Medvetandet

 


Från Eben Alexanders bok ”Till himlen och tillbaka”
”Medvetandets gåta
På 1920-talet gjorde fysikern Werner Heisenberg (och andra grundare av kvantmekaniken) en upptäckt som är så märkvärdig att världen fortfarande inte har kunnat tillägna sig dess fulla betydelse. När man iakttar mikrosystem är det omöjligt att göra någon definitiv åtskillnad mellan betraktaren (det vill säga forskaren som gör experimentet) och det betraktade. I vår vardag förbiser vi ofta detta faktum. Vi ser vår värld som en plats full av tydligt definierade objekt: bord och stolar, människor och planeter. Ibland interagerar de med varandra, men inte desto mindre förblir de i grunden skilda från varandra. På mikrosystemnivån visar sig världen av separata objekt vara en fullständig illusion. I den mikroskopiska världen är vartenda föremål i det fysiska universum nära förknippat med alla andra föremål. Ja, det finns faktiskt inga ”föremål” på denna nivå överhuvudtaget. Allt som finns är energier och relationer. Innebörden av detta borde ha varit uppenbar, men många missade den. Det var omöjligt att närma sig universums innersta verklighet utan att använda medvetandet. Långtifrån att vara en oviktig biprodukt av fysiska processer, som jag trodde före min nära-döden-upplevelse, är medvetandet högst verkligt. Det är till och med verkligare än resten av den fysiska tillvaron, och sannolikt grunden för allt som finns. Men ingen av dessa insikter har fått något genomslag i vetenskapens världsåskådning. Många forskare försöker visserligen integrera dem, men det finns ännu ingen ”teori om allting” som kan kombinera kvantmekanikens lagar med relativitetsteorin på ett sätt som också inbegriper medvetandet.

Ju mer jag fördjupade mig i dessa frågor, desto mer övertygad blev jag om att min upptäckt inte bara var intressant och dramatisk utan också vetenskaplig. Beroende på vem man talar med är medvetandet antingen det största mysterium som vetenskapen står inför – eller ett icke-problem. Förvånande nog ansluter sig många vetenskapsmän till den senare uppfattningen. För många, kanske rentav de flesta, är medvetandet inget att bry sig om: det är ju bara en biprodukt av fysiska processer. Somliga forskare går ännu längre, och menar att medvetandet inte ens är sekundärt: det är inte verkligt överhuvudtaget. Men många av de ledande forskarna inom neurovetenskapen och medvetandefilosofin är av annan uppfattning. Under de senaste årtiondena har de kommit att sysselsätta sig med ”medvetandets svåra problem”. Idén hade diskuterats länge, men det var den australiske filosofen David Chalmers som gav problemet dess mest briljanta formulering i boken The Conscious Mind, som kom ut 1996. Det svåra problemet handlar om den medvetna upplevelsens själva existens. Det svåra problemet är så svårt att lösa att en del tänkare har sagt att lösningen ligger bortom vetenskapens gränser. Men att det ligger bortom dagens vetenskap förringar inte på något sätt medvetandet – snarare säger det något om vilken obegripligt betydelsefull roll medvetandet spelar i universum. Den framryckning som den vetenskapliga metoden, uteslutande baserad på den fysiska tillvaron, har gjort under de senaste 400 åren utgör en väldig utmaning. Vi har förlorat kontakten med själva existensens mysterium, vårt medvetande. Under skilda namn, och uttryckt genom olika världsåskådningar, var detta mysterium känt och vördat inom olika religioner och trosriktningar. Men denna insikt försvann i vår västerländska kultur, när vi alltmer drogs till den moderna vetenskapens och teknikens makt. Frågor som rör själen, livet efter detta, återfödelse, Gud och himlen har visat sig svåra att besvara inom den konventionella vetenskapens ramar. Men det betyder inte att de inte existerar. På samma sätt har fenomen som fjärrsyn, extrasensorisk perception, psykokinesi, klärvoajans, telepati och prekognition vägrat låta sig fångas av ”normala” vetenskapliga studier. I mitt tidigare liv tvivlade jag på att sådana fenomen existerade, främst därför att jag aldrig hade upplevt dem själv och för att de inte passade in i min förenklade vetenskapliga syn på världen. Som många andra vetenskapliga skeptiker tog jag mig inte ens tid att sätta mig in i materialet som var relevant för frågorna omkring dessa fenomen. 

Till alla som fortfarande sitter fast i den vetenskapliga skepticismens fälla skulle jag vilja rekommendera boken Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21st Century, som kom ut 2006. Bevisen för ett medvetande utanför kroppen presenteras på ett bra sätt i denna noggranna vetenskapliga analys. Irreducible Mind är en milstolpe i sitt slag. Den är utgiven av en respekterad institution, enheten för perceptionsforskning vid Virginiauniversitetet. Författarna ger en uttömmande redovisning av alla relevanta uppgifter, och slutsatsen är ofrånkomlig: dessa fenomen existerar verkligen och vi måste försöka förstå dem om vi vill förstå vår tillvaros verklighet. Vi är alla mer bekanta med medvetandet än vi är med något annat, och ändå vet vi långt mer om resten av universum än vi vet om hur medvetandet fungerar. Det är så nära oss själva att det nästan alltid är bortom vår fattningsförmåga. Ingenting i den fysiska världen – kvarkar, elektroner, fotoner, atomer och så vidare – och ingenting i hjärnans fysiska struktur ger några som helst ledtrådar till gåtan om hur medvetandet fungerar. Men i själva verket är den viktigaste ledtråden till den andliga världens verklighet just vår medvetna tillvaros djupa mysterium. Detta är en långt mer besynnerlig uppenbarelse än fysikerna och hjärnforskarna har visat sig förmögna att hantera, och deras misslyckande har inneburit att det nära förhållandet mellan medvetande och kvantmekanik – och därigenom den fysiska verkligheten – har fördunklats.

För att utforska universum på djupet måste vi erkänna den grundläggande roll som medvetandet spelar i att måla verkligheten. Experimenten inom kvantmekaniken chockerade dess briljanta grundare; många av dem (Werner Heisenberg, Wolfgang Pauli, Niels Bohr, Erwin Schrödinger, James Jeans för att bara nämna några) vände sig till den mystiska världsåskådningen i sitt sökande efter svar. De insåg att det var omöjligt att skilja den som utförde experimentet från experimentet självt, och att förklara verkligheten utan medvetande. Vad jag upptäckte där ute var universums obeskrivliga omfattning och komplexitet. Jag var så totalt förbunden med det att det ofta inte gick att skilja mellan ”mig” och den värld jag rörde mig igenom. Om jag vore tvungen att sammanfatta allt detta, skulle jag för det första säga att universum är mycket större än det verkar om man bara ser till de omedelbart synliga delarna. (Det är i och för sig inte mycket till insikt, eftersom vetenskapen redan beräknar att 96 procent av universum utgörs av ”mörk materia och energi”.) För det andra skulle jag säga att vi alla är nära och oupplösligt förenade med detta större universum. Det är vårt verkliga hem. Att tro att den fysiska världen är allt som betyder något, är som att stänga in sig i en trång skrubb och intala sig att det inte finns något utanför. Och för det tredje: tron har en avgörande kraft i att underlätta hjärnans makt över materien. Som läkarstudent hade jag ofta svårt att förstå placeboeffekten – att läkemedelsprövningar måste nå över den runt 30-procentiga förbättring som tillskrevs patientens tro på att medicinen skulle hjälpa, också när preparatet var utan reell biologisk effekt. Istället för att se trons kraft och hur den påverkar vår hälsa, såg läkarkåren glaset som halvtomt – placeboeffekten blev ur detta perspektiv ett hinder i bevisandet av behandlingars verkan.

I centrum för kvantmekanikens mysterium står vår felaktiga uppfattning om människans plats i tid och rum. Resten av universum – rättare sagt, den absolut största delen av det – är faktiskt inte avlägsen från oss. Den fysiska rymden verkar verklig, men den är också begränsad. Det fysiska universums höjd och bredd är ingenting jämfört med den andliga värld ur vilken det har uppstått – medvetandets värld, som somliga kanske skulle kalla ”livskraften”.Detta andra, mycket större universum är inte långt bort överhuvudtaget. Tvärtom är det just här – just där jag sitter och skriver denna mening, och just där du är nu när du läser den. Det är inte fysiskt avlägset, det existerar bara på en annan våglängd. Det är precis här, precis nu, men vi känner det inte eftersom vi till största delen är oemottagliga för de frekvenser på vilka det visar sig. Vi lever i de välkända tids- och rumsdimensionerna, omgärdade av våra sinnens begränsningar. Även om dessa dimensioner har mycket som talar för dem stänger de samtidigt oss ute från andra dimensioner. Jag förstod nu också precis hur blinda vi på jorden är för hela den andliga världen. Och jag hade varit bland de blindaste, i min tro på att materien är det väsentliga och allt annat – tankar, medvetande, idéer, känslor, själ – bara var materiens produkter. Denna uppenbarelse blev till stor inspiration för mig, för nu förstod jag också de svindlande höjder av gemenskap och förståelse som ligger framför oss när vi lämnar den fysiska kroppens och hjärnans begränsningar.

Att läsa böcker och lyssna på föredrag är en bra början. Men till sist måste vi alla gå djupt in i vårt eget medvetande, genom meditation, för att nå dessa sanningar. Meditation kan ha många olika former. Den som har visat sig mest användbar för mig efter mitt uppvaknande har varit den som utvecklades av Robert Monroe, grundaren till Monroeinstitutet i Virginia. En stor fördel med denna metod är att den står totalt fri från alla dogmatiska filosofier. Monroes system för meditativa övningar bygger bara på en enda trossats: Jag är mer än min fysiska kropp. Detta enkla erkännande har djupgående konsekvenser. Precis som mitt medvetande var individuellt och fullständigt förenat med universum samtidigt, expanderade ibland gränserna för vad jag upplevde som mitt ”jag” till att omfamna allt som har existerat i alla tider. Ibland blev gränserna mellan mig och det som omgav mig så suddiga att jag blev hela universum. Annorlunda uttryckt kände jag tidvis en identifikation med universum, som alltid hade funnits där men som jag dittills inte hade kunnat förnimma. Jag hörde aldrig Oms röst och såg aldrig heller Oms ansikte. Det var som om Om talade till mig genom tankar som slog igenom mig likt vågor, skakade allt omkring mig och visade mig att verkligheten har en djupare struktur – en struktur som vi alla är del av men för det mesta inte är medvetna om.”
Från Eben Alexanders bok ”Till himlen och tillbaka”

”När den ryske författaren Vladimir Nabokov fick frågan vad som skiljer oss från djuren, svarade han så här: Att vara medveten om att vara en medveten varelse. Om jag med andra ord inte bara vet att jag lever utan också vet att jag vet, då tillhör jag den mänskliga rasen. Allt annat följer av detta: tankens prakt, poesi, en vision av universum. På så sätt är avståndet mellan apa och människa oerhört mycket större än avståndet mellan amöba och apa. Skillna­den mellan apans minne och människans minne kan liknas vid skillnaden mellan &-tecknet och biblioteket på British Museum.”
Utdrag från: Sangharakshita. ”Buddhas Gemenskap: Sangha som andlig praktik”. iBooks.

 

Nivåer (av Sangharakshita)

Vår första glimt av fulländad medvetenhet är kanske en upplevelse av en förhöjd medvetenhet, en medvetenhet som alltför lätt går förlorad. Skälet till detta är att de flesta inte är ett enda enhetligt jag utan snarare en samling löst sammanfogade jag som lyckats få plats i samma kropp. Enligt buddhismen sätt att se är vi psykologiskt splittrade, vi uppfylls av en brokig ström av flyktiga sinnesintryck, sinnen, känslor, tankar och emotionella impulser och har bara en mycket ytlig medvetenhet av nuet. Några av omedvetenhetens främsta karaktäristika är ett tillstånd av glömska, distraktion, dålig koncentration, planlöshet och avsaknad av målmedvetenhet. Medvetenhet kännetecknas t.ex. av frihet från distraktion, av inre samling, av koncentration samt målmedvetenhet. Vi kan reflektera djupare över de sanningar som avslöjades under vår första glimt av fulländad förståelse, tänka igenom dem gång på gång, försöka att hålla dem aktuella, låta dem påverka och förändra oss på allt djupare och djupare nivåer. Och vi kan begrunda de förklaringar som framhåller tingen sanna natur; förklaringar som de fyra ädla sanningarna eller de tre kännetecknen på den relativa tillvaron.

Det finns fyra sorts objekt med vilkas hjälp vi kan utveckla medvetenhet; medvetenhet om saker, medvetenhet om oss själva, medvetenhet om andra människor och medvetenhet om ”verkligheten”.

När man talar om saker så gäller det materiella saker, hela vår omgivning med alla dess olika föremål. Vi borde lära oss att iaktta, lära oss att se, lära oss att vara medvetna så att vi blir mottagliga. Större delen av tiden är vi bara vagt medvetna om sakerna runt omkring oss. Vi är inte på allvar medvetna om vår omgivning, vår natur, jorden eller universum. Skälet till det är att vi sällan eller aldrig verkligen stannar upp, tar en paus och tittar eller känner efter. De flesta tillbringar förmodligen inte lång tid på det viset och anledningen vi vanligen anger, är att vi inte har tid. Vi kanske passerar ett träd på vägen till arbetet, men vi har inte tid att titta på det, ännu mindre på sådana föremål som t.ex. hus eller staket. Det får en att fundera över vad det här livet och den här moderna civilisationen är värd om det inte finns tid att titta på saker.

Att vara medveten om sig själv är att vara medveten om kroppen och dess rörelser. Det innebär också att vara medveten om sina känslor samt tankar. Om man oavbrutet är medveten om sin kropp kommer våra rörelser, som effekt, att bli långsammare. Vår livsrytm blir jämnare och mer regelbunden. Allt vi gör kommer att ske långsammare och därmed mer överlagt, men detta innebär inte att mindre arbete blir gjort. En person som gör allting lugnt och metodiskt slösar inte bort sin tid på trivialiteter och oegentligheter. Eftersom han är medveten får han mycket mer gjort i det långa loppet, än en person som flänger runt och kanske ser upptagen ut. Medvetenhet om känslor innebär t.ex. att bli mer medveten om sitt känsloliv. Om vi t.ex. har lätt för att bli arga, och vi anstränger oss att bli mer medvetna om våra känslor kommer vi först att bli medvetna om att vi varit arga. Med lite träning kommer vi att bli medvetna om att vi är arga. Och med ytterligare träning kommer vi att bli medvetna om att vi håller på att bli arga. Om vi fortsätter att tillämpa medvetenhet på ett sådant sätt, kommer oskickliga känslomässiga tillstånd som ilska så småningom att lägga sig, eller så får vi åtminstone en viss kontroll över dem. Medvetenhet om tankar: Om man plötsligt skulle fråga någon: ”Vad tänker du på just nu?” skulle många människor säga att de inte vet. Det beror på att vi för det mesta verkligen inte tänker. Vi låter bara tankar driva igenom sinnet. Vårt tänkande är inte riktat eller målmedvetet. Om vi lär oss att observera tankarna, kommer vi finna att tankeflödet reduceras, och att ”det inre pladdret” kommer att upphöra. Slutligen, om vi fortsätter, kommer sinnet bli fullkomligt tyst. Alla resonerande tankar, alla idéer och begrepp, kommer helt enkelt att försvinna, och sinnet förbli tyst och tomt, men på samma gång uppfyllt. Som ett resultat av medvetenhet om sina tankar har sinnet blivit stilla och tankarna har försvunnit, så att endast den rena, klara medvetenheten blir kvar. Om vi hela tiden är medvetna på detta vis; medvetna om hur vi håller kroppen, hur vi sätter ner vår fot eller höjer vår arm; medvetna om vad vi säger; medvetna om våra känslor; medvetna om våra tankar och huruvida de är riktade och målmedvetna. Om vi alltid är medvetna på ett sådant sätt, då kommer vi att finna att hela vårt väsen och vår karaktär gradvis och nästan omärkbart kommer att förändras och omvandlas.

Vi brukar vara medvetna om andra människor som ting, eller objekt utanför oss själva. Med andra ord är vi medvetna om dem som fysiska kroppar som möter vår fysiska kropp. Men att vara medveten om andra människor på det viset är inte nog. Vi bör också bli medvetna om dem som levande människor. Så hur gör man det? För det första måste vi naturligtvis titta på dem. Man kanske aldrig har sett en annan människa riktigt, medan man själv heller aldrig kanske har blivit sedd av någon annan. Om vi inte ser andra människor kan vi knappast heller vara medvetna om dem. Det finns kommunikationsövningar som hjälper en att effektivt bli mer medveten om andra. En består i att ”bara titta”. Man sitter eller står mittemot en annan person och bara tittar och den andra personen tittar bara tillbaka. Man säger ingenting, man försöker att inte brista ut i hysteriskt skratt, man tittar bara och försöker ta in den andra personens hela väsen. Kommunikation är på intet sätt bara begränsat till talet, kommunikation av denna typ kan utvisa en ganska hög nivå av medvetenhet om andra människor. Den kan vara så direkt och så subtil att den så gott som är telepatisk, en sådan medvetenhet är vanligen ömsesidig.

Den berömde indiske Ramana Maharshi brukade sitta i sitt ”ashram” på samma ställe flera månader i sträck. Folk kom i tiotusentals från hela Indien för att se, bara titta och vara medvetna. Det kallas att ta ”darshan”. Enligt den indiska andliga traditionen är det inte tillräckligt att lära sig genom att bara lyssna till sin lärares instruktioner. Man måste också vara medveten om läraren som en andlig person. Utan denna form av medvetenhet kommer man att få väldigt lite från läraren. Om man inte tar darshan kanske man gör framsteg intellektuellt, men man gör inga andliga framsteg. Det kanske bästa sättet att beskriva medvetenhet om verkligheten är ett slags direkt, icke-resonerande begrundande.

Det ”högre” medvetandet (av Sangharakshita)

Ordet ”samadhi” har två betydelser, det första betyder mental koncentration, dvs. en fixering eller etablering av sinnet på enstaka föremål. För det andra kan det uppfattas som fixering av hela ens väsen i en viss form av medvetande eller medvetande. Detta är samadhi i betydelsen upplysning eller buddhaskap, denna åtskillnad mellan samadhi är oerhört viktig. Om fulländad samadhi bara uppfattas som god koncentration, blir hela meningen med detta stadium av den ädla åttafaldiga vägen allvarligt förvrängd. Fulländad samadhi, som är den kulminerande fasen av den åttafaldiga vägen, är alltså mycket mer än bara god koncentration. I grunden motsvarar fulländad samadhi frukten av hela omvandlingens väg. Det innebär med andra ord kulmen av omvandlingsprocessen, från ett oupplyst tillstånd. Fulländad vision, som allt startade med, har fullständigt genomsyrat alla aspekter av ens väsen. Fulländad samadhi innebär att den fulländade visionen till slut har triumferat och nu härskar oinskränkt på alla nivåer av ens liv och medvetande. Om fulländad samadhi uppfattas på detta sätt, får den ädla åttafaldiga vägen och ens pilgrimsfärd längs vägen en verklig mening.

 

Mystiska medvetandet (Från ?)

Vårt normala medvetande, som vi brukar kalla det rationella, det mänskliga, dagsmedvetandet, sak – objektmedvetandet. Detta medvetande använder vi för att för att orientera oss i det dagliga livet. Vi kan i vanliga fall inte vara medvetna utan att vara medvetna om något eller någon. Vårt vanliga medvetande är beroende av motsatser och olikheter och för att man ska bli medveten måste medvetandet rymma mer än ett objekt, åtminstone två, som kan skiljas från varandra och hålla tankeprocessen i aktiv rörelse. I förhållande till vår objektiva värld upplever vi oss själva som saker eller föremål.

Det här medvetandet utmärks bl.a. av följande tre egenskaper;
– det är uppspaltat på olika verksamheter, man kan tänka, känna och vilja.
– de olika aktiviteterna hos vårt medvetande är inriktat på något, och vi fixerar mer eller mindre, vår tanke, känsla eller vilja på det som vårt medvetande är inriktat på.
– att vi i vårt tänkande, kännande eller viljande upplever oss själva som att vi har ett medvetet förhållande till det vi är medvetna om.

Det mystiska medvetandet är däremot helt annorlunda. Där finns inga sinnesintryck, inga bilder och inga tankar. Det beskrivs ibland som tomt, stilla, rent eller kontemplativt. Detta medvetande är på samma gång ett lyssnande, kännande, förnimmande, uppfattande medvetande. Medvetandet är inte fixerat vid bestämda objekt, utan det är passivt mottagande. Jaget finns inte där. Det är bortom jaget. I vårt vanliga medvetande tänker vi oss själva som ett jag, ett ego. Med i det mystiska medvetandet försvinner jaget, egot. Det upplöses eller bleknar bort i oändligheten.
Den engelske diktaren Tennyson säger om detta: ”Plötsligt är intensiteten hos medvetandet om jaget inte där längre, den här individualiteten tycks upplösas och blekna bort i ett ändlöst vara. Och detta är inte något förvirrat tillstånd utan det klaraste, säkraste av allt säkert, gränslöst bortom ord, i det att personligheten inte förefaller slockna bort utan att man får en upplevelse av det sanna i livet.”

I den mystiska upplevelsen upplever man också känslor av frid, salighet, den yttersta verkligheten, glädje, meningsfullhet, sanning. Man kan ha känslan av att man är allvetande. Det är också en orubblig övertygelse, att denna erfarenhet inte bara är en subjektiv upplevelse utan att den också är objektiv, en upplevelse av transcendental verklighet eller det absoluta. Om man frågar mystikern varför han tror så, säger han bara att han vet, att han har en känsla av visshet och att han är absolut säker på sin sak. Det finns inte något behov av att argumentera eller att få bevis. Vem är det som kan tvivla när jaget inte finns? Det är ju jaget som tvivlar. I buddhistisk terminologi används ”jaget”. Vad är då ”jaget”? ”Jaget” är bara ett annat ord för vad man också brukar kalla själen, anden, självet, egot, etc. Enligt Upanishaderna är det mystiska medvetandet ”jaget”. Det här ”jaget” är medvetandets enhet till skillnad från mångfalden i ”jagets” innehåll i det dagliga medvetandet. Man säger ibland: ”Jag ska försöka finna mig själv”. Men så länge den som söker tror att det man söker är skilt från en själv, kan man aldrig hitta sig själv. För att förstå livet, måste du förstå dig själv. Du själv är en manifestation av livet. Att erfara sitt väsen, sig själv och att erfara verkligheten är en och samma sak. Detta transcendenta kallas i buddhismen för ”Buddhanatur”.

 


Intuitionen (Från ”Tidlös Visdom” nr 1 – 2012)

Människans individuella (ego) medvetandet är en del av det universella medvetandet – som har den information och överblick och sammanhang som det individuella medvetandet helt naturligt saknar. De förmågor vi nu talar om är bortom hjärnans räckvidd och kompetens. För en person som har utvecklat sin intuitiva känslighet, är det inga konstigheter utan vardagliga händelser. Samvetet är en form av intuition som ger oss möjlighet att stanna upp och tänka efter ett ögonblick innan vi ger oss in i något som vi kanske senare får ångra. Förutom denna framåtblickande funktion har samvetet även en tillbakablickande funktion, där vi uppmanas att be om förlåtelse och gottgöra, så långt det är möjligt, den eller dem som vi har förbrutit oss mot. Intuitionen kommer till alla. Var och en kan övertyga sig om den saken genom att tänka tillbaka på situationer då intuitionen kommit till hjälp. Detta bidrar till att undanröja det utbredda missförståndet att det är hjärnan som producerar intuitionen och andra former av medvetande. Ju mer observanta vi blir, desto tydligare framstår intuitionen som en ständigt närvarande möjlighet i våra liv. Intuitionen är varken mystisk eller oförklarlig utan naturlig, rationell och praktisk. För den som har börjat fundera över hur medvetandet fungerar är den inget övernaturligt. Tvärtom. Intuitionen är full begriplig, konkret och verklig, något att räkna med i både stort och smått. Människor intresserar sig mest för sinnesvärlden och är därför inte lyhörda för det ”finstilta”. Vi fascineras så till den grad av alla intryck, som utan uppehåll sköljer över oss, att vi inte lägger märke till det universella språket. Intuitionen är som en utsträckt, stöttande och hjälpande hand från det universella medvetandet. Den ger oss bästa tänkbara – avgiftsfria – konsultation i livets alla skiften.

 

Liknelser (Från ”Känn dig själv” av Robert Larsson)

Det är lättare att komma närmare en förståelse av hur medvetandet kan fungera med liknelser. Solljuset, som inte kan skiljas från sitt ursprung, är formlöst och osynligt (i sig). Men det lyser upp och värmer allting, det är precis som metta, allomfattande och ovillkorligt. Detta osynliga solljus är förutsättningen för livet. Det är gemensamt – men samtidigt individuellt för var och en av oss. Medvetandet kan också liknas med elektriciteten. Elströmmen är neutral. Den elektriska strömmen används i många sammanhang, exempelvis i sjukvården för att rädda liv och i elektriska stolen för att utsläcka liv. Olika varelser får liv och medvetande från samma universella källa men använder det på olika sätt. En växt på sitt vis, ett djur efter sina behov och förutsättningar och en människa efter sina. Det universella medvetandet tillhandahåller min tankeförmåga. Men det är det individuella medvetandet som avgör om mina tankar och handlingar är skickliga eller oskickliga. Termerna antyder att man måste ha en viss intelligens för att handla på ett särskilt sätt. Medvetandeströmmen finns alltid. Både innan den ”kopplas” till en viss form – en mineral-, växt-, djur- eller människoform – under tiden som den ger liv och medvetande till formerna, och efter det att de har upphört att existera. Elektriciteten gör att glödlampan lyser utan att gå sönder på grund av att strömmen har transformerats ner till en för lampan passande styrka. Strömmen flödar oavbrutet från kraftverket – innan den kopplas till lampan, under tiden som lampan lyser och efter att den har släckts. Lampans ljus kan inte skiljas från kraftverket. På liknande sätt är det med vårt medvetande. Det kan inte heller skiljas från sitt ursprung. Människans medvetande är reflekterat av det universella medvetandet. Medvetandeströmmen ”transformeras” ner till en nivå så att den anpassas till olika arters och individers behov och förmåga att ta emot och tillgodogöra sig. Lampan är elströmmens ”samarbetspartner” för att åstadkomma ljus. Hjärnan är det universella medvetandets samarbetspartner för att åstadkomma ett individuellt medvetande. Att säga att kroppen skapar sitt eget medvetande, oberoende från det universella medvetandet, är lika övertygande som att hävda att glödlampan producerar sin egen ström.

 

Biocentrism (Från ”Tidlös Visdom”)

Robert Lanza och Bob Berman, två internationellt ledande vetenskapsmän, gav år 2009 ut boken ”Biocentrism”. Där presenteras ett radikalt nytänkande om verklighetens natur, som för kännare av österländsk filosofi verkar bekant. Men författarna har ingen anknytning till religion eller filosofi. De utgår från kvantfysikens, kosmologins och biologins forskningsresultat. Astrofysikern Richard Conn Henry konstaterar att bokens huvudtes att det är observatören som skapar verkligheten och inte tvärtom, är helt korrekt. Deepak Chopra ser ett samband mellan biocentrismen och och de gamla traditionella filosoferna, som menar att medvetandet skapar världen. Författarna konstaterar att våra nuvarande teorier inte förmår beskriva världen eftersom de inte tar in medvetandet i ekvationen. Liv och medvetande är fundamentala för förståelsen av oss själva och universum. Detta nya perspektiv benämner man biocentrism och huvudtesen i den är att liv och medvetande skapade universum och inte tvärtom. Dessa tankar återfinns redan i tidig buddhism och i andra filosofier och religioner. I nyare tid betonas medvetandet som det primära i människan hos filosofer som Descartes, Kant, Leibniz, Schopenhauer, etc. Den moderna kvantfysiken har i otaliga experiment visat att observatörens medvetande kan påverka utfallet av kvantfysikaliska processer. Parapsykologin har också omfattande forskningsmaterial som pekar på att medvetandet existerar oberoende av hjärnan och materian.

Enligt teorierna runt biocentrism finns det gott om andra universum där vår själ kan existera efter döden, vilket också är vetenskapligt bevisat. Vad är själen? Existerar själen? Finns det någon vetenskaplig teori om medvetande som skulle kunna rymma ett sådant påstående? Enligt Dr Stuart Hameroff, sker en nära döden-upplevelse när kvantinformation som finns i nervsystemet lämnar kroppen och försvinner ut i universum. I motsats till den materialistiska redovisningen av medvetande, erbjuder Dr Hameroff en alternativ förklaring av medvetandet som kanske kan tilltala både det rationella vetenskapliga sinnet och personliga intuitioner. Medvetandet finns i de speciella hjärncellerna enligt brittiska forskare, som är platsen för ”kvantbehandling”. Vid ett dödsfall, lämnar de här hjärncellerna kroppen vilket innebär att medvetande följer med. De hävdar att vår erfarenhet av medvetande är ett resultat av kvant-gravitationseffekter i dessa speciella hjärnceller. Medvetande är enligt dessa teorier en fundamental egenskap av universum, närvarande även vid det första ögonblicket av universum under Big Bang. Vår själ består av själva universums grundstruktur – och kan ha funnits sedan tidernas begynnelse. Våra hjärnor är egentligen bara mottagare och förstärkare av medvetande. Så om vårt medvetande är immateriellt, är det verkligen en del av din fysiska kropp? Samma forskare säger: ”Låt oss säga att hjärtat slutar slå, att blodflödet upphör och hjärnan slutar fungera. Den ”kvantinformation” som finns i hjärnan kan inte förstöras, den går bara vidare till universum”. Dr Robert Lanza skulle tillägga att den kanske inte existerar i vårt universum, ”kvantinformationen” finns kanske i ett annat universum. Om patienten har återupplivats kan denna ”kvantinformation” gå tillbaka in i patienten och han/hon kanske säger: ”Jag hade en nära-döden-upplevelse”. Om patienten inte hade återupplivats och dör, är det möjligt att denna ”kvantinformation” hade existerat utanför kroppen, kanske på obestämd tid, som en själ. Lanza: ”Detta ”kvantmedvetande” förklarar saker som nära-döden-upplevelser, astral projektion, ut ur kroppen-upplevelser och även reinkarnation utan att behöva hänvisa till någon religiös ideologi. Energin i ditt medvetande blir potentiellt återfört till en annan fysisk kropp och under tiden den finns utanför den fysiska kroppen finns medvetandet i en annan nivå av verkligheten, i en annan dimension, kanske i ett annat universum.

 

Lars´ dröm

Namnen är fingerade, de är grannar och Lars har berättat det här för mig. Bakgrund; Monikas pappa har nyligen avlidit. Hans kropp har blivit kremerad och Monika skulle förvara urnan med aska tills den skulle spridas. Monika tog sin bil när hon hämtade urnan, när hon kom hem glömde hon den i garaget. Samma natt drömde Lars att det knackade på dörren till deras hus. När han öppnade stod Monikas pappa utanför och frågade varför han fick sova på garagegolvet. Lars visste bara att Monikas pappa var död och att han skulle kremeras. Lars visste inte att Monika hade åkt för att hämta urnan och att den skulle förvaras hos dem. För mig visar drömmen att medvetandet inte bara är knutet till kroppen.
 Man har i alla tider försökt tyda, tolka och förstå drömmar, men det man inte kan argumentera mot är att de är en del av medvetandet och att upplevelserna i drömmen är helt väsensskilda mot det vi upplever i det vakna livet.

 

Egna funderingar

Som buddhist tror jag inte på existensen av en oberoende, oförändrad och evig själ som den förstås i många religioner. I dom flesta religioner krävs en odödlig själ för att åstadkomma ett evigt liv. Buddhistiska föreställningar om jaget nödvändiggör inte existensen av en själ i västerländsk betydelse och man förnekar också att det skulle förekomma ett oförändrat jag. Men det betyder inte heller att buddhismen är en strikt materialistisk filosofi som tror att individen inte existerar efter döden. Man menar att ett medvetande inte bör ses som ett stabilt objekt, utan snarare som en ständigt flödande flod som som aldrig står still. Enligt Buddha är sinnet bara en serie av flytande mentala tillstånd. Denna typ av mänskligt medvetande speglar också den buddhistiska idén om kontinuitet.

En individuell existens är, vidhåller buddhismen, en följd av förändringar, någonting som föds och dör och som inte har samma innehåll två gånger i följd. Denna psykiska och fysiska organism skapar nya processer i varje ögonblick vilket gör att den ständigt förvandlas. På det viset fortsätter möjligheten för framtida organiska processer oavbrutet från det ena ögonblicket till det andra. Vi ”lever” och ”dör” i varje ögonblick av våra liv, likt havets vågor som upprepat föds och dör. Denna följd av förändringar som är tydliga för oss i detta livet, upphör inte med döden. Sinnesförändringarna fortsätter oavbrutet precis som elektriciteten fortsätter att fungera även om glödlampan är trasig. Det är denna dynamiska sinnesförändring som kallas ”karmaenergi”, vilja, törst eller begär. Denna mäktiga kraft, denna livsvilja, håller i gång livet. Energiströmmen av medvetande utan slut fortsätter så länge som begär ger upphov till det. Att dö i andlig bemärkelse kanske framstår som mystiskt för många. Det ansåg även jag tills att jag fick se följande förklaring. Det handlar helt enkelt om att steget från Samsara-världen till Nirvana-världen vilket betyder att befria sig från allt som binder en vid Samsaras eviga kretslopp. Det är här det svåra kommer in i bilden. Man måste befria sig från alla former av begär efter ting, såväl andliga som världsliga. Det innebär även att begäret efter Upplysning är en bindning och blir därmed ett hinder. Att befria sig från begär efter ting måste inte innebära att man inte längre omger sig med ting utan endast att man ska sluta vara beroende av dem. Livet går vidare även om de går förlorade. Det svåraste är förmodligen att kapa bindningar till sina medmänniskor. Har man dem, värdesätter man detta. Förlorar man dem, måste man acceptera detta. Här är det på plats att utfärda en varning. Detta skall absolut inte liknas vid någon slags asocial inställning, utan endast att man inte klamrar sig fast vid andra och är beroende av andra personer för sin egen lycka.

Buddhismen säger alltså att det inte finns någon oförändrad själ, en fullbordad individ som fortsätter från födelse till födelse. Begreppet människa omfattar enligt buddhismen, en psykisk och fysisk enhet av ande och materia, där psyket eller sinnet inte är en själ eller ett ego i begreppet en evig enhet som är fullbordad och oföränderlig. Man säger även att det är en dynamisk fortlöpande ”kraft” som kan lagra minnen, inte bara här i detta liv utan även från föregående liv. För naturvetenskapen är materia förtätad energi, en förändring utan verklig substans. För psykologin är psyket inte heller en fullbordad individ. Föregår inte Buddha den moderna naturvetenskapen och psykologin, när han för 2500 år sedan eftertryckligt framhåller att den så kallade personen eller individen bara är en kombination av fysisk och psykisk kraft och energi?