Enligt den förhinduistiska filosofi som växte fram i upanishaderna är världen uppdelad i en verklig, andlig dimension samt en fiktiv, materiell dimension. Den sistnämnda, fiktiva, dimensionen kallas samsara. Ordet samsara kommer från sanskrit: ”Att flyta ihop”, eller att passera genom olika stadier, att vandra. I religioner med indiskt ursprung kan samsara enklast översättas som kretslopp.
Inom hinduismen är det själen som vandrar, dvs återföds (själavandring). Buddhismen räknar inte med existensen av någon själ i den meningen, det är i stället människans ständiga strävan efter tillfredsställelse och kamp för att undvika otillfredsställelse som orsakar de processer som ger bränsle till något som kan beskrivas som ett återupprättande av ett nytt liv. I mahayanabuddhism lärs att samsara och nirvana är de två aspekterna (dualism) av samma slutliga verklighet. Eftersom begreppen är ömsesidigt beroende är de slutligen inte verkliga och tomma, shunyata. Tron att själen inkarnerar åter och åter igen i den materiella kroppen är vanlig i Orienten, bland hinduer och buddhister. Men buddhister tror inte på den förklaring av en själ som hinduer gör, att en oförändrad människosjäl kommer tillbaka. Buddhister säger att ”livstörsten”, drishti. hos en individ leder till födelsen av en ny individ, som inte är samma som föregående, men en följd av denna. Så länge människorna begär något för sig själva, är de underkastade återfödelsens lag, det säger både buddhister och hinduer. Men bara hinduer tror att kroppshöljet läggs av med varje död, men att det psykiska höljet, fullt av önskningar, går med själen, atman, från liv till liv. De säger också, att atman är det verkliga jaget, och att den är evig, utan födelse och död. I Väst ses återfödelse ofta som något spännande, nästan romantiskt. I religioner med indiskt ursprung är återfödelsen en katastrof eftersom livet anses vara förenat med så mycket lidande. Religionerna har därför utvecklat olika metoder för att sätta punkt för denna process, dvs bryta samsara.
Livet i den här världen är ofullkomligt. Det innehåller bl.a. otillfredsställelse och sjukdom samt ger ingen varaktig lycka. Men livet kan även vara positivt, bl.a. är det bara som människa man kan uppnå upplysning. Livet innehåller många glädjeämnen, som relationer med andra människor, vackra handlingar och ting, naturens skönhet, etc. Det som avgör om hur man upplever det här lidandet eller otillfredsställelsen, dukkha, är hur man reagerar. Dukkha är en del av livet. Jag lever, därför upplever jag dukkha, det är ett kännetecken för det här livet. Man kan inte fly från dukkha. Livet innehåller stress, strävan och mödosam kamp. Det är samma sak för andra. Nästan alla söker efter någonting som deras nuvarande liv inte ger dem. Människors liv innehåller många olika slags lidande, sjukdom och smärta; som följer med att ha en kropp. Det finns mental smärta från depression, rädsla, galenskap och många andra sorters lidande. När jag är medveten om min upplevelse ser jag att den är under ständig förändring. Min kropp förändras kontinuerligt, den innehåller en mängd processer som aldrig stannar upp. Sinnet är en ändlös ström av tankar, den ena följer den andra. På samma sätt förändras människor, situationer förändras, ingenting består. Ingenting är solitt eller slutgiltigt, allt är obeständigt. Titta dig runtomkring och du ser att det är sant överallt. Man kanske vill att världen ska vara substantiell och gripbar men det är den inte.
I det moderna samhället förhärligar man allt som leder bort från sanningen. Detta kommer från en civilisation som påstås dyrka livet, men i själva verket berövas livet all djupare mening; ett samhälle som oavbrutet talar om att göra människor lyckliga. Detta är samsaras ofullkomlighet. Det är meningslöst att förvänta sig att samsara skall göra mig i grunden och verkligt lycklig, den förväntningen är den egentliga källan till mitt lidande. Man måste ändra på hur man ser världen och leva på grundval hur den här världen fungerar, inte på en illusion. Buddhas lära visar hur detta är möjligt och visar också på en väg bort från att vara fångad i samsara. Istället för att tänka på samsaras lidanden, kan man fokusera istället på livets glädjeämnen. Bl.a. jag är fysisk frisk, inte mentalt sjuk, jag har kommit i kontakt med de tre juvelerna, etc. Livet genomgår en mängd processer, många genomgripande och omvälvande, t.ex. födelse och död. Alla varelser lever i samsara så länge man inte är upplyst, i det här livet och i kommande liv. Att ingenting består är positivt och allmängiltigt. Att ingenting är solitt och slutgiltigt kan man ha förtröstan i och lita på. Det är en illusion att tro att världen är gripbar och substantiell.