Min väg

 

P1030929 - version 2

 

Brukar dela in mitt liv före och efter 1997, då det var året jag fick min hjärnblödning (stroke är ett samlingsnamn för både en blodpropp i hjärnan och en hjärnblödning, då ett blodkärl i hjärnan brister). Jag föddes 1953 och växte upp i Hökarängen och Farsta tillsammans med mina föräldrar och en yngre syster. Min pappa arbetade som elektriker på SL, min mamma var hemma om dagarna som hemmafru. Somrarna under hela femtio- och sextiotalet tillbringade jag tillsammans med mamma och syster på min mammas födelsegård i norra Jämtland. Det var en trygg och harmonisk uppväxt, ibland kanske den var lite för skyddad. I familjen har jag inget minne av att det hände något dramatiskt. Om man nu bortser från att min morfar och mormor dog i början av sextiotalet, men det var egentligen inte dramatisk för de var gamla och att man går bort tillhör ju livets gång. Efter lumpen i Linköping började jag på en liten speditionsfirma 1973. Arbetade där och senare på en stor speditionsfirma fram till 1981, med diverse avbrott för en kortare resa till USA och längre resa till Thailand. År 1981 startade jag tillsammans med en kompanjon ett eget företaget inom speditionsbranschen som fick heta Spedman. Anna, min äldsta dotter föddes 1982. Gifte mig med Ewa 1986 och tillsammans fick vi Emelie 1987. År 1991 kom Victoria till livet. Spedman fortsatte att växa och när företaget var som störst var vi ca 100 anställda med fem kontor i Sverige och ett i Frankrike. Då hade jag inga kulturella intressen, ännu mindre andliga. Då trodde jag bl.a. att pengar, prylar, etc. skulle leda till att jag blev tillfreds men trots att jag samlade på mig allt möjligt blev jag aldrig helt nöjd. Den 5 mars 1997 drabbades jag av min hjärnblödning, det var förstås en väldigt omskakande och omvälvande upplevelse och den blev startpunkten på ett nytt kapitel i mitt liv. Jag fick den i Nottingham under en affärsresa, antagligen av en kombination av för mycket stress och av ärftliga orsaker. Jag låg i koma fem veckor och tillbringade nästan nio månader på sjukhus. De första fyra veckorna vårdades jag på ett sjukhus i England där jag i början låg jag på en intensivavdelning och svävade mellan liv och död. En läkare sa till min fru att om Jöran överlever blir han en grönsak! Trots att jag var nära döden flera gånger fick jag tyvärr inte uppleva några ”Nära döden” upplevelser. Säger ”tyvärr” därför jag har förstått att det är alltigenom en extremt positiv upplevelse.

Färdades med ambulansflyg till Stockholm där jag efter ca en vecka på Huddinge sjukhus vaknade ur min koma. Då hade jag gått ner från 85-90 kg till runt hälften och i flera månader framåt var det mycket i min kropp som fungerade väldigt dåligt. Trycket runt min hjärna reglerades med en ”shunt” och ”dränage”. Jag såg dåligt och ser idag fortfarande dubbelt. Det gick inte att andas själv och jag kunde inte heller äta själv utan fick näring genom en sond direkt till magsäcken. Att dricka var också omöjligt då struplocket inte stängdes automatiskt och vätskan åkte direkt ner i lungorna. Det var fler allvarliga och livshotande händelser som drabbade mig men jag inte nämner inte dem här. Trots en stark utveckling till idag fungerar min balans, koordination, ork, styrka och allt på högra sidan av kroppen fortfarande dåligt. Talet har blivit mycket bättre efter många besök hos en logoped men är fortfarande inte bra. Nu är det över sjutton år sedan och jag mår förstås mycket bättre men jag har fortfarande många men. Efter några år när hjärnan och kroppen fungerade bättre insåg jag att det fanns saker i livet som var viktiga och väsentliga, saker som jag förut inte hade funderat på eller tagit för mer eller mindre givna. Fick andra och nya intressen, åsikter och värderingar, de gamla blev inte lika framträdande. Jag blev en sökare. Innan hjärnblödningen försökte jag att komma närmare en förståelse om hur allt fungerar genom att på olika sätt försöka få ”yttre” kunskap. Idag har jag accepterat att livet är ett mysterium och att det inte går att förstå nuet vi lever i. Många skarpare hjärnor än min har försökt, inte heller de har kunnat räta ut alla frågetecken.

Under min tid som sökare läste jag om olika religioner i böcker och på nätet. Jag var bl.a. Hare Krishna-rörelsens center vid Fridhemsplan som jag inte visste någonting om, inte ens att Krishna var en Gud. Var i Maranatas lokal på Rörstrandsgatan, jag pratade också med representanter för Jehovas vittnen. Läste även lite om islam men besökte aldrig någon muslimskt center. Alla de olika religionerna kändes fel och deras läror lät inte trovärdiga i mina öron. Däremot fann jag något i buddhismen. Deras förklaringar kändes trovärdiga och det man sa om Gud, livet och döden tyckte jag verkade logiskt och riktigt. Jag ville lära mig mer och besökte Wat Santinivas, ett thailändskt buddhistcenter i Trollbäcken. Det jag vände mot där bl.a. var att de flesta munkarna pratade väldigt dålig svenska och att Buddhas lära tolkades och förstods utifrån den thailändska kulturen. Förutom munkarna fanns det få där som inte var s.k. etniska eller kulturella buddhister. Jag besökte Stockholms Buddhistcenter första gången i september/oktober 2000. Det första som mötte mig i trappan var den sötaktiga doften av rökelse. När jag kom ner i lokalen kände jag direkt atmosfären. Där nere fanns en känsla av vänlighet/förståelse/acceptans, vet inte riktigt vad jag ska sätta för etikett på den. Kände mig i alla fall välkommen. På Stockholms Buddhistcenter var jag med på en introduktionskurs hösten 2000. Det var Viryabodhi som ledde den och Satyaprabha (då hette han Martin) hjälpte till. Där har jag varit kvar sedan dess, har inte ens känt ett behov av att höra vad de säger i andra buddhistiska skolor.

En stroke drabbar hjärnan olika och har naturligtvis också olika verkningar. Hjärnforskaren Jill Bolte Taylor drabbades 1996 av en kraftig hjärnblödning, också den i vänstra hjärnhalvan. De omedelbara symptomen som Jill Bolte Taylor beskriver i sin bok ”Min stroke” var ganska olika mina. Däremot är hennes insikter, förståelse och tolkning av hur livet fungerar så anmärkningsvärt lika mina att jag baserar min beskrivning på min stroke på hennes upplevelse av sin stroke. I boken tar hon med läsaren på en fascinerande resa in i den mänskliga hjärnan. Hon vittnar om att djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor, vid alla tillfällen. Idag, anser Jill, precis som jag att hennes stroke var det bästa som har hänt i hennes liv. Innan jag fick min stroke dominerade den vänstra hjärnhalvans logiska, kritiska och analytiska karaktär mitt medvetande och personlighet. De två hemisfärerna i min hjärna förnimmer och tänker inte bara på olika sätt, utan de visar också prov på mycket olika åsikter, intressen och värderingar. Det beror på att de uppfattar olika typer av information, och följaktligen får de totalt olika personligheter. Stroken har gett mig insikt och förståelse i hur livet kan fungera. Den högra hjärnhalvan bejakar det som är just nu, den är förnöjsam och empatisk, den gör iakttagelser helt utan värderingar. Det finns inget bra/dåligt eller rätt/fel, den hänger inte upp sig på temperatur eller på nederbörd. Den bryr sig inte om social ställning, rikedom, ras eller religion. Jag försöker vara öppen för det eviga flödet som gör att jag och att alla varelser existerar i samklang med allt i hela universum. Den högra hjärnhalvan, tror jag, är centrum för intuitionen, visdomen samt människans högre andliga medvetande. I den finns också ett medvetande som är direkt kopplat till min acceptens och känsla av inre frid. Jag försöker medvetet sakta ned mitt sinne, jag bestämmer mig ofta för att inte ha bråttom. Det var som en granne till mig konstaterade; ”alla människor borde ha en stroke”. Alla kanske inte behöver få en stroke men om man är medveten om att ens hjärna uppfattar och bearbetar information på olika sätt, då kanske man väljer att styra hur man tänker, känner och uppträder. Efter stroken försöker jag uttrycka en kärleksfull vänlighet som är allomfattande och ovillkorlig samt en medkänsla som sträcker sig till alla varelser i hela världen. Tack vare min stroke är det lätt för mig att känna empati och vänlighet mot andra människor eller varelser. Ingen har kommit till den här världen med vetskap om hur man gör rätt. Vi är produkter av miljö, biologi och karma, individuell och gemensam. Att sprida vänlighet är en möjlighet för alla. Att förlåta andra och att försöka ha överseende med sina egna misstag är alltid en möjlighet.

Under vintern och våren 2006 hade jag många njutningsfyllda meditationsupplevelser, det hände under nästan varje meditation, speciellt om jag gjorde ”Metta Bhavana” praktiken. Det kändes som om att det var någonting som kom utifrån, samtidigt som jag upplevde att det kom från mig själv. Känslan fyllde hela min kropp och även mitt sinne. Den var väldigt djupgående, jag fick hjärtklappning och känslan var också fast förankrad. Människor och ljud i min omgivning noterade jag bara, inte mer. Ljuden blev dämpade och avlägsna, det går att likna det med när man får lock i öronen under en flyglandning. Upplevelserna var så njutningsfyllda att jag bara ville ha mer och mer, jag ville aldrig att de skulle sluta. Under en retreat är förhållandena ideala, under en retreat påsken 2006 gav jag mig därför riktigt hän och hoppades att få uppleva ännu mer njutning. Den andra kvällen under en Puja (vördnadsritual) kände jag förstadierna av den njutningsfyllda och positiva upplevelsen (jag har aldrig känt så under en Puja, varken före eller efter). Efter pujan kunde de som ville stanna kvar och meditera.  Allt som jag tidigare har beskrivit om hur upplevelsen uppfyllde min kropp hade jag även nu, men istället förbyttes den tvärt till en väldigt skräckfylld upplevelse – jag blev helt uppfylld av rädsla. Jag slutade meditera direkt, reste mig upp och försökte tänka på något annat – det gick inte. Det extremt skrämmande bara fortsatte, jag släckte de brinnande ljusen, den hemska känslan fanns fortfarande kvar. Gick till mitt rum, då avtog det hemska, men känslan var inte helt borta. Jag somnade tack vare en sömntablett och dagen efter avbröt jag retreaten och åkte hem. Jag bestämde mig för att inte meditera på några veckor efter den otäcka upplevelsen, och enda sedan jag tog upp meditationspraktiken igen har det fungerat väldigt dåligt.

Jag tror tyvärr att  den religiösa fundamentalismen kommer att öka, etablera sig på än fler platser, man kommer att koncentrera sig på en rad dogmer och att försöka etablera normer sammanvävda med den samhälleliga och politiska ordningen. Jag skulle önska att människor istället sökte sig till en äkta andlighet och till religioner fria från starka maktstrukturer.

Nu är jag tacksam för att ha barn som jag älskar, ett hem som jag tycker om och att jag har lyckan att bo i ett land som är bra på många sätt. Jag känner också glädje över att jag har funnit nya vänner som jag kan känna gemenskap med och som delar mitt intresse för Dharma; läran som visar på den sanna vägen.