Buddhismens utbredning

200px-Flag_of_Buddhism.svg[1]

Den buddhistiska flaggan

 

Allmänt

Att buddhismen har lyckats sprida sig till länder med så olika kulturer och trossystem, tror jag, beror på dess anpassningsförmåga, de många paradoxerna i den buddhistiska läran och dess tolerans. Buddhismen bredde ut sig till andra länder på fredlig väg, utan att ofreda de religioner som redan fanns där, buddhas lära är inte blodbefläckad. Man kan inte särskilja buddhismens historia från österländsk historia eller österländskt samhälle. Av alla inflytanden som påverkat den asiatiska kulturen är buddhismen det djupaste.

Många identifierar buddhism med en eller annan av dess specifika former eller inriktningar. De som möter till exempel buddhismen i Thailand eller i Sri Lanka tror att detta är buddhism. Eller så kommer de i kontakt med den tibetanska buddhismens färgglada och rika tradition, och de förflyttas av sina känslor för lamas, lårbenstrumpor, thangkas eller resten av den tantriska traditionen och tror att detta är buddhismen. Andra läser böcker av japanska mästare, börjar försöka lösa koans och tänker, Zen är buddhism! Historien säger att Chan eller Zen hade sitt ursprung i Kina någon gång runt 600-talet. Med tiden spriddes Chan-skolan över det mesta av området som dåvarande Kina hade kulturellt inflytande över till Mongoliet, Korea, Vietnam och Japan. Den japanska traditionen är överlägset den mest kända och synliga av chans olika kulturella manifestationer, även om koreanska och vietnamesiska traditioner också har fått en viss ställning i väst. Allt detta skapar en viss ironi: medan Kina, efter Indien, har varit det mest historiskt inflytelserika hemmet för buddhismen, tenderar västerlänningar i stort sett att ha mycket lite kunskap om samtida kinesisk buddhism. Den kanske mest skadliga identifieringen av detta slag är att förväxla buddhismen med Nichiren-buddhismen, en sekt som ligger långt från den centrala buddhistiska traditionen och uppvisar en intolerant och avvisande inställning till andra former av buddhism.

Buddhismen har varit känd nu i betydligt mer än hundra år i Europa och Nordamerika, och man kunde ha trott att den åtminstone i vissa delar skulle ha blivit ganska välkänd. Tyvärr är detta inte fallet, även efter hela denna tid och så mycket ingående studier är den fortfarande ofta missförstådd. Buddhismen klassificeras ofta som ett system med abstrakta filosofiska idéer, något som är avlägset från det vanliga livet. Ett annat missförstånd som är utbrett är synen på buddhismen som enbart en etisk kod som berättar för dig vad du ska eller inte bör göra – bara ett system med regler och förbud, eller att allt i livet förklaras med ett lidande, ytterligare andra ser buddhismen som en form av asketism. Med alla dessa missförstånd är det inte konstigt att buddhism ger intryck av något som är negativt, förtryckande och livsförnekande.

Att förväxla buddhismen med någon av dess specifika former är som att identifiera en hel ek med en enda gren eller till och med en enda ekollon. Med tanke på sådana missförstånd är det rimligt att säga att buddhismen inte riktigt är känd i väst. Ibland är det faktiskt farligt att vara lite bekant med något, för vi tenderar att förbise det faktum att vi inte har riktig och fullständig kunskap. I vissa fall kan det vara bättre att inte ha någon kunskap alls, bättre att torka bort ”fläckarna” från alla våra missförstånd och misstolkningar och göra en helt ny start. Och detta är syftet med Buddhistiska gemenskapen Triratna, som grundades 1967 – att göra en helt ny start på buddhismen. I Triratna försöker man identifiera de absoluta väsentligheterna i Buddhas undervisning och att göra dessa väsentliga principer kända och relevanta för människors liv i väst.

Det finns idag runt 350 miljoner buddhister världen över och en växande andel av dem är västerlänningar.  De följer ett antal olika buddhistiska traditioner, men alla karakteriseras de av: tillflykt till de tre juvelerna (med olika betoning), icke-våld, en icke-dogmatisk hållning, tolerans av olikheter och av utövandet av meditation (i en eller annan form).


Källor: Sangharakshitas ”Buddhism for today & tomorrow”, bl a.

 

 

Historia & Geografisk spridning
Källa: Encyklopedia Britannica
Översatt och redigerat av Jöran Briding 

Under sitt första århundrade spred sig buddhismen från sina ursprungsorter i till stora delar av norra Indien. I Vesalirådet (sanskrit: Vaishali), som hölls drygt ett sekel efter Buddhas död, deltog munkar från hela norra och centrala Indien. De första egentliga buddhistiska ”texterna” som fortfarande finns är inskriptioner på ett stort antal välkända s.k. Ashoka-pelare, som fortfarande kan hittas på olika platser i hela Indien. Enligt dessa inskriptioner försökte Ashoka upprätthålla i sitt rike genom att ”sann dhamma” baserad på jämnmod, rättvisa, vänlighet, sanningsenlighet och skickligt beteende skulle gälla. Även om han främjade buddhismen, grundade han inte en statskyrka, stället hade Ashoka respekt för andra religiösa traditioner.

Kung Ashoka hade etablerat ett imperium som sträckte sig från Himalaya i norr till nästan så långt som Sri Lanka i söder. Ashoka, som härskade över större delen av subkontinenten från cirka 268 till 232 fvt, hade en viktig roll i buddhistisk historia på grund av hans stöd av buddhismen under sin livstid. Han utövade ännu mer inflytande efter sin död genom alla historier som skildrade honom som en chakravartin (”världsmonark”; bokstavligen ”en stor hjulrullande monark”). Han skildrades som en förebild av ett buddhistisk kungadöme som åstadkom många fantastiska bedrifter av fromhet och hängivenhet. Det är därför mycket svårt att skilja historiens Ashoka från den buddhistiska legenden och myten Ashoka.

Han försökte upprätthålla en samsyn i det buddhistiska klostersamhället och han främjade en etik som fokuserade på lekmannens skyldigheter i den här världen, ”samsara”. Hans mål, som det formulerades i hans förordningar, var att skapa en religiös och social miljö som skulle göra det möjligt för alla ”kungens barn” att leva lyckligt i detta liv och att uppnå nirvana i nästa. Ashoka inrättade medicinsk hjälp för människor och djur, byggde vattenreservoarer, kanaler och främjade handel. Han upprättade ett system med dhamma-funktionärer (dhamma-mahamattas) som hjälpte till att styra imperiet. Och han skickade diplomater till områden utanför hans direkta politiska kontroll.

Ashokas imperium började vittra sönder efter hans död, och Mauryan-dynastin störtades slutligen under de första decennierna på 200-talet. Det finns vissa bevis som tyder på att buddhister i Indien utsatts för förföljelse under Shunga-Kanva-perioden (185–28 fvt). Trots dessa motgångar fortsatte dock buddhismen att blomstra. Innan Gupta-dynastin uppstod, som skapade nästa stora panindiska imperium på 400-talet, hade buddhismen blivit en ledande, om inte dominerande, religiös tradition i Indien.

Under de cirka fem århundradena mellan Mauryan-dynastins fall och Gupta-dynastins uppkomst inträffade stora utvecklingar inom alla aspekter av buddhistisk tro och praxis. Långt före början av den eran utarbetades berättelser om Buddhas många tidigare liv, berättelser om viktiga händelser i hans liv som Gautama, berättelser om hans ”förlängda liv” i hans reliker och andra aspekter av hans heliga biografi. Under århundradena efter Buddhas död, samlades och sammanställdes dessa berättelser i olika stilar och former.

Från och med 300-talet vt och möjligen tidigare byggdes magnifika buddhistiska monument som de stora stuporna  i Bharhut och Sanchi. Under de första århundradena vt upprättades liknande monument praktiskt taget över hela subkontinenten. Många kloster uppstod också, några i nära förbindelse med de stora monumenten och pilgrimsorterna. Betydande bevis, inklusive skriftliga, pekar på ett omfattande stöd från lokala härskare, i de olika kungliga domstolarna.

Under denna period ökade antalet buddhistiska kloster och det utvecklades även många skolor som tolkade lärorna och klosterdisciplinen olika. Inom Hinayana-traditionen växte många skilda traditioner fram, varav de flesta bevarade en variant av Tipitaka, som hade tagit form av skrivna texter några hundra år efter Buddhas död. De innehöll distinkta doktrinära tolkningar och praktiserande. Det det uppstod många skolor, situationen var komplicerad, det exakta antalet och identifikationer är svåra att göra. Omkring början av det första århundradet vt började tydliga Mahayana tendenser ta form. Det bör dock understrykas att många anhängare av Hinayana och Mahayana fortsatte att leva tillsammans i samma klosterinstitutioner. Under 2:a och 3:e århundradet grundades Madhyamika-skolan, som har förblivit en av de stora skolorna i Mahayana, och många andra uttryck för Mahayana-tro, praktik och gemensamt liv dök upp. I början av Gupta dynastien hade Mahayana blivit den mest dynamiska och kreativa buddhistiska traditionen i Indien.

Vid denna tid expanderade buddhismen också bortom den indiska subkontinenten. Det är troligt att Ashoka skickade diplomater till Sri Lanka och att buddhismen etablerades där under hans regeringstid. Buddhismen hade blivit mycket stark i nordvästra Indien, och följde de stora handelsvägarna till Centralasien och Kina.

Buddhismen under Guptas och Palas
Vid Gupta-dynastin (cirka 320– cirka 600 vt) påverkades buddhismen i Indien av den brahmaniska religionens återupplivning och bhakti, en religionen och en hängiven rörelse som betonade den intensiva kärleken till en personlig gud. Under denna period utövade vissa hinduer hängivenhet till Buddha, som de betraktade som en avatar (inkarnation) av den hinduiska gudomen Vishnu, och några buddhister vördade hinduiska gudar som var en integrerad del av det bredare religiösa sammanhang som de levde i .

Under Gupta- och Pala-perioderna förblev Hinayana-buddhisterna en viktig del av det indiska buddhistiska samhället. Den fortsatta odling av olika aspekter av buddhistisk undervisning ledde till framväxten av Yogachara skolan, den andra stora traditionen inom Mahayana. En tredje stor buddhistisk tradition, Vajrayana eller tantrisk tradition, utvecklades från Mahayana-skolan och blev en kraftfull och dynamisk religiös kraft.

Den nya textformen som är förknippad med denna tradition, tantra, dök upp under Gupta perioden, och det finns indikationer på att tydliga tantriska ritualer började användas vid denna tidpunkt. Det var dock under Pala perioden (800–1200-talen) som Vajrayana traditionen framträdde som den mest dynamiska komponenten i det indiska buddhistiska livet. Under Gupta perioden uppstod också en ny buddhistisk institution, Mahavihara, som ofta fungerade som ett sorts universitet. Dessa institutioner fick stor framgång under Pala kungarnas regeringstid. Den mest kända av dessa Mahaviharas, som ligger vid Nalanda, blev ett viktigt centrum för studier av buddhistiska texter och förfining av buddhistiskt tänkande, särskilt Mahayana och Vajrayana tankar. Munkarna i Nalanda utvecklade också en läroplan som gick långt bortom traditionell buddhism och innehöll mycket indisk vetenskaplig och kulturell kunskap. Under de följande åren etablerades andra viktiga Mahaviharas, var och en med sina egna distinkta betoning och egenskaper. Dessa stora buddhistiska forsknings- och utbildningsinstitutioner utövade ett djupt religiöst och kulturellt inflytande inte bara i Indien utan även i många andra delar av Asien.

Trots att buddhistiska institutioner tycktes må bra under Guptas, såg kinesiska pilgrimer som besökte Indien mellan 400-700 talen en nedgång i det buddhistiska samfundet och början på hinduismens absorption av indisk buddhism. Bland dessa pilgrimer fanns Faxian, som lämnade Kina 399, korsade Gobiöknen, besökte olika heliga platser i Indien och återvände till Kina med många buddhistiska skrifter och statyer. Den mest kända av de kinesiska resenärerna var dock munken Xuanzang från 800-talet. När han anlände till nordvästra Indien fann han bara ruiner av ”miljoner kloster”. Han besökte olika heliga platser och studerade Yogachara-filosofin vid Nalanda. Efter att ha besökt Assam och södra Indien återvände han till Kina och hade med sig kopior av mer än 600 sutror.

Efter förstörelsen av många buddhistiska kloster på 600-talet av hunnerna, ett nomadiskt centralasiatiskt folk, återupplivades buddhismen, särskilt i nordost, där den blomstrade i många fler århundraden under kungarna i Pala-dynastin. Kungarna skyddade Mahaviharas, byggde nya centra och inrättade ett system för tillsyn för alla sådana institutioner. Under Palas blev Vajrayana-formen av buddhism en stor intellektuell och religiös kraft. Dess anhängare introducerade viktiga innovationer i buddhistisk lära och symbolik. De förespråkade också utövandet av nya tantriska former av rituell övning som var utformade både för att generera magisk kraft och för att underlätta snabbare framsteg längs vägen till upplysning. Under de senare Pala-kungarnas regeringstid minskade kontakten med Kina när indiska buddhister vände uppmärksamheten mot Tibet och Sydostasien.

Buddhismens nedgång i Indien

Med Pala-dynastins kollaps på 1100-talet led den indiska buddhismen ännu ett bakslag, från vilket den inte återhämtade sig. Även om små fickor av inflytande fanns kvar blev den buddhistiska närvaron i Indien försumbar. Forskare känner inte till alla faktorer som bidrog till buddhismens nedgång i sitt hemland. Vissa har hävdat att det var så tolerant mot andra trosuppfattningar att det helt enkelt absorberades av en re-vitaliserad hindu-tradition. Detta inträffade, även om indiska Mahayanister ibland var fientliga mot bhakti och mot hinduismen i allmänhet. En annan faktor var dock förmodligen mycket viktigare. Indisk buddhism, som i första hand har blivit en klosterrörelse, tycks ha tappat kontakten med sina lekmän och människor i allmänhet. Många kloster hade blivit mycket rika, så mycket att de kunde anställa arbetare och t.o.m ha slavar för att ta hand om munkarna och sköta de marker de ägde. Således, efter att de muslimska inkräktarna utplånade de buddhistiska klostren på 1100- och 1200-talen, visade den buddhistiska indiske lekmannen lite intresse för en återupplivning.

Samtida återkomst

På 1800-talet var buddhismen praktiskt taget utrotad i Indien. I östra Bengal och Assam bevarade några buddhister en tradition som går tillbaka till pre-muslimska tider, och några av dem upplevde en Theravada-orienterad buddhism som initierades av en burmesisk munk som besökte området i mitten av 1800-talet. I slutet av det århundradet hade ett mycket litet antal indiska intellektuella intresserat sig för buddhismen genom västerländskt vetenskap och genom teosofisk tolkning, vars ledare var amerikanen Henry Olcott. Den singalesiska reformatorn Anagarika Dharmapala utövade också ett visst inflytande, särskilt genom sitt arbete som en av grundarna av Mahabodhi Society, som fokuserade sina första ansträngningar på att återställa buddhist-kontrollen av pilgrimsplatsen vid Bodh Gaya, den förmodade platsen för Buddhas upplysning.

Från början av 1900-talet blev en del indier alltmer intresserade av buddhismen som ett mer rationell och moralisk alternativ. Även om detta intresse förblev begränsat till ett mycket litet segment av den intellektuella eliten, utvecklades en liten buddhistisk rörelse med en bredare valkrets i södra Indien. Redan så sent som 1950 identifierade dock en officiell regeringsräkning färre än 200 000 buddhister i landet, de flesta av dem bodde i östra Bengal och Assam. En liten faktor för denna ökning var buddhistiska flyktingar från Tibet efter den kinesiska invasionen av landet 1959. Centrum för det tibetanska flyktinggemenskapen, både i Indien och runt om i världen, etablerades i Dharamshala, men många tibetanska flyktingar bosatte sig också i andra delar av subkontinenten. En annan liten faktor var införlivandet av Sikkim 1975, en region med en övervägande buddhistisk befolkning.

Men den viktigaste orsaken till den samtida återkomsten av buddhismen i Indien var masskonverteringen 1956 av hundratusentals hinduer som bodde främst i Maharashtra-staten som tidigare tillhörde de så kallade ”Scheduled Castes” (även daliter; kallades tidigare ”Untouchables” oberörbara). Denna konvertering initierades av Dr Ambedkar , själv dalit och ledare för daliterna, han var också en huvudperson i den indiska självständighetsrörelsen, en kritiker av kastpolitiken som företräddes av Mohandas K. Gandhi, ”arkitekten” bakom Indiens konstitution, och det fria Indiens första första justiteminister. Redan 1935 bestämde sig Ambedkar för att leda sitt folk bort från hinduismen till förmån för en religion som inte erkände kastskillnader. Efter en fördröjning på mer än 20 år bestämde han att buddhismen var det rätta valet. Han bestämde också att 1956, året då Theravada-buddhister firade 2500: e året för Buddhas död – var lämplig tidpunkt. Hundratusentals människor deltog i en dramatisk konverteringsceremoni i Nagpur. Sedan 1956 har flera miljoner människor anslutit sig till den buddhistiska gemenskapen.

Den buddhism som Dr Ambedkar förespråkade var baserad på den lära som finns i de gamla Palitexterna och har en del gemensamt med Theravada-buddhismen i Sri Lanka och länder i Sydostasien. Det finns dock viktiga skillnader, de innefattar Dr Ambedkars egna tolkningar, som presenteras i hans bok ”The Buddha and His Dhamma”. En annan särskiljande egenskap hos Maharbuddhisterna är frånvaron av ett starkt klostersamhälle, som har gjort det möjligt för lekmän att anta de främsta ledarrollerna. Under de senaste decennierna har man även tagit tagit fram en egen samling av buddhistiska sånger, böcker och broschyrer som behandlar olika aspekter av buddhistisk lära, praktik och samhällsliv. Se också: Triratna India och ”Dr Ambedkar and the revival of buddhism” .

Sri Lanka och Sydostasien

Det första tydliga beviset på buddhismens utbredning utanför Indien härstammar från kung Ashokas regering (300-talet fvt), vars inskriptioner visar att han skickade buddhistiska missionärer till många olika regioner på subkontinenten samt till vissa gränsområden. Missionärerna skickades till Sri Lanka och till ett område som heter Suvarnabhumi, som många moderna forskare har identifierat med Mon-landet i södra Myanmar (Burma) och centrala Thailand.

Sri Lanka
Enligt singalesisk tradition tog buddhismen rot i Sri Lanka strax efter ankomsten av Ashokas son, munken Mahinda och sex följeslagare, Theravada-buddhismen blev den dominerande i Sri Lanka. Under det första årtusendet vt samexisterade Theravada-traditionen i Sri Lanka med olika former av hinduism, Mahayana-buddhism och Vajrayana-buddhism. När buddhismen minskade i Indien, växte den i Sri Lanka och genomgick en reform, där Theravada-traditionerna blev särskilt framträdande. Sri Lanka blev ett Theravada-rike med en sangha som styrdes av en monark som legitimerades i Theravada-termer. Denna nybildade Theravada-tradition spred sig därefter från Sri Lanka till Sydostasien, där den utövade ett kraftfullt inflytande.

Under det andra årtusendet blev Sri Lanka offer för olika västerländska kolonialmakter. Portugiserna (1505–1658) och holländarna (1658–1796) tog kontroll över kustområdena, och senare tog britterna (1794–1947) över hela ön. Buddhismen led då avsevärda störningar. Under 1800-talet bildades flera reformgrupper bland lekmännen. Dessa grupper inkluderar det viktiga Sarvodaya samhället. Denna grupp har etablerat religiösa, ekonomiska och sociala utvecklingsprogram som har haft en betydande inverkan på det singalesiska bylivet.

Sedan Sri Lanka blev självständigt från britterna 1947 drogs landet alltmer in i en konflikt mellan den singalesiska buddhist majoriteten och den tamilska hinduiska minoriteten. I slutet av 1900-talet eskalerade denna konflikt till ett våldsamt inbördeskrig. Många singaleser, inklusive ett betydande antal munkar, sammankopplade sin buddhistiska religion med den politiska agendan och anti-tamilskt våld från de mer militanta singalesiska nationalisterna. Andra buddhistiska ledare försökte dock inta en mer måttlig ståndpunkt och uppmuntra till en förhandlingslösning som skulle återupprätta den typ av fredlig samexistens som präglat Sri Lankas politik under större delen av öns långa historia. Ett eldupphör som undertecknades 2002 hade inte den förväntade effekten, och övergavs några år senare. De tamilska tigrarna besegrades slutligen 2009.

Malaysia och Indonesien
Även om vissa forskare lokaliserar Suvarnabhumi (”Land of Gold”), till vilket Ashoka missionärer förmodligen skickades, någonstans på den malaysiska halvön eller i Indonesien, är detta förmodligen inte korrekt. Det är dock säkert att buddhismen nådde dessa områden under de första århundradena av det första årtusendet. Med hjälp av andra indiska missionärer fick buddhismen fast fotfäste på Java långt före 500-talet vt. Buddhismen introducerades också vid ungefär denna tid i Sumatra. När den kinesiska resenären Yijing besökte detta rike på 800-talet noterade han att Hinayana var dominerande i området men att det också fanns några få Mahayanister. Det var också på 800-talet som den stora forskaren från Nalanda, Dharmapala, besökte Indonesien. Shailendra-dynastin, som härskade över den malaysiska halvön och en stor del av Indonesien från 800-talet till 900-talet, främjade Mahayana och tantriska former av buddhism. Under denna period restes stora buddhistiska monument i Java, inklusive det underbara Borobudur
 som kanske är den mest magnifika av alla buddhistiska stupor. Från och med 800-talet spred sig Vajrayana-buddhismen snabbt i hela området.

På den malaysiska halvön och Indonesien, liksom i Indien, tappade buddhismen gradvis sitt grepp under den första halvan av det andra årtusendet. På vissa områden assimilerades buddhismen med hinduismen och bildade en hindu orienterat religion, som på vissa ställen (till exempel i Bali) har kvarstått till nuet. I större delen av Malaysia och Indonesien ersattes dock både hinduismen och buddhismen av islam, som fortfarande är den dominerande religionen i området. I moderna Indonesien och Malaysia existerar buddhismen som en levande religion främst bland den kinesiska minoriteten, som i början av 2000-talet utgjorde ungefär en fjärdedel av befolkningen och erkändes av konstitutionen som buddhister. Det finns också ett litet icke-kinesiskt samhälle av buddhister som är koncentrerat i närheten av Borobudur.

Ett andra område med buddhistisk expansion i Sydostasien sträcker sig från Myanmar i norr och väster till Mekong-deltat i söder och öster. Enligt den lokala traditionen är detta Suvarnabhumi, området som besöktes av missionärer från Kung Ashoka. Det är känt att buddhistiska riken hade dykt upp i denna region under de första århundradena av det första årtusendet. I Myanmar och Thailand, trots förekomsten av hinduiska, Mahayana och Vajrayana element, var de mer konservativa Hinayana formerna av buddhismen särskilt framträdande under det första årtusendet. Längre mot öster och söder, i det som nu är Kambodja och södra Vietnam, blev olika kombinationer av hinduism, Mahayana-buddhism och Vajrayana-buddhism utbredda. Under en stor del av Angkors historia, det stora kejserliga centrumet som styrde Kambodja och många av de omgivande områdena i många århundraden, verkar hinduismen ha varit den föredragna traditionen, åtminstone bland eliten. I slutet av 1100-talet och början av 1200-talet byggde dock den buddhistiska kungen Jayavarman VII en ny huvudstad som heter Angkor Thom som dominerades av både Mahayana- och Vajrayana-monument, som representerar en av höjdpunkterna i den buddhistiska arkitekturen.

På Sydostasiens fastland, liksom i Sri Lanka, uppstod en reformrörelse på 1000-talet. Genom att fästa stor vikt vid Theravada-arvet som hade bevarats bland Mon-folket i södra Myanmar, liksom av den nya reformtraditionen i Sri Lanka, etablerade denna form av buddhism snart Theravada-traditionen som den mest dynamiska i Myanmar. I slutet av 1200-talet hade rörelsen spridit sig till Thailand, där thailändarna gradvis ersatte Mon-folket som den dominerande befolkningen. Under de kommande två århundradena trängde Theravada-reformer in så långt som till Kambodja och Laos. Theravada-buddhismens framträdande roll fortsatte i hela området under resten av perioden. Västmakternas ankomst på 1800-talet medförde viktiga förändringar, i Thailand, som behöll sitt oberoende, ledde de till en process av gradvisa reformer och moderniseringar.

I de andra Theravada-länderna i Sydostasien har buddhismen haft det mycket svårare. Myanmar (Burma) har haft en längre period av brittiskt styre, då den buddhistiska sanghan och det buddhistiska samhällets strukturer allvarligt har påverkats. Under militärregimen efter 1962, begränsade reformer och modernisering på alla områden det nationella livet, inklusive religion. Med undertryckandet av pro-demokratirörelsen i slutet av 1980-talet använde landets militära härskare sitt stöd av en mycket traditionell form av buddhism för att legitimera deras mycket förtryckande regim. I Laos och Kambodja, som båda drabbades av en längre period av franskt styre, följt av förödelsen som Vietnamkriget och i Kambodja Röda Khmer-regimen medförde, har det buddhistiska samhället blivit hårt förlamat. I Laos erkändes buddhismen av regeringen som en del av det nationella arvet, och i Kambodja har buddhismen nu till och med fått status som statsreligion.

Vietnam

Det finns tecken på att Vietnam deltog i den tidiga sjöhandeln mellan Indien, Sydostasien och Kina, och det är ganska troligt att buddhismen nådde landet via denna sjöväg i början av det första årtusendet. Den långsiktiga utvecklingen av buddhismen i Vietnam påverkades dock mest av Zen- och Pure Land-traditionerna, som introducerades från Kina i de norra och centrala delarna av landet från och med 600-talet vt. På 1400-talet förföljdes buddhismen i Vietnam av kineserna, som åter hade erövrat landet. Tantrismen, daoismen och konfucianismen kom in i Vietnam vid denna tid. Även efter att kineserna hade drivits tillbaka övervakade en kinesliknande byråkrati noga de vietnamesiska klostren.

I modern tid har Mahayana-traditioner i norra och centrala Vietnam samexisterat med Theravada-traditioner från Kambodja i söder. Vietnamesiska buddhister har lyckats att bevara sina traditioner under perioden med franskt kolonialt styre under 1800- och 1900-talen. Under kampen mellan Nord- och Sydvietnam på 1960-talet och början av 70-talet arbetade många buddhister för att uppnå fred och försoning, även om de hade liten framgång; för att protestera satte buddhistiska munkar t.o.m eld på sig själva. Under den kommunistiska regimen som har styrt det återförenade landet sedan 1975 har förhållandena varit svåra, men buddhismen har lyckats kvarstå. Sedan slutet av 1980-talet visar buddhismen tecken på ökad vitalitet trots regeringens begränsningar av buddhistiska aktiviteter.

Centralasien

Buddhismens spridning till Centralasien är fortfarande inte helt klarlagd. Hur grumliga detaljerna än är, är det klart att handelsvägarna som gick från nordvästra Indien till norra Kina underlättade både introduktionen av buddhismen till Centralasien och upprätthållandet av en blomstrande buddhistisk kultur där i många århundraden.

I Centralasien fanns det en förvirrande mängd språk, religioner och kulturer, och när buddhismen interagerade med dessa olika traditioner förändrades och utvecklades den. Shamanism, zoroastrianism, nestoriansk kristendom och islam trängde alla in i dessa länder och levde samtidigt med buddhismen. Några av Mahayana t.ex bodhisattvan, Amitabha, kan delvis ha inspirerats av zoroastrianismen. Det finns också bevis på viss synkretism mellan buddhismen och manikeismen, Men småningom upphörde Centralasien att vara det viktiga vägskälet mellan indisk och kinesisk handel och kultur som det en gång hade varit. Buddhismen i området försvann gradvis.

Kina

Även om det är känt att det fanns buddhister i Kina så tidigt som under 300-talet fvt, ökade inte de buddhistiska aktiviteterna där förrän under de tidiga århundradena vt. Enligt tradition introducerades buddhismen i Kina efter att Han-kejsaren Mingdi (regerade 57/58–75/76 vt) när han drömde om en flygande gyllene gudom, som tolkades som en vision av Buddha. Kejsaren skickade utsända till Indien som återvände till Kina med en sutra i fyrtiotvå avdelningar. Hur det än var, så kom buddhismen troligen in i Kina gradvis, först främst genom Centralasien och senare genom handelsvägarna runt och genom Sydostasien.

Buddhismen i Kina under Han-dynastin var djupt färgad med magiska metoder, vilket gjorde den kompatibel med den populära kinesiska daoismen, en integrerad del av den samtida folkreligionen. Istället för läran om Inget jag verkar tidiga kinesiska buddhister ha lärt själens oförstörbarhet. Nirvana blev ett slags odödlighet. De undervisade också i teorin om Karma, som värdena för generositet och medkänsla och behovet av att undertrycka passionerna. Fram till slutet av Han-dynastin fanns det en symbios mellan daoismen och buddhismen, och båda religionerna förespråkade liknande asketiska metoder som ett sätt att uppnå odödlighet. Det var allmän tro att Laozi, grundaren av daoismen, hade återfötts i Indien som Buddha. Många kinesiska kejsare dyrkade Laozi och Buddha på samma altare. De första översättningarna av buddhistiska suttor eller texter till kinesiska – de som behandlar andningen och koncentrationen – använde ett daoistiskt ordförråd för att göra dem begripliga för kineserna.

Efter Han-perioden användes buddhistiska munkar ofta av icke-kinesiska kejsare i norra Kina som rådgivare i politiskt och militära frågor samt för sin skicklighet i magi. Samtidigt trängde buddhismen i söder in i de filosofiska och litterära kretsarna hos överheten. Ett av de viktigaste bidragen till buddhismens tillväxt i Kina under denna period var översättningsarbetet. Den största av de tidiga översättarna var den lärde munken Kumarajiva, som hade studerat hinduiska vedor, ockulta vetenskaper och astronomi, samt Hinayana och Mahayana suttor.

Under 500- och 600-talet vt etablerades buddhistiska skolor från Indien i Kina. Buddhismen var en mäktig intellektuell kraft i Kina; klosteranläggningarna ökade, och buddhismen etablerades även bland jordbruksbefolkningen. Det är därför inte förvånande att när Sui-dynastin (581–618) etablerade sitt styre över ett återförenat Kina, fick buddhismen status som statsreligion. Buddhismens guldålder i Kina inträffade under Tang-dynastin (618-907). Även om Tang-kejsarna vanligtvis själva var daoisterna, föredrog de buddhismen, som hade blivit extremt populär. Under Tang utökade regeringen sin kontroll över klostren och munkars ordination och rättsliga status. Från och med denna kallade sig den kinesiska munken, chen (”ämne”).

Under denna period utvecklade även flera kinesiska skolor sina egna distinkta tillvägagångssätt och systematiserade de stora buddhistiska texterna och lärorna. Det var en stor expansion i antalet buddhistiska kloster och mängden mark de ägde. Det var också under denna period som många forskare reste till Indien och återvände med texter och andlig och intellektuell inspiration som starkt berikade buddhismen i Kina. Buddhismen kunde dock aldrig ersätta daoismen och konfucianismen helt, och år 845 inledde kejsaren Wuzong en stor förföljelse. Enligt uppgifter förstördes 4600 buddhistiska tempel och 40.000 helgedomar och 260.500 munkar och nunnor tvingades återvända till att bli lekmän.

Buddhismen efter Tang
Buddhismen i Kina återhämtade sig aldrig helt efter den stora förföljelsen år 845. Den behöll dock mycket av sitt arv, och den fortsatte att spela en betydande roll i det religiösa livet i Kina. Å ena sidan behöll buddhismen sin identitet som buddhism och genererade nya uttrycksformer. Dessa inkluderade t ex texter som youlu (”inspelade ord”) från kända lärare, som främst var inriktade på munkar. Å andra sidan förenades buddhismen med konfucianismen och daoistiska traditioner för att bilda ett komplext multi-religiöst sammanhang (sanjiao) inom vilket de ”tre religionerna” mer eller mindre bekvämt omfattades.

De olika skolor som behöll den största vitaliteten i Kina var Chan-skolan (mer känd i väst med dess japanska namn, Zen), känd för sin betoning på meditation (chan motsvarar Sanskrit dhyana, ”meditation”) , och Pure Land traditionen, som betonade buddhistisk hängivenhet. Den tidigare skolan var mest inflytelserik bland eliten, särskilt genom dess konst. Chan-konstnärer under Song -dynastin (960–1279) hade en avgörande inverkan på det kinesiska landskapsmåleriet. Konstnärer använde bilder av blommor, floder och träd med skickliga inslag, för att framkalla inblickar i flödet och tomheten i all verklighet. Pure Land traditionen var mest inflytelserik bland befolkningen som helhet och förknippades ibland med hemliga samhällen och bondeuppror. Men de två till synes helt olika traditionerna var ofta mycket nära kopplade. Dessutom blandades de med andra buddhistiska traditioner som ursprungligen hade populariserats av utövarna av Vajrayana-buddhismen.

En reformrörelse som syftade till att återuppliva den kinesiska buddhistiska traditionen och anpassa dess läror och institutioner till moderna förhållanden tog form under början av 1900-talet. Men påverkan som orsakades av det kinesisk-japanska kriget (1937–45) och den efterföljande kommunistiska regeringen i Kina (1949) hjälpte inte den buddhistiska saken. Under kulturrevolutionen (1966–76) led buddhistiska tempel och kloster massiv förstörelse, och det buddhistiska samhället blev utsatt för allvarligt förtryck. Med reformerna som inleddes efter kulturrevolutionens slut, förde den kinesiska regeringen en mer tolerant politik mot religiösa uttryck, men med mycket reglering, så buddhismen fick ändå ett nytt liv.

Korea

Buddhismen introducerades först på den koreanska halvön från Kina under 400-talet vt. Som ofta hände accepterades den nya tron ​​först av överheten och först därefter utvidgades den till folket. Efter att landet enades under kungariket Silla på 660-talet blomstrade buddhismen i hela Korea. Buddhismens tillväxt i Korea underlättades av ett antal imponerande forskare och reformatorer, Bl a undervisades i en ekumenisk version av buddhismen som inkluderade alla grenar och sekter. Man försökte använda musik, litteratur och dans för att uttrycka innebörden av buddhismen. Den kinesiska Chan-skolan (kallad Sŏn i Korea) introducerades på 800-talet och genom att absorbera olika koreanska versionerna buddhismen blev den gradvis den dominerande skolan i Korea.

Den tidiga koreanska buddhismen präglades av en världslig inställning. Den betonade de pragmatiska, nationalistiska och aristokratiska aspekterna av tron. Ändå påverkade en inhemsk tradition av shamanism utvecklingen av populär buddhism genom århundradena. Buddistiska munkar dansade, sjöng och utförde shamanska ritualer. Den koreanska buddhismen nådde sin höjdpunkt under Koryŏ-perioden (935–1392). Under den första delen av denna period var det koreanska buddhistiska samhället aktivt i publiceringen av Tripitaka, den mest dominerade av de buddhistiska texterna på den tiden. En mycket framstående och lärd munk med namnet Ŭich’ŏn (Daigak Guksa; 1055–1101) sponsrade tillväxten av Tientai-skolan i Korea och betonade behovet av samarbete mellan Sŏn och de andra ”undervisande” skolorna i koreansk buddhism. Mot slutet av Koryŏ-perioden led buddhismen av intern korruption och yttre förföljelse, särskilt av den nykonfucianska eliten. Regeringen begränsade munkarnas privilegier och konfucianismen ersatte buddhismen som statens religion.

Även under Chosŏn-dynastin (1392–1910) fortsatte dessa begränsningar, trots detta kämpade buddhistiska munkar och lekmän tappert mot invaderande japanska arméer under slutet av 1500-talet. Under decenniet före Japans annektering (1910), gjordes en del ansträngningar för att ena den koreanska buddhismen. Men dessa ansträngningar, liksom efterföljande ansträngningar från buddhistiska missionärer från Japan, var i stort sett förgäves. Sedan slutet av andra världskriget har buddhismen i Korea försvårats av kommunistiskt styre i norr och av kristendomens stora vitalitet i söder. Trots dessa utmaningar har buddhister, särskilt i Sydkorea, bevarat de gamla traditionerna och initierat nya rörelser.

Japan
Medan buddhismen i Kina fann sina rötter i familjesystemet, fann den i Japan förankring i nationen själv. Buddhismen, när den ursprungligen introducerades i Japan från Korea på 600-talet, betraktades som en talisman för att skydda landet. Den nya religionen accepterades av den mäktiga Soga-klanen men avvisades av andra, och detta resulterade i kontroverser som liknade dem som följde med introduktionen av buddhismen i Tibet. I båda länderna trodde vissa att införandet av buddhistiska statyer hade varit en förolämpning mot de inhemska gudarna och därmed hade orsakat plågor och naturkatastrofer. Bara gradvis övervanns sådana känslor.

Även om buddhismen i Soga-klanen till stor del var magisk, tog prins Shōtoku, som blev nationens regent 593, andra aspekter av buddhismen och förde den framåt. Shōtoku föreläste om olika skrifter som betonade lekmanens och monarkens ideal, och han komponerade en ”konstitution för sjutton artiklar” där buddhismen blandades med konfucianism som den andliga grunden för staten. I senare tider betraktades han allmänt som en inkarnation av Avalokiteshvara,

Nara- och Heian-perioden
Under Nara-perioden (710–784) blev buddhismen Japans statsreligion. Kejsaren Shōmu förstärkte aktivt tron ​​och gjorde den kejserliga huvudstaden Nara, med sin ”Stora Buddha”staty (Daibutsu) till det nationella kultcentret. Buddistiska skolor från Kina etablerades i Nara, och statligt subventionerade provinsiella tempel (kokubunji) gjorde systemet också effektivt på lokal nivå. Efter att huvudstaden flyttades till Heian-kyō (moderna Kyōto) år 794 fortsatte buddhismen att blomstra. Kinesiskt inflytande förblev viktigt, särskilt genom introduktionen av nya kinesiska skolor som blev dominerande vid kungliga hovet. Olika buddhism-skolor, präglades av mycket sofistikerade filosofier och komplexa och förfinade liturgier. Dessutom interagerade buddhismen med den inhemska Shintō, lokala traditionener, och olika distinkt japanska yttringar av buddhistorienterad folkreligion blev mycket populär.

Nya skolor i Kamakura-perioden
1100- och 1200-talen markerade en vändpunkt i japansk historia och i den japanska buddhismens historia. I slutet av 1100-talet kollapsade den kejserliga regimen centrerad vid Heian och en ny ärftlig militärdiktatur, shogunatet, etablerade sitt huvudkontor i Kamakura. Som en del av denna process växte ett antal nya buddhistiska ledare fram och etablerade skolor i japansk buddhism. Dessa reformatorer inkluderade förespråkare för zentraditioner som Eisai och Dogen; Pure Land -förespråkare som Hōnen, Shinran och Ippen; och Nichiren, grundaren av en ny skola som fick stor popularitet. De särpräglade japanska traditioner som de etablerade blev tillsammans med många mycket olika uttryck för Shintō-fromhet integrerade med komponenter i ett buddhistiskt orienterat sammanhang som strukturerade det japanska religiösa livet ända in på 1800-talet. Även under denna period tillät många buddhistiska grupper sina präster att gifta sig, vilket resulterade i att templen ofta föll under kontroll av vissa familjer.

Den förmoderna perioden till i dag
Under Tokugawa-shogunatet (1603–1867) blev buddhismen en arm av regeringen. Templen användes för att registrera befolkningen, detta hindrade spridningen av kristendomen, som shogunatet betraktade som ett politisk hot. Under Meiji-perioden (1868–1912) blev buddhismen ganska impopulär. Vid den tiden, för att inrätta Shintō som statsreligion, beslutade Japans nya härskande oligarki att skilja Shintō från buddhismen. Detta ledde till konfiskering av marker och avsked för många buddhistiska präster. Under ultranationalismens tid (1930–45) uppmanade företrädare för regeringen att förena Asien i ett stort ”Buddhaland” under ledning av Japan. Efter andra världskriget betonade dock buddhistiska grupper, nya som gamla, att buddhismen är en religion av fred och gemenskap.

Tibet

Enligt tibetansk tradition introducerades buddhismen i Tibet under kung Srong-brtsan-sgam-po i början 600-talet. Hans två drottningar var tidiga beskyddare av religionen och betraktades senare i populärtraditionen som inkarnationer av den kvinnliga buddhistiska bodhisattvan Tara. Religionen fick aktiv uppmuntran även under 700-talet då det första buddhistiska klostret i Tibet byggdes. De sju första munkarna ordinerades och den tantriske mästaren Padmasambhava, https://joranbriding.se/buddhistiska-gestalter/padmasambhava/, blev inbjuden att komma från Indien. Många legender omger Padmasambhava, som sägs var en mahasiddha (”mästare över mirakulösa krafter”); han krediteras med att underkasta Bon-andarna och demonerna (andarna och demonerna som är associerade med den inhemska religionen i Tibet) och att få dem stå i buddhismens tjänst.

På den tiden var kinesiskt buddhistiskt inflytande starkt, men det finns ändå antecknat att ett råd i Bsam-yas-klostret (792–794) beslutade, att den indiska traditionen skulle råda. Efter en period av förtryck som varade i nästan två århundraden (från början av 800-talet till början av 1000-talet) fick buddhismen i Tibet en nystart. Under 1000- och 1100-talen reste många tibetaner till Indien för att förvärva och översätta buddhistiska texter och få utbildning i buddhistisk tro och praktik. Med hjälp av den berömda indiska mästaren Atisa, som anlände till Tibet år 1042, etablerades buddhismen som den dominerande religionen. Från denna tidpunkt trängde buddhismen djupt in i alla aspekter av det tibetanska livet, och den blev elitens primära kultur och en mäktig kraft i statsfrågor.

En av de stora prestationerna för det buddhistiska samhället i Tibet var översättningen till tibetanska av en omfattande buddhistisk litteratur. En stor utveckling i den tibetanska buddhismens historia inträffade i slutet av 1300-talet eller början av 1400-talet, då en stor buddhistisk reformator vid namn Tsong-kha-pa grundade Dge-lugs-pa-skolan, mer populärt kallad De gula hattarna. År 1578 konverterade representanter för denna skola mongolen Altan Khan, och under khanens sponsring fick deras ledare (den tredje Dalai Lama) betydande klostermakt.

I mitten av 1600-talet etablerade de mongoliska härskarna den femte Dalai Lama som den teokratiska ledaren i Tibet. De efterföljande Dalai Lamorna, som betraktas som successiva inkarnationer av bodhisattvan Avalokiteshvara, har innehaft denna position till 1959, härskande från huvudstaden Lhasa.

Den femte Dalai Lama inrättade Panchen Lama som abbot i Tashilhunpo-klostret, som ligger väster om Lhasa. Panchen Lama betraktas som successiva inkarnationer av buddha Amitabha. Till skillnad från Dalai Lama har Panchen Lama vanligtvis bara erkänts som en andlig härskare.

Under en stor del av den tibetanska historien kontrollerades många av de stora klostren av en abbot som kunde gifta sig, och som har överlåtit klosteregendomar till sina söner. De buddhistiska munkarna var ofta krigare, och klostren blev beväpnade fästningar. Tibet var ofta ockuperat, först av Mongoliet sedan av Manchuriet, därefter britterna, nationalistkineserna och nu de kinesiska kommunisterna. De har alla försökt utnyttja maktdelningen mellan Panchen- och Dalai-lamorna för sina egna ändamål. 1959, efter att den nuvarande Dalai Lama, tvingades fly till Dharamshala i Indien och då Kina invaderade Tibet, tog de kinesiska kommunisterna helt över hans makt.

Sedan 1959 har tibetanska flyktingar inrättat ett sorts mini Tibet i Dharamshala, samtidigt som de flyttade till många olika platser i Indien, Europa, Kanada och USA. Dessa landsflyktingar har gjort stora ansträngningar för att bevara så mycket av sin buddhistiska tradition som möjligt och för att sprida tibetanska buddhistiska läror i de länder där de har bosatt sig.

I sitt eget land har tibetanska buddhister länge drabbats av perioder av destruktiva attacker och hård förföljelse, särskilt under kulturrevolutionen men även senare. I slutet av 1900-talet minskade förtrycket från kinesiska myndigheter något, men trots det förblev många tibetanska buddister starkt nationalistiska, och deras förhållande till Kina är fortsatt mycket spänt.

Mongoliet

Den tibetanska buddhismen har haft ett starkt inflytande på närliggande områden och folk. Viktigast i detta avseende var omvandlingen av de mongoliska stammarna norr och öster om Tibet. Det finns vissa indikationer på att buddhismen fanns närvarande bland mongolerna redan på 400-talet, men källor från denna tidiga period är knappa. Det är dock klart att under 1200-talet utvecklades nära relationer mellan mongoliska företrädare och tibetanska buddhistiska ledare. Kublai Khan blev anhängare av den tibetanska buddhismen. Kublai Khans tibetanska rådgivare hjälpte till att utveckla ett hjälpmedel för det mongoliska språket, och många buddhistiska texter översattes från tibetanska till mongoliska. I allmänhet misslyckades dock religionen att få utbrett folkligt stöd under denna period.

År 1578 utvecklades en ny situation när den nye ledaren accepterade en version av den tibetanska traditionen och stödde spridningen bland hans anhängare på alla nivåer i det mongoliska samhället. Under århundradena utvecklade mongolerna sina egna mycket rika buddhistiska traditioner. Mongoliska forskare översatte en stor mängd texter från tibetanska, och de producerade sina egna sofistikerade originaltexter. Mongolerna baserade sin buddhistiska lära, praxis och kommunala organisation på tibetanska modeller, men de utvecklade och anpassade dem på distinkta sätt.
Mellan åren 1280 och 1368 var Kina en del av det mongoliska imperiet, och mongolerna etablerade sin variant av tibetansk buddhism i Kina. När de inte längre hade makten i Kina bevarade de sina buddhistiska traditioner i sina hemtrakter. Under stora delar av 1900-talet undergrävdes den mongoliska buddhismen kraftigt av de kommunistiska regimerna som styrde i mongol-områden i Sovjetunionen, i Mongoliet självt och i Kina. Trycket mot de buddhistiska mongoliska samhällena lättade i slutet av 1900-talet, och i början av 2000-talet har en återupplivning av buddhistiska institutioner och metoder börjat.

Kungadömen i Himalaya

Den tibetanska buddhismen har haft ett stort inflytande i Himalaya-områdena längs Tibets södra gräns. I Nepal interagerade buddhismen med både Indien och Tibet. Även om Buddha föddes i den södra delen av området som nu är Nepal, verkar buddhismen ha funnits där först senare, förmodligen under kung Ashoka. Vid 800-talet påverkades Nepal av den kultur som fanns i Tibet. Några århundraden senare, som ett resultat av de muslimska invasionerna av Indien, tog både hinduer och buddhister tillflykt till landet. Det tibetanska inflytandet är tydligt med närvaron av bönhjul och flaggor i tibetansk stil. Det indiska arvet märks särskilt i kastsystemet som omfattar både buddhister och icke-buddhister.

I Bhutan introducerade en tibetansk lama buddhismen och på 1600-talet, med ett samhällskick liknande det som fanns i Tibet, med en hierarkisk teokrati. Buddhismen som utövas i Bhutan har påverkats av en tibetansk skola som förordade bosättning i grottor men som inte yrkade på celibat. Buddhismen i Bhutan, liksom den i Nepal, har nu kommit i kontakt med moderniserande krafter som börjar undergräva många av dess traditionella praktiker och metoder.

Buddhismen i väst

Under den långa buddhistiska historien har buddhistiska influenser då och då nått västvärlden. Även om bevisen är svaga, har vissa forskare hävdat att buddhistiska munkar och läror hade nått så långt som till Egypten för 2000 år sedan. Det finns enstaka hänvisningar till vad som verkar vara buddhistiska traditioner i de kristna kyrkofädernas skrifter. Dessutom har spridits en version av Buddhas biografi, känd som berättelsen om Barlaam och Josephat, i medeltida Europa. Faktum är att Buddha-figuren i historien blev erkänd som ett kristet helgon.

Men först i modern tid finns det tecken på en större buddhistisk närvaro i västvärlden. Från mitten av 1800-talet introducerades buddhismen i USA och andra västländer av ett stort antal invandrare, först från Kina och Japan och senare från andra länder, särskilt de i Sydostasien. Dessutom fick buddhismen fotfäste bland ett betydande antal västerländska intellektuella och särskilt under 1960-talet och början av 70-talet bland unga som sökte nya former av religiös upplevelse och uttryck. Västerlänningarnas intresse för buddhismen främjades starkt av buddhistiska missionärer som den japanska buddhisten D.T. Suzuki (1870–1966) och ett antal tibetanska buddhistiska lärare som flyttade till väst efter den kinesiska erövringen av deras hemland 1959.

Sangha, samhälle och stat

Buddhister har alltid insett vikten av samhällsliv, och genom århundradena har det utvecklats ett distinkt symbiotiskt förhållande mellan munkar (och i vissa fall nunnor) och lekmän. Förhållandet mellan klostren och lekmännen har varit olika från plats till plats och från tid till annan, men under större delen av buddhistisk historia har båda grupperna spelat en väsentlig roll i processen att bilda och rekonstruera den buddhistiska världen. Dessutom har både kloster och lekmän ägnat sig åt en mängd olika och kompletterande religiösa metoder som har uttryckt buddhistiska orienteringar och värderingar, strukturerade buddhistiska samhällen och tagit upp individers sociala och praktiska bekymmer.

Klosterinstitutioner
Historiskt var Sangha en samling av buddhistiska munkar (och i vissa sammanhang nunnor) som studerade, undervisade och bevarade Buddhas läror. De har varit ansvariga för att ge exempel på det idealiska sättet att leva ett buddhistiskt liv, att lära ut buddhistiska principer och praxis för lekmän, att generera och delta i grundläggande rituella aktiviteter, att erbjuda meriterande åtgärder som gör det möjligt för lekmän i gemenskapen att förbättra sitt andliga tillstånd, att ge skydd mot onda och övernaturliga krafter, och för att upprätthålla en mängd andra tjänster som har varierat över tid och plats. I utbyte mot sina bidrag har klostren fått vördnad och ekonomiskt stöd från lekmännen, som därigenom tjänat meriter, främjat sitt eget välbefinnande och bidragit till andras välbefinnande (inklusive i många fall förfäder till de levande). Förutom att fungera som centrum för buddhistiskt lärande, meditation, rituella aktiviteter och undervisning, erbjöd klostret munken eller nunnan en möjlighet att leva utan världsliga bekymmer, en situation som vanligtvis har ansetts nödvändig eller åtminstone tillrådlig för att följa den väg som leder till befrielse.

Källa: Encyklopedia Britannica