Reaktion på lovord och kritik

 

images (1)

 

I ett levande exempel i en av de tidigaste buddhistiska texterna beskrivs hur Buddha instruerar sina lärjungar i att svara skickligt på både lovord och kritik. Historien är full av hans visdom om hur vi kan undvika att skada oss själva eller andra genom vårt tal och hur vi kan förhålla oss till olika händelser i livet med bibehållen medvetenhet samt bibehållet jämnmod.

Vid ett tillfälle vandrade Buddha från en stad till en annan, i norra Indien, tillsammans med 500 munkar (så berättas det i Brahmajala sutta). Dom gick troligen ganska långsamt och uppmärksamt, kanske med böjda huvuden, var och en hållande en skål avsedd för allmosor, som var en av deras få ägodelar. Munkarna gick i tystnad, dom gillade förmodligen att prata lika mycket som andra människor men i närvaro av Buddha eller hans äldre lärjungar uppträdde dom säkert i ”ädel tystnad”.

Gående lite bakom Buddha gick Suppiya – tillhörande en annan sekt, och hans lärjunge, Brahmadatta. Suppiya kritiserade högljutt Buddha, och hans före detta lärjunge Brahmadatta – som hade lämnat honom för att bli elev till Buddha – försvarade Buddha lika kraftigt. Den kvällen när gruppen slog läger, mediterade dom tillsammans i mörkret innan de gick för att sova. Men tystnaden bröts av röster, Suppiya och Brahmadatta fortsatte att argumentera.

Nästa morgon satt en grupp munkar tillsammans för att diskutera samtalet de hade hört. Enligt texten verkar dom förvirrade och vet inte vad dom ska säga: ”Är det inte märkligt att Buddha som är så stor och välkänd, och ändå reagerar människor på honom på så olika sätt.” Vid denna tidpunkt anslöt sig Buddha; han var inte intresserad av innehållet i det Suppiya och Brahmadatta hade sagt eller ens vad som kan ha antytts om honom. Det viktiga, sa Buddha, var istället deras attityd.

”Munkar, om någon skulle tala nedvärderande om mig, Dhamma [Buddhas lära] eller Sangha [den andliga gemenskapen], bör ni inte bli arga, bittra eller upprörda. Om man reagerar på ett sådant sätt är det bara ett hinder. För när dom kritiserar mig, Dhamma eller Sangha, då måste ni förklara vad som är felaktigt som felaktigt och säga: ”Det där stämmer inte, det där är inte korrekt, det där är inte vårt sätt, sådant finner man inte hos oss.”

Som alla vet som studerar buddhismen bör ilska uttryckas på rätt sätt, detta faktum kanske möter förståelig oro bland många människor, speciellt första gången när man hör det. ”Betyder det att jag måste undertrycka min erfarenhet? Jag har varit en dörrmatta hela mitt liv, jag måste vara bestämd och uttrycka vad jag känner.” Svaret ligger i hur man reagerar. Om man reagerar med ilska kommer det bara vara ett hinder för en, för det leder till smärtsamma och reaktiva sätt att tänka som bara till slut orsakar oss smärta (för att inte prata om den som vi riktar oss mot).

Faktum är att Buddha betonar hur viktigt det är att vara ärlig samt sanningsenlig och förmodligen kan detta även inkludera ärlighet om våra känslor. Men det är en oerhört stor skillnad på hur man framför sin upprördhet. Buddha säger inte att vi ska vara helt passiva och bara acceptera det som sägs. Istället säger han att man bör reagera på felaktig kritik genom att lugnt erbjuda en sanningsenlig redogörelse. Och för att vara helt ärlig bör man även komplettera detta med att om kritiken är korrekt bör man acceptera den och erkänna ens fel.

Eftersom det här kan vara svårt att acceptera för en del förekommer det debatt om hur man ska göra. Som en västerländsk buddhist uttrycker det: ”Bättre ärlig kollision än oärligt samförstånd.” Men en accepterande diskussion är nog bäst.

Den stoicism Buddha förespråkar inför kritik kan vara svår nog att acceptera och tillämpa, men vad Buddha föreslår härnäst kan vara ännu svårare i praktiken: ”Men, munkar, om andra skulle lovorda mig, Dhamma eller Sangha, bör ni inte för den sakens skull vara nöjda, glada och upprymda, det skulle bara vara ett hinder för er. Ni bör bara erkänna sanningen och säga: Det här är korrekt, det här är rätt, det här är vårt sätt, det här är vårt sätt att bete oss.”

Och det var säkert det som Buddha hade i åtanke när han ålade sina anhängare att öva sig i ”vänligt eller kärleksfullt tal”. Men som varje smickrare vet kan lyssnarens behov av bekräftelse vara så stor att han åsidosätter sin medvetenhet om sanningen. Buddha varnar för att beröm kan stärka ens stolta ego. Det är inte att vi ska förkasta beröm, bara att vi inte ska bli fästa vid den. Återigen finns det en viktig outtalade princip som Buddha beskriver: Om vi får oförtjänt beröm för egenskaper vi inte besitter, bör vi rätta till det sagda.

Om vi alla kunde förverkliga dessa visa ord av Buddha, skulle världen se helt annorlunda ut. När vi blir kritiserade känner vi både fysiskt och känslomässigt att vi är under attack och defensiva instinkter träder in. Vår uppmärksamhet riktas till de tankar som gör att vi kan svara på attacken. Buddha parodierar våra reaktioner i Dhammapada; vi kanske tänker: ”Han sårade mig, han skändade mig, han rånade mig.” För att få rätt effekt bör vi läsa dessa ord med en gnällig röst.

När man läser om Buddhas undervisning i denna sutta möter man råd som är lätta att förstå men samtidigt så oändligt svåra att omsätta i praktiken. Det är kanske denna kombination som gör att Buddhas undervisningen går så djupt.

En förkortad version av en artikel från Vishvapanis blogg: http://www.wiseattention.org/blog/2012/09/15/responding-to-praise-and-blame. Artikeln var ursprungligen publicerad i tidningen Tricycle. Översatt av Jöran Briding.