- Grundläggande och centralt i buddhismen är att förklara och beskriva verkligheten, sakernas tillstånd, som de verkligen är, självklarheter som vi kan vara oförmögna att se.
- Huvudprincipen i den buddhistiska Dharma (läran) är alltings villkorlighet, det ömsesidiga beroendet pratiya samutpada. Den här principen gäller allting, fysiskt, psykiskt och andligt.
- Dharma är huvudsakligen en praktisk lära om hur man kan bli fri från den psykiska smärtan och lidandet.
- Dessutom centralt i Dharma att allt levande känner dukkha, otillfredsställelse eller lidande. Att allt är obeständigt och förgängligt. Att allting förändras. Att ingenting är permanent eller oförstörbart. I buddhismen förändras även själen men i många andra religioner förändras den inte.
- Världen styrs enligt buddhismen inte av slumpen, inte eller av någon gudomlig plan men av ”naturlagar”, som förstås inte är lagar i juridisk bemärkelse.
- Buddha pratade inte mycket om hur universum fungerar och uppstod, men han sa att villkorligheten gällde även här.
- Villkorlighetens principer kan tyckas självklara, anledningen är att den moderna vetenskapen också förklarar att allt i detta universum sker efter naturliga lagar t.ex gravitationen och av ”orsak och verkan”.
En viktig följd av att den villkorliga tillvaron är otillfredsställande till sin natur är att vi inte kan finna lycka och frid genom att ändra allt som vi har runt oss, utan endast genom att förändra oss själva. För att kunna uppnå frid måste man komma till insikt om det här livets natur och att vi lägger vår starka tendens till egocentricitet åt sidan och istället handlar av altruism och medkänsla. Min stora förebild är Dalai lama, jag vill därför citera honom: ”Om du vill göra andra lyckliga, känn medkänsla. Om du vill göra dig själv lycklig, känn medkänsla”.
För min del får jag frid och tillit till den förklaring som Dharma ger om hur livet fungerar, i det här livet och i tillvaron efter det här livet. Hade det funnits några svar på livets mysterium så hade jag redan känt till dom, och eftersom jag inte gör det, så har det ingen betydelse hur mycket jag än funderar. Jag har erhållit förståelse och erfarenhet från det här livet, det är i det här livet man kan finna en acceptans, inte genom grubbel och spekulation.
Det som känns meningsfullt är att nu handla och bete sig med medkänsla och på ett osjälviskt sätt. För att uppnå frid måste man alltså förvärva kunskap om livets och tillvarons villkor. När jag reflekterar över detta får jag frid och blir lugn!
/Jöran Briding
”Att känna metta för oss själva är ofta helt enkelt en fråga om att ge upp vår vana att vara självkritiska och låta situationens objektiva verklighet att komma i dagen. Vad vi än gjort, hur stora tabbarna än var, kan den ärliga intentionen att utveckla metta mot sig själv och alla andra varelser vara en källa till lycka i sig. Att känna metta för oss själva är nyckeln till förnöjsamhet – och när vi är nöjda, kan vi behålla ett jämnmod vilka omständigheter vi än befinner oss i. Det är en motståndskraftig, djupt rotad frid, en källa till energi och tillit. Förnöjsamhet är dessutom ett i sig aktivt tillstånd, helt utan den resignation eller passivitet, som den ibland förknippas med. En nöjd person är både inspirerad och en inspirationskälla för andra. Det handlar inte bara om att bita ihop tänderna och kämpa sig igenom förfärliga situationer. Det finns en plats för osjälviskhet i buddhismen, men vi bör inte förhålla oss passiva inför en dålig behandling eller en grå och otacksam omgivning.
Människan behöver mat, ljus, utrymme, perioder av stillhet och lugn, mänsklig samvaro, vänskap och så vidare. Vi är naturligt rustade att söka glädje i världen. Men om vi är nöjda, kan vi finna glädje i världen omkring oss, även när vi inte har allt vi skulle vilja.
Sättet att odla förnöjsamhet är att föra in en lättare och mjukare attityd till det vi upplever. Det är att njuta av det som är njutbart, men inte att bli fäst vid våra glädjeämnen, inte heller att bli överväldigad när saker inte går som vi önskar de skulle göra – och vi är medvetna om att både glädjeämnen och smärtan i livet är obeständiga. Förnöjsamheten uppstår ur insikten att så länge vi är beroende av yttre objekt för att känna oss välmående, kan vår lycka aldrig garanteras. Att utveckla metta består i stor utsträckning av att finna förnöjsamhet inom sig själv och leva efter den. När det en gång blivit ett sätt att leva har vi goda chanser att kommunicera denna sinnesfrid till dem vi kommer i kontakt med. Därmed flyter det första stadiet av metta bhavana naturligt in i det andra.”
Från ”Living with Kindness”, s. 93 av Sangharakshita. Översatt av Lisbet Hvarfner, redigerat av Viryabodhi
”Försök se det goda i världen, inte det onda. Vi kan finna skönhet överallt i naturen om vi bara öppnar våra ögon. Det finns alltid anledningar till glädje, om vi bara vill söka efter dom, istället för att leta efter orsaker till klagan. Om du ger efter för tungsinthet och missmod så utstrålar du förstämning och pessimism. Därigenom förmörkar du livet för dina medmänniskor, och det har du inte rätt att göra. Å andra sidan – om du istället utstrålar lycka, så sprider du denna glädje till alla som kommer i din närhet och du blir som en sol som utstrålar liv och ljus.
Mycket i vår civilisation går ut på att stärka begäret och mångfaldiga våra behov. Saker som en generation betraktade som lyx räknas av nästa till livets nödtorft, vårt begär sträcker hela tiden ut sig i nya riktningar. Vill vi ha frid så måste vi lära oss att begränsa våra önskningar, leva ett enklare liv och vara nöjda med det vi har utan att längta efter mer. Vi måste lära oss att skilja mellan det nödvändiga och det överflödiga. Vill vi ha frid så måste vi behärska ha-begäret. En annan källa till oro är att lägga sig i andra människors övertygelse i sociala, politiska eller religiösa frågor. När vi har lärt oss att acceptera andras åsikter och att avstå från att kritisera andra då deras åsikter avviker från våra, då har vi kommit långt på den väg som leder till frid. Bristen på frid är ett av de mest sorgliga kännetecknen i vårt samhälle. Det har aldrig funnits en tid då människor varit i större behov av frid än nu, men majoriteten vet inte ens i vilken riktning man skall börja sitt sökande. Därför tror man att frid är omöjligt att uppnå på Jorden och finner sig resignerat i detta. Det finns inte många människor som inte uppslukas av våldsamma känslor – av sorg, vrede, svartsjuka, avund och lider därför alldeles i onödan. Inte heller i vår tankevärld har vi frid för vi rusar ständigt från en tankeriktning till en annan, fulla av oro och brådska, alltid eftertraktande nya saker innan vi fullt ut förstått eller använt de gamla.
Om vi, som människor vanligen gör och kanske också helt automatiskt, identifierar oss med den fysiska kroppen, så kan vi inte undgå att lägga alldeles för stor vikt vid allt som händer den. Vi blir slavar under vår kropp, under dess skiftande känslor, t.ex. välbefinnande, smärta, oro, etc. För att undvika detta slaveri kan man istället för att säga jag är trött eller jag är hungrig använda uttrycken; Min kropp är trött eller min kropp är hungrig. Vi behöver bara gå ett steg längre för att återigen göra om samma misstag då vi säger: Jag är arg eller jag är svartsjuk. Om man istället försöker släppa på sin centrering vid egot och inser att vi är en del av allt, kommer man långt på vägen att uppnå frid. Mycket vi gör påverkar annat levande och mycket i världen runt omkring påverkar oss. Hur denna påverkan visar sig ser ut på många olika sätt; vad vi äter, hur vi beter oss, vad vi är, vad vi tänker, vad vi säger, etc. Det är därför vi bör bete oss på samma sätt som vi vill att andra människor skall vara. Människor tror ofta att orsakerna till ens inre upplevelser finns utanför dem själva. Att känslor tränger sig på utifrån. Man förstår inte att inget kan beröra en, såvida man inte själv tillåter det. Inte heller kan någon annan göra våra framsteg i vårt ställe. Ingen utomstående kan ”frälsa” oss. Vi måste själva göra arbetet – ”vägen” ligger inom oss. Viktigt för att kunna uppnå frid är att man kommer till insikt om det här livets natur samt att vi lägger vår starka tendens till egocentricitet åt sidan och istället utövar osjälviskhet. Så länge vi tror att vårt ”jag” är universums medelpunkt väntar vi oss också att det ska vara medelpunkten för alla andra. När vi ser att andra agerar utan att bry sig om oss, utan att ta hänsyn till oss, då blir vi retliga och påstridiga och friden flyr från oss.
Grundläggande och centralt i buddhismen är att förklara och beskriva verkligheten, sakernas tillstånd som de verkligen är, självklarheter som vi är oförmögna att se. Det är därför buddhismen inte har haft något behov av att övertala folk eller att missionera.
– att vara förnöjsam (begränsa dina önskningar och behärska dina känslor).
– att sätta altruism före egoism.
– att genom studier inhämta kunskap om livets villkor och att tillämpa det du har lärt dig i livet.
Orsakerna till att man inte uppnår frid kan sammanfattas till tre; begär, själviskhet och okunnighet.”
Från ”The Hidden Side of Things” av Charles W. Leadbeater, översatt av Jöran Briding