Klimat och Miljö

Jöran Briding om naturen och om det ekonomiska systemet 

I vår kultur har många glömt bort att marken, vilken är en central del av vår natur, att ända sedan den blev egendom, blev en ägodel, har vi behandlat marken som ett föremål, som ett ting, något som ska användas och konsumeras för människans egna själviska syften. Genom att se, bete oss, konsumera mark på det här sättet, missar vi naturens skönhet och livets fantastiska rikedom. Vi dikar ut, förstör åkermark och ängar, vi hugger ner och skövlar våra skogar, kallar det som blir kvar för ”föryngringsyta”. Vi glömmer att mark och skog är liv, måste vårdas och förvaltas, vårt ständigt givande överflöd; att jorden, att Tellus är vårt enda hem.

Allt är till salu i naturen. Det är rättigheter i äganderätten som möjliggör detta. Så länge det är så, kommer det levande livet att krympa. Människor tillåter att äganderätten inte behöver ta hänsyn till samhällets gemensamma livsbehov. Äganderätten står alltså över mänskliga rättigheter och demokratin. Storföretag styr ”marknaden” i första hand för eget syfte, att maximera vinst. Inte för en strävan att gynna det gemensamma samhället och en frisk natur. De ekonomiska intressenas makt hotar därför demokratin och vår miljö. De motarbetar en omställning i världen genom de mediebolag och andra företag de äger. Med fake news och lobbyism påverkas samhället, i en riktning bort från seriösa samtal med kunskaps förståelse. Detta påverkar även den demokratiska staten, som då allt mer tappar, sin legitimitet. Det blir istället mer likt en demokrati, som endast gynnar de rika, ett 1800 talets politik. När pengar får för stor frihet i makt, driver det världen i fel riktning blir miljöförstöringen ett faktum.

Religioner har förvärrat denna uppfattning genom att se mark som en handelsvara, som något vi kan äga, mark är den största skiljelinjen mellan fattigdom och rikedom och därmed makt. Vi behöver inte präster och människor som som pekar på en räddare i himlen, till något slags paradis eller till ett annat tillstånd. Befrielsen och friheten finns här och nu, i den här världen, i det här livet. Marken utgör en viktig byggsten i vårt samhälle, i lagar och politik, i nationalism, i konflikter och krig; det utspelar sig stora äganderättscharader vars förakt och likgiltighet plågar psyket.

Denna attityd och dess konsekvenser har orsakat förödelse på alla sorters varelser och liv, skapat en massutrotning av ofattbar magnitud, dödat mycket av det liv som finns på denna unika planet. Denna utrotning är en enkelriktad resa, det är ett brott bortom alla brott, men ändå paketeras och säljs detta brott som objekt för frihet och välstånd. Vi har skapat en kultur som har tappat kontakten med sina rötter, vi ser inte att vårt gemensamma arv som något värt att bevara för framtida generationer.

Om rikedom är något, så är det att det finns djur, skogar, rena floder och hav; sann rikedom är välbefinnande, är ett klart sinne och ett hjärta som är lätt, det är förmågan att uppskatta detta liv och känna en tacksamhet över det gudomliga budskapet; om att livet är heligt, Och att vi behandlar denna jord med den kärlek den förtjänar. Att minnas djupt inom oss att naturen inte är något där ute, utan att vi är naturen, vi är stjärnornas alkemi, vi är flod och hav, vi är vad naturen vävde och skapade efter miljarder år för att se sig själv, men vi glömmer, är låsta i en stor minnesförlust och föreställer oss att vi är separata varelser.

Eftersom så mycket idag handlar om ekonomi och när ekonomin får vara miljöförstörande, så kommer vi inte heller få stopp på miljökrisen. Att tro att en omställning kan ske utan att de ekonomiska systemen förändras, ser inte jag som möjligt.

 

Västerbotten-Kuriren 5 jan 2022

För första gången tangerar nu mänsklighetens expansion naturens bärkraft. Det snabbaste och billigaste sättet att minska utsläppen i länet är genom ekonomisk ersättning till skogsägare, för minskad avverkning och en övergång till ett skogsbruk som i första hand ger långlivade skogsprodukter. Om vi inte lever som vi lär förlorar vi den viktigaste tillgången i den globala klimatpolitiken: förtroendet för våra argument. Det skriver Stig-Olof Holm.

Vi står inför mänsklighetens hittills största utmaning: att anpassa vår konsumtion till planetens begränsade naturtillgångar. För första gången sedan vi lämnade Afrika tangerar nu mänsklighetens expansion naturens bärkraft, inte som tidigare civilisationer enbart regionalt, utan nu även globalt. 

Växthusgasutsläpp från jord- och skogsbruk, samt från eldning av fossila och andra bränslen, har ökat atmosfärens medeltemperatur. Vi har närmast halverat världens tidigare skogstäcke. Vi har använt landväxternas produktionspotential i en sådan omfattning att enbart cirka tio procent ytterligare av uttagbar växtproduktion finns kvar. Att vi tagit i anspråk de andra arternas hem, gjort om dessa till åkrar och trädplantager, är den största anledningen till att artutrotningens hastighet ökat cirka 1 000 gånger. 

Nu täcker tallplantager, i olika åldersstadier, stora delar av norra Sverige. Många kanske alltjämt tror att världen är full av vilda djur. Så är inte fallet, vikten hos världens vilda fåglar och däggdjur utgör enbart cirka fem procent av djurens totala vikt, ofattbara cirka 95 procent utgörs av människans och våra tamdjurs vikt. Förra året kom vikten hos det som människan tillverkat, hus, vägar, broar med mera att överstiga vikten hos träden, gräset, fåglarna, insekterna, ja allt levande på jorden.

Så, även om vi skulle klara klimatkrisen, så löser inte det problemet, därutöver krävs kraftigt minskad konsumtion bland de rika. Delar av den nu ohållbara samhällsstrukturen måste överges. Lyxkonsumtionen måste bort, mindre bostadsytor, färre resor etcetera. 
Forskningen har visat att även om vi i snitt minskar med omkring 80 procent (till 1960-talets konsumtionsnivå) – men fokuserar på sjukvård, utbildning, basal matförsörjning – kan vi ändå ha meningsfulla liv. Nu ligger makten hos de rika, de som äger kapital, mark och så vidare. 

Därför handlar omställningen i första hand om att öka demokratins inflytande, så att nationella och internationella lagar kan justeras mot ökad rättvisa, mot hållbarhet. Pengarnas makt i dagens tappning är genomgripande omoralisk, den måste riktas bort från fortsatt förödelse. En av flera vägar kunde vara att i FN:s säkerhetsråd föreslå omdirigering av militära budgetar till en global klimatfond.
Även i Västerbotten, bland politiska beslutsfattare, myndigheter, företagsledningar, allmänhet, krävs att följande myter avlivas:

Myt nr 1. Vi kan låta bli att ställa om eller bara göra det lite grann.
Det kan vi inte. Om vi inte ställer om på ett klokt och ordnat sätt så kommer klimatförändringarna att se till att vi får göra det ändå, men, kaotiskt, dyrare, svårare. 
I Umeå sker nu det motsatta, till exempel byggs fler bilkrävande köpcentra.

Myt nr 2. Vi kan få allt.
Små barn har ofta svårt att begripa att man inte kan få allt. Men även om vi sedan blir vuxna, verkar vi ha notoriskt svårt att förstå att vi inte kan göra den nödvändiga klimatomställningen utan livsstilsförändringar.

Myt nr 3. Teknikutvecklingen kommer att rädda oss. 
Vi behöver ny teknik, men samtidigt även kraftigt minska vår konsumtion. Bättre energiöverföringskapacitet, havsbaserad vindkraft, elbilar – även om dessa var “folkelbilar”, det vill säga små och energieffektiva. Alla dessa lösningar tar dock från flera år till flera decennier att bygga. Men den tiden har vi inte, klimatkrisen kräver en halvering av utsläppen till år 2030. Det som dock kan hinnas med i tid är minskad skogsavverkning.

Myt nr 4. Biobränslen kan lösa alla problem. 
Klimatet bryr sig inte om koldioxiden kommer från kol i berggrunden eller från skogsråvara. Den stannar i atmosfären under århundraden och att återbinda koldioxiden i mark eller växtlighet tar för lång tid. I Västerbotten sker det största utsläppet av koldioxid från pappersfabriken i Obbola. Ett ytterligare, dock indirekt, utsläpp beror på minskad skogstillväxt – minskat koldioxidupptag – när skog avverkas. Det snabbaste och billigaste sättet att minska utsläppen i länet är genom ekonomisk ersättning till skogsägare, för minskad avverkning och en övergång till ett skogsbruk som i första hand ger långlivade skogsprodukter.

Myt nr 5. Vi är ju redan så duktiga.
Sverige har (haft) hög svansföring i klimatpolitiken. Men våra utsläpp är i genomsnitt nästan dubbelt så höga som världsgenomsnittet. Många av oss svenskar tillhör de tio procent i världen som står för hälften av utsläppen. Även inom Sverige är skillnaderna stora och de som har lägst inkomster – och redan minst utsläpp – har stått för den största utsläppsminskningen, medan de allra rikaste till och med ökat sina utsläpp. Det motiverar ett antal nya ekonomiska styrmedel, som även inkluderar ett rättviseperspektiv.

Myt nr 6. Vi är så försumbart små att våra utsläpp inte spelar någon roll. 
Visst är Sverige ett litet land och visst är våra utsläpp, trots att de är höga per capita, en bråkdel av de globala. Vår möjlighet att påverka är genom att gå före och visa vägen. Det torde främst ligga i övergång till en ny hållbar skogsskötselmodell, som andra länder med boreal skog, såsom Kanada, Finland, Ryssland, delar av Kina, kan anamma. Om vi inte lever som vi lär förlorar vi den viktigaste tillgången i den globala klimatpolitiken: förtroendet för våra argument.
Stig-Olof Holm, biolog

 

De fem buddhistiska föreskrifterna ur ett klimat- och miljöperspektiv

Den första föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att skada levande varelser. Den positiva betydelsen är att man med kärleksfullt vänliga handlingar renar sin kropp. 

Det innebär avhållsamhet från alla former av våld, alla former av förtryck, alla former av skadande. Våld är alltid fel därför att det är baserat på ett oskickligt sinnestillstånd. Den positiva motsvarigheten är praktiserandet av metta (kärleksfull vänlighet, allomfattande och ovillkorlig). Det är inte nog att känna metta mot andra. Den måste också komma till uttryck genom handling. Om vi bara ägnar oss åt metta i våra egna sinnen blir den ett slags känslomässig själv-tillfredsställelse. Hur bra och underbart detta än må vara, måste det leda fram till konkreta uttryck. Bara då kommer sådana tankar att skapa ett påtagligt gensvar hos andra människor. 
 


Ur klimat- och miljöperspektiv:
Den första föreskriften karaktäriseras av omsorg, vänlighet, kärlek och medkänsla – och strävan att minska lidandet. Så den här föreskriften kan tillämpas på många områden av livet inklusive: mat, markanvändning, bekämpningsmedel, föroreningar och till och med hur kulturella och ekonomiska system sprids från en del av världen till en annan. När naturliga livsmiljöer försvinner påverkar det inhemska djur, ursprungsfolk och deras levnadsvillkor. När vi förorenar vattnet påverkar det floran och faunan som är beroende av rent vatten för sin överlevnad. 

Kom ihåg att ur ett karmiskt perspektiv är icke-handling också en sorts handling. Om vi är medvetna om möjligheterna att stoppa dödandet av levande varelser och inte gör det, kommer detta också att påverka oss. Det mest effektiva sättet att skydda livet är att äta en växt baserad kost. Vad vi äter har en direkt inverkan på det ekologiska fotavtrycket och växt baserad mat använder mark och andra resurser mer effektivt. Den gör allt detta, dessutom minskar den lidandet som uppstår genom köttproduktion och slakt.

Den andra föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att ta det icke-givna. Den positiva betydelsen är att man är frikostigt givmild. 

Detta är återigen en bokstavlig översättning. Det innebär inte enbart att inte stjäla. Den innebär också avhållsamhet från varje form av oärlighet, varje form av förskingring eller exploatering. Den positiva motsvarigheten är att utöva generositet eller ”dana”. Här är det återigen inte bara den generösa känslan, viljan att ge, som avses, utan också själva handlingen. Det är viktigt att påpeka att både den generösa handlingen och viljan måste finnas där.



Ur klimat- och miljöperspektiv:
Enligt uppskattningar som har gjorts har vi använt jordens förnybara resurser på ett ohållbart sätt sedan 1970-talet. År 2008 hade denna överanvändning ökat till motsvarande 1,5 jordar. Uppenbarligen är detta ohållbart; dessa resurser kommer så småningom att vara uttömda. Detta ger oss mycket att reflektera över: 

- I förhållande till miljö, hur och när har jag tagit det icke-givna? 
- Vilka är mina behov, till skillnad från mina önskemål? 
- Vilka är mänsklighetens behov i förhållande till jordens olja och kol? 
- Vem har vi tagit dessa resurser från?

Jag skulle säga att människor har tagit det icke-givna till en planetarisk skala. Människor och andra varelser behöver resurserna, nu och i framtiden. Vi måste se över vår konsumtion, i både varor och tjänster, särskilt när resurserna oåterkalleligt avlägsnas från framtida generationer. Detta kan likställas med att stjäla från de ofödda. Så omsorg om alla varelser innebär omsorg om deras livsmiljöer och även klimaträttvisa.
 
- Med dessa reflektioner i åtanke, vad är ditt nästa steg, vad kan du åtaga dig?
 
Vi kan alla överväga att följa denna föreskrift inom något eller flera av dessa områden: återanvändning, återvinning, hur vi handlar, hur vi konsumerar, hur vi reser, vad vi äter, hur vi värmer upp våra hus, hur vi investerar, hur vi sköter vår trädgård, hur och var vi bor och så vidare.

Den tredje föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från sexuellt utnyttjande. Den positiva betydelsen är att man med stillhet, enkelhet och förnöjsamhet renar sin kropp. 

Den här föreskriften består av våldtäkt, kvinnorov och äktenskapsbrott. Alla tre är oskickliga därför att de samtidigt är uttryck för begär och våld. Den positiva motsvarigheten är förnöjsamhet. För den som är gift eller sambo innebär det förnöjsamhet med den socialt accepterade sexualpartnern.



Ur klimat- och miljöperspektiv:
I ett nutida liv ger stillhet, enkelhet och förnöjsamhet inga höga värderingar. Konsumtion är tron att vi kan lita på att ting och materiell rikedom ger oss lycka och att vi blir befriade från smärta. Med tanke på konsumtionens genomgripande och allomfattande natur är det en kamp för oss alla att befria oss från dess starka grepp och att istället leva ett liv med djup och mening, även för de som tar sin tillflykt till Buddha.

- Så vad kan du åtaga dig att göra för att följa den tredje föreskriften? 
- Skulle du kunna lära dig att tycka om den plats där du är och inte ”önska” uppleva nya platser?
- Hur kan du förenkla ditt liv?

Den fjärde föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från falskt tal. Den positiva betydelsen är att man med sanningsenlig kommunikation renar sitt tal. 

Falskt tal är sådant som har sina rötter i begär, hat eller rädsla. Om man ljuger är det antingen för att man vill ha något, för att man vill skada eller såra någon. Lögnaktighet har alltså sina rötter i oskickliga sinnestillstånd. Den positiva motsvarigheten är bl.a. sanningsenlighet och fulländat tal.



Ur klimat- och miljöperspektiv:
Områden där denna föreskrift kan tillämpas i samhället inkluderar reklam, konsumtion, företags-PR, regeringspropaganda och ”fake news”. Reflektera över hur du pratar om klimatet och miljön. 

- Talar du om hur verkligheten ser ut? 
- Vem pratar tydligt och ärligt om klimat- och miljökrisen? Gör media det? Gör sociala medier det? Gör politiker det? Gör makthavare det?
 – Om inte, utmanar du det? 
- Vad kan du göra i förhållande till vad som sägs i den här föreskriften? 

Förutom att tala ärligt om klimatet och miljön kan du prata eller skriva till makthavare, dina förtroendevalda, till lokala och nationella myndigheter. Du kan även gå med i en befintlig kampanj eller starta en egen.

Den femte föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att inta medel som fördunklar sinnet. Den positiva betydelsen är att man med medvetenhet, klar och strålande, renar sitt sinne. 

Det råder en del oenighet om tolkningen av denna föreskrift. Vissa tolkar det som att man måste vara helnykter, andra måttlighet i användandet av berusningsmedel. Det föreskriften säger är att man inte ska förlora sin sinnesnärvaro. För min egen del kan jag dricka en liten mängd alkohol utan att jag känner mig påverkad, jag tycker alltså att jag kan dricka t.ex. ett glas glögg eller ett glas vin utan att bryta mot föreskriften. Den positiva motsvarigheten är då förstås att man alltid bör vara närvarande och medveten.



Ur klimat- och miljöperspektiv:
När du reflekterar över denna föreskrift, kan du fråga dig själv: 

- Överkonsumerar du sådant som är skadligt för miljön? 
- Är du beroende av konsumtion som är skadlig? 
- Blundar du för andra som är beroende? 

När det gäller klimat och miljönödläget som vi befinner i oss just nu betyder ”medvetenhet”, medvetenhet om de sannolika konsekvenserna av våra kollektiva handlingar. Du kanske har märkt att när du fördjupar dig i klimat och miljönödläget, att ett slags sönderfall av din identitet inträder. En förlust av känslan av att veta vem du är. När du går in i ”det brinnande huset” kan du komma på att du måste omvärdera dina prioriteringar. 

- Vad är mest värdefullt för dig just nu?

 Det kan vara ett ögonblick att inse att man inte vet.

Från Sangharakshitas bok, ”Buddhas ädla åttafaldiga väg – vision & omvandling samt Shantigarbhas bok ”The Burning House” (fri översättning och tolkning av Jöran Briding).

 

 

Jöran Briding om KLIMATKRISEN

Vi måste alla inse att vi befinner oss i en kris, att världen är förändrad och kommer att förändras ännu mer tills vi lyckas ställa om våra liv och samhällen. Omställningen och förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte. För att citera Antonio Guterres, FN:s generalsekreterare: ”Vi är vid avgrunden”

Det råder konsensus bland klimatforskarna om att uppvärmningen beror på människan och på förbränningen av fossila bränslen, och att om utvecklingen får fortsätta i nuvarande takt kommer förutsättningarna för livet på jorden vara helt förändrade innan slutet av detta århundrade.

Men vi kan välja om omställningen ska komma på ett planerat och någorlunda ordnat sätt eller om den ska komma oplanerat med kollaps av hela samhället och ofattbart kaos och lidande.Vi vet redan tillräckligt för att göra en omställning som gynnar naturen, lösningar som redan existerar nu och i slutändan gynnar även oss människor, inte tekniska, konstgjorda eller artificiella lösningar som kanske löser problemet om 20, 30, 40 år.

Många tror att vi kan köra på med ”business as usual” med evig tillväxt, med oförändrat ekonomiskt system, eller att marknadskrafterna och tekniken löser problemet och väljer att skjuta på den eventuella omställningen på framtiden, andra väljer att blunda och agera struts eller att det ”lilla jag” gör inte spelar någon roll i sammanhanget. Andra tror att ”grön tillväxt” är lösningen och att det räcker med att sopsortera, köra mindre bil, flyga mindre eller att inte köpa en ny vinterjacka varje år och att äta kött bara en gång i veckan.

Ett stort problem är att det finns länder i västvärlden, däribland Sverige, som konsumerar, transporterar och äter, lever som om vi hade fyra jordklot medan många miljoner människor av jordens befolkning inte inte ens har mat för dagen. Det är den fattiga delen av jordens befolkning som kommer drabbas först och redan nu är påverkade men det är vi i de rika länderna som historiskt har dragit nytta av förbränningen av fossila bränslen, är ansvariga för temperatur ökningen och därför borde kompensera och bidra till att de fattiga länderna drabbas mindre, men även där görs för lite.

Det som saknas är förståelsen och viljan hos makthavare, politiker och media med inflytande. Jag saknar också viljan att förändra hela det ekonomiska systemet och förståelsen att det är en fråga som griper över alla partigränser oberoende av om man har vänster- eller högeråsikter. Det finns senfärdiga beslutsfattare, människor som förringar klimathotet, hycklare och ”klimatförnekare” som inte vill ta till sig enkla och helt uppenbara fakta, att man inte inser att naturlagarna inte är förhandlingsbara och att det inte går att kompromissa med de.

Jag är uppgiven och förtvivlad över att så få reagerar och agerar. Det som gör mig mest upprörd är att de här resurserna och pengarna finns, att det går att effektivt åtgärda klimatförändringarna och att ingenting eller för lite görs. Det är bara att se på hur världen snabbt och resolut reagerade på Corona-pandemin, i jämförelse är krisen som pandemin orsakade ingenting mot klimatkrisen.

 

 

Jöran Briding om COP26

Efter COP26 mötet konstaterar jag att den frivilliga vägen och om olika länder gör vad man har lovat och åtagit sig stannar uppvärmingen på en siffra som överskrider vad som sas i Paris-avtalet. Men då världssamfundet saknar lagar, regelverk, och möjlighet till sanktioner mot de länder som inte uppfyller sina åtaganden, kommer uppvärmningen i realiteten att bli mycket större. 

Går det inte att enas om frivilliga åtaganden hur ska det då vara möjligt att enas om juridiskt bindande åtaganden globalt? 
Hur ska ett juridiskt regelverk byggas för att komma åt de som har de största personliga avtrycket per capita?

Om vi i de rika länderna som historiskt har byggt vår välfärd på fossila bränslen och är ansvariga för dagens kris, inte kan komma överens och inte kompenserar den fattiga och majoriteten av jordens befolkning; hur kan man då tro att klimat- och miljökollapsen kan undvikas?
Det som skulle krävas är ett helt annat ekonomiskt system. Det behöver göras en förändring nu, av vår livsstil och värderingar, inte om 10, 20 eller om 30 år.

Det här vågar nästan ingen säga rakt ut, men Sasja Beslik, hållbarhetschef på schweiziska banken J. Safra Sarasin vågar. Han är en av Sveriges mest erfarna finansprofiler när det handlar om hållbarhet, hans dom över sin egen bransch och dess roll för klimatförändringarna är hård.

– Vi ifrågasätter överhuvudtaget inte det ekonomiska system vi lever i. Det här systemet är totalitärt på många sätt och ligger till grund för de utmaningar vi står inför. Det är byggt och konstruerat för att ge kortsiktiga vinster till aktieägarna och till dess investerare. Vårt ekonomiska system bygger på premisser som inte på något sätt stödjer den omställningen som krävs, säger Sasja Beslik, Samtidigt som frekvensen av rapporter om ett allt mer dramatiskt klimat ökar har Sasja Besklik blivit allt mer kritisk till det system han själv är en del av. Enligt Sasja Besklik är det naivt att tro att ”grön tillväxt” och ”teknologiska halvlösningar” ska lösa klimatkrisen och rädda oss från en ”katastrof”.

– Det ekonomiska systemet som bygger på konsumtion och tillväxt är helt enkelt inte avsett för den omställning som krävs, och det kommer att fortsätta ett bra tag till. Samtidigt vill vi att politiker och individer runt om i världen ska ta ansvar för systemfrågor som de inte på något sätt har möjlighet att påverka.

Sasja Besklik anser att det är märkligt tyst när det gäller det ekonomiska systemet och finanssektorns roll kring klimatet.

https://www.svt.se/nyheter/ekonomi/finansprofil-finansbranschen-kan-inte-radda-klimatet”

 

 

Miljömagasinet 19 nov 2021 om COP26

”Vi knackar ännu på dörren till klimatkatastrofen”, skriver FN:s generalsekreterare António Guterres i ett uttalande efter att det 26:e – tjugosjätte! – klimatmötet, COP26

– Jag är verkligen ledsen över hur detta har skett, sade en påtagligt besviken mötesordförande Alok Sharma direkt efter att ha klubbat igenom dokumentet, betitlat ”Glasgow Climate Pact”, kan sägas fylla ut Parisavtalet med innehåll. Om Paris var ramverket är Glasgow regelverket. Fast med det sagt är varken Glasgowpakten eller Parisavtalet i likhet med en gång Kyotoprotokollet juridiskt bindande och därför tämligen tandlöst.

Bästascenariot landar på en global temperaturökning om 1,8 grader Celsius, alltså en bra bit ifrån Parisavtalets 1,5 grader; värstascenariot hamnar på det troligare 2,4 grader, vilket med Guterres ord innebär en klimatkatastrof.

Det var på många sätt signifikativt för förhandlingarna såväl som för orättvisan under det länge emotsedda COP26 att önationen Tuvalus utrikesminister dels var förhindrad att komma till Glasgow på grund av reserestriktioner, och följaktligen inte kunde delta i förhandlingarna; dels sände ett videoanförande iförd slips och kavaj med vatten upp till knäna för att signalera ett S.O.S. – vi sjunker, vi drunknar, vi dör!

Fast signifikativt var också att termen klimatförhandling i mycket ersatts av det hårdare men mer hoppingivande klimatmobilisering. Åtminstone språkbruket har hårdnat. Därför var det med stor besvikelse som många lämnade COP26. Ett rejält antiklimax med tanke på den just hårda och hoppfulla inledningen (se min kommentar i förra numret) där politiker, monarker, magnater och kändisar tävlade i att ha radikalast tonläge och mest aktivistisk framtoning.

Sedan flög de hem i sina privatjet: 200 sådana – tvåhundra! – landade och lyfte under mötets första dagar. Hyckleri var ett ord som grasserade på golvet i Glasgow. Så naiva alla vi hoppfulla var. Vi borde förstått att det bara var luftslott i mörkan sky, fler floskler och tomma ord utan uppriktighet och förbindelse. Ett ”bla-bla-bla med Greta Thunbergs dadaistiska avklädning av ”makten” eller hennes än bättre kommentar till slutdokumentet: ”Ett urvattnat bla-bla-bla!

Greenpeaces internationella chef Jennifer Morgan menar att världens unga aldrig kommer acceptera ett nederlag typ COP26 igen. Det finns liksom inget förhandlingsutrymme längre, ingen tid kvar och således inget att förlora. Humanekologen Andreas Malm – som själv utövat civil ohörsamhet gentemot kolkraftverk och flygplatser – är förvånad över att världens unga inte tar till mer drastiska metoder i sin strejk. I manualen ”How to Blow Up a Pipeline” ger han ungdomarna praktisk och med tanke på nödläget rättmätig information.

Skolstrejkarna säger: Se så, nu har ni hållit på i 30 år och det har bara blivit värre. Nu är det hög tid att lämna över till de riktigt vuxna i rummet, till dem som inte bara tänker ”vad har jag att vinna på detta, hur mycket kan jag stoppa i egen ficka och hur många röster kommer det rendera?”.
Hela Fridays for Future-rörelsen (globala strejker, demonstrationer, konserter, konferenser, petitioner et cetera) är ett skolexempel – i den alternativa skolan vill säga, ”gatans universitet” – på vad barn, ungdomar och unga vuxna kan åstadkomma på kort tid.

Den korta tid som mänskligheten har på sig att inte vända utvecklingen – det är för sent; det har de vuxna sett till – men väl att bromsa kollapsen, stoppa den värsta katastrofen. Inom alpinism heter det tidsfönster. Den ytterst korta tid som vädret medger att bestiga ett berg: inte för varmt (sämre före och fäste, snöskred), inte för kallt (sämre blodcirkulation, förfrysning och celldöd) och ingen nederbörd som skymmer sikten och gör underlaget prekärt.

Ungefär där befinner sig mänskligheten just nu. Personligen tror jag att tidsfönstret slog igen i Köpenhamn 2009, andra anser att det var i Paris 2015 medan somliga menar att det ännu inte är försent, trots Glasgowmötets magra, för att inte säga ynkliga resultat. Naivt?

En berättigad fråga till länder som agerar förhalare och bromsklossar – Australien, Brasilien, Indien, Iran, Kina, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika – när omvärlden kräver en stark deklaration och en livsnödvändig lösning blir: Hur kompensera en översvämmad ö och nation, ett förlorat folk och språk, en död kultur?

Apropå kompensation: En del av ovan länder menar att främst EU och USA är dem skyldiga efter århundraden av kolonisering och exploatering. Det är ett följdriktigt och rättsenligt krav för vissa av länderna; helt förryckt och lagvidrigt för andra. Somliga av dessa länder har lika högt BNP som EU:s medeltal; i andra är det fortfarande kolonisatörernas barn som styr såväl politiken som ekonomin.”
Rikard Rehnbergh

 

 

Yanis Varoufakis f.d. finansminister i Grekland om COP26

”COP26 är dömt att misslyckas, och det ihåliga löftet om ”netto noll är skyldigt”, säger
han. ”Netto noll är populärt bland förorenare av goda skäl – det är tandlöst jämfört med restriktioner på utsläpp och en koldioxidskatt”. Det finns tre anledningar till att COP26 visar på ett så spektakulärt misslyckande:

Det första skälet är ett globalt problem med att kollektiva åtgärder åker ”snålskjuts”. Individer, företag och stater föredrar en planet där ingen släpper ut koldioxid framför en planet som kokar över. Men alla föredrar också att skjuta upp kostnaderna för omställningen på framtiden, för om resten av jordens invånare gör rätt är planeten räddad. Om du då, beter dig själviskt, och dröjer med din egen omställning till miljövänlighet spelar ingen roll. Om inte andra gör det rätta, varför ska just jag göra det?

Det andra skälet är ett globalt. Det finns berg av tillgångar som ligger passivt i det globala finansiella systemet, dess extremt rika ägare vill investera dem i aktiviteter som ger vinst. Men en investering i, säg, grönt väte kommer bara att ge vinster om många andra också investerar i det – och så sitter alla investerarna och väntar på att någon ska bli först. Samtidigt deltar företag, samhällen och stater i detta avvaktande spel, ovilliga att ta risken att satsa på grönt väte förrän någon annan gör det. Tragiskt nog finns det ingen global koordinator som matchar tillgängliga pengar, teknologier och behov.

Det tredje skälet är helt enkelt; kapitalism. Den har alltid tagit fart genom den oupphörliga exploateringen av allt, från planetens tillgångar, människor och teknik till genetiskt modifierade organismer. Ägarna av de pengar, maskiner och mark som är nödvändiga för att tillverka varorna blev rika, medan alla andra gick från 1800-talets elände, till arbetarklassens elände, till den sinnesslöa småborgerliga konsumentismens lugnande fantasier.

 

Birger Schlaug f.d språkrör i Miljöpartiet om COP26


Det finns ett dilemma i Glasgow, såväl som i Stockholm och överallt på jorden. Sanningen är den att ingen enda som har makt att göra något vågar föreslå det som behövs. Eftersom de samtidigt anser att ekonomisk tillväxt även i materiellt rika länder är en nödvändighet. Vi ska således konsumera mer för att producera mer så vi kan jobba mer för att få råd att konsumera mer.
När Sveriges riksdag tog beslut om det som slarvigt kallas ”klimatlag” (det är ingen lag och ingen kan bli bestraffad) togs ett tilläggsbeslut: politiska beslut för klimatet får inte gå ut över den ekonomiska tillväxten.

Utifrån det beslutet är det naturligt att satsa miljarder på laddstolpar som skall tillverkas av metall som brutits ur gruvor, transporteras av fossilbilar, sättas upp på cementkrävande fundament och nyttjas av oss konsumenter som har köpt elbilar som kräver batterier som kräver gruvdrift som leder till sår i naturen och dessutom hotar dricks- och grundvatten.

Det är dessa sammanhang som gör att vi människor inte kommer att klara vare sig Parisavtalets målsättningar eller förmodligen inte ens hålla oss under 3 graders genomsnittlig ökning av temperaturen på det vi kallar ”vår” planet. Kort sagt: vi uppträder som fullblodsidioter.

En del säger att vi lever i antropocen, människans tidsålder. Vi påverkar planeten mer än planeten själv gör, så att säga. Jag hävdar att vi lever i econocen – ekonomismens tidsålder. Den tidsålder där vi reducerat oss själva till verktyg för att hålla igång ekonomisk tillväxt oavsett om vi behöver det för våra behov eller inte.

I varje tidevarv – fint ord tycker jag – bör vi fråga oss vad som är bättre liv. Men politiker, ekonomer och annat löst folk frågar istället: hur får vi tillväxt? Jo, genom att jobba mer, konsumera mer, producera mer, jobba mer, konsumera mer. Vi har blivit kuggar i ett hjul som snurrar allt fortare och som håller på att gröpa ur planeten. Och vår egen värdighet.

I Glasgow kommer det att pratas om klimatet. Problemet är att det går att ”rädda klimatet” på ett miljövidrigt sätt. Det är det som är den inkonsekventa metod man försöker sig på. Vi ska lämna Fossilsamhället med hjälp av fossila bränslen (sic!) för att ta oss till Metallsamhället där gruvor skall öppnas och material skall strömma genom samhället i allt raskare takt.

Den årliga materialkonsumtionen per person har ökat i Sverige. Materialkonsumtionen är numera cirka 24,7 ton per person. Det motsvarar en konsumtion på 67 kilo per person och dygn. Så ser det ut om vi ser till vår privatkonsumtion av prylar och till vår gemensamma konsumtion inklusive sådant som motorvägar, järnvägar, shoppinggallerior, arenor och lagerlokaler till Amazon. Konsumtionen av metaller har ökat med cirka 65% procent sedan 1998. Vi lever i Metallåldern… och mer blir det när alla batterier till bilar, båtar, flygplan och prylar skall tillverkas för att vi ska ”klara klimatet”.

Slutsats: vi kan ”klara klimatet” på ett miljövidrigt sätt. Vi försöker lösa ett problem genom att skapa andra. Bara för att vi inte kan tagga ner, coola ner, leva mer som människor och mindre som konsumenter. En variant vore att lägga av med idén om evig tillväxt – att i rika länder ta ut produktionsökningar i sänkt arbetstid, satsa mer på delaktig kultur, social närvaro och helt enkelt tagga ner. Inse att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser – inte ekonomiska varelser som är till för att hålla igång tillväxten och ett sjukt ekonomiskt systemtänkande.

Tänk vad härligt det vore om något enda riksdagsparti rakt ut och ständigt vågade säga som det är! Jag tror att många skulle uppskatta det. Faktiskt! Under mina föreläsningar – i såväl slott som koja – upplever jag att förvånande många håller med mig. #glasgow #COP26 #ExtinctionRebellionSverige
Birger Schlaug

————————-

 

Greta Thunberg om COP26

FN: s generalsekreterare, António Guterres, kallade den senaste IPCC rapporten om klimatkrisen en ”code red for humanity, vi är vid avgrunden,”.

Du kanske tror att de här orden skulle göra att det blev något slags larm i vårt samhälle. Men som så många gånger tidigare hände inte detta. Förnekandet av klimat- och miljökrisen har gått så långt och djupt att knappt någon längre reagerar. Eftersom ingen behandlar krisen som en kris, fortsätter de existentiella varningarna att drunkna i en stadig och tjock ström av ”green wash” och dagliga nyhetsflöden i media.


Ändå finns det fortfarande hopp, men för att kunna hoppas måste man börja med ärlighet. För vetenskapen ljuger inte. Fakta är kristallklara, men det verkar som om människor vägrar acceptera dem. Vi vägrar erkänna att vi nu måste välja mellan att rädda den levande planeten eller rädda vårt ohållbara sätt att leva. För vi vill ha båda. Vi kräver båda. Men den obestridliga sanningen är att det är på väg att bli för sent. Hur obekväm verkligheten än kan verka, är det precis vart våra ledare har fört oss med sina decennier av passivitet. Deras decennier av ord som inte betyder något, bla, bla, bla.

Vetenskapen ljuger inte och säger inte heller vad vi ska göra. Men det ger oss en bild av vad som behöver göras. Vi är naturligtvis fria att ignorera den bilden och förbli i förnekelse. Eller att fortsätta gömma oss bakom smart bokföring, kryphål och ofullständig eller felaktig statistik. Som om atmosfären skulle bry sig om våra politiska ramar. Som om vi skulle kunna argumentera med fysikens lagar och be de kompromissa. Som Jim Skea, en ledande IPCC forskare, uttryckte det: ”Det är möjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5C inom kemin och fysikens lagar, men det skulle kräva förändringar utan motstycke.”

För att Cop26 i Glasgow ska bli en framgång krävs det många saker. Men framför allt kommer det att krävas ärlighet, solidaritet och mod. Klimatet och den ekologiska nödsituationen är naturligtvis bara ett symptom på en mycket större hållbarhetskris. En social kris. En kris av ojämlikhet som går tillbaka flera hundra år. En kris baserad på tanken att vissa människor är mer värda än andra och därför har rätt att utnyttja och stjäla andras mark och resurser. Allt hänger ihop. Det är en hållbarhetskris som alla skulle tjäna på att tackla. Men det är naivt att tro att vi skulle kunna lösa den här krisen utan att konfrontera rötterna till den.

Saker kan se väldigt mörka och hopplösa ut och med tanke på flödet av rapporter och eskalerande allvarliga händelser är känslan av förtvivlan mer än begriplig. Vi måste påminna oss om att det är fullt möjligt fortfarande att vända på det här. Men det förutsätter och innefattar att vi människor är beredda att förändra våra vanor, förväntningar och vårt beteende.

Hoppet finns runt omkring oss. För allt som verkligen skulle krävas är världsledare, höginkomst nationer, stora tv-stationer och ledande tidningar som bestämmer sig att vara ärliga och verkligen behandla klimatkrisen som den kris den är. Makthavare och politiker understödda av ”vanliga” människor som räknar all den data som forskarna har försett oss med – som vidtar åtgärder för att minska utsläppen i den takt och den skala som vetenskapen kräver. Om man gjorde konkreta handlingar, som leder mot syfte och mening, då finns det hopp.

Översatt, redigerat och tolkat från Greta Thunberg artikel i The Guardian 23 oktober 2021 av Jöran Briding

 

 

Kristianstadsbladet 5 dec 2021 om Koldioxid 

Vi säger att naturen håller andan, utan att reflektera över hur sann den metaforen i själva verket är. Under vinterhalvåret stiger halten av koldioxid i skogarna på det norra halvklotet. Det beror på att fotosyntesen stannar upp och slutar producera syre, medan förmultning och förbränning inuti de levande cellerna fortsätter, och avger koldioxid. Som när du håller andan, syret i dina lungträd förbränns och halten växthusgas stiger i alveolerna. Barrträd, med undantag för lärken, fäller som bekant inte sina barr. De klarar den hårda kölden genom att fylla cellerna med socker som sänker fryspunkten. Även cellväggarna förstärks och det finns uppgifter på att de klarar temperaturer ner till minus 47 grader. Ändå orkar de inte över en viss höjd i de svenska fjällen.

Amazonas riskerar att förvandlas till stäpp och bara spillror återstår av Sveriges en gång så vidsträckta barrskogar. En statlig utredning slog nyligen fast att 5000 kvadratkilometer fjällnära skogar har så höga naturvärden att de är av internationellt intresse. Det kan låta mycket, men som jämförelse har den svenska skogsindustrin planterat den främmande arten Contortatall på ungefär 6000 kvadratkilometer. Ett träd som inte tål vårt klimat och knappast duger till annat än pappersmassa. Utredningen föreslog att allt skulle skyddas. Inte av estetiska skäl, utan av överlevnadsskäl. Vikten av att skydda skogarna som kolsänkor har slagits fast av såväl FN som EU. Men i höstbudgeten sumpade Centern, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hela förslaget.

Fimbulvintern i den Poetiska Eddans tredje dikt varar i tre år och efter den kommer Ragnarök, världens undergång. Man tror att berättelsen om fimbulvintern härrör från folkliga minnen av de ovanligt kalla åren omkring år 535 till 540 som kopplas till två vulkanutbrott och följdes av en planetär köldperiod på ungefär hundra år. I norra Sverige sjönk medeltemperaturen 3-4 grader. Den fasta bebyggelsen försvann från i stort sett hela Norrland. En liknande effekt skulle kunna komma av ett globalt kärnvapenkrig. En så kallad atomvinter. Beroende på omfattningen har man beräknat att partiklar som slungas ut i atmosfären skulle få katastrofala följder, kraftigt sänkta temperaturer, massdöd av växter och djur. Teorin om dinosauriernas försvinnande bygger på att planeten drabbades av ett omfattande meteorregn som åstadkom varaktiga klimatförändringar på ungefär samma sätt, och massutdöende. Människans utsläpp av koldioxid motsvarar sexhundra vulkanutbrott av samma dignitet som Eyjafjallajökull 2010, varje dag, året om.

Det vi håller på att skapa är en slags atomsommar. Inklusive massdöden. Eller vad ska vi kalla ett klimat som är 3-4 grader varmare än vi har i dag? En förändring som kommer att hålla i sig inte över några år eller årtionden eller ens århundraden, som den illa istiden. Utan i årtusenden. Stora barriärrevet, i själva verket världens alla koraller, håller på att försvinna. I boken ”Om tiden och vattnet” skriver Andri Snær Magnasson om det faktum att världshaven på grund av den ökade koldioxidhalten försurats så till den grad att de gått från att främja tillväxten av kalkhaltiga skal och koraller, till att bryta ner dem.

I Paris bestämdes att världen skulle stoppa den globala uppvärmningen vid två grader. Det var en dödsdom för mycket av det liv som vi vant oss vid på det här stoffkornet i vintergatan. Och det är inte bara isbjörnar som går en osäker framtid till mötes. Hela ekosystem hotas av utplåning. Var var jag när det beslutet togs? undrar Magnasson retoriskt. I Glasgow beslutades nyss att vi kanske ska försöka stoppa uppvärmningen strax under två grader. Det är ett slags rysk roulett med civilisationens fortsatta existens. Just nu är oddsen för att vi ska kunna undvika en tusenårig atomsommar ungefär fifty-fifty. Skalan på den förödelse som pågår är obegriplig. Vi läser om den varje dag, men kan inte omfamna den. Den får fimbulvintern och lilla istiden att framstå som petitesser. En höjning av jordens medeltemperatur på ett par grader räcker för att orsaka förödelse på en mytologisk nivå.

Men det finns en annan story att berätta. Den handlar om att människor går samman för att rädda och bevara planeten. För att hejda massutrotningen och skydda de nyckelbiotoper och ekosystem vi inte kan leva utan. Korallreven kanske är förlorade, men Amazonas, kalfjället och de svenska skogarna är inte det. Ålen går fortfarande att rädda. Trots alla undergångsprofetior är det ännu inte bestämt hur den här thrillern ska sluta. Det har gjorts beräkningar på vad det skulle kosta att hejda klimatförändringarna. Att skapa ett samhälle som är både ekologiskt och socialt hållbart. Det handlar om en tiondel av kostnaderna för coronapandemin. Vi har dessutom all teknik vi behöver för att lyckas.

 

 

DN 15 nov 2021 om ”Domedagsglaciären”

För första gången har en obemannad undervattensfarkost undersökt havsströmmarna under den så kallade domedagsglaciären på Antarktis. Resultaten är minst sagt oroande.

Thawaites-glaciären kallas för Domedagsglaciären eftersom dess volym av is är så stor att en avsmältning skulle få katastrofala konsekvenser. Glaciären är en del av den inlandsisen som täcker Västantarktis, en del av Antarktis som förändras oroväckande snabbt.

Om hela istäcket på Västantarktis smälte bort skulle den globala vattenståndshöjningen bli över tre meter. Men hur snabbt isen faktiskt smälter och hur avsmältningen kommer att accelerera i framtiden är osäkert. Det gör det till ett viktigt forskningsområde eftersom att fler observationer och förståelse för isens avsmältning kommer leda till bättre modelleringar av framtida havsnivåhöjningar.

För att få svar på viktiga pusselbitar gjordes en expedition till glaciären där flera svenska forskare deltog, bland annat professorn Anna Wåhlin på Göteborgs universitet. Under expeditionen undersökte en undervattensfarkost havsströmmarna under Thawaites glaciär. Observationerna har nu publicerats i en studie i Science Advances som visar att tillflödet av varmvatten under glaciären är större än forskare tidigare trott.

Enligt ett pressmeddelande från Göteborgs universitet bidrar avsmältningen på Västantarktis med tio procent av den globala vattenståndshöjningen, där den snabbaste smältningen sker från just Thawaites glaciär. Kontinenten sluttar inåt under glaciären, vilket gör området extra sårbart. På så sätt kan det varmare havsvattnet leta sig in och smälta glaciären underifrån.

– Den processen kan leda till att en accelererad smältning sker vid glaciärens botten samt att den så kallade grundlinjen, området där isen övergår från att vila på havsbotten till att flyta, drar sig inåt mot kontinentens mitt, säger Anna Wåhlin.

De varma vattenströmmarna som observeras gör att den delen av glaciären (shelf-isen) som nu sitter fast i havsbotten riskerar att lossa och dra sig tillbaka. Professor Anna Wåhlin har tidigare berättat för SVTatt shelf-isen är viktig för att hålla glaciären på kontinenten stabil. Försvinner shelf-isen är det som att dra ur en propp och glaciären flödar då snabbare ut i havet, där den smälter snabbare vilket bidrar till vattenståndshöjning.

– Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thawaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer, säger Anna Wåhlin.

 

Staffan Laestadius: Politikerna måste börja ta besluten som leder världen bort från klimatkollapsen

Läget inför Glasgow är att det krävs tuffare klimatmål än världens regeringar och företag agerar efter. Mänskligheten styr i hög hastighet in på en katastrofkurs. Sverige skulle kunna vara ett föredöme i omställningen till en postfossil modernitet, skriver professor Staffan Laestadius inför FN:s klimatkonferens som inleds i Glasgow nästa helg.

Det stundande mötet i Glasgow blir ödesmättat. Moderniteten står nämligen inför en kollaps. Vi talar inte om planeten, inte heller om mänskligheten, utan om den livsstil som började ta form under 1800-talets första hälft. Då, i ångmaskinens, järnvägens och industrialismens barndom, grundlades den symbios mellan kolförbränning och modernitet som sedan dess genomsyrat vårt sätt att vara och tänka. Även om allt fler redan under mitten av 1800-talet förenas av järnvägsresande, ångfartygsbaserad fjärrhandel och tidig globalisering, är det först under den stora accelerationen efter det andra världskriget som fossilberoendet cementeras och fördjupas.

Under de senaste sju decennierna har i stort sett all resursanvändning som kan mätas, inte minst metaller och fossila bränslen, ökat med 2–3 procent årligen, i vissa fall ännu snabbare. Det innebär en fördubbling på 25–30 år. Att detta är långsiktigt orimligt på en ändlig planet är uppenbart för de flesta. Alltför många har alltför länge intalat sig att vi är så små och planeten så stor. Nu, när vi snabbt närmar oss de planetära gränserna för vad mänskliga samhällen kan hantera, går det inte längre att blunda för storleken och hastigheten i den fossilfrigörelse som måste ske.

Det handlar inte främst om att byta bränsle i gamla tankar. Om begreppet paradigmskifte någonsin haft relevans är det nu. Den omställning som väntar är mer omfattande än vad vi helst vill veta. Den måste gå snabbare. Och den för långt bortom de åtaganden som världens länder gjort inför det COP-möte som inom kort inleds i Glasgow. Låt mig, innan jag går in på vad en sådan omställning måste gå ut på, ge ett litet sifferunderlag.

Under perioden 1945 till 2019 har de globala CO2-utsläppen ökat med 865 procent, det vill säga med tre procent årligen. Allt detta måste nu snabbt avvecklas. Bara sedan de internationella klimatförhandlingarna inleddes 1992 har de samlade utsläppen varit lika stora som under mänsklighetens hela tidigare historia. CO2-halten i atmosfären är nu den största på två miljoner år.

Den globala genomsnittstemperaturen är följaktligen nu högre och stiger snabbare än vad den någonsin gjort. Inga tecken tyder på att temperaturhöjningarna ska kunna begränsas till 1,5 grader Celsius jämfört med mitten på 1800-talet som var en av Parisavtalets ambitioner. Utsläppen år 2030 kommer, som det nu ser ut, att vara fem procent högre än vad de var 2019. De borde halveras. Ländernas nuvarande åtaganden leder till att man under perioden 2020–2030 sannolikt förbrukar ca 89 procent av det kvarvarande globala utsläppsutrymmet.

Vi talar om en utsläppsnivå, kolbudget, som inte får överskridas om vi ska ha cirka 50 procents sannolikhet att hamna inom 1,5 grader Celsius- ambitionen. Kvar, för våra barn att släppa ut från 2030 och för all framtid, blir då cirka 55 Gt (gigaton) CO2 vilket motsvarar ungefär ett år av nuvarande utsläppsnivå. Det blir vår generations arv till de efterlevande. Visst finns där osäkerheter, men även om vi skulle underskatta utsläppsutrymmet med 100 Gt så är innevarande decennium det möjlighetsfönster vi har för att genomföra den största av omställningar, att forma en fossilfri modernitet. Mycket av detta måste ske under den första halvan av decenniet.

Mänskligheten styr således för närvarande med hög hastighet på en katastrofkurs. Inte ens Parisavtalets tvågradersmål ligger i sikte om ingen omedelbar kursomläggning sker. En global temperaturhöjning på 3–5 grader Celsius vid kommande sekelskifte är vad som skymtar, och då utan att temperaturhöjningen ens planar ut på den nivån. Vi hamnar, som det nu ser ut, i ett planetklimat med havsnivåer och extremväder som mänskliga samhällen inte tidigare har någon erfarenhet av.

WMO (World Meteorological Organization), som i sin senaste och pedagogiska rapport relaterar klimatkrisen till FN:s hållbarhetsmål, framhåller att kolneutralitet år 2030 är ett grundläggande villkor för att klara dessa hållbarhetsmål. I praktiken innebär det nollutsläpp redan inom ett decennium. Den slutsatsen ligger i linje med de analyser som även FN-sekretariatet använder sig av.
Också Internationella energiorganet (IEA) menar att fossileran är slut. Nya investeringar i fossilbaserade energisystem ska inte genomföras, och de planerade skrotas. Den nu pågående pandemiåterhämtningens gigantiska fossilsubventioner för oss snabbt utanför tvågradersmålets ramar.

Läget inför Glasgow är således långt tuffare än de klimatmål som världens regeringar och företag agerar efter. Dessa handlar vanligen om fossilfrihet under 2040-talet, år 2050 eller rent av senare. 2045 är ett vanligt målår, så också för Sverige. Då hoppas man att nya generationer kärnkraft, elflyg, vätgas och höghastighetståg ska hjälpa till med avvänjningen från fossilberoendet. Då först menar man att bilismen ska vara helt fossilfri, lite snabbare kanske om man ökar användningen av biobränsle (som dock inte är utsläppsfri). Och då, i framtiden, hoppas man ha utvecklat nya tekniker för att samla in CO2 och sopa den under mattan.

Avlägsna utsläppsmål är i praktiken ett sätt för makthavare att slippa ta itu med en omställning som man inte vill kännas vid. Financial Times har räknat ut de stora företagens nollutsläppshorisonter i multiplar av företagsledarnas återstående förordnandetider. Resultatet är pinsamt. De omställningsmål man formulerar involverar inte ledarna själva, inte ens deras efterträdare utan i bästa fall efterträdarnas efterträdare. För våra demokratiskt valda politiker är läget likartat. De styrande skjuter en snabbt tilltagande klimatkris framför sig.
Och många av oss fossilmissbrukare tiger still. Det är ju så mycket vi måste ge upp om vi ökar omställningstakten. Enkel huvudräkning visar till exempel på den beskedliga omställningens, det enkla bränslebytets, orimlighet: 84 procent av världens energiomvandling är fossilbaserad. Resterande 16 procent fördelas på trögrörliga tunginvesterade energislag som kärnkraft (4 procent) och vattenkraft (7 procent). Genuint förnybara och snabbfotade energiformer står för endast ca fem procent. Det innebär att även om man globalt nöjer sig med att byta ut hälften av fossilbränslena fram till 2030 – motsvarande en årlig reduktionstakt på 7–8 procent – så kräver det inledningsvis att den förnybara energianvändningen årligen fördubblas; det vill säga om man inte radikalt minskar energianvändningen.

De svenska siffrorna är annorlunda, men grundproblemet kvarstår: vi ska inte enbart byta bränsle i våra fossilbaserade artefakter. Framför allt ska vi byta livsform, systemlösningar och samhällsorganisation. Och en sådan omfattande och i grunden kulturell kursomläggning står inte på agendan i Glasgow. Den står inte på agendan i Sverige heller. Klimatkrisens djupgående kulturella utmaningar innebär att vi måste ta itu med ”det hele”, inte – som nu är fallet – fastna i diskussioner om tekniker och investeringar som blir tillgängliga först om ett par decennier eller som inte fungerar när de skalas upp.

Först av allt handlar det om sjukdomsinsikten: våra politiska ledare måste ut ur garderoberna och erkänna att den välfärd vi åtnjuter vilar på lösa grunder. Det vi tolkat som utveckling har i stor utsträckning varit inlåsning. Kolet (carbon) har varit den ekonomiska tillväxtens gödningsmedel och blivit grundvalen för det vi uppfattar som frihet och välfärd, ja det moderna livet helt enkelt. Att backa ur denna inlåsning blir svårt, inte minst för att vi byggt så många av våra beteenden, förväntningar och system på ekonomisk tillväxt.

Därmed, och för det andra, handlar det om samhällets aktivitetsnivå. Ekonomisk tillväxt, innefattar ökad omsättning av material och energi, även om intensiteten i den omsättningen kan minska. Att långsiktigt kombinera en snabb reduktion av alla fossilbaserade aktiviteter med ökad genomsnittlig aktivitetsnivå, det som de förhoppningsfulla kallar grön tillväxt, är helt enkelt inte uppnåeligt.

För det tredje handlar det om att accelerera omställningshastigheten. En minst sjuprocentig årlig reduktionstakt ger oss kontakt med det nödvändiga, även om den sannolikt är otillräcklig. En svensk deklaration i Glasgow om ett unilateralt ensidigt årligt sjuprocentigt reduktionsmål sänder en viktig signal till världen. Så skapas en nödvändig förebild.

För det fjärde handlar det om att göra upp med ett frihetsparadigm som sätter likhetstecken mellan frihet och planetexploatering. I princip handlar det om att återerövra ett positivt frihetsbegrepp från liberal idétradition och där frihet inte handlar om rätten att släppa ut CO2, rätten att rasera biodiversiteten, eller rätten att göra vad man vill med sin planetpåverkande egendom.

För det femte handlar det om att utveckla postfossila livsmönster och tankevärldar. Till det hör att finna nya former för globalisering och mobilitet i en värld som av resursskäl inte kan upprätthålla den omfattning på globala värdekedjor och resmönster som vuxit fram under den stora accelerationen. Till det hör också framväxten av en postfossil tidsuppfattning. Kort sagt: i en postfossil värld måste vi sannolikt räkna med att rumslig mobilitet av varor och människor tar längre tid än vad vi i dag tycker är normalt.

Till sist, och oundvikligen, landar allt detta i utmaningen att skapa acceptans för vad som förestår. Omställningen måste på ett trovärdigt sätt utlova en ny och postfossil modernitet. Det arbetet måste ledas av våra politiker. De måste leverera visionerna och de måste utlova politiska lösningar, som leder bort från den nuvarande katastrofkursens inlåsningar, och som pekar mot det långsiktigt hållbara. Sverige skulle kunna vara ett föredöme i en sådan kulturrevolution med början i Glasgow. Men som det nu ser ut missar vi tåget.

Staffan Laestadius är professor emeritus i industriell utveckling vid KTH. (En debattartikel i DN 20 oktober 2021.)

———————

Klimatsvaret: ”Avgift och utdelning”

Vi oroar oss kring klimatet. Vi lyssnar på IPCC:s senaste rapport. Vi gör en del åtgärder, men som inte är på långt när tillräckligt. Vi tar till oss en del fakta, men sållar bort andra. Vi lurar oss själva. För när allt kommer omkring ser det ju ut ungefär som som förut. Morgontrafiken flyter på. Det finns fortfarande ett enormt utbud av livsmedel och varor i butikerna. Vi lurar oss och tänker att vi kanske kan fortsätta våra liv utan större förändring.

Akuta hot är vi människor bra på att reagera på. Om vi ser, hör eller känner lukten av fara, om det brinner i huset eller om översvämning hotar, då reagerar vi. Vi gör det vi kan för att rädda liv och egendom. Men klimathotet känns ännu inte in på bara skinnet. Att de som är barn nu med säkerhet kommer att drabbas hårt om vi fortsätter som förut har våra hjärnor svårt att inse och ta hänsyn till. ”Business as usual” är ofta vårt förstahandsval. Trots att forskare vet hur vi skulle kunna vända den skrämmande och hjärtskärande utvecklingen så gör vi inte tillräckligt.

Vi är rädda för fel saker. Vi är rädda för att förlora ägodelar, vanor och möjligheter. Vi är rädda för förändring. Vår rädsla för förlust är stark och styrande. Det krävs en systemförändring och ett annat ekonomisk system. Det räcker inte med att flera privatpersoner ändrar sina vanor. Hela samhället måste förändras och en helt annan syn på vad som är viktigt och mindre viktigt. Den här förändringen måste initieras uppifrån av makthavare, politiker, etc, men understödjas av oss medborgare. En reform som politiker skulle kunna införa omedelbart är Avgift och utdelning.

Avgift och utdelning skulle minska vår känsla av förlust genom ett omställningsbidrag till alla invånare. Detta bidrag skulle kunna finansieras helt genom avgifter från företag och organisationer som släpper ut koldioxid. Ju mer utsläpp, ju större avgift och därmed mera tillbaka. Pengarna skulle gå, utan mellanhänder, direkt tillbaka till människor. De flesta invånarna i Sverige skulle vinna ekonomiskt på Avgift och utdelning.

Livet kan vara bra utan alla onödiga transporter, det gäller både människor eller varor.
Livet kan vara bra utan att gå omvägen att äta djur, man kan få i sig alla näringsämnen som kroppen behöver ändå.
Livet kan vara bra utan all onödig konsumtion, vilket för många verkar vara meningen med livet.

I Sverige driver organisationen Klimatsvaret detta förslag.

Det är vi som lever och verkar nu som har möjlighet att välja. Vi väljer åt dem som föds nu. Vi väljer åt naturen och åt planeten. Vi väljer även själva möjligheten för våra barnbarn att välja.
Om inte vi väljer, sätter vi stopp för deras valfrihet.

Trots att de förslag som Klimatsvaret har skulle gynna majoriteten av medborgarna i Sverige och trots att det finns från Kanada konkreta och verifierbara bevis att flertalet väljare är positiva har jag inte märkt eller läst att det finns någon debatt eller samtal om detta bland politiker. Det beror säkert på att det är kortsiktiga ekonomiska intressen som styr, som vanligt…

——————–

FULL FART IN I KAKLET av Jöran Briding
(september 2021)

Ingen kan väl längre tvivla på klimatförändringarna och att det är människans livsstil som är orsaken. Ändå ser den politiska debatten ut som vanligt. I Sverige fortsätter partierna att diskutera hyresfrågor, strandskydd, polisresurser och invandring, etc. utan en tanke på hur denna diskussion kommer te sig om några årtionden. Då kommer alla människor, hela folket, att fråga sig vad man höll på med – varför man inte la det politiska spelet åt sidan för att istället ta gemensamma krafttag för att skapa ett hållbart samhälle!? Den enkla sanningen är ju att oavsett vilka hjärtefrågor en gruppering har så kommer dessa påverkas negativt av en allt värre klimatkris. Borde man inte inse att klimatkrisen är ett hot som överskuggar alla andra frågor, och att den borde få högsta prioritet?!

Vi människor har fastnat i ett evigt nu, där begär ska tillgodoses omedelbart. Vi tittar varken bakåt eller framåt. Tittar vi bakåt förskräcks vi hur många ”rika” människor har förstört planeten och hur snabbt det har gått.Tittar vi framåt grips av fasa, ett sterilt klimathelvete är vad vi ser, där mängder av liv inte kan överleva. Nej, hellre då sätta på sig skygglappar och lyssna till kvartalsrapporternas lockrop: Köp! Nu! Snabba vinster! Snabba klipp! Njut! Nu!

Varför beter sig och handlar människor på ett visst sätt? (Billy Larsson)

  • Människan är egocentrerad. Det har byggts upp i vårt evolutionära förflutna och som då var så nödvändigt för att överleva. Om något hotar det egna jaget eller gruppen går jaget alltid först.
  • Människans kortsiktighet. Vi, människor, agerar och tänker kortsiktigt, därför, även här, vi är så präglad av vårt evolutionära arv. Detta och ovanstående gäller speciellt dom som har inflytande; politiker, företagsledare och andra som människor lyssnar på, kapitalägare, etc. Dom flesta människor gynnas av ”business as usual”.
  • Människor vill inte ta till sig vetenskapliga fakta. Vi människor är inte öppna för ny information som inte överensstämmer med våra egna förutfattade meningar. Vi förnekar, förminskar, förringar etc. 
  • Beslutsfattare vet egentligen hur illa det är ställt, men många i ledande positioner vågar inte säga det rakt ut. Många vill leva på ett sätt som har mindre påverkan på klimatet, t ex minska sin konsumtion, men grundfundamentet för alla sittande politiker är att medborgarna måste fortsätta konsumera för att inte störa det ekonomiska systemet.
  • Människan är girig. Vid sidan av ideologi, psykologi och algoritmer finns mer krassa orsaker. Som pengar. Oljeindustrin och dess intressenter pumpar in enorma belopp för att förvirra människor. Varenda dag som de lyckas fördröja omställningen till ett fossilfritt samhälle innebär värre utmaningar för alla andra, men större vinster för dem.

Frågar man svenskarna vilken framtidsfråga som oroar dem mest, hamnar varken bristen på poliser, vårdköerna eller migrationen högst. Den globala uppvärmningen, tätt följd av miljöförstöring i allmänhet, är vad människor i detta land oroar sig för mest. Frågar man därefter samma svenskar vilka politiker de tänker rösta får du ett helt annat svar. Det parti som säger sig sätta klimatet och ekosystemen främst, kravlar i bottenskrapet kring fyraprocentsspärren. Två tredjedelar av befolkningen röstar antingen på de två största partierna – som inte gör några utfästelser om en radikal klimatpolitik, utan lovar batonger, stängda gränser, jobb; ordning och reda – eller på ett högerpopulistiskt parti som aktivt motarbetar klimatåtgärder.

Hur har vi hamnat här? I en värld där skogarna brinner, isarna kalvar och växthusgasutsläppen fortsätter att öka i takt med oron, men där den oroade allmänheten går och röstar på i bästa fall slätstrukna förvaltare av ”business-as-usual” och än värre tvålfagra brunskjortor i ny kostym?

Våra politiska övertygelser överensstämmer väl med hållningen i klimatfrågan. Man har visat att personer som tror på hierarkiska samhällen med en svag stat förnekar klimatvetenskapen i betydligt högre grad än personer som tror på ett plattare samhälle med en stark stat (som fördelar resurserna).
Det är grundvärderingarna som styr, inte fakta. Uppenbarligen känner många personer runt om i världens länder starkt för storyn att deras nation är på dekis och måste stänga om sig. Att högerpopulisterna i princip unisont förnekar eller förringar klimathotet försvinner i löften om murar.
Men inte bara nationalisterna ignorerar planetens öde. Det räcker med att titta sig omkring en genomsnittlig dag i Sverige. Å ena sidan klimatlarmen och politikernas fagra ord. Å andra sidan rea på charterflyg, massiva kampanjer för nya bensinbilar, nyöppnade köpstäder; expansion och tillväxt av allt mänskligt åt alla håll på samma gång – med därpå följande ökning av växthusgasutsläpp.
Denna mildare form av förnekelse är ett maskineri som inte bara stimuleras i fikarum men av massmedier, politiker och reklam.

Sverige behöver politiker, partier och näringslivsföreträdare från höger till vänster som erkänner den skenande klimat- och artkris vi befinner oss i. Ledare som inser att folket förstår och står bakom ett kraftfullt agerande till försvar för klimatet, för människor, vår natur och våra relationer med andra länder. Moderaternas program (september 2021) för en ”ny grön höger” är kontraproduktivt för Sveriges miljömål. I stället för ”grön tillväxt” och teknikfixering behöver vi minskad produktion och naturbaserade klimatlösningar. M ägnar sig åt greenwashing snarare än seriös miljödebatt. Moderaterna måste sluta med greenwashingen och börja lyssna på forskarna.

  • Moderaterna föreslår ”mer kärnkraft”. Kärnkraften måste avvecklas och energibehovet minskas. Hållbar energi ska byggas där varken naturvärden eller mänskliga rättigheter hotas.
  • Moderaterna påstår att skogsbruket gynnar ”miljön och den biologiska mångfalden”. I själva verket hotar kalhyggen bägge. Som DN avslöjat (16/3) bränns de flesta svenska skogsprodukter upp kort efter avverkning och det tar årtionden för nya träd att fånga upp växthusgaserna. Därför krävs hyggesfritt skogsbruk med fokus på långlivade produkter. Vidare tar M ställning mot ökat naturskydd, trots att biologisk mångfald behövs för både överlevnad och landsbygdsjobb.
  • I stället för Moderaternas fixering vid oprövad industriteknik bör vi förlita oss på ekosystemens förmåga att fånga in och lagra kol. Restaurering av våtmarker, regenerativt jordbruk och skyddade naturskogar har alla större potential att hejda klimatkrisen än de nya tekniker för att fånga in koldioxid som M föreslår.
  • Moderaterna framställer ökad världshandel som en klimatlösning. Egentligen bidrar de nya handelsavtalen till högre utsläpp. Dagens avtal ökar företags makt på miljöns bekostnad.
    Moderaternas förslag om laddstationer och skärpta EU-krav på bilar välkomnas, men tyvärr vägrar M ifrågasätta dagens ohållbara flygande. Tåg nämns inte heller, trots att tågsatsningar på landsbygden är avgörande för de ”hållbara transporter i hela landet” som M säger sig värna, enligt Naturskyddsföreningen.

När den populistiska radikalhögern ifrågasätter klimatforskningen handlar det egentligen inte om klimatet. Deras agenda är en annan, skriver Björn Wiman. ”Klimatförnekarna må stoppa huvudet i sanden för vetenskapen, men harmlösa är de knappast. Man skulle kunna rycka på axlarna åt dessa ofta högt utbildade personer som allt mer desperat avfärdar både vetenskapen och verkligheten, om det inte vore för att välrenommerade svenska medier regelbundet ger dem utrymme. Och för att det bakom förnekelsemaskineriet finns både pengar och en stark politisk konjunktur, som hotar både den verifierbara kunskapens ställning i samhället och i förlängningen själva demokratin. Först och främst handlar det om de svindlande summor pengar som fossilbränsleindustrin lägger på att förhindra en adekvat klimatpolitik genom att så tvivel om vetenskapens slutsatser. En rad attitydundersökningar visar att de lyckas påverka inte bara politiker utan också medborgare i hela världen. Men enbart pengar räcker inte för att förklara förnekelsemaskineriets effektivitet. Det handlar också om känslor, identitet och värderingar. Många av dem som i medierna högljutt ifrågasätter forskningen är mindre intresserade av klimatfrågan i sig, än hur den kan användas som symbolladdat politisk vapen i det pågående kulturkriget. Det spelar ingen roll vart man vänder blicken: Polen, USA, Italien, Brasilien, Australien, Sverige… Världen över ställer sig den auktoritära nationalismen förenad mot humanism och vetenskap. Klimatförnekare och auktoritära populister vill få oss att kliva in i en fiktiv värld, där vi slutar känna tillit gentemot forskare, fakta och etablerade institutioner. I de flesta delar av världen har klimatförnekarna länge fått husera i politikens periferi. Men i takt med att den populistiska radikalhögern tar steget in mot samhällets mittfåra gör också de klimatförnekande idéerna samma förflyttning.”

SVT Nyheter har granskat metoderna som används av klimatskeptiker. De använder underkända vetenskapsrapporter och feltolkar statistik. ”Jag ser nu hur deras felaktiga påståenden börjar leta sig in på ledarsidor och i etablerade medier”, säger Maths Nilsson, författare till boken ”Spelet om klimatet”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sprider-klimatskeptikerna-osanningar-pa-natet. Metoderna som klimatskeptikerna använder för att sprida desinformation är bland annat att feltolka rapporter genom att välja ut egna årtal ur mätserier, hänvisa till underkända vetenskapsrapporter eller till vanliga blogginlägg, visar SVT:s granskning.

Många politiker gör misstaget att prata i väldigt allmänna termer. De kanske säger att vi ska minska utsläppen med 50 procent till år 2050, men nästan ingen säger hur det ska gå till eller vad det innebär och vad vi faktiskt måste göra i vardagen. Politikerna eller människor som har makt behöver säga och handla konkret för att visa vad man kan göra. För om inte de visar att situationen är allvarlig, då måste det väl vara lugnt? Eller? De av oss som inte är beslutsfattare behöver också fokusera på de stora frågorna, det måste till storskaliga lösningar. Det handlar inte om ekologisk mjölk, elcyklar eller fler laddstolpar utan att förmå våra förstenade beslutsfattare att börja röra på sig. Vi behöver göra plats i våra liv så att vi har tid att vara delaktiga och bygga den samhällsförändring som krävs. Att skylla på heltidsjobb, livspussel eller på vad andra gör eller inte gör kommer, om en mycket snar framtid, att framstå som en obegripligt dålig ursäkt.

”– Build back better. Bla Bla bla. Grön ekonomi! Bla bla bla. Netto noll till 2050. Bla bla bla. Det är allt vi hör från våra så kallade ledare, sade Greta Thunberg under sitt tal i Milano 28 sep 2021.
– Ord. Ord som låter jättebra, men hittills inte lett till någon handlingVåra hopp och drömmar drunknar i deras tomma ord och löften. Så klart att vi behöver konstruktiv dialog, men de har nu haft 30 år av Bla bla bla och vart har det tagit oss?”

”Vad styr samhällsutvecklingen? 
I första hand etiska grundvalar eller värderingar hur vi ser på oss själva och vår omgivning.
Men människan har olika syn på etik och moral. Därför misslyckas vi hela tiden nå en gemensam färdriktning. Det är en ständig kamp mellan människor. En kamp som visar att vi ej delar gemensamma etiska grundvalar eller värderingar. Vi pratar om mänskliga rättigheter och demokrati som ska skydda våra behov av trygghet och frihet, där målet b.l.a är hälsa och välmående för medborgarna.

Men det är helt uppenbart att ekonomiska intressen ofta står för en annan etik och moral, som går före demokrati och mänskliga rättigheter. Det har blivit extra tydligt i pandemin och i de  beslut som gäller, för den miljökris vi befinner oss i. Så länge pengar och makt får styra samhällsutvecklingen utan hänsyn till demokratiska och mänskliga rättigheter, så blir det svårt att förändra de lagar, regler, strukturer till system som behövs till ett mer hållbart och rättvist samhälle. När detta fortgår så fortsätter också de problem som orsakar fattigdom, svält, rädsla, hat, krig och miljöförstöring i världen.”
Birger Schlaug

I september 2013 sa FN:s generalsekreterare att vi senast 2020 måste vända utsläppskurvan neråt, annars riskeras vår existens. Inga rubriker! Inga löpsedlar! Knappt en notis. ”Människor accepterar bara förändring när de står inför nödvändighet, och erkänner bara nödvändighet när de står inför en kris.” Jean Monnet, en av grundarna till EU

”För första gången måste vi nu beakta risken att hela planeten destabiliseras”, sa klimatforskaren Johan Rockström, oktober 2020. I ett föredrag med livfulla animeringar på TED om klimatkrisen visar han hur nio av de femton stora biofysiska system som reglerar klimatet – allt från permafrosten i Sibirien till de stora skogarna i norr och regnskogen i Amazonas – riskerar att nå sina ”tipping points” (om inte många redan har gjort det, min kommentar) och därmed göra planeten obeboelig för oss människor. ”För fem år sedan (2020) var jag fortfarande optimist. Fönstret var fortfarande på vid gavel och planeten gav inte allt för stora skäl till katastrofal oro. Nu är det annorlunda. Jag vet inte om vi kommer klara det här.” Han nämner att till skillnad från vad forskare tidigare trott så startar med stor sannolikhet processer som vi kan kontrollera redan om vi passerar 1,5 graders uppvärmning och nio stycken av femton så kallade tröskelpunkter för klimatet redan är på väg att uppnås. Man ska komma ihåg att 1,5 grader är hela jordens medeltemperatur och att den på många platser, bl a i Arktis, redan överskridits. Han menar att klimatförändringen borde rama in alla politiska frågor, att man bör ställa om livsmedelsförsörjningen och införa nya principer för det ekonomiska systemet. Johan Rockström har tidigare argumenterat för att bevisen är tillräckligt starka för att världens ledare nu måste agera med full kraft och utlysa ett plantärt nödläge.

IPCC rapporten säger att ”vi måste omdefiniera vårt sätt att leva och konsumera.” Den slog fast nu i augusti att klimatet nu förändras med stor hastighet, som saknar motstycke tusentals år tillbaka. 
Rapporten pekar ut de svåra konsekvenserna som uppvärmningen redan har gett, målar upp mörkt risklandskap – och pekar på vägen framåt: ”Vi behöver en transformation. Genomgripande förändringar på processer och beteenden på alla nivåer. På samhällsnivå, i näringslivet, våra institutioner och regeringar men även på individnivå.” Rapporten slår också fast att klimatförändringarna fundamentalt kommer att förändra livet på jorden under de kommande årtiondena – även om människan lyckas med dramatiska utsläppsminskningar. I rapporten tydliggörs också risken för att flera brytpunkter eller trösklar ”tipping points” är nära och att de i sig ökar uppvärmningen. De är biofysiska system som reglerar tillstånden på planeten – till exempel permafrosten i Arktis, och skogarna i Amazonas och i norra kalvklotet men även haven som absorberar mycket koldioxid och jordens överskottsvärme som nu inte kan absorbera mer, att de tippar över till irreversibla och nya tillstånd. Naturens återkopplingar kan då förstärka uppvärmningen som människan har skapat, till exempel när ytterligare växthusgaser som metan (som är mycket potent) frigörs från tinande permafrost i Sibirien. (Jag tror att flera av de här brytpunkterna redan har överskridits.)

Vissa menar att det redan är för sent. Till och med att begränsa uppvärmningen till 2,0 grader – den övre gränsen i Parisavtalet – ser utmanande ut. Den senaste sammanställningen från FN visar att de klimatlöften som världens länder gett hittills skulle ta oss till 2,7 graders uppvärmning till 2100. I den sammanställningen saknas dock två giganter. Kina och Indien, som tillsammans står för runt en tredjedel av världens utsläpp, har ännu inte uppdaterat sina löften – trots att det krävs enligt Parisavtalet.

● Jorden värms upp snabbt.
● Konsekvenserna är förödande.
● Det sker nu och över hela jorden.
● Det är människan som orsakar det.

”IPCC-rapporten är skrämmande och visar hur viktigt det är att världens ledare agerar kraftfullt. Nationella planer för nollutsläpp måste tas fram för alla världens länder inför FNs klimatmöte COP 26 i skotska Glasgow senare i år (2021). Sedan måste all kraft läggas på att genomföra planerna. Framtiden ligger i våra händer och vilka val vi gör nu är avgörande.” 
Gustaf Lind, generalsekreterare på WWF Sverige 

Permafrosten är en nyckelfaktor i klimatförändringen, tyvärr verkar utsläppen av den potenta metangasen från tinande permafrost vara större än beräknat. Enbart i Arktis täcker den en yta som är tre gånger som stor som EU. Och de utsläppen är inte medräknade i klimatrapporten från IPCC.

För att klara coronakrisen beräknas världens regeringar under förra året ha beslutat om stimulansåtgärder på hisnande 140 tusen miljarder dollar. Pandemin har visat att det går att göra stora förändringar snabbt. Riktas de åtgärderna mot en grön återhämtning skulle världen ha en stor chans, enligt en FN-rapport. Men hittills har det tyvärr inte gått åt rätt håll, bland G20-länderna har två tredjedelar av stöden gått till sektorer där användning av fossila bränslen ingår. När det gäller Sverige konstatera Klimatpolitiska rådet att av det som regeringen kallar ”ett kraftfullt grönt återstartspaket”, bidrar endast 10 procent till att klimatmålen kan uppnås.

Världen är långt ifrån att nå målen i Parisavtalet. Utsläppen minskar inte i den takt som krävs, en grön återhämtning efter pandemin syns inte till och den globala temperaturen stiger. Det visar en sammanfattande rapport av ett flertal internationella forskningsorgan, säger Jannike Kihlberg, journalist på DN.

Den rapport som FN:s klimatpanel IPCC har lagt fram är den mest omfattande och uttömmande vetenskapliga genomgången som gjorts om klimatet. ”För sent att rädda klimatet” säger Expressen. SvD skriver ”en mörk historia om en planet där människor är i fara. Svält, tork och sjukdomar är följder av den globala uppvärmningen som redan är verklighet, omöjlig att stoppa. ”Barnen kommer aldrig att förlåta oss för ett sådant svek”, som Greta Thunberg uttryckte det inför FN:s generalförsamlingar för ett par år sedan.

”Om klimatet kollapsar, kollapsar också allt annat”
Naomi Klein

Tillväxt och överkonsumtion kräver högintensiv energiförbrukning, vilket innebär exploatering av naturresurser. Vissa ser natur i mark och vatten som endast en naturresurs att exploatera, inte något som i första hand ska komma alla människor och hela naturen till godo. Vår konsumtion, innebär att vi placerar livets grundförutsättningar i ett falskt, farligt spel. Ett spel där förloraren alltid tillhör livets mångfald. En sådan ekonomi leder till världens största förlustaffär av arter. Vi har nu ett sopberg av prylar, men har inte de förutsättningar som krävs, för att mänskligt liv ska frodas och överleva i en framtid.

Är det en god ekonomi, att inte tyckas ha råd att hushålla med våra resurser? Kan man ens kalla det ekonomi? Nu vill de som står för det ohållbara ekonomiska systemet få oss att tro, att vi kan fortsätta med denna livsförstörande livsstil, som förutsätter, fortsatt exploatering av naturresurserna. En stor del av världen pratar nu om att ställa om energislagen, för att minska på de fossila utsläppen, som b.l.a. värmer upp klimatet. Att sluta med de fossila utsläppen, är såklart ett måste då ett gynnsamt klimat är en grundförutsättning för livets mångfald på jorden. Men att sluta att exploatera och utarma naturen, är det ganska tyst om och det är inte så konstigt, då det ekonomiska systemet där tillväxt kräver naturtillgångar och utarmning av naturen, är själva ekonomin. Den
”gröna omställningen” som många politiker nu försöker driva igenom, utgår från samma ekonomiska feltänkt, som i grunden är det största hotet mot livet på jorden, anser jag.

Jag har svårt att se, att stora ”gröna” industri projekt som vindkraftsparker, solparker, elbilar, mer kärnkraft eller ökad vattenkraft är räddningen för jordens mångfald i liv. Att satsa på mer omvandling av naturresurser till energi, kan inte vara den rätta medicinen mot vår sårbarhet, utan är ett spel för gallerierna. Det är dags att tala sanning, att ekonomisk vinst bara kan ske, när naturen tillåter det. Det kommer en kollaps, om vi tror att tillväxt och högintensiv energiförbrukning är vägen till hållbarhet. Det går inte att fortsätta med nuvarande vanvettiga destruktiva ekonomiskt system. Det krävs helt nytt ekonomiskt system som är hållbart på naturens villkor, säger Lars Lindgren.

Att ha energi är för oss människor fundamentalt men det finns alternativ till olja, kol gas. Det går att tänka, äta, odla, resa, värma, kyla, leva annorlunda. På två timmar tar jorden emot lika mycket energi från solen som hela världens befolkning använder under ett år. Det är därför vi behöver ”fånga” och använda mer solenergi. Men vi måste ha en mix av olika förnybara energikällor eftersom det innebär en stabilare produktion. Sol och vind balanserar varandra ganska bra både över året och över dygnet. Och det är inte en fråga om att bygga solceller bara på platser med mycket sol och inte i Sverige. Man ska bygga solceller både i Sverige och på andra ställen, men det är här i Sverige som vi har mest möjlighet att påverka. En kall februarimorgon kommer elen troligtvis från en kombination av vattenkraft, biokraft, vindkraft och lagrad energi från föregående dag. Därtill finns säkert även möjlighet att importera el från andra länder och kanske överskott av vätgas hos industrin som kan säljas för att göra el. Dessutom har vi nog energieffektiviserat bort en del av elbehovet under vintern och ökat möjligheten att minska elanvändningen automatiskt hemma hos oss själva, enligt Naturskyddsföreningen.

När det gäller frågor om klimatförändringarna och fossilberoendet har vi kanske inte ens tio år att skapa de förändringar som är nödvändiga. Problemen är akuta och kräver att vi handlar snabbt. Med tanke på hur långsamt det går idag kan det vara svårt att föreställa sig hur vi kan lyckas. Men det finns också en annan typ av förändring som sker i språng. Plötsligt kan vi överraskas av att det händer hur mycket som helst; strukturer som vi trott var lika stadiga som Berlinmuren kan kollapsa eller raseras på mycket kort tid. Vi vet inte om de förändringarna sker fort nog för att vi ska kunna undvika en kollaps, men med tanke på att oförutsägbara förändringar kan ske i språng är det kanske ändå möjligt att de göra det.

För att inte ge upp måste vi hitta ett annat sätt att förhålla oss till de stora utmaningar som ovissheten för med sig. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. Vi måste inte vara övertygade om utgången, utan det handlar om att vi är öppna för möjligheten att lyckas. Om vi bara agerar när vi vet att vi kommer lyckas kan vissheten bli förlamande. Tanken på att människor på jorden kanske håller på att gå under har redan fått många att känna hopplöshet, bli cyniska och ge upp. Problemet med såväl självbelåten optimism som uppgiven pessimism är att de varken väcker lusten att lära eller lockar fram det bästa hos oss. I själva verket är det tack vare ovissheten som vi skärper våra sinnen och vår medvetenhet, säger Johanna Macy.

Människorna i nazisternas förintelseläger gjorde motstånd för att det var deras enda sätt att hålla hoppet vid liv. För dem var hopp inte övertygelsen om att allt skulle gå bra till slut, utan övertygelsen om att det de gjorde hade en mening. Hopp är ord med tidlös giltighet. Det är likadant i dag. Hopp är inget man får gratis utan ansträngning. Hopp är resultatet av beslutsamhet, handling och hårt arbete. Hur kan jag leva med mig själv om jag inte gör allt jag kan, om man inte ens försöker!? Visar det sig en dag att alla ansträngningar ändå inte räckte till, då får det vara så!

Källor:
FN:s klimatpanel, IPCC.
Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.
Gustaf Lind, generalsekreterare på WWF Sverige.
Birger Schlaug, debattör, författare, bloggare och före detta språkrör för Miljöpartiet.
Naomi Klein, kanadensisk författare, aktivist och filmskapare.
Johanna Macy, miljöaktivist, författare, buddhist, systemteoretiker och djupekolog.
Billy Larsson, leg psykolog, leg psykoterapeut och fil dr i psykologi.
Lars Lindgren, Partiet Vändpunkt.
Björn Wiman, journalist, författare och kulturchef på DN sedan 2010.
SVT Nyheter – om klimatskeptiker.
Naturskyddsföreningen – Sveriges största miljöorganisation.
Jannike Kihlberg, journalist på DN.

 

KLIMAT- och MILJÖKOLLAPS ==> EKONOMISKT SAMMANBROTT

Nu (2018) har  många människors livstil gjort att att jordens medeltemperatur redan har stigit med ca 1,5 grader. Nu handlar det om att till varje pris förhindra att temperaturen skenar iväg ytterligare, för då kommer planetens egna förstärkningsmekanismer göra att temperaturen rusar uppåt okontrollerat. Om det sker blir det en global miljö- och klimatkollaps och därmed också ett ekonomiskt sammanbrott.  Enligt FN kan vi fortfarande begränsa luftens uppvärmning till 1,5 grader men då måste vi agera kraftfullt redan nu, det kommer förstås inte ske, därför att många människor är okunniga samt agerar kortsiktigt och egocentrerat och vill eller har inte förmågan att inse situationens allvar. Tror att om tio år finns det ännu mera koldioxid i luften, att temperaturen fortsätter stiga och att vi redan nu har gått över den här tröskeln. Då kommer tröskeleffekterna i rörelse och gör dom det kan inte vi människor inte göra någonting för att stoppa uppvärmningen. (Och då har jag inte ens nämnt förstöringen av miljön och allt liv som människan dödar och utrotar med sin livsstil).

Björn Wiman, kulturchef på Dagens Nyheter
”Det är ont om tid. Men för flyget gäller samma regler som för helvetesbranta skidbackar. Ner kommer man alltid.”

Staffan Laestadius, professor emeritus på KTH
”Mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Dessa utmanar myten om ständiga framsteg och evig tillväxt. Men vi har tidigare visat att samhället går att ställa om drastiskt. Nu krävs en omställning som om kriget hade brutit ut. Men mänskligheten är inte ens i närheten av den omställning som måste till om vi ska ha en chans att nå Parisavtalets mål om högst två graders uppvärmning. Det mer ambitiösa 1,5 graders målet är sannolikt redan överspelat. För närvarande styr världens samtliga länder mot en kurs som leder till samhällsupplösning, folkvandringar och djupa sociala och ekonomiska kriser som följd av stigande havsnivåer och extremväder i alla dess former. Förra året ökade den globala användningen av olja, naturgas och kol, vilket medförde den hittills högsta nivån av koldioxidutsläpp. Ytterligare ett år i kampen mot klimatförändringarna har gått förlorat.”

Miljömagasinet
”Linjär ekonomi är närmast allenarådande idag, där ett företag producerar och säljer en vara utan att ta ansvar för den varpå en privatperson eller ett företag köper, sliter och slänger densamma. Bl a har det lett till att Sveriges nuvarande samlade ekologiska fotavtryck ligger på 4,2 jordklot. Cirkulär ekonomi är motsatsen…”

Johan Rockström, professor i miljöteknik på Stockholms universitet
Vårt humana bokslut de senaste 50 åren visar på ett stort misslyckande, vilket borde inge ödmjukhet inför framtiden. Och, framför allt, ger tyngd åt Albert Einsteins visdom att vi inte kan lösa problem med samma tankesätt som orsakade dem.”

Therese Uddenfeldt, författare
”Tron på förnyelsebar energi och ny teknik är en återvändsgränd, menar Therese Uddenfeldt. Även om vi satsat hårt på det förnybara så har vi ännu inte ersatt en droppe fossil energi. – Vi vill så gärna säga att det är Trump-anhängare som är faktaresistenta, men i mångt och mycket är även hållbarhetskramare faktaresistenta. Mardrömsscenariot skulle vara att vi hade en oändlig energikälla, för då kan vi bara fortsätta med den rovdrift som underminerar hela det biologiska systemet. ”Vår civilisation är kanske redan död”

Miljömagasinet
”Vi svenskar förbrukar i genomsnitt motsvarande fyra jordklot. Har vi rätt att kräva att ca 40 miljoner ickesvenskar i världen ska leva på ett fjärdedels jordklot för att kompensera för vår överkonsumtion? Bara tillverkningen av ett batteri (9 kWh) för en plug-in elbil generar lika mycket växthusgaser som en flygresa till Bangkok. Att undvika mejeriprodukter och kött är det enskilt bästa sättet att minska sin klimatpåverkan på, enligt ny omfattande studie. Studien är den mest omfattande som gjorts hittills över jordbrukets miljöpåverkan. Enligt studien är en vegansk kost det bästa för planeten – ”det enskilt bästa sättet att minska sin miljöpåverkan på jorden”. Starka ord. Men enligt forskarna bakom så finns det också starka belägg för det påståendet.”

Björn Wiman 
”Dags att ställa klimatförbrytarna till ansvar för brott mot mänskligheten. Det är hög tid att ställa klimatförbrytarna inför rätta.”

Staffan Laestadius och Pär Holmgren, meteorolog och klimatanalytiker 
Staffan Laestadius: ”Det är första gången i världshistorien som vi går mot en katastrof och samtidigt ser på när det sker. På spel står existens för alla kommande generationer. Klarar vi inte att vända skutan beror det på politisk och moralisk upplösning. Pär Holmgren, var också allvarlig – och pessimistisk. Han betonade att vi inte klarar det hela med teknik och fortsatt ekonomisk tillväxt. Vi måste backa hela det ekonomiska systemet och styra om allt. ”Men jag tror tyvärr inte att vi klarar det och kommer vi i efterhand framstå som de stora förlorarna.”

Metro
”Inom kort inleds det viktigaste klimatmötet sedan Parisavtalet slöts för tre år sedan. Men motsättningarna mellan länderna är återigen svåra och det finns klara risker för att resultatet av mötet blir urvattnat. Problemet är att de frivilliga åtaganden om minskningar av växthusgasutsläppen som länderna lämnat in till FN inte räcker till. De skulle innebära en temperaturhöjning på 3,2 grader Celsius till år 2100 – en höjning som skulle få svåröverskådliga följder. Därför måste ambitionsnivån höjas dramatiskt, och för detta behövs en detaljerad regelbok.”

Malena Ernman och Svante Thunberg
Vi står inför en icke-ideologisk revolution som kommer förändra allt. Men klimatkrisen behandlas inte som en allvarlig kris av politiker, näringsliv och medier. Varför förnekar så många kalla fakta, undrar dom.

”Vi befinner oss drygt femton månader från det att Johan Rockström tillsammans med några ledande röster inom klimatforskningen gav oss 3 år att vända utsläppskurvan brant nedåt i rapporten ”Three years to safeguard the planet”. Vi befinner oss mindre än två år från då FN:s generalsekreterare menar att vi måste ha påbörjat den omställning som saknar allt motstycke; annars ”hotas vår existens”. Vi är 18 år från att enligt IPCC:s beräkningar (givetvis kraftigt urvattnade av så gott som alla världens ekonomiska intressenter som får sitta med och efter bästa förmåga, försöka förringa framtida faror) riskera sätta igång en så kallad run away greenhouse-effekt (tröskeleffekt, min översättning).

Vi står alldeles inför en icke-ideologisk revolution som kommer förändra allting – vare sig vi vill eller inte. Men vi befinner oss också i en kris som aldrig vid ett enda tillfälle har behandlats som en kris av samhälle, medier eller våra folkvalda politiker. Löpsedlarna uteblir. De extrainsatta nyhetssändningarna uteblir. Krismötena uteblir. Kändisuppropen uteblir. De ändrade vanor som följer i spåren av en pågående kris lyser med sin frånvaro.

Några enstaka individer gör vad de kan för att med sina små symboliska handlingar signalera krismedvetenhet. Men vi är flockdjur och så länge våra flockledare inte uppträder som om vi befinner oss i akut fara så kommer så gott som ingen uppfatta stundens allvar. Som samhälle fortsätter vi att förneka. Vi tror att alla vet. Vi tror att vi gör det som måste göras. Men sanningen är att så gott som ingenting görs. Åtminstone ingenting som syns på kurvorna, som bara fortsätter uppåt och uppåt – vad än våra politiska företrädare försöker få oss att tro. Varje dag gör vi nu av med svindlande 100 miljoner tunnor olja – och den den ohållbara prognosen bara fortsätter uppåt och uppåt. 

Okunskapen om hållbarhetskrisens innebörd och verkan är enorm. Men okunskapen om okunskapen är om möjligt ännu större och det kan vi inte bara beskylla politikerna för. Det huvudsakliga ansvaret för det ligger hos massmedia, för utan en opinion kan ingenting göras av någon. För hur kan vi sätta press på våra politiker när nästan ingen känner till de fulla konsekvenserna av vårt katastrofala ekologiska fotavtryck?
U
nder det gångna året har ledande forskning bland annat rapporterat om hur luftföroreningarna som kommer försvinna när vi en dag – oundvikligen – lämnar oljesamhället bakom oss, redan döljer en uppvärmning på mellan 0,5-1,1 grader celsius som kommer adderas till den värmeökning som redan i dag ligger på drygt en grad över förindustriella temperaturer. Man har rapporterat om en abrupt upptining i Arktis som riskerar att rita om alla framtidsscenarier på grund av de enorma mängder metangas som frigörs i processen.
Det är två exempel på existentiella nyheter. 

Men inget av detta har genererat några löpsedlar eller rubriker. Inte ens en enda svensk nyhetsnotis faktiskt. Trots att landets ledarsidor har bedyrat att ”klimatet är vår tids ödesfråga”. Vi som varje dag bevakar frågan ser hur tiden rinner ifrån oss. Och orimligheten i rådande nyhetsvärdering är nästan omöjlig att ta in. ”Det saknas insikt om de radikala förändringar som krävs”, säger professor Johan Rockström.  Och visst är det så. För var skulle vi ha fått den informationen ifrån? Från politiker som kämpar för ytterligare en kort mandatperiod? Från forskare som inte hörs? Eller från forskare som hörs men som inte vill riskera sin popularitet? Från näringslivet vars lobbyorganisationer öppet motarbetar klimatmålen? Från chefredaktörer som bortser från sitt ansvar? När en genomsnittlig allsvensk fotbollsmatch får betydligt större medialt genomslag än då FN:s generalsekreterare  säger att ”klimatförändringar är det största hotet mot mänskligheten”, så sänder det ett tydligt, förminskande budskap gällande klimat och hållbarhetsfrågor. Rapporterna är många men rapporteringen är minimal och vi människor kan varken förneka eller förtränga någonting vi inte vet. 

Det är i början av oktober år 2018 och vi befinner oss precis på den plats där var och en med insikt måste börja ta sitt villkorslösa ansvar. Hur obekvämt, olönsamt eller impopulärt det än må vara. Tiden för allmänna uppmaningar, som att ”ta klimathotet på allvar” är över. Nu är tid för knivskarpt klarspråk följt av omedelbar handling och fullkomligt fokus. I krisen ändrar vi våra vanor. I krisen är vi kapabla till vad som helst. Vårt hopp vilar främst i det faktum att så få av oss har tillräcklig insikt i den akuta klimat- och hållbarhetskris som nu hotar vår civilisation. Och att så många har möjlighet att ändra på det.  Ju större plattform vi har desto större är vårt ansvar. Vi måste göra allt vi kan för alla våra marginaler är slut. Nu är tid att lämna kartan och beträda ny mark.”

Johan Rockström: “2020 är ett sanningens år för klimatet.”
På fem år har Johan Rockström gått från att vara optimist till att vara genuint orolig för om vi kommer lösa klimatkrisen. Det säger han i sitt Vinterprat i P1 på nyårsdagen.  I mitt sommar i P1 för fem år sedan var jag fortfarande optimistisk. Fönstret var fortfarande på vid gavel och planeten gav inte allt för stora skäl till katastrofal oro. Nu är det annorlunda. I dag är jag genuint orolig. Jag vet inte om vi kommer att klara det här. Jag kommer att bikta mig, strö vetenskapligt salt i såren, utlysa krig, uppmana till revolution och berätta vad som måste ske i världen de kommande tio åren.

Johan Rockström leder ett av världens främsta klimatforskningsinstitut, Potsdaminstitutet i Tyskland och har varit chef för både Stockholm Environment Institute och Stockholm Resilience Centre. I sitt andra Vinter i P1 som sändes årets första dag presenterar han fakta och forskning som bör vara obligatorisk för alla att ta del av.

I sitt första Sommar i P1 i juli 2015 blandade Rockström forskning med en stor optimism och tillförsikt till vad som var möjligt medan han i sitt aktuella program blivit alltmer bekymrad och orolig som en konsekvens av uteblivna resultat de fem år som passerat mellan programmen. Rockström menar att våra utsläpp inte enbart behöver halveras till 2030, utan de måste sedan halveras igen till 2040 för att sedan nå noll 2050. Av den anledningen ser han därför att 2020 blir ett sanningens år för klimatet, att det är nu förändringen måste ske, men att tiden är knapp: Fönstret för att undvika de stora katastroferna är fortfarande öppet, men bara på glänt.

Han nämner att till skillnad från vad forskare tidigare trott så startar med stor sannolikhet processer som vi inte kan kontrollera redan om vi passerar 1,5 graders uppvärmning och att nio stycken av femton så kallade tröskelpunkter för klimatet redan är på väg att sättas ur balans. I sin forskning har Rockström med kollegor kunnat se att jordens klimat varit oväntat självreglerande under de senaste tre miljoner åren medan människan de senaste 150 åren alltmer börjat rucka på detta system.
I programmet listar han tio steg som han menar behöver genomföras inom de kommande tio åren för att vi ska klara av att förhindra de farliga klimatförändringarna. En viktig del är är att vi omgående behöver stoppa subventioner och investeringar i fossilindustrin och att pensionsfonder behöver bli fossilfria. Han nämner som exempel nya kolkraftverk men även Preems planerade utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil.

Johan Rockström säger också att vi behöver införa ett globalt pris på kol. Ett ton koldioxid ska kosta minst 50 euro och länder ska även kunna införa importtullar på kol. Ytterligare punkter som listas är krav på att säkra kolsänkor, ställa om livsmedelsförsörjning och matintag, samt införa nya principer för ekonomin.

Han menar att klimatet borde rama in alla andra politikområden och att alla länder därmed måste ha en klimatlag. Han vill även att EU:s medlemsländer ”satsar allt” på att unionens nya klimatlag för att nå klimatneutralitet och att fasa ut fossila investeringar. Med USA:s tillbakadragande poängterar han att det nu bara finns ett ledarskap för klimatet och det är EU. Slutligen vill Rockström se ett eget Tellusprojekt för jorden, liksom det fanns ett Apolloprojekt som medveten satsade pengar och resurser under en längre tid för att nå månen.

Som Rockström redan tidigare argumenterat för menar han att att bevisen är tillräckligt starka för att världens ledare nu bör agera med full kraft och utlysa ett planetärt nödläge och lyfter fram att så många kommuner, regioner, organisationer och länder redan utlyst klimatnödläge. Han ser framförallt hopp i ungdomsrörelserna och Greta Thunberg och det är egentligen där det främsta argumentet finns för att skyndsamt agera:

Det handlar om mina och dina barns och deras barns framtid. Det är vad klimatfrågan egentligen handlar om. Johan Rockströms Vinterprat kan mycket väl vara en av de viktigaste programmen att lyssna på i år och därmed ett bra sätt att inleda “sanningens år 2020” och ett nytt decennium.