständigt ändrar form, utvecklar vi frigörelse och öppenhet till de drömlika elementen i vår upplevelse. Ibland i meditationsövning när vi har att göra med smärta, rastlöshet, tristess och andra svårigheter som uppstår kan vi förlora det större sammanhanget, varför vi praktiserar. Då är det bra att komma ihåg att den karmiska energin som genereras av den upprepade medvetenheten och uppmärksamheten på tingens förändrade natur är en oerhört kraftfull karmisk kraft som leder till många typer av lycka och till frihet. Att förstå lagen om karma är som att se världens ljus eftersom vi genom denna förståelse kan ta ansvar för vårt eget liv och bli vägledda åt rätt håll.”

Återfödelse och Reinkarnation
Tron att själen inkarnerar åter och åter igen i den materiella kroppen är vanlig i Asien, bland hinduer och buddhister. Reinkarnation förstås normalt vara en människas oförändrade själs förflyttning till en annan kropp efter döden. Men det finns ingen sådan undervisning i buddhismen – ett faktum som överraskar många människor, även vissa buddhister. Det finns ingen permanent kärna i ett enskilt jag som överlever döden, och buddhismen tror således inte på reinkarnation i traditionell mening, såsom det sätt som den förstås i hinduismen. Buddhismen har inte den förklaring av en själ som hinduismen gör, att en oförändrad människosjäl kommer tillbaka. Buddhister säger att ”livstörsten” hos en individ leder till födelsen av en ny individ, som inte är samma som föregående, men en följd av denna. Hinduer tror att kroppshöljet läggs av med varje död, men att det psykiska höljet, fullt av önskningar och begär, går med själen, ”atman”, från liv till liv. De säger också, att atman är det verkliga jaget, och att den är evig, utan födelse och död.

Medan hinduismen med återfödelse avser själavandring är innebörden betydligt mer svårbegriplig beträffande buddhismen. Buddhisten tror inte att ett bestämt, oföränderligt andligt väsen – ”atman” som är sanskrit för ”andedräkt”, ”liv”, ”själ” eller ”självet”, ”jaget” – tar sin boning i en ny kropp efter den gamla kroppens död. Buddhismen brukar beskrivas som läran om ”anatma” (eller ”anatta”), som helt enkelt betyder ”icke-atman”. Som har nämnts kan det uråldriga sanskrit-ordet ”atman” översättas i flera olika betydelser, och ingen av dem är identiskt med själsbegreppet i kristendomen och de andra monoteistiska religionerna. Men buddhister talar ofta om ”återfödelse”. Om det inte finns någon själ eller permanent själv, vad är det då som ”återföds”? Vad är Jaget?

Vårt ego, vår självmedvetenhet, vår personlighet, vår kropps fysiska och emotionella förnimmelser är handlingar eller processer som tillsammans bildar ett koncept eller en idé om något. Medvetandet arbetar tillsammans med de här processerna för att skapa en illusion av ett permanent, distinkt ”jag”. Buddhismen menar att i varje ögonblick förnyar sig illusionen om ”mig”. Ingenting överförs från ett liv till ett annat, ingenting överförs från ett ögonblick till ett annat. Detta är inte att säga att ”vi” inte existerar – utan att det inte finns någon permanent, oföränderlig ”mig”, snarare att vi omdefinieras i varje ögonblick genom att förändra oförändrade förhållanden.

Buddha menade att själen dvs ”jaget” inte finns och talar därför om ”anatman”, icke-jaget. Tänk på att man inte kan kliva i samma flod två gånger, den förändras ständigt precis som ”jaget”. Buddhismen menar på att jaget som vi identifierar som oss själva inte är en ständigt bestående själ, utan en kontinuerlig ström av tankar, ständigt i dynamisk rörelse. Konsekvensen av denna kontinuerliga ströms tankar och handlingar påverkar dess återfödelse, även om dessa konsekvenser kan ha legat latenta i många livstider. Buddhister brukar ibland likna denna förändringsprocess vid en eldstunga som sprider sig från gren till gren i en hög med ris. Det går inte att hävda att den låga som hoppat från en gren till en annan är samma låga när den brinner i den nya grenen – lågan förändras hela tiden och det är på samma sätt då man förklarar att det inte är samma jag som återföds.

Det är med andra ord svårt att sätta ett namn på vad som återföds – ”livsenergier” är kanske det begrepp som stämmer bäst med förklaringen till återfödelsen, nämligen att trots att livet präglas av otillfredsställelse jagar vi i vår villfarelse efter en tillfredsställelse driven av ett begär som utvecklas till en livshunger som i sin tur tvingar fram återfödelsen. Vi lever och dör i varje ögonblick av våra liv, likt havets vågor som upprepat föds och dör. Denna följd av förändringar som är tydliga för oss i detta livet, upphör inte med döden. Sinnesförändringarna fortsätter oavbrutet precis som elektriciteten fortsätter att fungera även om glödlampan är trasig.

I sin bok Vad Buddha lärde (1959) skrev Theravada-forskaren Walpola Rahula:
Vad är återfött, om inte jag själv? Om vi kan ta till oss att vi i det här livet kan fortsätta utan ett permanent, oföränderligt ämne som ett Jag eller en Själ, varför kan vi inte då förstå att dessa krafter kan fortsätta efter att kroppen inte längre fungerar? När den fysiska kroppen inte längre fungerar, dör inte energier med den, utan fortsätter att ta någon annan form, som vi kallar ett annat liv. … Fysiska och mentala energier som utgör den så kallade varelsen har i sig själva kraften att ta en ny form.

Den berömda tibetanska läraren Chogyam Trunpa Rinpoche sa en gång att det som återföds är vår neuros – våra vanor med lidande och missnöje. Och Zen-läraren John Daido Loori sa:
”… Buddhas upplevelse var att när du går bortom fysiska och emotionella förnimmelser är det handlingar eller processer som tillsammans bildar ett koncept eller en idé om något, ”skandhas”. Jaget är en idé, en mental konstruktion. Det är inte bara Buddhas upplevelse, utan upplevelsen av många buddhister, män och kvinnor, från 2500 år sedan till idag. Så vad är det som dör? Det råder ingen tvekan om att när denna fysiska kropp inte längre kan fungera, är energierna kvar i den, de dör inte eller försvinner. De får en annan form. Man kan kalla det ett annat liv, men eftersom det inte finns något permanent, oföränderligt ämne kan det heller inte gå vidare från ett liv till ett annat. Lärarna berättar vidare att vår känsla av ett ”jag” inte är annat än en serie tankesnuttar. Varje tankemoment villkorar nästa tankemoment. På samma sätt villkorar ett livs sista tankemoment det första tankemomentet i ett annat liv, vilket är en fortsättning på en serie. ”Den person som dör här och återföds någon annanstans är varken samma person eller annan,” skrev Walpola Rahula. Detta är inte lätt att förstå och kan inte förstås helt med intellektet ensamt. Av denna anledning betonar många skolor i buddhismen att meditationspraktik möjliggör ett intimt förverkligande av illusionen av jaget, vilket slutligen leder till befrielse från illusionen.

Pastor Takashi Tsuji, en Jodo Shinshu-präst, skrev om tron på reinkarnation:
Människor vänder sig ofta till en religion som ger enkla svar på svåra frågor. Buddhismen fungerar inte så. Att bara tro på någon lära om reinkarnation eller återfödelse har inget syfte. Buddhismen är en övning som gör det möjligt att uppleva illusionen som en illusion och verkligheten som verkligheten. När illusionen upplevs som illusion befrias vi. Det sägs att Buddha lämnade 84 000 läror; den symboliska figuren representerar de olika bakgrundsegenskaperna, smaken osv. Buddha undervisade i enlighet med varje individs mentala och andliga förmåga. För de enkla byfolk som levde under Buddhas tid var läran om reinkarnation en kraftfull moralisk läxa. Rädsla för återfödas till djurvärlden måste ha skrämt många människor från att agera som djur i det här livet. Om vi tar denna undervisning bokstavligen idag blir vi förvirrade eftersom vi inte kan förstå den rationellt. En liknelse, när den tas bokstavligen, är inte meningsfull för det moderna sinnet. Därför måste vi lära oss att skilja liknelser och myter från verkligheten.

Dr. Alexander Berzin i The Tricycle Magazone:
Om man följer de negativa impulser som uppstår i sinnet på grund av tidigare beteendemönster och agerar destruktivt, kommer man att uppleva lidande och olycka. Om man å andra sidan bedriver konstruktiva gärningar kommer man att uppleva lycka. Varje individs lycka eller olycka vid återfödelser är alltså inte en belöning eller ett straff utan skapas av den personens tidigare handlingar enligt lagarna om beteendemässig orsak och verkan.

Hur kan vi förstå återfödelse? Hur vet vi att något är sant? Enligt buddhistiska läror kan saker vara giltiga på två sätt: genom enkel iakttagelseförmåga och genom en slutsats. Genom att göra ett experiment i ett laboratorium kan vi validera existensen av något genom enkel iakttagelseförmåga. Genom att till exempel titta genom ett mikroskop vet vi att det är sant, helt enkelt genom våra sinnen, att det finns många små mikrober i en droppe sjövatten. Vissa saker kan dock inte giltigförklaras genom enkel uppfattning. Vi måste förlita oss på logik, förnuft och slutsats, till exempel förekomsten av magnetism genom att dra slutsatsen från en magnets och en järnnåls beteende. Återfödelse är mycket svårt att bevisa med hjälp av en enkel iakttagelseförmåga. Det finns dock många exempel på människor som kommer ihåg sina tidigare liv och som kan identifiera antingen deras personliga tillhörigheter eller personer de kände tidigare. Vi kan härigenom dra slutsatsen att det finns återfödelse, men vissa människor kanske tvivlar på denna slutsats och misstänker någon sorts lurendrejeri eller knep.

Dr. Alexander Berzin fortsätter (på engelska):
Ways of Reasoning to Investigate Whether or Not There Is Rebirth
If the scientists cannot prove the nonexistence of rebirth, it then behooves them to investigate if rebirth does in fact exist. The scientific method is to postulate a theory based on certain data and then check if it can be validated. Therefore, we look at the data. For example, we notice that infants are not born like blank cassettes. They have certain habits and personality characteristics observable even when they are very young.

Where do these come from?
It makes no sense to say that they come from just the previous continuities of the physical substances of the parents, from the sperm and egg. Not every sperm and egg that come together implant in the womb to grow into a fetus. What makes the difference between when they do become a baby and when they do not? What is actually causing the various habits and instincts in the child? We can say it’s the DNA and the genes. This is the physical side. Nobody is denying that this is the physical aspect of how a baby comes into being. Nevertheless, what about the experiential side?

How do we account for mind?
The English word “mind” does not have the same meaning as do the Sanskrit and Tibetan terms that it’s supposed to translate. In the original languages, “mind” refers to mental activity or mental events, rather than to something that is doing that activity. The activity or event is the cognitive arising of certain things – thoughts, sights, sounds, emotions, feelings and so on – and a cognitive involvement with them – seeing them, hearing them, understanding them, and even not understanding them. Where does this mental activity of the arising and involvement with cognitive objects in an individual being come from?

Here, we’re not talking about where the body comes from, for that is obviously from the parents. We’re not talking about intelligence and so on, because we can also give the argument that there is a genetic base for that. However, to say that someone’s preference for chocolate ice cream comes from the person’s genes is stretching it too far. We can say that some of our interests may be influenced by our families or by the economic or social situations we’re in. These factors definitely have an influence, but it’s difficult to explain absolutely everything we do in that way. For example, why did I become interested in yoga as a child? Nobody in my family or in the society around me was. There were some books available in the area that I lived in, so you could say there was some influence from the society, but why was I interested in that specific book on hatha yoga? Why did I pick it up? That’s another question. Do things happen just by chance and so luck comes into play, or can everything be explained?

Where Does Individual Mental Activity Come From?
Putting all these things aside, let’s return to the major question: where does the activity of the arising of cognitive objects and a cognitive involvement in them come from? Where does this ability to perceive come from? Where does the spark of life come from? What makes this combination of a sperm and an egg actually have life? What makes it become a human being? What is it that allows the arising of thoughts and sights and what causes cognitive involvement with them, which is the experiential side of the chemical and electrical activity of the brain?
It’s difficult to say that the mental activity of an infant comes from the parents because if it did, how does it come from the parents? There has to be some mechanism involved. Does that spark of life – characterized by awareness of things – come from the parents in the same way a sperm and egg do? Does it come with orgasm? With ovulation? Is it in the sperm? The egg? If we cannot come up with a logical, scientific indication of when it comes from the parents, then we have to seek another solution.

Looking with sheer logic, we see that functional phenomena all come from their own continuities, from previous moments of something in the same category of phenomenon. For example, a physical phenomenon, be it matter or energy, comes from the previous moment of that matter or energy. It is a continuum. Take anger as an example. We can talk of the physical energy we feel when we’re angry, that’s one thing. However, consider the mental activity of experiencing anger – experiencing the arising of the emotion and the conscious or unconscious awareness of it. An individual’s experiencing of anger has its own prior moments of continuity within this lifetime, but where did it come from before that? Either it has to come from the parents, and there seems to be no mechanism to describe how that happens, or it has to come from a creator God. For some people, however, the logical inconsistencies in the explanation of how an omnipotent being creates presents a problem. To avoid these problems, the alternative is that the first moment of anger in anyone’s life comes from its own prior moment of continuity. The theory of rebirth explains just this.

The Analogy of a Movie
We may try to understand rebirth with the analogy of a movie. Just as a movie is a continuity of the frames of film, our mental continuums or mind-streams are continuities of ever-changing moments of awareness of phenomena within a lifetime and from one life to the next. There is not a solid, findable entity, such as “me” or “my mind,” that gets reborn. Rebirth is not like the analogy of a little statue sitting on a conveyor belt, going from one life to the next. Rather, it’s like a movie, something that is constantly changing. Each frame is different, but there’s continuity in it. One frame is related to the next. Similarly, there’s a constantly changing continuity of moments of awareness of phenomena, even if some of those moments are unconscious.

Further, just as all movies are not the same movie, although they’re all movies, likewise all mental continuums or “minds” are not one mind. There are a countless number of individual streams of continuity of awareness of phenomena and each one can be labeled a “me” from its own perspective. These are the lines of reasoning that we start to investigate with regard to the question of rebirth. If a theory makes sense logically, then we can look more seriously at the fact that there are people who remember their previous lives. In this way, we examine the existence of rebirth from a reasoned approach.

What Takes Rebirth?
According to Buddhism, the analogy of rebirth is not that of some soul, like a concrete little statue or person, traveling on a conveyor belt from one lifetime to another. The conveyor belt represents time and the image it implies is of some solid thing, a fixed personality or soul called “me” passing through time: “Now I am young, now I am old; now I am in this life, now I am in that life.” This is not the Buddhist concept of rebirth. Rather, the analogy is like that of a movie. There’s continuity with a movie; the frames form a continuum. Neither does Buddhism say that I become you, or that we are all one. If we were all one, and I am you, then if we are both hungry, you can wait in the car while I go to eat. It’s not like that. We each have our own individual streams of continuity. The sequence in my movie is not going to turn into your movie, but our lives proceed like movies in the sense that they’re not concrete and fixed. Life goes on from one frame to another. It follows a sequence, according to karma, and thus forms a continuity. Each continuum is a somebody and can be called a “me”; it’s not that each continuum is a nobody. But just as the title of a movie refers to the entire movie and each frame in it, but cannot be found as something concrete in each frame, similarly “me” refers to an individual mental continuum and each moment of it, but cannot be found as something concrete in any moment either. Nevertheless, there is conventionally a “me,” a “self.” Buddhism is not a nihilistic system.

Are Humans Always Reborn as Humans?
What we are talking about here is mental activity and what are the general factors that characterize our mental activity. What characterizes the human mental activity is intelligence, and that intelligence, as we know, can be on a whole scale from “not very intelligent” to “very intelligent.” But there are other factors that are also part of the mental activity, for instance anger, greed, attachment, distraction, and compulsive behaviors that are brought on by these mental factors. In some people, these factors dominate their mental activity so that they are not using their human intelligence, but instead are operating mostly on the basis of greed, or anger, and so on.

For instance, there are people who have tremendous sexual desire and cruise around in bars, meeting others, and having sex with almost anyone they meet – that person is acting like a dog, don’t you think? A dog will mount any other dog that it meets, at any time; it will exercise no self-control whatsoever. If a human behaves that way, they build up the habit of an animal mentality. So therefore, it is not surprising, if we think in terms of rebirth, that that person’s desire mentality will be the dominant mode of mental activity that they will have in a future life, and they will reincarnate into a body that will be an appropriate basis for that mental activity, that is, an animal rebirth. So it’s very helpful to examine our behavior: “Am I acting like this or that type of an animal?” Think in terms of a fly. A fly mentality is total mental wandering. A fly cannot stay in one spot for more than a few moments; it’s constantly moving and constantly distracted. Is that the way that our mind is, like a fly’s mind? If so, what do we expect in the next lifetime? Do we expect that we will be intelligent and have good concentration?

These are some of the thoughts that help us to understand that humans are not necessarily reborn as humans. We can be reborn into many different types of life forms, and it goes up and down. If we’ve built up many positive habits as a human, then even if we’re reborn as an animal, nevertheless, when the karmic force of our previous animalistic behavior wears off, our previous positive force can become dominant and we can be reborn as a human again. We are not condemned to have lower rebirths forever. The point is to understand that there’s nothing intrinsic in mental activity that makes it human mental activity or that makes it male or female or anything like that. It’s simply mental activity. And so the type of rebirth that we have is dependent on karma, on the various habits that we build up by our compulsive behavior. In future lifetimes, we’ll have a body that will function as an appropriate basis for acting out those habits.

Summary
When we examine with reason the Buddhist presentation of reincarnation, we need to examine the causal process that perpetuates individual mental continuums: individual continuities of mental activity that never degenerates. Beginingless rebirth is the conclusion we arrive at, with its own previously built-up behavioral habits shaping each lifetime.