Nära-döden-upplevelser och livet efter detta

Från When You Greet Me I Bow: Notes and Reflections from a Life in Zen av Norman Fischer.
Inspirerat, översatt och redigerat av Jöran Briding

Rädsla för döden
Buddha har många epitetet och namn. Han kallades bl a den som hade vaknat upp, Thatagata, erövraren, den ädla. Han kallades också den orädde för att han hade sett igenom alla orsaker till rädsla. Hans uppvaknande, som kom efter sex års intensiv meditation, visade honom att det faktiskt inte finns något att frukta. Rädsla – hur övertygande den än kan vara – är faktiskt ett begreppsmässigt misstag. Vad finns det att vara rädd för i alla fall? Rädsla är alltid framtidsbaserad. Vi fruktar vad som kan hända senare. Det förflutna är borta, så det är ingen mening att vara rädd för det. Om tidigare traumor orsakar rädsla hos oss är det bara för att vi fruktar att den traumatiska händelsen kommer att återkomma. Det är vad trauma är – en skada orsakad av en tidigare händelse gör oss kroniskt rädda för framtiden men det skapar också ett obehag i nuet. Men framtiden existerar inte nu, inte i nuet, vi lever i ögonblicket. Så även om vår rädsla kan vara verklig, är den baserad på missuppfattningen att framtiden på något sätt är nu. Det är den inte. Nuet kan vara obehagligt, till och med farligt, men det är aldrig fruktansvärt. I nuets fulla intensitet finns det aldrig något att frukta – det finns bara något att ta itu med. Det är en subtil punkt – det gäller att hitta rädslan som du upplever just nu; jaget är rädd för vad som kommer att hända. Det är vad Buddha insåg. Om du hela tiden kan vara i det nuvarande ögonblicket, inte det som hände tidigare, inte orolig för framtiden; då kan du vara orädd.

Om du plötsligt hotas av någon som riktar en pistol mot ditt huvud, kommer du sannolikt att stelna till av rädsla. Men det är inte personen eller pistolen som du är rädd för. Det är vad som kan hända härnäst. Men i det ögonblicket tänker du inte på framtiden, din upplevelse är omedelbar, din reaktion är biologisk; du kan inte hjälpa det. Som ett djur har du också överlevnadsinstinkt, så när ditt liv hotas är din reaktion automatisk och stark. Men du är ett mänskligt djur med mänskligt medvetande – ett problematiskt tillstånd, men ett med möjligheter. Men eftersom du är människa är det möjligt att du kan övervinna din djuriska rädsla. Det finns många dokumenterade tillfällen i skrifterna om att Buddhas liv hotas. I alla sådana fall förblir Buddha lugn och dämpar hotet. Även om berättelserna kanske är mytiska, avser de förmågan att hålla sig lugn i farliga situationer eftersom det kommer att hålla dig säkrare än den omedelbara reaktionen av kamp eller flykt.

Men tänk om ditt liv faktiskt inte blev hotat? Vad händer om det enda som faktiskt hände var en förolämpning, respektlöshet, frustration eller ett svek, men du reagerar som om ditt liv stod på spel? Och fortsatte, långt efter händelsen, att hysa känslor av ilska och hämnd? I så fall skulle din reaktion varit helt fel, din djurinstinkt för överlevnad ganska felplacerad. Du skulle ha tagit en relativt liten sak och gjort det till något mycket mer obehagligt och ännu mer skadligt än vad det behövde vara. Att allting förändras är ett grundläggande buddhistiskt koncept, ingenting varar för evigt. Vårt liv har en början, det slutar, och varje ögonblick som inträffar mellan denna början och slutet är en början och slut. Med andra ord, i varje ögonblick försvinner vi lite. Livet slutar inte plötsligt vid döden. Det slutar hela tiden. Att ingenting är permanent är konstant. Även om vi alla förstår detta när vi tänker på det, verkar vi inte vara kapabla att verkligen ta in det. Buddhismen lär att bakom all vår rädsla ligger vår oförmåga att faktiskt, verkligen uppskatta denna sanning om att allting förändras. Vi kan inte acceptera att vi blir äldre, att vi håller på att vissna bort hela tiden. Vi är rädda för framtiden, som om på något sätt, att vi kunde vi bli bevarade oförändrade för all framtid. För att uttrycka det på ett annat sätt, att all vår rädsla egentligen är ett sätt att tränga undan den enda stora rädslan, rädslan för döden. Dessa dagar har vi en rädsla som verkar gå längre än vår personliga rädsla för döden.

Klimatångest
Det kommer att bli fler och fler bränder, orkaner, tyfoner; glaciärerna smälter, havsnivån och temperaturen stiger, planeten blir långsamt obeboelig för oss människor. Klimatförändringar är en katastrof. Så vi känner oss rädda inte bara för vår egen död utan också för våra barns och barnbarns och deras barn och barnbarn och vad de kommer att vara med om. Vad kommer att hända med dem i framtiden? Jag är upprörd över det allvarliga i klimatförändringen, alla fakta som styrker detta och att det är människans livsstil som är orsaken men ännu mer upprörd över att människor inte uppmärksammar dem, förnekar eller ignorerar den här förändringen. Här befinner vi oss i en desperat situation – något behöver göras omedelbart men folk fortsätter med ”business as usual”, som om allt är okej. Jag är förtvivlad över detta, med åren har min förtvivlan och min upprördhet växt men också min besvikelse.

Jag är upprörd och förtvivlad över klimatförändringarna, men jag tänker också på vad som händer när jag blir gammal, blir svag, orkeslös och kanske sjuk. Vem vet hur länge jag kommer att kunna göra det jag tycker om att göra. Jag är förtvivlad över klimatet, men det som får mig att känna nästan ångest är att jag är rädd för mitt eget åldrande och döende och vad jag då får vara med om. Planeten är verkligen hotad men det är också jag. Så det kan vara sant att kraften i vår rädsla alltid kommer från vår rädsla för slut – vårt eget slut, våra närmastes slut. När vi tänker på framtidens värld kan vi känna sorg och besvikelse över att vi människor inte kan vända kursen, att vi verkar vara oförmögna att lösa problemet som vi själva har orsakat. Men rädsla är annorlunda, rädsla är ödemark, desperation, ångest, förtvivlan och ibland ilska. Sorg och besvikelse är tysta känslor som vi kan leva med. De kan vara fredliga och gripande, de kan vara motiverande. När vi känner dessa känslor kan vi vara mer medkännande, vänligare mot varandra, vi kan tålmodigt vara aktiva för att främja lösningar. När vi förstår den verkliga grunden för vår rädsla kan vi se igenom den. Kommer våra liv att sluta, kommer världen att ta slut? Ja. Men detta kommer alltid att vara fallet. Allting inträffar alltid i nuet, i det nuvarande ögonblicket, den här känslan är alltid annorlunda än våra prognoser om framtiden. Även om det vi fruktar för framtiden och vad som faktiskt kommer att ske, kommer det ögonblicket då det inträffar inte att vara likt det ögonblick som vi projicerade tidigare. Det vi fruktar händer aldrig på det sätt som vi fruktar att det kommer ske.

Buddhistisk praktik
Det finns en traditionell buddhistisk praxis att överväga början och slutet, kallad de Fem reflektionerna. Reflektionerna leder utövaren i att meditera över det faktum att ålderdom, sjukdom och död tillhör livet, är inbyggda inslag i människokroppen och sinnet, ingen kan undvika dem. Livet börjar, därför måste det ta slut. Och att vara föremål för början och slut gör livet i sig sårbart. 
Poängen med denna meditation är inte att skrämma; tvärtom: sättet att övervinna rädslan är att möta den och bli bekant med den. Eftersom rädsla alltid är rädsla för framtiden måste man förstå att den nuvarande rädslan är felplacerad. Om jag slutar att bara fokusera på mig själv under kort tidsperiod, längre eller regelbundet, blir jag van. Kontemplationen av verkligheten gör att mitt åldrande och döende börjar se annorlunda ut. Så småningom förstår jag att jag lever och dör hela tiden, förändras hela tiden, och att det är det som gör livet möjligt och värdefullt. I själva verket är ett liv utan föränderligt inte bara omöjligt, det är helt oönskat. Allt vi älskar i livet kommer från faktumet av obeständighet. Skönhet. Kärlek. Min rädsla för mitt livs slut är en framtida projektion som inte tar hänsyn till vad mitt liv egentligen är och alltid har varit. Reflektionen över början och slutet tas ännu längre i buddhistiska läror. Ju närmare du tänker på början och slutet, desto mer börjar du förstå att de är omöjliga. De kan inte existera. Det finns inga början och slut. Hjärtsutran, som sjungs varje dag i zen-tempel runt om i världen, säger att det inte finns någon födelse och att det heller inte finns någon död.

Slutsats
Vad betyder det här? Vi är faktiskt inte födda. Vi vet från vetenskapen att ingenting kan skapas av ingenting – allt kommer från något, är en fortsättning och en transformation av något som redan finns. Som också Buddha och hans lära sade för 2500 år sedan. När en kvinna föder, föder hon inte ett nytt liv, hon öppnar helt enkelt sin kropp för en fortsättning av sig själv och barnets far, för sina föräldrar och deras föräldrar, för hela den mänskliga och icke-mänskliga familjen av liv och icke-liv som har bidragit till att sammanfoga redan existerande element som vi kommer att se som ett nyfött barn. Så det finns egentligen ingen födelse. Om ingen början, då finns inte heller något slut. Det finns alltså ingen död. I det vi kallar död försvinner kroppen inte. Livet fortsätter sin resa. Inte ett enda element går förlorat. Kroppen förvandlas till vatten, jord och luft. Vårt sinne går också vidare, dess passioner, rädslor, kärlekar och energier fortsätter. Eftersom vi har levt är världen annorlunda än den hade varit, och energin i vårt livs aktivitet rör sig vidare, cirkulerar, förenar sig med andra för att göra framtidens värld. Det finns ingen död, det finns bara fortsättning. Det finns inget att vara rädd för.


Från When You Greet Me I Bow: Notes and Reflections from a Life in Zen av Norman Fischer, han är också poet, översättare och zen-buddistisk präst.
Inspirerat, översatt och redigerat av Jöran Briding

Nära-döden-upplevelser
Jag har läst många beskrivningar av Nära-döden-upplevelser och har funderat på vad vi kan lära oss, vi som inte har haft de här underbara upplevelserna. Jag begränsar mig till ett av inslagen i Nära-döden-upplevelsen, det som brukar kallas ”återblicken på livet”. Man berättar i många fall om transcendentala upplevelser av ljus och kärlek, om en ljusvarelse som älskar dig villkorslöst och möter dig med total medkänsla. Många är likartade, oberoende av kultur, religion eller ens ursprung. Man ombeds att granska sitt liv, och att förstå det. Det finns ingen fördömelse – man blir inte dömd. Jag tycker att den viktigaste lärdomen man måste försöka ta till sig är att alla blir älskade villkorslöst, oberoende av vad man har gjort. Under en återblick är man tillbaka i alltsammans igen. Man upplever det som hände, som om det utspelade sig en gång till. Enkelt uttryckt lever man om sitt liv på nytt – ens minnesbilder har på något sätt omvandlats till levande återskapelser av det som hände i ens liv. Det är en utmaning att varje dag veta att när jag dör kommer jag vara tvungen att bevittna varenda en av mina handlingar igen, men att denna gång även få känna av hur de har påverkat andra. De som upplever det här empatiska rollbytet får lära sig sin livsläxa med hela kraften av det fysiska eller psykiska slag som de själva utdelat.

Enligt Dr. Kenneth Ring vid University of Connecticut, tycks några få NDU:er (när-döden upplevelser) trängt sig bakom de vanliga zonerna där nästan alla NDU:er slutar. För att belysa och tydliggöra ovannämnda har jag valt att citera tre personer av alla som har berättat om sin upplevelse:

”Jag såg inte bara vad jag själv hade varit med om, utan också känslorna och tankarna hos alla människor jag någonsin mött. Att betrakta mig själv genom deras ögon var en upplevelse som stämde mig till ödmjukhet.”

Jag hade inte en återblick, utan ett återupplevande. För mig var det ett totalt återupplevande av varenda tanke jag någonsin hade tänkt, vartenda ord jag någonsin hade sagt och varenda handling jag gjort; plus effekterna av varje tanke, ord och handling på varenda en av dem som jag någonsin hade kommit i kontakt med, oberoende av om jag kände dem eller ej. Inte minsta detalj saknades. Om det finns ett helvete, så anser jag att detta var helvetet.”

”Återblicken på livet är det pris du betalar för att få komma till ljuset, men ljuset hjälper dig med den allra största och mest ömsinta medkänsla och kärlek. Du blir inte straffad; du blir visad, så att du kan lära dig.”

Återblick/Återupplevande
Med andra ord, om dessa berättelser verkligen avslöjar för oss vad vi kommer att uppleva i dödsögonblicket, innebär det att allt vi har gjort mot andra får vi uppleva som om det gjordes mot oss själva. När man betraktar ”den gyllene regeln” utifrån dessa berättelser kanske man får en helt annan syn och förståelse av innebörden av den. (I samtliga religioner finns en ”gyllene regel” som är likartad och som i kristendomen formuleras ”älska din nästa…” och som också genomsyrar hela buddismen.) Om man har haft en sådan här upplevelse, förstår man att det inte handlar om en intellektuell övertygelse eller en religiös lärosats. Det handlar om ett obestridligt faktum baserat på ens egen levande erfarenhet, något man vet för att man själv har varit med om det. Ett annat sätt att uttrycka samma sak vore att säga att återblicken på livet visar att det ur psykologiskt och andlig synvinkel bara finns en enda människa i hela universum – och den människan är du själv. Varenda handling, varenda tanke, varenda känsla mot någon annan, oberoende om du känner den människan eller ej – kommer du senare att själv få uppleva. En fråga många kanske ställer sig; kommer alla människor få den villkorslösa kärleken? Nära-döden-upplevare svarar på frågan oförbehållsamt. Alla människor kommer till ljuset och får ta emot den villkorslösa kärleken. Någon kanske undrar om även Hitler eller Stalin kommer dit; även dom får känna den villkorslösa kärleken vittnar NDU:are om. Man kan föreställa sig hur Hitler och Stalin måste ha upplevt sina återblickar på livet, dom kanske fortfarande är mitt uppe i den?

Nedanstående citat är hämtat från hans mångåriga studier som har översatts av T. Edin och publicerats i ”Tidlös Visdom” nr 1, 2014. Deras redogörelser av sina resor, som verkar sträcka sig bortom ljuset, ger oss hittills oanade glimtar av ett strålande universum som förefaller vara någonting i släkt med den yttersta källan. Resorna bortom ljuset talar eller antyder om existensen av ett andra ljus som ser ut att vara ett slags yttre ljus, alltings källa, platsen eller tillståndet varifrån vi kommer och till vilken vi skall återvända. Här följer några redogörelser.
”Och i det ögonblicket förstod jag att jag passerade Big Bang. När jag for igenom detta membran in i denna – vad jag gissar att en del har kallat ”tomhet”. Plötsligt var jag i denna tomhet och jag var medveten om allting som någonsin hade blivit skapat. Det var som om jag såg genom Guds ögon. Jag hade blivit Gud. Plötsligt var jag inte längre mig själv. Med ens visste jag varför varje atom fanns till, och jag kunde se allting. Och jag stod i denna rymd, vet inte hur länge. Och jag vet att någonting mycket djupt hände där.”

Nästa berättelse kommer från kvinna som också tar upp vad som inte blev sagt i föregående beskrivning: ”Plötsligt fanns där en total, absolut medvetenhet. Det fanns inte enda fråga jag kunde ställa som jag inte redan visste svaret på. Jag såg på närvaron, som jag visste fanns där, och tänkte: ”Gud, var det så enkelt, varför visste jag inte det här?” Jag kunde inte se Ljuset som jag ser dig. Ändå visste jag att det var Gud. Ett Ljus, en skönhet som strömmade inifrån, åt alla håll, oändlig, för att beröra varje atom av varandet. Färgernas harmoni, design och melodi hade sitt ursprung här i Ljuset. Det var Gud, hans kärlek, hans ljus, själva hans essens, skapelsen kraft, som flödar ut till evighetens slut…som når ut som ett pulserande sjömärke av kärlek för att föra mig ”hem”. Att vara i hans närhet var mera inspirerande, mera inbjudande, än något slag av kärlek och harmoni som någonsin upptäckts i vår verklighet. Ingen erfarenhet, ingen närhet har någonsin varit så fullkomlig.”

Slutligen en tredje erfarenhet, här är höjdpunkterna i hennes berättelse: ”Slutligen nådde jag mitt mål. Men jag var inte ensam. Där, framför mig var den levande närvaron av Ljuset. Inom det kände jag en allomfattande intelligens, visdom, medkänsla, kärlek och sanning. Det fanns varken form eller kön hos denna varelse. Den som jag kallar ”Han”, innehöll allting; såsom vitt ljus innehåller alla regnbågens färger när det genomtränger prismat. Plötsligt var jag fylld av denna varelses visdom. Jag gavs mera än bara svaren på mina frågor; såsom oräkneliga blommor öppnade sig all kunskap för mig. Jag fylldes av Guds kunskap och denna underbara aspekt av Hans Varande. Men min resa hade bara börjat. Ögonblickligen reste vi till centrum av stjärnor, som höll på att födas, supernovor som exploderade och många andra himmelska händelser och företeelser för vilka jag inte har några namn. Tid och rum är illusioner som håller oss i vår nivå eller plan. I andra dimensioner kan allting hända samtidigt. Jag var närvarande på ett Gudomligt rymdskepp i vilket Skaparen visade mig fullheten och skönheten i sin Skapelse. Det sista som jag såg, innan denna yttre vision slutade – var hjärtat och centrum av en strålande vidunderlig stjärna. Allting försvann, utom den rikligt fyllda tomheten i vilket Det och jag följdes åt. Här erfor jag, i magnifik outsäglig, gemenskap med denna Ljusvarelse. Nu var jag fylld, inte bara med kunskap, utan också med all kärlek. Det var som ljuset flödade in i mig…”

En kommentar som jag känner att jag måste göra är att det här ”ljuset” jämnställs med Gud. Det finns också andra tolkningar och ordvändningar som har en kristen anknytning. De här berättelserna kommer samtliga från amerikaner som utifrån sina förutsättningar och sin kulturella förståelse tyder och försöker återge de här fantastiska händelserna med ord från sin egen bakgrund. Har man inte en liknande religiös tolkning eller tro känns många formuleringar och förklaringar främmande.

På Buddhas Shakyamunis tid levde en kvinna vid namn Kisa Gotami. En dag blev plötsligt hennes ettårige son sjuk och dog – i ett enda slag förändrades allt, hela hennes värld slogs i spillror. Utom sig av förtvivlan vägrade hon acceptera pojkens död och svepte in den lilla kroppen i en filt. Planlöst vandrade hon omkring med det döda barnet och bad alla hon mötte att hjälpa henne och få honom levande igen. Till slut mötte den förryckta kvinnan en person som sa, att om någon kan hjälpa henne är det Buddha. ”Jag kan återuppväcka ditt barn under en förutsättning”, sade Buddha när hon träffade honom: ”Ta med till mig ett senapsfrö från ett hem där det aldrig har förekommit någon död”. Kisa Gotami gick med lätta steg för att söka ett sådant hus. Men till alla hem hon kom, hade det inte bara varit en, utan många som hade dött. Sakta falnade hennes hopp och hon kände sig helt tom och till sist fullständigt stilla. Hon tänkte: ”Det är så det är i varje hus”. Hennes egen son föddes och sedan dog han. Hon hade blivit född och hon skulle dö. Då och där förändrades hennes liv återigen. Hon vaknade upp och såg förgängligheten som finns i allt: kroppen, egot, status, kärlek och hat, förflutet och framtid, det forsande livet i varje ögonblick – av vilket inte ett enda kan hållas kvar. ”Har du med något frö?” frågade Buddha när hon kom tillbaka. ”Nej” svarade hon. ”Jag bryr mig inte om fröna, jag vill bara ha frid” I en värld där det finns lidande, där ingen varelse kan fly undan smärta, fann hon en väg för att få slut på lidandet. Efter sitt sökande efter ett senapsfrö från ett hus där ingen hade dött, fann hon detta speciella frö inom sig själv. Hon fann huset där döden aldrig varit.

Viryabodhi skriver så här: ”Må du bli lycklig, känna frid och bli fri från svårigheter och må du nå Nirvana. Se framför dig denna person och föreställ dig hur han/hon ser ut när han/hon är lycklig och känner frid. Vidga gärna din medkänsla till andra som du känt som kanske har dött för flera år sedan och även till döda människor du inte känt. Att utöva metta-meditation lugnar sinnet och sorgen kan lindras när du utfört detta för den döde. Bland alla buddhistiska idéer har vi tanken på återfödelse, att det inte är slut i och med döden, att något fortsätter. Det här förändrar ens grundsyn på döden. Döden är inget slutgiltigt. Medvetandet är inte fastbundet vid kroppen utan går vidare. Även om jag inte kan visa fram några definitiva bevis för denna tanke, så känns den intuitivt sann och djupt meningsfull. Den stämmer med vissa upplevelser jag haft, i och utanför meditation. Att vi helt enkelt inte är så separata, så avskilda från andra, från djupare skikt i medvetandet, som vi kanske tror. Jag lever hellre mitt liv efter denna tanke än någon annan, sedan får vi vänta och se. När någon dör, tänker jag mig därför att de fortsätter, och att de behöver kärlek och stöd på den vägen de slagit in på. Att tänka så förändrar radikalt min upplevelse av döden och den döda personen. Även om jag inte kan veta vad som faktiskt händer den avlidne kan jag önska dem väl och det har en oerhörd positiv effekt. I buddhismen har vi också den sköna befrielsen – avsaknaden av skaparguden – och plågsamma följdfrågor som: ”Vad är nu meningen? Finns det verkligen en gud när sådant här händer?”

Från ”Den Tibetanska Livs- och Dödsboken” av Sogyal Rinpoche: ”Men vare sig vi fruktar döden och vägrar se den eller romantiserar den, så trivialiserar vi den. Både förtvivlan och eufori inför döden är en undanflykt. Döden är varken nedslående eller spännande; den är ingenting annat än en realitet i livet. … Inom buddhismen uppfattas livet och döden som en helhet, där döden utgör inledningen på ett nytt kapitel i livet. I dödens spegel återspeglas hela livets mening.”

Dhammapada: ”Allt är förgängligt; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Allt är lidande och otillfredsställelse, det finns ingen varaktig lycka i den här världen; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Alla ting saknar egennatur; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Detta är vägen till Buddhas lära, Dharma.”

Reflektion
När jag reflekterar över döden och samtidigt funderar över innebörden i dessa texter känns det lättare att förstå och acceptera döden, att även den är en del av livet. Det finns mycket i livet som vi är rädda för, bland annat framtiden och inte minst för döden. Vi vill inte förlora vad som är kärt för oss och när det verkligen händer är vi sorgsna. Om vi inte ser ting som de är, tror vi att människor och saker består. Men människor och saker är bara fenomen, som uppstår och försvinner omedelbart. I nästa ögonblick har de redan förändrats. Det oåterkalleliga i allt lämnar oss hjälplösa och ledsna. Om vi kan se ting som de verkligen är blir vi mindre övermannade av sorg. Sorg påverkas också av vårt behov av att äga och att inte kunna släppa taget. Det är dock viktigt att inte förneka sorg för den kan ge oss möjligheten att utveckla visdom och medkänsla.