Otillfredsställelse/Lidande – ”Dukkha”

”Sanskritordet är ”duhkha” (”dukkha” på pali) och översätts vanligen med ”lidande” men en bättre översättning, om än en smula omständligt, är ”otillfredsställelse”. Ännu bättre är det kanske att gå till ordets etymologi, det vill säga att försöka härleda ordets ursprung. Även om den traditionella uppgiften om dess ursprung inte längre accepteras överallt, ger den oss trots det en äkta och exakt bild. Duh- som prefix betyder något som inte är bra – dålig, illa, fel eller opassande; och kha, ordets stam, sägs ha samband med sanskritordet chakra som betyder ”hjul”. Så ”duhkha” sägs från början ha betytt ”det illa passande hjulet på kärran” vilket antyder en ojämn och skumpig färd, en resa då man aldrig kan ha det bekvämt eller ta det lugnt. Detta är ”duhkha” i allmän bemärkelse, men när vi ser lite djupare upptäcker vi att oro och lidande uppträder i många olika skepnader.  

Dukkha” brukar, som sagt, översättas med lidande, men det är mycket mer än ett fysiskt lidande. Det betyder också otillfredsställande, att själva livet är otillfredsställande, att det måste finnas något mer, ett varför, hur kommer det sig att jag lever? Vi kanske känner att livet måste vara mer tillfredsställande, att det borde vara mer behagligt, mer storslaget, att det måste vara mer som kan bli uppfyllt. Vi känner det i vår mage, i vår kropp. Det är ingen tanke, det är mer en känsla. Det spelar ingen roll hur bra vårt liv är, vad vi äger eller hur långt vi reser – vi får aldrig nog, det blir aldrig tillräckligt. Vi måste vårda den här känslan av att något saknas, att vi känner otillfredsställelse och vi måste sluta med att fly från den. Ofta tar vi till konsumtion, frossande eller sex. Dagens konsumtionskultur utlovar att vi kan bli tillfredsställda av mer konsumtion. I ett liv som många människor lever, kanske de flesta, tror vi att vi blir tillfredsställa om vi stärker vår identitet av jaget, istället förstärks bara vår otillfredsställelse. ”Dukkha” är känslan av otillfredsställelse, om vi kan stanna i den här känslan finner vi tillfredsställelse, en riktig tillfredsställelse. Vi ser att livet kan vara fint och ljuvligt och att livet i sig har en sorts inneboende skönhet. Om vi stannar i ”dukkha”, av att vi inte är klara, att vi inte är fullbordade, inte infriade och utan att försöka påtvinga oss förtida lösningar. Då blir vi påminda om vad vi egentligen är, vad livet egentligen går ut på. Om vi kan göra det med ett öppet sinne, utan fördomar och utan förutfattade meningar, då uppstår någonting helt nytt, en fullständigt annan syn på verkligheten och livet.

Olika sorters lidande

Buddha brukar tala om sju. För det första, säger han, är födelse lidande: människolivet börjar med lidande. Med Oscar Wildes mer poetiska ord, ”När ett barn föds eller en stjärna, då finns det smärta.” Hur det än formuleras är det en stor andlig sanning; utmärkande för vårt liv är att det börjar med lidande. Födelsen är helt klart fysiskt plågsam för modern och därmed ofta känslomässigt plågsam för den andra föräldern. Även för barnet sägs födelsen vara en traumatisk upplevelse. Det är mycket obehagligt

För det andra, säger Buddha, är ålderdom lidande. Ett av ålderdomens besvär är fysisk svaghet: du kan inte röra dig så ledigt och smidigt som förr. Sedan tappar du minnet: du kommer inte ihåg namn eller var du lagt dina saker; du är inte så flexibel och klar i sinnet som du varit. Det är tragiskt att bevittna när den här degenereringen blir till senilitet, särskilt hos en gång skärpta personer. Kanske är det allra mest plågsamt för den mycket gamla, som blir beroende av andra. Den gamla kan inte längre klara sig själv och kan till och med behöva ständig tillsyn av en sköterska eller av sina närmaste. Trots moderna bekvämligheter och faciliteter – och ofta till följd av nya medicinska landvinningar – kommer många av oss att uppleva detta lidande, särskilt om vi blir riktigt gamla.

För det tredje är sjukdom lidande. Vare sig det rör sig om tandvärk eller om en obotlig sjukdom som cancer så är ingen sjukdom behaglig. Det är inte bara fysisk smärta som ger lidande, utan även hjälplöshet, rädsla och frustration. Medicinsk vetenskap kan ibland lindra lidandet, men det finns inget som tyder på att vi någonsin helt kommer att slippa ifrån det. Så fort vi blir kvitt en sjukdom så tycks det komma en ny. Så fort ett virus bekämpats så uppstår ett nytt, mer motståndskraftigt. Så fort vi känner oss riktigt fysiskt friska, börjar vi utveckla olika slags mentala besvär, alltmer komplicerade neuroser och mystiska syndrom, och vi får märkliga diagnoser som alla innebär lidande. Nästan varje upplevelse av otillräcklighet i livet kan utvecklas till en sjukdom av något slag: stress blir till hjärtattacker, trötthet blir till syndrom, vanor blir till missbruk. Det verkar som om sjukdomen byter skepnad, men den försvinner inte.

För det fjärde är död lidande. Vi lider när våra kära dör; vi lider när vi ser livet försvinna från en kropp som tillhör en älskad. Vi lider av vetskapen om att våra kära kommer att dö och vi lider av vetskapen om vårt eget utslocknande. Mycket lidande i samband med döden är naturligtvis rädsla. De flesta av oss står ut med bra mycket lidande innan vi väljer att dö, så stor är vår rädsla för det oundvikliga slutet på vår tillvaro. Det mest plågsamma och avskydda liv i världen som ålderdom, smärta, armod och fängelse kan tillfoga naturen, är ett paradis mot vår fruktan för döden. Människor känner sig inte alltid redo att dö. De sörjer att tvingas lämna sina glädjeämnen och allt de strävat för. Även om de faktiskt vill gå bort och kanske gläder sig åt att gå vidare till ett nytt liv eller till något okänt, så finns smärtan ändå där, förknippad med den fysiska nedbrytningsprocessen. Och med den följer ibland en hel del mentalt lidande. Människor drabbas ibland av ånger på sin dödsbädd. De minns förfärliga handlingar de begått; de minns den skada och plåga de vållat andra, och kan till följd av detta bli rädda och ha onda aningar inför vad som komma skall. Allt detta gör döden till en skrämmande upplevelse för många, samtidigt som de gör sitt bästa för att inte tänka på döden innan den kommer.

För det femte innebär det lidande att vara i kontakt med det vi ogillar. Det här är något som vi alla känner till. Det kan till och med vara så att det finns personer i vår egen familj som vi inte drar jämt med, vilket är mycket tragiskt, i synnerhet om de vi ogillar är våra egna föräldrar eller barn. Eftersom det finns ett blods- eller familjeband där – och därmed en bundenhet – måste vi helt enkelt stå ut med en viss kontakt, och det kan vara smärtsamt. Vårt lönearbete kan också vara en källa till lidande, om vi utför det enbart för att tjäna vårt levebröd och det är det enda arbetet vi kan få. Än en gång kan vi känna att vi måste stå ut med något vi ogillar och kanske behöver vi arbeta med dem vi tycker är omöjliga, åtminstone periodvis, trots att vi hellre skulle göra något annat. Det finns också miljöförhållanden som är obehagliga: föroreningar, oljud, väder. Det verkar inte finnas någon utväg från detta – absolut inget sätt att helt och hållet slippa ifrån denna typ av lidande. Alla kan ju inte bosätta sig i en lägenhet eller villa vid Medelhavet. Vi måste därmed leva med folk, platser, saker och villkor, som vi inte helt och hållet tycker om.

För det sjätte är separation från det vi tycker om lidande. Det här kan vara en mycket uppslitande form av lidande. Det finns folk vi skulle vilja vara med, träffa oftare – släktingar och vänner – men saker kommer emellan och det blir omöjligt. Under krig händer det ofta att familjer splittras; män inkallas och sänds till fjärran slagfält, barn skickas till trygga ställen och människor försvinner som flyktingar. Själv minns jag när jag var i Indien som signalist under kriget och många av mina vänner regelbundet fick brev hemifrån, varje vecka eller så. Sedan kunde breven en vacker dag upphöra. De visste inte vad som hänt, men de visste att bomber föll över England, så efter en tid började de ana det värsta. Till slut fick de kanske ett meddelande, endera från bekanta eller officiellt, att deras fru och barn eller föräldrar eller syskon hade dödats i bombräder. Det är det värsta av alla lidanden, att permanent separeras från dem vi älskar. En del kommer aldrig över ett sådant lidande och grubblar över förlusten resten av livet.

För det sjunde så innebär det ett lidande att inte få det vi vill ha. Det här behöver vi nog inte gå närmare in på. När du bestämt dig för något och sedan inte når ditt mål, när priset inte går till dig, så blir du besviken och frustrerad, kanske till och med bitter. Vi har alla haft kortvariga upplevelser av den här typen, till exempel när vi missat ett jobb vi gärna ville ha, när vi inte blivit valda till något särskilt, eller när vi upptäckt att någon annan kommit före oss i något avseende. Några upplever en livslång besvikelse, frustration och bitterhet för att de tycker livet lurat på något sätt – och ju starkare begäret är, desto större blir lidandet. Men också i mindre skala är det något vi möter nästan varje dag, om inte varje timme, till exempel när vi upptäcker att kakorna eller chokladen är slut.

Det här är de sju olika aspekterna av duhkha som Buddha identifierade. Han sade en gång, Endast en sak lär jag ut – lidande och lidandets upphörande. Frigörelse från lidandets bojor är ett genomgående tema i hans undervisning. I pali skrifterna jämför sig Buddha med en läkare som försöker befria sin patient från en plågsam sjukdom – sjukdomen villkorlig existens som vi alla är drabbade av. Naturligtvis är vi inte alltid medgörliga patienter, vilket Buddha tydligt fick uppleva. Men vid de många tillfällen då han talade om lidande och försökte ge människor perspektiv, sammanfattade han sin utläggning med att säga att tillvaron i sin helhet är smärtsam. Den villkorliga tillvaron är i grunden otillfredsställande.”
Utdrag från: Sangharakshitas  bok ”Buddhas lära – en väg till frihet”.

Livet innehåller inte bara lidande
Den första ädla sanningen säger inte att allt är lidande, vilket ofta har påståtts av äldre författare som inte visste bättre, och dessvärre även av senare skribenter som borde göra det. Riktigare översättning är ”allt betingat är otillfredsställande”. Buddha gick alltså till kärnan, till den otillfredsställelse som ligger i botten av våra liv och sedan visade Buddha på vägen ut ur denna, till frihet, till lycka och medkänsla. Men tyvärr har ofta denna glädje förlorats i stela uppräkningar, envisa missförstånd och felaktiga tolkningar. För några år sedan stod det i vår svenska Nationalencyklopedi om de ädla sanningarna och att ”allt är lidande”, då inser man hur långt missförstånden gått. Dessa missförstånd och felaktiga tolkningar kommer av en snäv och bristande förståelse. För det första måste man se de fyra ädla sanningarna tillsammans, som en helhet. Den tredje sanningen säger ju uttryckligen att det finns ett tillstånd fullkomligt fritt från otillfredsställelse och att det finns en väg dit, till upplysningen, som alla kan färdas. En annan anledning till missförstånden är att vi har så svårt att möta vår otillfredsställelse och vår otillräcklighet. Vår naturliga instinkt är att vända oss bort från det som är obehagligt och det som vi upplever som hotande. Men när vi väl börjat möta otillfredsställelsen upplever vi istället en lättnad och befrielse, till och med en tillit. Det finns en lösning, något som vi kanske redan har en svag aning om. Förhoppningsvis får vi även frid.
Från: Viryabodhis hemsida – levande buddhism idag 

”Pali-ordet ”dukkha” (”duhkha” på sanskrit), vanligtvis översatt som ”lidande”, andemeningen i Buddhas fyra ädla sanningar – som går ut på att (1) ”dukkha” existerar, (2) ”dukkha” uppstår av orsaker och (3) vi kan avsluta ”dukkha” (4) genom att följa Buddhas väg till uppvaknande. Detta centrala ord förstås bäst tillsammans med det relaterade ordet ”sukha”. Prefixet su- betyder i allmänhet ”bra, lätt och främjar välbefinnande” och prefixet du- betyder på motsvarande sätt ”dåligt, svårt och benäget till sjukdom eller skada.” På den mest grundläggande nivån betyder ”sukha” behaglig medan ”dukkha” betyder obehaglig. Den ädla sanningen om lidande hänvisar emellertid inte bara till kroppslig smärta; dess betydelse är mycket mer subtil och rik.

Man kan också känna psykisk eller mental njutning och smärta. Här används tvillingprefixen igen. Ett gott sinne ”su-manas” kontrasteras med ett dåligt sinne ”du-manas” för att ge de Pali-ord som oftast används för att beskriva lycka ”somanassa”och sorg ”domanassa”, även känd som mental njutning och mental smärta. Här syftar lycka och sorg helt enkelt på upplevelsen av en smärtsam eller njutbar känsla, som skiljer sig från känslomässig njutning eller smärta. När buddhistiska läror talar om känslor, som kärlek och hat, beskriver de vår inställning till det vi möter. Denna viktiga distinktion kan lätt gå förlorad vid översättning.

Dukkha” används vidare för att beskriva besvikelsen som kommer när de saker vi är förtjusta i oundvikligen förändras och vill ha kvar. Pali-termen för detta är ”viparinama-dukkha”, vilket betyder förändringens lidande, vilket den andra ädla sanningen förklarar orsakas av begär och fasthållande. Vi upplever känslomässig smärta när vi längtar efter antingen njutning eller frånvaro av smärta, och inte får vad vi vill. Mindfulnessträning är utformad för att hjälpa oss att överge detta begär genom att ersätta det med känslomässigt lugn och jämnmod.

Utöver den fysiska, mentala och psykologiska känslan av ”dukkha”, kan vi lägga till en existentiell känsla av detta ord. I palitexter kallas känslan av att själva förhållandena i världen vi lever i, att den är otillfredsställande ”sankhara-dukkha”, eller lidandet av betingad verklighet. Det faktum att alla varelser måste konsumera för att leva och att vi kommer att åldras, bli sjuka och dö är också källor till lidande. Lyckligtvis finns det ett motsvarande tillstånd av existentiellt välbefinnande – den befrielse från lidande som uppstår med uppvaknandet.”
Från en artikel i Tricycle Magazine av Andrew Olendzki, professor vid Lesley University och chef för dess forskarutbildning i Mindfulness Studies.