Nära-döden-upplevelser och livet efter detta

Nära-döden-upplevelser


Jag har läst många beskrivningar av Nära-döden-upplevelser och har funderat på vad vi kan lära oss, vi som inte har haft de här underbara upplevelserna. Jag begränsar mig till ett av inslagen i Nära-döden-upplevelsen, det som brukar kallas ”återblicken på livet”. Man berättar i många fall om transcendentala upplevelser av ljus och kärlek, om en ljusvarelse som älskar dig villkorslöst och möter dig med total medkänsla. Många är likartade, oberoende av kultur, religion eller ens ursprung. Man ombeds att granska sitt liv, och att förstå det. Det finns ingen fördömelse – man blir inte dömd. Jag tycker att den viktigaste lärdomen man måste försöka ta till sig är att alla blir älskade villkorslöst, oberoende av vad man har gjort. Under en återblick är man tillbaka i alltsammans igen. Man upplever det som hände, som om det utspelade sig en gång till. Enkelt uttryckt lever man om sitt liv på nytt – ens minnesbilder har på något sätt omvandlats till levande återskapelser av det som hände i ens liv. Det är en utmaning att varje dag veta att när jag dör kommer jag vara tvungen att bevittna varenda en av mina handlingar igen, men att denna gång även få känna av hur de har påverkat andra. De som upplever det här empatiska rollbytet får lära sig sin livsläxa med hela kraften av det fysiska eller psykiska slag som de själva utdelat. För att belysa och tydliggöra ovannämnda har jag valt att citera tre personer av alla som har berättat om sin upplevelse:

”Jag såg inte bara vad jag själv hade varit med om, utan också känslorna och tankarna hos alla människor jag någonsin mött. Att betrakta mig själv genom deras ögon var en upplevelse som stämde mig till ödmjukhet.”

”Jag hade inte en återblick, utan ett återupplevande. För mig var det ett totalt återupplevande av varenda tanke jag någonsin hade tänkt, vartenda ord jag någonsin hade sagt och varenda handling jag gjort; plus effekterna av varje tanke, ord och handling på varenda en av dem som jag någonsin hade kommit i kontakt med, oberoende av om jag kände dem eller ej. Inte minsta detalj saknades. Om det finns ett helvete, så anser jag att detta var helvetet.”

”Återblicken på livet är det pris du betalar för att få komma till ljuset, men ljuset hjälper dig med den allra största och mest ömsinta medkänsla och kärlek. Du blir inte straffad; du blir visad, så att du kan lära dig.”

Med andra ord, om dessa berättelser verkligen avslöjar för oss vad vi kommer att uppleva i dödsögonblicket, innebär det att allt vi har gjort mot andra får vi uppleva som om det gjordes mot oss själva. När man betraktar ”den gyllene regeln” utifrån dessa berättelser kanske man får en helt annan syn och förståelse av innebörden av den. (I samtliga religioner finns en ”gyllene regel” som är likartad och som i kristendomen formuleras ”älska din nästa…” och som också genomsyrar hela buddismen.) Om man har haft en sådan här upplevelse, förstår man att det inte handlar om en intellektuell övertygelse eller en religiös lärosats. Det handlar om ett obestridligt faktum baserat på ens egen levande erfarenhet, något man vet för att man själv har varit med om det. Ett annat sätt att uttrycka samma sak vore att säga att återblicken på livet visar att det ur psykologiskt och andlig synvinkel bara finns en enda människa i hela universum – och den människan är du själv. Varenda handling, varenda tanke, varenda känsla mot någon annan, oberoende om du känner den människan eller ej – kommer du senare att själv få uppleva. En fråga många kanske ställer sig; kommer alla människor få den villkorslösa kärleken? Nära-döden-upplevare svarar på frågan oförbehållsamt. Alla människor kommer till ljuset och får ta emot den villkorslösa kärleken. Någon kanske undrar om även Hitler eller Stalin kommer dit; även dom får känna den villkorslösa kärleken vittnar NDU:are om. Man kan föreställa sig hur Hitler och Stalin måste ha upplevt sina återblickar på livet, dom kanske fortfarande är mitt uppe i den?

Enligt Dr. Kenneth Ring vid University of Connecticut, tycks några få NDU:er (när-döden upplevelser) trängt sig bakom de vanliga zonerna där nästan alla NDU:er slutar. Nedanstående citat är hämtat från hans mångåriga studier som har översatts av T. Edin och publicerats i ”Tidlös Visdom” nr 1, 2014. Deras redogörelser av sina resor, som verkar sträcka sig bortom ljuset, ger oss hittills oanade glimtar av ett strålande universum som förefaller vara någonting i släkt med den yttersta källan. Resorna bortom ljuset talar eller antyder om existensen av ett andra ljus som ser ut att vara ett slags yttre ljus, alltings källa, platsen eller tillståndet varifrån vi kommer och till vilken vi skall återvända. Här följer några redogörelser.

”Och i det ögonblicket förstod jag att jag passerade Big Bang. När jag for igenom detta membran in i denna – vad jag gissar att en del har kallat ”tomhet”. Plötsligt var jag i denna tomhet och jag var medveten om allting som någonsin hade blivit skapat. Det var som om jag såg genom Guds ögon. Jag hade blivit Gud. Plötsligt var jag inte längre mig själv. Med ens visste jag varför varje atom fanns till, och jag kunde se allting. Och jag stod i denna rymd, vet inte hur länge. Och jag vet att någonting mycket djupt hände där.”

Nästa berättelse kommer från kvinna som också tar upp vad som inte blev sagt i föregående beskrivning: ”Plötsligt fanns där en total, absolut medvetenhet. Det fanns inte enda fråga jag kunde ställa som jag inte redan visste svaret på. Jag såg på närvaron, som jag visste fanns där, och tänkte: ”Gud, var det så enkelt, varför visste jag inte det här?” Jag kunde inte se Ljuset som jag ser dig. Ändå visste jag att det var Gud. Ett Ljus, en skönhet som strömmade inifrån, åt alla håll, oändlig, för att beröra varje atom av varandet. Färgernas harmoni, design och melodi hade sitt ursprung här i Ljuset. Det var Gud, hans kärlek, hans ljus, själva hans essens, skapelsen kraft, som flödar ut till evighetens slut…som når ut som ett pulserande sjömärke av kärlek för att föra mig ”hem”. Att vara i hans närhet var mera inspirerande, mera inbjudande, än något slag av kärlek och harmoni som någonsin upptäckts i vår verklighet. Ingen erfarenhet, ingen närhet har någonsin varit så fullkomlig.”

Slutligen en tredje erfarenhet, här är höjdpunkterna i hennes berättelse: ”Slutligen nådde jag mitt mål. Men jag var inte ensam. Där, framför mig var den levande närvaron av Ljuset. Inom det kände jag en allomfattande intelligens, visdom, medkänsla, kärlek och sanning. Det fanns varken form eller kön hos denna varelse. Den som jag kallar ”Han”, innehöll allting; såsom vitt ljus innehåller alla regnbågens färger när det genomtränger prismat. Plötsligt var jag fylld av denna varelses visdom. Jag gavs mera än bara svaren på mina frågor; såsom oräkneliga blommor öppnade sig all kunskap för mig. Jag fylldes av Guds kunskap och denna underbara aspekt av Hans Varande. Men min resa hade bara börjat. Ögonblickligen reste vi till centrum av stjärnor, som höll på att födas, supernovor som exploderade och många andra himmelska händelser och företeelser för vilka jag inte har några namn. Tid och rum är illusioner som håller oss i vår nivå eller plan. I andra dimensioner kan allting hända samtidigt. Jag var närvarande på ett Gudomligt rymdskepp i vilket Skaparen visade mig fullheten och skönheten i sin Skapelse. Det sista som jag såg, innan denna yttre vision slutade – var hjärtat och centrum av en strålande vidunderlig stjärna. Allting försvann, utom den rikligt fyllda tomheten i vilket Det och jag följdes åt. Här erfor jag, i magnifik outsäglig, gemenskap med denna Ljusvarelse. Nu var jag fylld, inte bara med kunskap, utan också med all kärlek. Det var som ljuset flödade in i mig…”

En kommentar som jag känner att jag måste göra är att det här ”ljuset” jämnställs med Gud. Det finns också andra tolkningar och ordvändningar som har en kristen anknytning. De här berättelserna kommer samtliga från amerikaner som utifrån sina förutsättningar och sin kulturella förståelse tyder och försöker återge de här fantastiska händelserna med ord från sin egen bakgrund. Har man inte en liknande religiös tolkning eller tro känns många formuleringar och förklaringar främmande.

Livet efter detta 

På Buddhas Shakyamunis tid levde en kvinna vid namn Kisa Gotami. En dag blev plötsligt hennes ettårige son sjuk och dog – i ett enda slag förändrades allt, hela hennes värld slogs i spillror. Utom sig av förtvivlan vägrade hon acceptera pojkens död och svepte in den lilla kroppen i en filt. Planlöst vandrade hon omkring med det döda barnet och bad alla hon mötte att hjälpa henne och få honom levande igen. Till slut mötte den förryckta kvinnan en person som sa, att om någon kan hjälpa henne är det Buddha. ”Jag kan återuppväcka ditt barn under en förutsättning”, sade Buddha när hon träffade honom: ”Ta med till mig ett senapsfrö från ett hem där det aldrig har förekommit någon död”. Kisa Gotami gick med lätta steg för att söka ett sådant hus. Men till alla hem hon kom, hade det inte bara varit en, utan många som hade dött. Sakta falnade hennes hopp och hon kände sig helt tom och till sist fullständigt stilla. Hon tänkte: ”Det är så det är i varje hus”. Hennes egen son föddes och sedan dog han. Hon hade blivit född och hon skulle dö. Då och där förändrades hennes liv återigen. Hon vaknade upp och såg förgängligheten som finns i allt: kroppen, egot, status, kärlek och hat, förflutet och framtid, det forsande livet i varje ögonblick – av vilket inte ett enda kan hållas kvar. ”Har du med något frö?” frågade Buddha när hon kom tillbaka. ”Nej” svarade hon. ”Jag bryr mig inte om fröna, jag vill bara ha frid” I en värld där det finns lidande, där ingen varelse kan fly undan smärta, fann hon en väg för att få slut på lidandet. Efter sitt sökande efter ett senapsfrö från ett hus där ingen hade dött, fann hon detta speciella frö inom sig själv. Hon fann huset där döden aldrig varit.

Viryabodhi skriver så här: ”Må du bli lycklig, känna frid och bli fri från svårigheter och må du nå Nirvana. Se framför dig denna person och föreställ dig hur han/hon ser ut när han/hon är lycklig och känner frid. Vidga gärna din medkänsla till andra som du känt som kanske har dött för flera år sedan och även till döda människor du inte känt. Att utöva metta-meditation lugnar sinnet och sorgen kan lindras när du utfört detta för den döde. Bland alla buddhistiska idéer har vi tanken på återfödelse, att det inte är slut i och med döden, att något fortsätter. Det här förändrar ens grundsyn på döden. Döden är inget slutgiltigt. Medvetandet är inte fastbundet vid kroppen utan går vidare. Även om jag inte kan visa fram några definitiva bevis för denna tanke, så känns den intuitivt sann och djupt meningsfull. Den stämmer med vissa upplevelser jag haft, i och utanför meditation. Att vi helt enkelt inte är så separata, så avskilda från andra, från djupare skikt i medvetandet, som vi kanske tror. Jag lever hellre mitt liv efter denna tanke än någon annan, sedan får vi vänta och se. När någon dör, tänker jag mig därför att de fortsätter, och att de behöver kärlek och stöd på den vägen de slagit in på. Att tänka så förändrar radikalt min upplevelse av döden och den döda personen. Även om jag inte kan veta vad som faktiskt händer den avlidne kan jag önska dem väl och det har en oerhörd positiv effekt. I buddhismen har vi också den sköna befrielsen – avsaknaden av skaparguden – och plågsamma följdfrågor som: ”Vad är nu meningen? Finns det verkligen en gud när sådant här händer?”

Från ”Den Tibetanska Livs- och Dödsboken” av Sogyal Rinpoche: ”Men vare sig vi fruktar döden och vägrar se den eller romantiserar den, så trivialiserar vi den. Både förtvivlan och eufori inför döden är en undanflykt. Döden är varken nedslående eller spännande; den är ingenting annat än en realitet i livet. … Inom buddhismen uppfattas livet och döden som en helhet, där döden utgör inledningen på ett nytt kapitel i livet. I dödens spegel återspeglas hela livets mening.”

Dhammapada: ”Allt är förgängligt; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Allt är lidande och otillfredsställelse, det finns ingen varaktig lycka i den här världen; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Alla ting saknar egennatur; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Detta är vägen till Buddhas lära, Dharma.”

När jag reflekterar över döden och samtidigt funderar över innebörden i dessa texter känns det lättare att förstå och acceptera döden, att även den är en del av livet. Det finns mycket i livet som vi är rädda för, bland annat framtiden och inte minst för döden. Vi vill inte förlora vad som är kärt för oss och när det verkligen händer är vi sorgsna. Om vi inte ser ting som de är, tror vi att människor och saker består. Men människor och saker är bara fenomen, som uppstår och försvinner omedelbart. I nästa ögonblick har de redan förändrats. Det oåterkalleliga i allt lämnar oss hjälplösa och ledsna. Om vi kan se ting som de verkligen är blir vi mindre övermannade av sorg. Sorg påverkas också av vårt behov av att äga och att inte kunna släppa taget. Det är dock viktigt att inte förneka sorg för den kan ge oss möjligheten att utveckla visdom och medkänsla.