Jag besökte Stockholms Buddhistcenter första gången i september/oktober 2000. Då hade jag under något år läst om olika religioner i böcker och på nätet. Besökte också Hare Krishna-rörelsens center vid Fridhemsplan. Visste inte vad de stod för, jag visste inte ens att Hare Krishna var en Gud för dem. När jag fick reda på det tackade jag för mig och gick. Det jag läste om buddhismen fastnade jag för, tyckte att det verkade mest troligt och att det stämde ganska väl överens med vad jag själv trodde på. Det som buddhismen sa om Gud, livet och döden tyckte jag verkade logiskt och trovärdigt. Ska innan jag berättar vidare, tala om varför jag kom i kontakt med Dharma. Det var tack vare en stroke. Hjärnblödningen var en omskakande och omvälvande upplevelse. Det blev startpunkten på en radikal vändpunkt i mitt liv. Jag fick den i början av mars 1997 i Nottingham under en affärsresa. Det var ett blodkärl i hjärnan som brast, ett livshotande tillstånd. En läkare på sjukhuset i England sa till min fru att om Jöran överlever blir han en grönsak. Jag var i djup koma fem veckor och låg på sjukhus i nästan nio månader. När jag skriver detta är det över tretton år sedan. Trots att det var så länge sedan har jag fortfarande men. Jag blev sjukpensionär år 2000.

Före stroken var jag delägare i ett speditionsföretag med som mest ca 100 anställda. Då hade jag nästan inga kulturella intressen, ännu mindre andliga. Då trodde jag bl.a. att pengar, prylar, etc. skulle leda till att jag blev tillfreds. Jag trodde att skaffade jag bara den prylen så skulle jag bli nöjd. Men jag blev aldrig nöjd trots att jag hade allt möjligt.

Efter hjärnblödningen förändrades mycket i mitt liv. Jag fick nya intressen, åsikter och värderingar, de gamla blev mindre viktiga. Jag insåg att det fanns andra saker i livet som var viktigare, saker som jag förut inte hade funderat på eller tagit för mer eller mindre givna. Jag blev en sökare. På Stockholms Buddhistcenter var jag med på en introduktionskurs hösten 2000. Det var Priyadarsin som ledde den och Satyaprabha (då hette han Martin) hjälpte till. Det första som mötte mig i trappan var den sötaktiga doften av rökelse. När jag kom ner i lokalen kände jag direkt atmosfären. Där nere fanns en känsla av vänlighet/förståelse/acceptans, vet inte riktigt vad jag ska sätta för etikett på den. Kände mig i alla fall välkommen. När jag undersökte olika religioner, verkade man i buddhismen ha trovärdiga förklaringar till hur livet och världen fungerar.

Nedan ska jag försöka formulera varför jag har fastnat för buddhismen, varför jag nu kallar mig själv buddhist. Det finns ingen skapargud i buddhismen och jag tror inte heller att det finns en skapare av livet och universum. Det kan för många vara oförståeligt eller åtminstone svårförståeligt. Men man kan leva ett fullt etiskt och osjälviskt liv, ett i grunden meningsfullt andligt liv, utan att tro på Gud eller att ens ha en föreställning om en sådan. Buddhismen är från början till slut öppen för alla som har ögon se med och sinne att förstå. Istället för uppmana sina lärjungar att blint tro på honom, ville Buddha att de skulle undersöka hans undervisning som bjöd sökaren att ”komma och se”. Det var vilja att se och förstå och inte blind tro som Buddha värderade. Buddhismen ger osedvanligt begripliga och lättillgängliga förklaringar av de existentiella problemen. Man känner igen sig i sitt eget sökande och sina djupaste frågor i buddhismen. Den bidrar till ett förändrat perspektiv på tillvaron. Buddhismen lär oss att inte prioritera ”ha” framför att ”vara”. Buddhas lära är mycket sund och logisk, det är den för att den stämmer med verkligheten, den speglar helt enkelt hur saker är. Det finns inget konstlat, inget förnuftsvidrigt i den, inget man som buddhist behöver försvara eller vrida till logiken för att förklara. Tillvaron på jorden kännetecknas av många brister och orättvisor. Buddhismen förklarar det med att människan drivs av begär, hat och okunnighet. Mycket av det Buddha påstod för 2500 år sedan bekräftas nu av det moderna vetandet.

Jag kallar mig själv buddhist därför buddhismen lär ut att handlingar har konsekvenser för en själv och för andra och att konsekvenserna kommer förr eller senare. I buddhistiska sammanhang kallas det för lagen om karma (viljestyrd handling). Det är en lag i sig själv utan behov av någon lagstiftare, någon yttre makt eller en Gud som straffar onda gärningar och belönar goda. Buddhismen skildrar människan, samhället och världen som föränderliga ting och med en utveckling som stämmer med naturlagarna. Man benar upp problem och företeelser på ett sätt som känns äkta och trovärdigt. Det finns en lära i buddhismen som ger en beskrivning av hur universum fungerar. Det finns enligt denna fem ”lagar” eller fem nivåer som villkorligheten fungerar på. Villkorlighet (orsak och verkan), är också hela buddhismens grundprincip. Den första lagen (nivån) handlar om ”icke-levande materia” och kan liknas med våra fysiska och kemiska lagar. T.ex. är gravitationslagen en sådan. Vi anser inte att det finns någon makt (Gud) över gravitationen, det är en naturlag. Den andra handlar om organisk materia, den kan jämföras med vår lära om biologin. Lagen om karma är en annan av de fem lagarna. På samma sätt finns det inte heller någon makt över moralreglerna, som i t.ex. kristendomen (buddhismen kallar dem för föreskrifter). Buddhismen lär att intentionen och motivationen faktiskt är viktigare än det man gör eller säger.

Jag tycker den högsta formen av kärlek och medkänsla är som metta, en kärleksfull vänlighet som är ovillkorlig och allomfattande. Metta är också i buddhismen ett centralt begrepp. Det är ju en sak att försöka utveckla och känna metta på pallen eller kudden i meditationen. Men att verkligen handla efter de idealen i vardagen och i praktiken är en mycket svårare uppgift. Att utstråla metta i alla lägen är väldigt svårt men det är för mig det högsta idealet. Buddhismen erbjuder vidare en vishetslära som upplevs som jordnära, och ger också praktiska anvisningar om hur man kan integrera denna andliga vishet i sitt dagliga liv. Den erbjuder dessutom en väg grundad på tolerans, öppenhet, altruism och harmonisk tillförsikt. Buddhismen erbjuder också en vetenskap om medvetandet som hjälper oss att nå frid, samtidigt som vi kan bistå andra att också nå frid. Slutligen försöker inte buddhismen pracka på någon sina idéer eller omvända folk. Man erbjuder helt enkelt den som är intresserad att pröva på ”vägen”.

Men det är inte bara rationella ord och begrepp som gör att jag är buddhist. Det är inte något konkret. I alla religioner finns det symboler och även i buddhismen, eftersom de talar till vårt väsen – de försöker omvandla oss. Symbolerna kommunicerar på ett språk som har kraften att ”väcka” mig, på ett sätt som rationella argument inte kan göra. Jag har en staty av Avalokiteshvara (medkänslans Buddha) på mitt rum. Tibetaner tror att Dalai Lama är den 14:e inkarnationen av Avalokiteshvara. Dalai Lama ”lever som han lär”, på ett självklart sätt visar och förkroppsligar han ovillkorlig kärlek och medkänsla. Efter hjärnblödningen gensvarar jag starkt inför det han står för. Dalai Lama har t.ex. sagt att hans bästa vänner är kineserna för att de lär honom så mycket. Han har också sagt att alla religioner är bra, för samtliga lär ut kärlek.

Under vintern och våren 2006 hade jag många njutningsfyllda upplevelser, det hände under nästan varje meditation, speciellt om jag gjorde ”Metta Bhavana”. Hade också flera upplevelser på centret. Det kändes som om att det var någonting som kom utifrån, samtidigt som jag upplevde att det kom från mig själv. Känslan fyllde hela min kropp och även mitt sinne. Den var väldigt djupgående, jag fick hjärtklappning och känslan var också fast förankrad. Människor och ljud i min omgivning noterade jag bara, inte mer. Ljuden blev dämpade och avlägsna. Man kan likna det med när man får lock i öronen under en flyglandning. Upplevelserna var så njutningsfyllda att jag bara ville ha mer och mer, ville aldrig att de skulle sluta. Under en retreat är ju förhållandena ideala, under påskretreaten 2006 gav jag mig därför riktigt hän och hoppades att få uppleva ännu mer njutning. Den andra kvällen under en Puja (vördnadsritual) kände jag förstadierna av den njutningsfyllda och positiva upplevelsen (jag har aldrig känt så under en Puja, varken före eller efter). Efter pujan kunde de som ville, stanna kvar och meditera. Det var jag och några till som stannade kvar, snart gick de och jag var ensam i lokalen. När jag efteråt läste beskrivningen av ”dhyana” i en bok av Ayya Khema förstod jag att det var sådana upplevelser jag hade haft (hon beskriver totalt åtta stadier). Eftersom hennes beskrivning överensstämmer nästan exakt med min upplevelse förstår jag att jag hade kommit till slutet av tredje stadiet. Då är det meningen att man ska släppa ”jaget”. Man ska inte hålla fast vid något… (Det var förstås först efteråt jag räknade ut att det måste förhålla sig så). Allt som jag tidigare har beskrivit om hur upplevelsen uppfyllde min kropp hade jag även nu, men stället förbyttes den tvärt till en väldigt skräckfylld upplevelse – jag blev helt uppfylld av rädsla. Jag slutade meditera direkt, reste mig upp och försökte tänka på något annat – det gick inte. Det extremt skrämmande bara fortsatte, jag släckte de brinnande ljusen, den hemska känslan fanns fortfarande kvar. Gick till mitt rum, då avtog det hemska, men känslan var inte helt borta. Somnade tack vare en sömntablett. Dagen efter avbröt jag retreaten och åkte hem. Direkt efter den otäcka upplevelsen mediterade jag inte på några veckor. När jag sedan tog upp meditationspraktiken igen har det fungerat väldigt dåligt.

De meditationsupplevelser Ayya Khema beskriver i sin bok ”Who is myself” stämmer överens med mina i mångt och mycket, det är därför jag har valt att beskriva de så noggrant. ”Det finns flera dhyana steg, som representerar ett gradvis fördjupat medvetande. De är oerhört sällhetsfyllda och sällheten är vår psykofysiska organisms reaktion på den djupa försjunkenheten. I de första stegen är man lycklig på ett stillsamt sätt – genom att vara sig själv, att göra vad man gör. Det förekommer en del tankeverksamhet, men den stör inte meditationen och man bara sitter där, lycklig och förnöjd. Emellanåt kan man genomilas av en stark hänförelse. Man upplever också ett intensivt välbehag. I de senare stadierna känner man knappt att man har någon kropp, man förlorar sig helt i den meditativa försjunkenheten och börjar få en föraning om den gränslösa klarhetens sällhetsfyllda möjligheter. På slutet förbleknar även sällheten. Det enda som existerar är ett tillstånd av frid, mer njutbar än någon konventionell njutning. Man befinner sig i fullständig harmoni och balans. Själva förnimmelsen att vara ett jag, ett subjekt, tunnas ut tills den nästan helt försvinner. Vi består inte av ett enhetligt jag. Vi, består av en samling löst hopfogade jag, som hålls samman av en vag jagkänsla och dessa är ofta i konflikt med varandra. För att komma någon vart på den andliga vägen måste vi smälta ihop dessa olika jag till en mer harmonisk integrerad helhet. De flesta kan uppnå de första stadierna men det finns människor som har upplevt alla. En av de faktorer som hindrar oss från att uppleva dhyana tillstånd är våra vanemässiga negativa känslor, begär, vrede, irritation, svartsjuka och så vidare. Metta bhavana är en meditation som är utformad för att omvandla dessa. När man upplever dhyana kommer de fem hindren (begär, illvilja, slöhet och rastlöshet och tvivel) inte vara helt borta, däremot kommer de att finnas kvar i bakgrunden. Alla som lär sig meditera (och även erfarna meditatörer) upplever distraktioner som kan upplevas som störande i meditationen. Det vi upplever som hinder i meditationen är egentligen det som alltid pågår i sinnet: vanor, tendenser, beteendemönster, attityder som hindrar medvetenhet, koncentration och kärleksfull vänlighet (metta). Det finns alltid en underliggande känsloton och ett inlärt reaktionsmönster i medvetandet. Ett eller flera av hindren finns ofta närvarande i sinnet i det vi kallar ”vardagsmedvetandet”, dvs. ett icke meditativt, eller absorberat sinnestillstånd. Att bli medveten om dessa aspekter av ens sinne är första steget för att kunna ta ansvar för dem och förändra sitt sinnestillstånd. Dhyana-tillstånden delas normalt in i fyra, men det finns också beskrivningar på upp till åtta olika stadier. I den första/andra eller i slutet av det tredje stadiet av dhyana-upplevelsen (beroende på hur man delar in de) kan den som mediterar ”stå bredvid” och observera det som händer. I senare stadier är inte detta möjligt. Flera kristna mystiker som har upplevt dhyana-tillstånd har skriftligen beskrivet de här upplevelserna, om än i andra termer. Det är viktigt att känna nöje och glädje i att meditera, gör man inte kan det kan man inte heller koncentrera sig. Om vi vet varför vi praktiserar och uppskattar våra ansträngningar, den förståelsen ensam ger oss glädje. Men det är fortfarande ”vanlig” glädje, ej ”sukkha” meditativ glädje.”

Nu är det svårt att koncentrera sig och fokusera i meditationen (andra tillfällen också), mina meditationsupplevelser är allt annat än njutbara. Kan bara konstatera att det som buddhismen säger att allt förändras, stämmer alltför väl. Just nu arbetar jag med de fem klassiska hindren, känner att det femte hindret passar bra in på mig; Ingen klar intention, svag motivation. Som alla förstår har jag en del att jobba med.

Att vara ”medveten och uppmärksam” i vardagen tycker jag är svårt att tillämpa. Jag vet i teorin hur man ska göra, har bra förebilder nära mig (Viryabodhi), men ändå faller jag tillbaka till mitt gamla beteende hela tiden. De etiska föreskrifterna tycker jag går ganska bra att följa, förutom ”talet”. Där känner jag varje dag att jag kan göra mycket bättre. Jag ljuger och skvallrar inte men att tala vänligt, hjälpsamt, behagligt och harmoniskt gör jag inte automatiskt. Har tagit med detta därför jag vill visa att vägen inte alltid leder uppåt eller åt rätt håll.