<< tillbaka

Jag har läst många beskrivningar av Nära-döden-upplevelser och har funderat på vad vi kan lära oss, vi som inte har haft de här underbara upplevelserna? Jag begränsar mig till ett enda av inslagen i Nära-döden-upplevelsen, det som brukar kallas ”återblicken på livet”. Man berättar i många fall om transcendentala upplevelser av ljus och kärlek, om en ljusvarelse. Som älskar dig villkorslöst – man möts av total medkänsla. Många är likartade, oberoende av kultur, religion eller ens ursprung. Man ombeds att granska sitt liv, och att förstå det. Det finns ingen fördömelse – man blir inte dömd. Jag tycker att den viktigaste lärdomen man måste försöka ta till sig; är att alla blir älskade villkorslöst, oberoende av vad man har gjort. Under en återblick är man tillbaka i alltsammans igen. Man upplever det som hände, som om det utspelade sig en gång till. Enkelt uttryckt lever man om sitt liv på nytt – ens minnesbilder har på något sätt omvandlats till levande återskapelser av det som hände i livet. Varje dag i livet är det en utmaning att veta att när jag dör kommer jag vara tvungen att bevittna varenda en av mina handlingar igen, men den här gången kommer jag få känna hur jag har påverkat andra. De som upplever det här empatiska rollbytet får lära sig sin livsläxa med hela kraften av det fysiska eller psykiska slag som de själva utdelat.För att belysa och tydliggöra ovannämnda har jag valt att citera tre personer av alla som har berättat om sin upplevelse:  

”Jag såg inte bara vad jag själv hade varit med om, utan också känslorna och tankarna hos alla människor jag någonsin mött. Att betrakta mig själv genom deras ögon var en upplevelse som stämde mig till ödmjukhet.”

”Jag hade inte en återblick, utan ett återupplevande. För mig var det ett totalt återupplevande av varenda tanke jag någonsin hade tänkt, vartenda ord jag någonsin hade sagt och varenda handling jag gjort; plus effekterna av varje tanke, ord och handling på varenda en av dem som jag någonsin hade kommit i kontakt med, oberoende av om jag kände dem eller ej. Inte minsta detalj saknades. Om det finns ett helvete, så anser jag att detta var helvetet.”

”Återblicken på livet är det pris du betalar för att få komma till ljuset, men ljuset hjälper dig med den allra största och mest ömsinta medkänsla och kärlek. Du blir inte straffad; du blir visad, så att du kan lära dig.”

Med andra ord, om dessa berättelser verkligen avslöjar för oss vad vi kommer att uppleva i dödsögonblicket, innebär det att allt vi gjort mot andra får vi uppleva som om det gjordes mot oss själva. När man betraktar ”den gyllene regeln” utifrån dessa berättelser kanske man får en helt annan syn och förståelse av innebörden av den. (I samtliga religioner finns en ”gyllene regel” som i kristendomen formuleras ”älska din nästa…” och som också genomsyrar hela buddismen.) Om man har haft en sådan här upplevelse, förstår man att det inte handlar om en intellektuell övertygelse eller en religiös lärosats – att det är ett obestridligt faktum baserat på ens egen levande erfarenhet, något man vet för att man själv varit med om det. Ett annat sätt att uttrycka samma sak vore att säga att återblicken på livet visar att det ur psykologiskt och andlig synvinkel bara finns en enda människa i hela universum – och den människan är du själv. Varenda handling, varenda tanke, varenda känsla mot någon annan, oberoende om du känner den människan eller ej – kommer du senare själv få uppleva. 

En fråga många kanske ställer sig; kommer alla människor få den villkorslösa kärleken? Nära-döden-upplevare svarar på frågan oförbehållsamt. Alla människor kommer till ljuset och får ta emot den villkorslösa kärleken. Någon kanske undrar om Hitler kommer dit, t.o.m. han får känna den villkorslösa kärleken; vittnar NDU:are om. Man kanske kan föreställa sig hur Hitler måste ha upplevt sin återblick på livet; han kanske fortfarande är mitt uppe i den?

Så här säger Thich Nhat Hanh om döden: ”… Jag tror att det finns ett sätt att träna sig själv för att inte bli offer för skräck och sorg – det är att se djupt in i sig själv och där se att vi är sammansatta av beståndsdelar som är ”icke-jag”. Och när vi ser oss runt omkring kan vi känna igen oss i beståndsdelar som ”icke-jag” liksom en fader som när han ser på sitt barn kan se sig själv i sitt barn, kan se sin fortsättning i sitt barn. Så han klamrar inte fast vid idén att hans kropp är det enda som är han. Han är mer än sin kropp. Han finns inuti sin kropp men han finns också samtidigt utanför sin kropp i många beståndsdelar. Om vi tar för vana att se på detta sätt, kommer vi inte att bli offer för vårt fastklamrande till en manifestationsform och vi blir fria. Och denna frihet ger oss möjlighet till lycka och frid… … Hur kan föränderlighet ”göra allt möjligt”? Om saker inte var föränderliga, skulle liv inte vara möjligt. Antag att du sår ett vetefrö. Om fröet inte är föränderligt kan det inte gro och bli en ung planta och du skulle inte kunna äta vetet. Därför är föränderlighet mycket viktigt och avgörande för liv…”

På Buddhas Shakyamunis tid levde en kvinna vid namn Kisa Gotami. Plötsligt en dag blev hennes ettårige son sjuk och dog – i ett enda slag förändrades allt, hela hennes värld slogs i spillror. Utom sig av förtvivlan vägrade hon acceptera pojkens död och svepte in den lilla kroppen i en filt. Planlöst vandrade hon om kring med det döda barnet och bad alla hon mötte att hjälpa henne och få honom levande igen. Till slut mötte den förryckta kvinnan en person som sa att om någon kan hjälpa henne är det Buddha. ”Jag kan återuppväcka ditt barn under en förutsättning”, sade Buddha när hon träffade honom: ”Ta med till mig ett senapsfrö från ett hem där det aldrig har förekommit någon död”. Kisa Gotami gick med lätta steg för att söka ett sådant hus. Men till alla hem hon kom, hade det inte bara varit en utan många som hade dött. Sakta falnade hennes hopp och hon kände sig helt tom och till sist fullständigt stilla. Hon tänkte: ”Det är så det är i varje hus”. Hennes egen son föddes och sedan dog han. Hon hade blivit född och hon skulle dö. Då och där förändrades hennes liv åter en gång. Hon vaknade upp och såg förgängligheten som finns i allt: kroppen, egot, status, kärlek och hat, förflutet och framtid, det forsande livet i varje ögonblick – av vilket inte ett enda kan hållas kvar. ”Har du med något frö?” frågade Buddha när hon kom tillbaka. ”Nej”, svarade hon. ”Jag bryr mig inte om fröna, jag vill bara ha frid.”

I en värld där det finns lidande, där ingen varelse kan fly undan smärta, fann hon en väg för att få slut på lidandet. Efter sitt sökande efter ett senapsfrö från ett hus där ingen hade dött, fann hon detta speciella frö inom själv. Hon fann huset där döden aldrig varit.

Viryabodhi skriver så här:
”Må du bli lycklig, känna frid och bli fri från svårigheter och må du nå Nirvana. Se framför dig denna person och föreställ dig hur han/hon ser ut när han eller hon är lycklig och känner frid. Vidga gärna din medkänsla till andra som du känt som har dött kanske för flera år sedan och även till döda människor du inte känt. Att utöva metta-meditation lugnar sinnet och sorgen kan lindras när du utfört detta för den döde. Bland alla buddhistiska idéer har vi tanken på återfödelse, att det inte är slut i och med döden, att något fortsätter. Det här förändrar ens grundsyn på döden. Döden är inget slutgiltigt. Medvetandet är inte fastbundet vid kroppen utan går vidare. Även om jag inte kan visa fram några definitiva bevis för denna tanke, så känns den intuitivt sann och djupt meningsfull. Den stämmer med vissa upplevelser jag haft, i och utanför meditation. Att vi helt enkelt inte är så separata, så avskilda från andra, från djupare skikt i medvetandet, som vi kanske tror. Jag lever hellre mitt liv efter denna tanke än någon annan. (Sedan får vi vänta och se.) När någon dör, tänker jag mig därför att de fortsätter, och att de behöver kärlek och stöd på den vägen de slagit in på. Att tänka så förändrar radikalt min upplevelse av döden och den döda personen. Även om jag inte kan veta vad som faktiskt händer den avlidne kan jag önska dem väl och det har en oerhörd positiv effekt. I buddhismen har vi också den sköna befrielsen – avsaknaden av skaparguden – och plågsamma följdfrågor som: ”Vad är nu meningen? Finns det verkligen en gud när sådant här händer?”

Den amerikanske parapsykologen William G. Roll har specialiserat sig på överlevnadsproblemet, alltså frågan om det mänskliga medvetandet lever vidare efter kroppens död. ”Vi tycker, i vårt vanliga medvetandetillstånd, att vi är från alla andra avgränsade personligheter: du är du, och jag är jag, och vi är inte samma. Men parapsykologins upptäckter tyder på att vi är mer förbundna med varandra än vi tidigare trott. Det mänskliga medvetandet synes inte vara en avgränsad enhet, utan mera en del av ett psykiskt fält, som förbinder oss alla med varandra. Vid det vanliga vakenmedvetandet finns detta psykiska fält i det undermedvetna. Det kan hända att vi alla har del i varandras undermedvetande. Om det alltså visar sig att vi under livet inte är helt skilda individer, utan hänger ihop psykiskt med varandra, hur blir det då efter döden – om det finns ett liv efter döden – på vilket sätt hänger vi då ihop? Finns det då kvar några avgränsade individuella medvetanden? – Det syns som om händelser i det förflutna inte försvinner utan förblir förknippade med de föremål, där de ägt rum. Att medier liksom kan ”avläsa” föremålen deras historia kallas psykometri. Och det är tänkbart att det finns en psykometrisk förklaring till sådana meddelanden genom medier som när ”farfar” ger sig till känna och berättar om sitt liv. Även om ett medium kan gestalta en avliden genom personifikation och återge delar av dennes minnen, vet man inte om upplevelseförmågan fortsätter efter kroppens död, eller om det eventuellt bara rör sig om livlösa minnesfragment av händelser som mediet uppsnappar.

– Vi vet att om det mänskliga medvetandet fortsätter efter döden, så existerar detta medvetande också före döden. Man kan då ställa frågan: kan vi, medan vi lever i den jordiska kroppen, ha upplevelser av att vara skilda från kroppen, att kunna gå utanför den? Ja, man kan skilja mellan två slags erfarenheter av att befinna sig utanför kroppen. Den ena är s.k. utanförkroppslig upplevelse, ”astral projektion”, och den andra är upplevelse av medvetandets vidgning, t ex under meditation eller vid bruk av droger, då jaget inte finns på ett ställe utan liksom är utspritt över omgivningen. Men i båda dessa fall tycks medvetandet vara något utanför eller ”större” än det kroppsliga medvetandet. Studium av dessa medvetandetillstånd kan ha en avgörande betydelse för vår uppfattning av vad som kanske fortlever efter döden.

Vid vårt forskningscenter i Durham har vi gjort experiment för att undersöka utomkroppsliga fenomen, bl a sådana som är knutna till meditation. Vår bästa försöksperson är en student som heter Blue Harary. Han kan genom ett slags meditationsmetod komma i ett mentalt tillstånd då han tycker sig med sitt medvetande befinna sig utanför kroppen. Vi har fått indikationer på att Blue verkligen ibland är utanför sin kropp. I en experimentserie försökte han bl.a. att med sitt medvetande förflytta sig till ett laboratorium ungefär en kilometer därifrån. I laboratoriet fanns en kattunge, som tillhörde honom, i en särskild observationskammare, där vi kunde mäta dess aktivitet, såväl rörelser som ljud. Den experimentator som iakttog katten, visste inte när Blue försökte gå utanför kroppen och besöka djuret. Vanligen jamade och rörde sig katten en hel del. Men man kunde se att den blev lugn vid de tillfällen då Blue ansåg sig mentalt ha varit i dess närhet!
– Dessa fenomen säger oss att det kanske är möjligt för medvetandet att existera utanför kroppen, t o m när denna inte finns längre. Och kanske är då den individuella personligheten ännu mer sammanblandad med andra personligheter än under det jordiska livet, när kroppen ändå utgör en gräns mellan personligheterna.
– Detta tänkesätt är likartat med det som C G Jung talade om, att de individuella psykena hänger samman på den undermedvetna nivån, dvs det ”kollektiva undermedvetna”.
Roll tror att i många fall kan det vara fråga om en splittrad återfödelse, nämligen att en människa återföds som två och dels en sammansmältning, så att två människor återföds som en. Om vi finner att vissa delar av personligheten, en minnesbunt, återkommer hos en individ i fall av reinkarnationstyp, så är det därmed inte säkert att det är fråga om hela personlighetens överlevnad. – Vi tror att ett ”jag” är nödvändigt för mentala upplevelser. Det kan finnas mentala upplevelser utan identifikation med ett speciellt jag. Så vi måste göra skillnad mellan en fullständig persons minnen och en samling minnesfragment. Roll säger vidare att han inte är säker på att det finns något sådant som en helt självständig psykisk enhet.
– I något fall finns det ett slags blandning, där en del av minnena kommer från en person och en annan del från en annan person. I vilket fall som helst tror jag vi måste skilja mellan eventuell fortlevnad av hela personligheten och eventuell överlevnad av vissa personlighetsdrag.”

Professor Ian Stevenson har undersökt många fall som tyder på reinkarnation. Många visar på indicier för en återfödelse/reinkarnation. Han menar att reinkarnation är den mest sannolika förklaringen till många fall av reinkarnationstyp.

Reinkarnationstron har funnits i alla tider och i många kulturer. Kanske är det den äldsta mänskliga föreställningen om ett liv efter döden. I västerlandet har reinkarnationstron gamla anor. Redan Pythagoras, som levde på 500-talet f.Kr., anses ha trott på själarnas återfödelser. Även Platon hade reinkarnationstankar. Man tror också att många av tänkarna i den kristna fornkyrkan lärde att själen hade haft en föruttillvaro, en pre-existens. I vår tid har Goethe och Schopenhauer visar stort intresse för reinkarnationsläran. Tonsättaren, Richard Wagner, drogs till buddhismen och trodde på själarnas återfödelser. Den amerikanske biltillverkaren Henry Ford, sa i en intervju då han hade läst en bok som innehöll filosofiska argument för reinkarnationen; ”Den lilla boken gav mig svaret jag sökte. Den förändrade hela mitt liv, i stället för tomhet och värdelöshet såg jag syfte och mening. Jag tror att vi är här nu och att vi skall komma tillbaka hit… Jag är säker på… att det är en mening med att vi är här. Och att vi fortsätter.”

Det är alltså många framstående personer som ansluter sig till tanken på själarnas upprepade återfödelser. Det är ju knappast ett bevis på reinkarnationens sanning, men det ger ändock en vink om att reinkarnationsläran förtjänar att tas på allvar och att undersökas. Om nu människor har fötts tidigare, varför kommer så få ihåg sina tidigare liv? Det är ingen omöjlighet men bevis på tidigare minne är sällsynta. Det finns mer än ett svar på denna utmanande fråga. Vårt minne är inte perfekt. Det är mycket begränsat. Fast vi blivit födda kommer vi ju inte ens ihåg vår födelse till detta liv. Vi letar bakåt men vårt minne når bara till en viss gräns. Den smärtsamma dödsupplevelsen och tiden mellan befruktning och nedkomst kanske har en benägenhet att dämpa eller ta bort alla spår av minnen från tidigare liv.

I TV-dokumentären ”Ambres… en död talar” skildras snickaren Sture Johansson och Ambres, en person som levde i det forna Egypten för 3000 år sedan. Ambres talar genom Sture Johansson och berättar om livet här, om livet efter vår död och meningen med att vi finns till. Framförallt talar Ambres om ”kärleken” som enligt hans egna ord utgör ”nötskalet” av hela hans budskap. Ambres talar också om tillståndet på planeten och vad han tror kommer att hända om vi inte gör något nu. Det Ambres säger, stämmer bra överens med läget på jorden just nu och hans farhågor för framtiden, för jorden och människorna som bebor den, är mycket oroväckande. Det som är mest slående av det som Ambres säger och det som jag reagerar på (förstås) är likheterna med det som buddhismen förkunnar.

Tron att själen inkarnerar åter och åter igen i den materiella kroppen är vanlig i orienten, bland hinduer och buddhister, fast man där ofta inte uppfattar återfödelse så enkelt som att en människosjäl kommer tillbaka. Buddhister tror inte på existensen av ”själ”. De säger att ”livstörsten” hos en individ leder till födelsen av en ny individ, som inte är samma som föregående, men en följd av denna. Så länge människorna begär något för sig själva, är de underkastade återfödelsens lag, det säger både buddhister och hinduer. Men bara hinduer tror att det tunga kroppshöljet läggs av med varje död, men det psykiska höljet, fullt av önskningar, går med själen (atman) från liv till liv. De säger också, att ”atman” är det verkliga jaget, och att den är evig, utan födelse och död.

Födelse kommer före döden, som i sin tur kommer före födelsen och dessa två följer varandra i en obruten följd. Buddhismen säger alltså att det inte finns någon oförändrad själ eller ett ego, en fullbordad individ som fortsätter från födelse till födelse. Begreppet människa omfattar en psykisk och fysisk enhet av ande och materia, där psyket eller sinnet inte är en själ eller ett ego i begreppet en evig enhet som är fullbordad och oföränderlig. Det är en dynamisk fortlöpande kraft som kan lagra minnen inte bara här i detta liv utan även från föregående liv. För naturvetenskapen är materia förtätad energi, en förändring utan verklig substans. För psykologin är psyket inte heller en fullbordad individ. Föregår inte Buddha den moderna naturvetenskapen och psykologin, när han för 2500 år sedan eftertryckligt framhåller att den så kallade personen eller individen bara är en kombination av fysisk och psykisk kraft och energi?

En individuell existens är alltså en följd av förändringar, någonting som föds och dör, som inte har samma innehåll två gånger i följd. Denna psykisk-fysiska organism skapar nya processer i varje ögonblick så att den ständigt förvandlas. På så sätt fortsätter möjligheten för framtida organiska processer oavbrutet från det ena ögonblicket till det andra. Vi lever och dör i varje ögonblick av våra liv. Det är som havets vågor, som föds och dör. Denna följd av förändringar som är tydliga för oss i detta livet, upphör inte med döden. Sinnesförändringarna fortsätter oavbrutet precis som elektriciteten fortsätter att fungera även om glödlampan är trasig och det därför inte finns något ljus. När vi skaffar en ny glödlampa så kommer ljuset tillbaka. Det är denna dynamiska sinnesförändring som kallas karmaenergi, vilja, törst eller begär. Denna mäktiga kraft, denna livsvilja, håller i gång livet. Alltså fortsätter denna energiström av medvetande utan slut så länge som begär ger upphov till det.

Från ”Den Tibetanska Livs- och Dödsboken” av Sogyal Rinpoche: ”Men vare sig vi fruktar döden och vägrar se den eller romantiserar den, så trivialiserar vi den. Både förtvivlan och eufori inför döden är en undanflykt. Döden är varken nedslående eller spännande; den är ingenting annat än en realitet i livet. … Inom buddhismen uppfattas livet och döden som en helhet, där döden utgör inledningen på ett nytt kapitel i livet. I dödens spegel återspeglas hela livets mening.”

Att dö i andlig bemärkelse kanske framstår som mystiskt för många. För mig också tills jag fick se den här förklaringen. Det är helt enkelt att steget från Samsara-världen till Nirvana-världen. Med det menar man att befria sig från allt som binder en vid samsaras eviga kretslopp. Det är här det svåra kommer in i bilden. Man måste befria sig från alla former av begär till ting, såväl andliga som världsliga. Alltså innebär även begäret efter Upplysning en bindning och blir därmed ett hinder. Att befria sig från begär efter ting måste inte innebära att man inte längre omger sig med ting. Man ska bara sluta vara beroende av dem. Har man dem, så ok. Förlorar man dem, så ok. Livet går vidare. Det svåraste är förmodligen att kapa bindningar till sina medmänniskor. Återigen, har man dem, så värdesätter man detta. Förlorar man dem, så accepterar man detta. Här är det på plats att utfärda en varning. Detta skall absolut inte liknas vid någon slags asocial inställning, utan endast man inte klamrar sig fast vid andra och är beroende av personerna för sin lycka, överlevnad mm.

Dhammapada: ”Allt är förgängligt; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Allt är lidande och otillfredsställelse, det finns ingen varaktig lycka i den här världen; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Alla ting saknar egennatur; då man i vishet inser detta, vänder man sig bort från Samsara. Detta är vägen till Buddhas lära, Dharma.”

Nedan följer några visdomsord om livet som kan vara värt att reflektera över:

”Klamra dig inte fast vid upplevelser, människor och ägodelar du har samlat på dig i det här livet, eftersom du snart ska lämna allting. Istället uppför dig på ett skickligt sätt, för därigenom skapar du en positiv karma vars resultat du tar med dig till nästa liv”.

”En del av levnadsvillkoren i det här livet beror på resultatet av den karma du skapat i föregående liv, var därför nöjd med det du har”.

När jag reflekterar över döden och samtidigt funderar över innebörden i de här texterna känns det lättare att förstå och acceptera döden, och att döden också är en del av livet. Det finns så mycket i livet som vi är rädda för, för framtiden och inte minst för döden. Vi vill inte förlora vad som är kärt för oss och när det verkligen händer är vi sorgsna. Om vi inte ser ting som de är, tror vi att människor och saker består. Men människor och saker är bara fenomen, som uppstår och försvinner omedelbart. I nästa ögonblick har de redan förändrats. Det oåterkalleliga i allt lämnar oss hjälplösa och ledsna. Om vi kan se ting som de verkligen är blir vi mindre övermannade av sorg. Sorg påverkas också av vårt behov av att äga och att inte kunna släppa taget. Men vi ska inte förneka sorg för den kan ge oss möjligheten att trots allt utveckla visdom och medkänsla.