Klimat och Miljö – joranbriding.se

För mer och aktuellare information om klimat och miljö hänvisar jag till artiklar i tidningen Syre och i Miljömagasinet samt till boken Klimatboken skapad av Greta Thunberg.

Jag är bedrövad och förtvivlad över att så få reagerar och agerar på klimat- och miljökrisen. Vi står inför en eskalerande klimatkatastrof, mänsklighetens största samhällshot, men tyvärr gör makthavare och politiker fortfarande inte tillräckligt för att ställa om samhället, istället är det full gas mot stupet. Det är alltså inte själva klimatförändringarna i sig som gör att jag har tappat hoppet. Nej, att dom som har inflytande gör för lite för att undvika att klimatkrisen leder till katastrof och kollaps. Det är speciellt svårt att acceptera att ”klimatengagerade”, ”miljövänner” eller ”miljömuppar” används som nedsättande tillmälen. Att begränsa utsläppen av växthusgaser eller bevara den biologiska mångfalden är inget särintresse, det är en förutsättning för det hållbara samhället samt det mänskliga livet. Att genomföra en omställning kommer att kosta, men en bråkdel om vi inte gör det. Det som gör mig mest upprörd är att de här resurserna och pengarna finns, att det går att effektivt åtgärda klimatförändringarna men att ingenting eller för lite görs.

Själv är jag realist och pessimist i frågan och tror inte att mänskligheten kommer att kunna enas för att lösa klimatkrisen. Det krävs en systemförändring och ett annat ekonomisk system. Det räcker inte med att flera privatpersoner ändrar sina vanor. Hela samhället måste förändras och en helt annan syn på vad som är viktigt och mindre viktigt. Den här förändringen måste initieras uppifrån av makthavare, politiker, etc, men understödjas av oss medborgare. Hela vårt samhälle är uppbyggt på fossildopad konsumtion och ökande ekonomisk tillväxt med förbrukning av fossil energi som bas. Naturen är inte till för att understödja vår materialistiska livsstil, detta är fysiskt omöjligt eftersom jordens resurser inte räcker till. Istället för att sträva mot en resurskrävande teknologisk utopi måste vi omvärdera våra liv och ändra våra synsätt och ideal i grunden. Om vi gör det och inser det nödvändiga, då först kan en verklig omställning ta vid.

Samtidigt som forskningen tydligt pekar på att klimatförändringarna är ett stort hot mot både natur och samhälle går förändringarna långsamt. Vad beror det på?

Tillväxt – det ekonomiska systemet, fossilberoendet, att man mäter ett lands tillväxt i pengar, BNP. Det systemet och beroendet finns i nästan alla samhällen på jorden, mer eller mindre och är uppbyggda på ungefär samma sätt. Det är ”business as usual” som gäller.
Det beror också på mediers, reklamens och nu sociala mediers utnyttjande av människans instinkter, attityder och vanor som under evolution långa tid har gjort att människan alltid prioriterar det som gynnar jaget i närtid. Människan kan, förmår eller vill helt enkelt inte ta till sig dom snabba förändringar som klimatkrisen kräver. Historien visar att en förändring av hela samhällssystemet tar flera hundra år.
Det är politikernas och makthavarnas oförmåga och ointresse för vår framtid som skapar känslor som maktlöshet, sorg och vrede. Jag ser också en värld där ledarskapets lögner, likgiltighet och oförmåga skapar en hopplöshet som riskerar att lamslå alla medborgares försök att aktivt påverka framtiden. Vårt institutionaliserade av människans begär efter pengar, makt och prestige är en stor bromskloss som stoppar den samhällsförändring som krävs.

Vi människor tenderar att ställa upp mentala hinder som hindrar oss från att engagera oss när det gäller klimatförändringar. Dessa kan sammanfattas i av fem psykologiska försvarsmekanismer: distansering, undergångstankar, dissonans, förnekelse och identitet.

Distansering innebär att den mänskliga hjärnan tenderar att betrakta klimatförändringarna som något abstrakt, osynligt, trögrörligt och avlägset både i tid och rum. Detta minimerar vår uppfattning av riskerna som vi ställs inför.

Undergångstankar syftar på att vi tenderar att betrakta klimatförändringarna som en hotande katastrof som kommer att medföra stora förluster och uppoffringar. Det här synsättet ingjuter rädsla och skräck vilket – efter ett tag – leder till tillvänjning och att vi undviker hela frågeställningen.

Dissonansen mellan det vi gör (kör bil, äter kött, flyger) och det vi vet (att koldioxidutsläppen är i färd med att ödelägga jordens klimat), gör att vi rättfärdigar oss själva istället för att förändra hur vi faktiskt beter oss.

Förnekelse handlar inte bara om att förneka klimatforskningen, utan också om hur vi tränger bort vår dagliga medvetenhet om den – så att vi kan fortsätta leva våra liv som om vi inte hade hört talas om dessa obekväma fakta.

Identiteten handlar om att de klimatpolitiska åtgärderna kräver livsstilsförändringar, ökad statlig reglering och högre skatter – som hotar den egna självkänslan, friheten och värderingarna. Om man känner sig personligt angripen av klimataktivisterna, tar man förmodligen spjärn mot dem.

Tillsammans förklarar de här fem hindrande faktorerna varför människor inte agerar trots att de upprepade gånger har fått klart för sig hur landet ligger. De här ”felsluten” i den mänskliga hjärnan förklarar varför vi har så svårt att ta steget från klimatoro till klimatåtgärder. (Inspirerat och taget från Klimatboken)

”Vissa regeringar och affärsledare säger en sak, men gör något annat. Enkelt uttryckt, de ljuger”, och tillägger, ”Det är tid att sluta bränna upp vår planet, och börja investera i den rikligt förekommande förnybara energin omkring oss”, säger Antonio Guterres, FN:s generalsekreterare.

Mitt under den pågående klimatkrisen och artdöden har vi folkvalda politiker som i praktiken arbetar för att vanvettet inte bara ska fortsätta, utan eskalera. Ett lysande exempel på den politiska passiviteten är den svenska regeringen som regerar efter valet 2022, som tycks ha gett walk over redan från början. Det ekonomiska och politiska systemet styr över det som borde vara ostyrbart: vattnet, haven, skogarna, bergen, de vilda djuren. Men tanken att överföra beslutsfattandet från sig själv till någon annan för att man inser att man inte är beslutskapabel, det kräver en känslomässig och intellektuell förståelse som jag tyvärr inte tror våra beslutsfattare är mogna för. Den representativa demokratin står i stort sett maktlös när det handlar om att införa tvingande regler som minskar utsläppen från fossilförbränningen.

En fördjupad demokratisk process för att kollektivt hitta de rätta vägarna är det som behövs, vägar som tillräckligt snabbt leder åt rätt håll. Ett alternativ till den representativa demokratin kan vara att dom folkvalda låter sig vägledas av råd och rekommendationer som kommer från människor i ett medborgarråd. Om vi tänker oss att man satte en tillräckligt stor, politiskt och socialt representativ grupp svenskar, utan politiska eller ekonomiska bindningar till partier, fossilbolag och banker, att komma med konstruktiva förslag som tidsmässigt går att genomföra. Och att vi sedan gav dem all upptänklig information i frågan, presenterad av ämnesexperter, och uppdraget: Lös denna ödesfråga för mänskligheten! Skulle beslutandemakten i den enskilda men komplexa frågan som medborgarrådet arbetar med, ligga hos medborgarrådet, så skulle besluten som tas av denna församling också få legitimitet över hela den politiska linjen. Detta eftersom lösningarna tagits fram av en reellt representativ grupp. Det svåra är snarare att implementera dem via den representativa demokratin, då lösningarna kanske innebär att hela det ekonomiska och politiska systemet ändras. Se Extinction Rebellions hemsida för mer information om hur ett sådant råd är tänkt att fungera: https://extinctionrebellion.se/om-oss/medborgarrad/.

En reform som politiker skulle kunna införa omedelbart är Avgift och utdelning. Avgift och utdelning skulle minska vår känsla av förlust genom ett omställningsbidrag till alla invånare. Detta bidrag skulle kunna finansieras helt genom avgifter från företag och organisationer som släpper ut koldioxid. Ju mer utsläpp, ju större avgift och därmed mera tillbaka. Pengarna skulle gå, utan mellanhänder, direkt tillbaka till människor. De flesta invånarna i Sverige skulle vinna ekonomiskt på Avgift och utdelning. I Sverige driver organisationen https://klimatsvaret.se/ detta förslag. Trots att de förslag som Klimatsvaret har skulle gynna majoriteten av medborgarna i Sverige och trots att det finns från Kanada och andra länder konkreta och verifierbara bevis att flertalet medborgare är positiva har jag inte märkt eller läst att det finns någon debatt eller samtal om detta bland politiker. Det beror säkert på att det är kortsiktiga ekonomiska intressen som styr, som vanligt…

”Om vi ska kunna uppnå målen i Parisavtalet – och därmed minimera risken att sätta igång oåterkalleliga kedjereaktioner – behöver vi omedelbara, drastiska utsläppsminskningar som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Eftersom vi inom den närmaste framtiden inte kommer ha de teknologiska lösningarna som på egen hand kan åstadkomma någonting ens i närheten av detta, så innebär det att vi kommer behöva genomföra fundamentala förändringar i våra samhällen. Det här konstaterandet innebär den största utmaningen som vi någonsin ställts inför eftersom den är direkt avgörande för mänsklighetens framtida välmående. Den enda kända civilisationen i hela universums framtid hänger på hur vi hanterar den här frågan. Trots detta lyser den fortfarande – år 2022 – med sin totala frånvaro i den globala debatten.

Och det slutar inte där. FN:s utsläppsrapport visar att världens planerade produktion av fossila bränslen till 2030 är mer än det dubbla av vad som skulle vara i linje med 1,5 °C-målet. Det här är vetenskapens sätt att berätta att vi inte längre kan nå våra mål utan en systemförändring, eftersom det bokstavligen skulle kräva att vi rev upp gällande kontrakt och överenskommelser i en omfattning som helt enkelt inte är möjligt att göra inom dagens system.

Rimligtvis borde detta genomsyra varje del av vår vardag, dominera varenda timme av våra dagliga nyhetsflöden, varenda politisk diskussion, vartenda affärsmöte. Men så ser det inte ut idag. Det här är inte en åsikt, eller någon slumpmässig rapport. Det här är vad den aktuella forskningen mer eller mindre kokar ner till. Och, som du säkert har förstått från att ha läst den här boken, vetenskapen är av naturen varken alarmistisk eller överdriven. Den är avvaktande och försiktig.

Media och våra politiska ledare har möjligheten att agera drastiskt och omedelbart, men de väljer att inte göra det. Kanske är det för att de fortfarande befinner sig i förnekelse. Kanske är det för att de inte bryr sig. Kanske är det för att de är omedvetna. Kanske är det för att de är mer rädda för lösningarna än för själva problemet i sig. Kanske är det för att de är oroliga för att skapa social instabilitet. Kanske är det för att de inte vill riskera att förlora sin popularitet. Kanske gick de helt enkelt inte in i politiken eller journalistiken för att ifrågasätta och riva upp ett system som de tror på – ett system de har ägnat hela sina liv åt att försvara. Eller kanske är anledningen till deras passivitet en blandning av alla dessa faktorer.

Vi kan inte leva hållbart inom dagens system, men det är precis det vi hela tiden blir tillsagda att vi kan göra. Vi kan köpa hållbara bilar och köra dem på hållbar bensin längs med hållbara motorvägar. Vi kan äta hållbart kött och dricka hållbara läskedrycker ur hållbara plastflaskor. Vi kan shoppa hållbart fast fashion och flyga hållbara flygplan drivna på hållbart bränsle. Och självklart kommer vi kunna nå våra kort- och långsiktiga klimatmål också, utan att behöva anstränga oss det allra minsta.

Även om vi agerade i linje med alla våra klimatmål skulle vi fortfarande vara väldigt illa ute.
Även om våra makthavare skulle göra en moralisk tvärvändning och åstadkom totala omstruktureringar av våra samhällen under de kommande åren.
Även om vi som av ett mirakel lyckades fokusera all vår kraft på att bygga de fantasimängder av negativa utsläppstekniker som våra klimatmål är helt beroende av.
Även om förbränning av biomassa och användandet av BECCS inte ledde till fortsatt ekologisk kollaps.
Även om vårt overshoot – tiden vi oundvikligen kommer befinna oss över 1,5 °C innan vi på något sätt, genom teknik som ännu inte riktigt finns, tar oss tillbaka ner till säkrare temperaturer – inte triggade igång fler allvarliga irreversibla kedjereaktioner.
Även om den halva graden uppvärmning som döljs av aerosoler i luftföroreningar, och som beskrevs av Björn Samset i del 2 av den här boken, också på något sätt togs hand om …
Även om alla dessa saker skedde, skulle det ändå inte vara tillräckligt.

Folk säger att vi måste vara villiga att kompromissa; som om Parisavtalet inte redan är en enda stor kompromiss – som redan garanterar otänkbara mängder av lidande för de mest drabbade. Jag säger: Inte mer. Jag säger: Stå på dig. Våra så kallade ledare tror att de kan förhandla med naturen och kompromissa med fysikens lagar. De talar till blommor och skogar med dollarns och den kortsiktiga ekonomins språk. De läser upp sina kvartalsrapporter för att imponera på de vilda djuren. De visar upp aktiekurser för vågorna på oceanerna, som dårar.” Utdrag från Klimatboken, skapad av Greta Thunberg

”Vi har inte mycket tid på oss om vi ska ha en chans att klara klimatkrisen, menar klimatforskaren Johan Rockström i en intervju i Dagens ETC. Precis som Alf Hornborg i sin debattartikel i DN häromveckan betonar Rockström vikten av ett nytt ekonomiskt system, och han har förslag. Välbefinnandeekonomi ska ersätta rovkapitalismen, istället för evig tillväxt ska människors välbefinnande vara målet med ekonomin. Detta skulle innebära ett ökat fokus på jämställdhet, avskaffande av fattigdom är vitalt för att alla ska kunna vara med i omställningen på lika villkor. Samtidigt skulle de allmänningar, alltså naturen, som vi är beroende av för vår överlevnad falla under ett gemensamt ansvar då de är en central del av vårt välbefinnande.
Rockströms förslag är ambitiösa men genomförbara, utopiska, men enligt honom finns modeller för att utföra det paradigmskifte som en verklig omställning innebär. Vi i välbärgade väst måste ändra vår konsumtionsstinna livsstil, det går inte att komma runt.
Livsmedelsförsörjningen måste ske via hållbara och regenerativa jordbruk. Resursers måste fördelas rättvist, både globalt och lokalt, och visst, det kommer kosta en slant. Men pengar har visat sig finnas tillgängliga när det krisat förr, bankerna fick stöd under finanskrisen, flygbolagen under pandemin. Pengarna är inte, som det ofta görs gällande, problemet, problemet är viljan att lägga pengar på vår gemensamma framtid på denna planet.
Skulle man omsätta skadan på hälsa och ekosystem i pengar kostar enligt Rockström varje ton koldioxidutsläpp oss 200 euro. Skulle vi beskatta koldioxidutsläppen vi släpper ut med denna summa skulle vi komma upp i 10 procent av hela världens BNP. Pengarna skulle enligt Rockströms förslag sedan fördelas till världens fattiga, som står för minst av utsläppen och har mest ansträngd ekonomi. Incitamentet att fortsätta med en livsstil som kräver fossila bränslen skulle därmed försvinna.
T.ex. resorna, och därmed utsläppen, skulle undvikas om det var dyrt att flyga. Pengar som skulle kunna användas till att återställa våtmarker, fridlysa skogar och etablera regenerativa småskaliga jordbruk istället för att slängas ut i luften som ett koldioxidmoln. Möjligheterna finns alltså där att finansiera en omställning. Menar regeringen verkligen allvar med att nå klimatmålen borde de inte slösa mer tid utan skrida till verket och beskatta de rika istället för att fortsätta förse dem med gräddfil.” I tidningen Syre 17 jan 2023, ur en krönika av Selma Yousif Mesbah.

”Varje gång jag hör någon säga att vi ”ska klara klimatkrisen” hajar jag till.  Ofta sägs det som något i förbifarten. En självklarhet man snabbt vill klara av för att gå vidare till något annat ämne. ”Självklart måste vi lösa klimatkrisen – samtidigt som vi stärker Sveriges konkurrenskraft.”  Jag undrar alltid om de som säger så vet bättre eller inte. Oavsett säger uttrycket väldigt mycket. Vi är så vana vid att allt går ”att lösa”. Går något sönder lagar man det. Är något slut finns mer i lager. Vi ska ”klara” klimatkrisen. Vi ska ”rädda” planeten.
 Klimatkrisen fungerar tyvärr inte så. Vi kommer aldrig lösa klimatkrisen. Vetenskapligt sett, har vi redan intecknat oss för betydande klimatförändringar. De utsläpp vi redan har gjort kommer påverka klimatet i hundratals, troligen tusentals år framöver. Allt finns tydligt angivet i IPCC:s klimatrapporter och det är svårt att komma runt, även med stora tekniska landvinningar. Människor kommer att dö. Ekosystem förstöras. Skidbackar smälta bort.  
Det är förstås ingen klatschig slogan, vare sig i politiken eller näringslivet men allt vi kan göra är att begränsa konsekvenserna. Men lösa? Nej, tyvärr.  I vår kultur är vi ovana att tänka i de här banorna. Desto viktigare är att börja tänka så igen. Annars får våra handlingar aldrig konsekvenser. Det är lätt att förstå de klimatförnekare som påpekar att man redan för 30 år sen sa saker i stil med ”nu har vi 4 år på oss att lösa klimatkrisen”. I tidningen Syre 10 jan 2023, ur en krönika av Henrik Jalalian.

”Vissa saker sätter sig och försvinner inte. Teorin om ”flimmer” är ett sådant för mig. Jag har burit med mig det varje dag sedan jag för några månader sedan bekantade mig med uttrycket. Klimatforskaren Gaya Harrington intervjuades i Aftonbladet och menade att när stora system börjar bli överbelastade så börjar de ”flimra”. Korta haverier som fungerar som varningstecken; nånting mycket värre händer snart. Det är så vi ska tolka de senaste decenniernas extremväder, häftiga skyfall som kommer och försvinner, periodvis extrem hetta. Stormarna blir hårdare, snöfallen värre. Alla dessa extremhändelser är flimmer, tydliga tecken på att systemet håller på att kollapsa. Än så länge är systemet starkt nog för att kompensera och flimret försvinner. Och sen kommer det tillbaka.
Det är en så outhärdlig tanke att det som nästan dagligen passerar oss som nyhetsnotiser, bränderna, översvämningarna, är planetens sätt att signalera till oss. Men vi är upptagna med annat. Jorden skickar sina nödrop till oss, och vi ser allt, men agerar inte. Enligt Harrington går vi mot en kollaps redan om 20 år.
Det finns ett klimatmål för 2030 som regeringen med något som påminner om förakt kommenterat i i olika sammanhang. Finansminister Elisabeth Svantesson får frågan om vi kommer nå klimatmålet och svarade: ”Går det inte så går det inte.” Liberalernas Robert Hannah skrev på Twitter att kunna nå klimatmålen till 2030 är ”som att tro på jultomten”.
Men klimatministern (Romina Pourmokhtari) själv fortsätter av oklar anledning att vara hoppfull. I Nyhetsmorgon häromdagen: ”Vi sitter just nu och jobbar fram analysarbetet för den här handlingsplanen som ska komma med mer politik så att vi faktiskt ser till att nå våra mål.” Nu sitter hon i en SD-stödd regering som under de kommande tre åren bestämt sig för att halvera miljöbudgeten och satsa hårt på fossila subventioner. De lägger pengar på bilvägar, sänkta bränslepriser och är övertygade om att kärnkraften ska lösa klimatkrisen. Det är en sådan politik hon nu ska försvara och förklara. Regeringens satsningar minskar inte utsläppen utan ökar dem, enligt deras egen analys.”
I Dagens Nyheter 12 dec 2022, ur en krönika av Alex Schulman.

”Just nu är vi desperat behov av hopp. Men hopp är inte att låtsas om att allting kommer gå bra. Det är inte att stoppa huvudet i sanden eller att lyssna på sagor om icke-existerande teknologiska lösningar. Det är inte kryphål eller kreativ bokföring. För mig är hopp inte något som ges till en – det är någonting man måste förtjäna och skapa. Det kan inte uppstå passivt, genom att stå på sidan och vänta på att någon annan ska göra något. Hopp är att agera. Det är att kliva ur sin bekvämlighetszon.”
Hopp enligt Greta Thunberg i Klimatboken.

”För att inte ge upp måste vi hitta ett annat sätt att förhålla oss till de stora utmaningar som ovissheten för med sig. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. Vi måste inte vara övertygade om utgången, utan det handlar om att vi är öppna för möjligheten att lyckas. Om vi bara agerar när vi vet att vi kommer lyckas kan vissheten bli förlamande. Tanken på att människor på jorden kanske håller på att gå under har redan fått många att känna hopplöshet, bli cyniska och ge upp. Problemet med såväl självbelåten optimism som uppgiven pessimism är att de varken väcker lusten att lära eller lockar fram det bästa hos oss. I själva verket är det tack vare ovissheten som vi skärper våra sinnen och vår medvetenhet, säger Människorna i nazisternas förintelseläger gjorde motstånd för att det var deras enda sätt att hålla hoppet vid liv. För dem var hopp inte övertygelsen om att allt skulle gå bra till slut, utan övertygelsen om att det de gjorde hade en mening. Hopp är ord med tidlös giltighet. Det är likadant i dag. Hopp är inget man får gratis utan ansträngning. Hopp är resultatet av beslutsamhet, handling och hårt arbete. Hur kan jag leva med mig själv om jag inte gör allt jag kan, om man inte ens försöker!? Visar det sig en dag att alla ansträngningar ändå inte räckte till, då får det vara så!”,
säger Johanna Macy, miljöaktivist, författare, buddhist, systemteoretiker och djupekolog.

 (NEDANSTÅENDE ÄR SAMMANSTÄLLT I MAJ 2022.)

I den rapport som FN:s klimatpanel IPCC har gjort förminskas det allvarliga hotet av länder som är kraftigt beroende av fossilindustrin men det framgår ändå tydligt vad som måste göras. Den gemensamma förståelse som råder bland forskare och vetenskapen och andra medvetna delas inte, förminskas eller t.o.m. förnekas av media, politiker och människor med inflytande, ibland saknas t.o.m. viljan. Jag saknar också viljan att förändra hela det ekonomiska systemet, att det är en fråga som griper över alla partigränser oberoende av om man har vänster- eller högeråsikter. Det finns senfärdiga beslutsfattare, hycklare och ”klimatförnekare” som inte vill ta till sig enkla och helt uppenbara fakta, att man inte inser att naturlagarna inte är förhandlingsbara, att det inte går att kompromissa med de. ”Vanliga” människor är inte medvetna om hur nära vi är att det samhälle och liv som de flesta är vana vid kollapsar. När också människor nära mig inte delar mina farhågor för framtiden blir jag ytterligare nedstämd och ledsen.

Vi måste alla inse att vi befinner oss i en kris, att världen är förändrad och kommer att förändras ännu mer. Omställningen och förändringen kommer vare sig vi vill det eller inte. Det råder konsensus bland klimatforskarna om att uppvärmningen beror på människan och på förbränningen av fossila bränslen, och att om utvecklingen får fortsätta i nuvarande takt kommer förutsättningarna för livet på jorden vara helt förändrade innan slutet av detta sekel. Men vi kan välja om omställningen ska komma på ett planerat och någorlunda ordnat sätt eller om den ska komma oplanerat med kollaps av hela samhället och ofattbart kaos och lidande. Vi vet redan tillräckligt för att göra en omställning som gynnar naturen, lösningar som redan existerar nu och i slutändan gynnar även oss människor, inte tekniska, konstgjorda eller artificiella lösningar som helt säkert inte löser problemet.

”Det är första gången i världshistorien som vi går mot en katastrof och samtidigt ser på när det sker. På spel står existens för alla kommande generationer. Klarar vi inte att vända skutan beror det på politisk och moralisk upplösning.” säger Staffan Laestadius, professor emeritus på KTH.

Många tror att vi kan köra på med ”business as usual” med evig tillväxt, med oförändrat ekonomiskt system, eller att marknadskrafterna och tekniken löser problemet och väljer att skjuta på omställningen på framtiden, andra väljer att blunda och agera struts eller att det ”lilla jag” gör inte spelar någon roll i sammanhanget. Andra tror att ”grön tillväxt” är lösningen och att det räcker med att sopsortera, köra mindre bil, flyga mindre eller att inte köpa en ny vinterjacka varje år och att äta kött bara en gång i veckan. Minskad produktion, konsumtion och resande ses som ett hot mot hela den tillväxtbaserade ekonomin som vår kapitalistiska värld kretsar kring. Evig tillväxt är inte möjlig i en värld med ändliga resurser, så t.ex., den förnybara elen kommer inte kunna täcka ett ständigt ökande elbehov. Man måste inse detta och istället för att prata om ekonomisk tillväxt i BNP (bruttonationalprodukt) som man gör nu, t.ex. militär upprustning och investeringar i att utvinna olja och gas räknas in i ett lands BNP, istället borde man mäta ett lands tillväxt som man gör i Bhutan.

”Gross National Happiness (GNH ), ibland kallad Gross Domestic Happiness (GDH ), är en filosofi som vägleder Bhutans regering. Den innehåller ett index som används för att mäta en befolknings kollektiva lycka och välbefinnande. Gross National Happiness Index är instiftat som målet för Bhutans regering i Bhutans konstitution , antagen den 18 juli 2008.
GNH kan särskiljas från BNP, bruttonationalprodukten, genom att värdera kollektiv lycka som målet för styrning, genom att betona harmoni med naturen och traditionella värden som uttrycks i de 9 domänerna av lycka och 4 pelare av GNH. De fyra pelarna för GNH är:

hållbar och rättvis socioekonomisk utveckling
miljövård
bevarande och främjande av kultur
god förvaltning

GNH:s nio domäner är

psykiskt välbefinnande,
hälsa,
tidsanvändning,
utbildning,
kulturell mångfald och motståndskraft,
gott styre,
samhällsvitalitet,
ekologisk mångfald
levnadsstandard.

Historia
Termen ”Gross National Happiness” tydliggjordes av den fjärde kungen av Bhutan, Jigme Singye Wangchuck, 1972 deklarerade han ”Bruttonational Happiness är viktigare än BNP, Bruttonationalprodukten.” Konceptet innebär att hållbar utveckling bör ha ett holistiskt förhållningssätt till föreställningar om framsteg och lägga lika stor vikt vid icke-ekonomiska aspekter av välbefinnande.
2011 antog FN:s generalförsamling resolutionen ”Lycka: mot ett holistiskt förhållningssätt till utveckling” som uppmanar medlemsnationerna att följa Bhutans exempel och mäta lycka och välbefinnande och kalla lycka för ett ”grundläggande mänskligt mål”

2012 sammankallade Bhutans premiärminister Jigme Thinley och FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon ett möte: Välbefinnande och lycka: Definiering av ett nytt ekonomiskt paradigm för att uppmuntra spridningen av Bhutans GNH-filosofi. Vid mötet utfärdades den första World Happiness Report.”
Från Wikipedia

Inte ens politiker kan väl tvivla på att det är människans livsstil som är orsaken till den klimatförändringen. Ändå ser den politiska debatten ut som vanligt. Då kommer alla människor, hela folket, att fråga sig vad man höll på med – varför man inte la det politiska spelet åt sidan för att istället ta gemensamma krafttag för att skapa ett hållbart samhälle!? Den enkla sanningen är ju att oavsett vilka hjärtefrågor en gruppering har så kommer dessa påverkas negativt av en allt värre klimatkris. Borde man inte inse att klimatkrisen är ett hot som överskuggar alla andra frågor, och att den borde få högsta prioritet? Sverige har en hög svansföring i klimatfrågan men i realiteten ligger vi bland dom länder i världen som tillför mest till klimatförsämringen. Om man räknar med vad Sverige tillför till klimatförsämringen per capita; vår konsumtion, våra transporter, vårt ätande och vårt resande ligger svenskar nästan i topp. Samtidigt är kanske Sverige det land i världen som har bäst förutsättningar att göra en snabb omställning.

”Som sömngångare vandrar vi mot vår egen undergång – med en subventionerad bensinpump i handen.” säger Björn Wiman, författare och kulturchef på DN.

Ett annat ekonomiskt system behövs för att ändra på vår livsstil och värderingar. Det här vågar nästan ingen säga rakt ut, men Sasja Beslik, hållbarhetschef på schweiziska banken J. Safra Sarasin vågar. Han är en av Sveriges mest erfarna finansprofiler när det handlar om hållbarhet, hans dom över sin egen bransch och dess roll för klimatförändringarna är hård. – Vi ifrågasätter överhuvudtaget inte det ekonomiska system vi lever i. Det här systemet är totalitärt på många sätt och ligger till grund för de utmaningar vi står inför. Det är byggt och konstruerat för att ge kortsiktiga vinster till aktieägarna och till dess investerare. Vårt ekonomiska system bygger på premisser som inte på något sätt stödjer den omställningen som krävs, säger Sasja Beslik. Samtidigt som frekvensen av rapporter om ett allt mer dramatiskt klimat ökar har Sasja Beslik blivit allt mer kritisk till det system han själv är en del av. Enligt honom är det naivt att tro att ”grön tillväxt” och ”teknologiska halvlösningar” ska lösa klimatkrisen och rädda oss från en ”katastrof”. – Det ekonomiska systemet som bygger på konsumtion och tillväxt är helt enkelt inte avsett för den omställning som krävs.

Det verkar inte finnas någon hejd på den svenska statens utgifter som gynnar vårt fossilberoende. Skattebefrielserna, subventionerna, utbetalningarna, etc. är ofattbara och helt absurda.

I 40 år har man i Sverige givit skattebefrielse som gynnar bilåkande till och från jobbet.
Subventioner från staten och kommuner till svenska flygplatser och skattesubvention av flygbränsle. Dessutom gick enorma summor till flygbolagen och andra företag under pandemin.
Sedan kom beslutet att kostnaden för militärutgifterna ska höjas till 2 procent av Sveriges BNP. Och de pengarna går till den organisation som genom att gång på gång stoppa stora vindkraftsanläggningar.
Så kom nästa beslut, nu ska bensin- och dieselpriserna subventioneras med skattelättnader och rena betalningar till dem som har bil.
Vad gör Sverige då? Jo, regeringen lägger fram förslag i maj 2022 om att minska miljö- och klimatbudgeten och att räkna av biståndsbudgeten från kostnaden för invandringen från Ukraina.

Efter COP26 mötet konstaterar jag att den frivilliga vägen och om olika länder gör vad man har lovat och åtagit sig stannar uppvärmingen på en siffra som överskrider vad som sas i Paris-avtalet. Men då världssamfundet saknar lagar, regelverk, och möjlighet till sanktioner mot de länder som inte uppfyller sina åtaganden, kommer uppvärmningen i realiteten att bli mycket större än vad man kom överens om!

Går det inte att ens enas om frivilliga åtaganden, hur ska det då vara möjligt att enas om juridiskt bindande åtaganden globalt?
Hur ska ett juridiskt regelverk byggas för att komma åt de som har de största personliga avtrycket per capita?
Om vi i de rika länderna som historiskt har byggt vår välfärd på fossila bränslen och är ansvariga för dagens kris, inte kan komma överens och inte kompenserar den fattiga och majoriteten av jordens befolkning; hur kan man då tro att klimat- och miljökollapsen kan undvikas?

Billy Larsson, leg psykolog, leg psykoterapeut och fil dr i psykologi
Varför beter sig och handlar människor på ett visst sätt?

Människan är egocentrerad. Det har byggts upp i vårt evolutionära förflutna och som då var så nödvändigt för att överleva. Om något hotar det egna jaget eller gruppen går jaget alltid först.
Människans kortsiktighet. Vi, människor, agerar och tänker kortsiktigt, därför, även här, vi är så präglad av vårt evolutionära arv. Detta och ovanstående gäller speciellt dom som har inflytande; politiker, företagsledare och andra som människor lyssnar på, kapitalägare, etc. Dom flesta människor gynnas av ”business as usual”.
Människor vill inte ta till sig vetenskapliga fakta. Vi människor är inte öppna för ny information som inte överensstämmer med våra egna förutfattade meningar. Vi förnekar, förminskar, förringar etc.
Beslutsfattare vet egentligen hur illa det är ställt, men många i ledande positioner vågar inte säga det rakt ut. Många vill leva på ett sätt som har mindre påverkan på klimatet, t ex minska sin konsumtion, men grundfundamentet för alla sittande politiker är att medborgarna måste fortsätta konsumera för att inte störa det ekonomiska systemet.
Människan är girig. Vid sidan av ideologi, psykologi och algoritmer finns mer krassa orsaker. Som pengar. Oljeindustrin och dess intressenter pumpar in enorma belopp för att förvirra människor. Varenda dag som de lyckas fördröja omställningen till ett fossilfritt samhälle innebär värre utmaningar för alla andra, men större vinster för dem.

Myter
Myt nr 1. Vi kan låta bli att ställa om eller bara göra det lite grann. 
Det kan vi inte. Om vi inte ställer om på ett klokt och ordnat sätt så kommer klimatförändringarna att se till att vi får göra det ändå, men, kaotiskt, dyrare, svårare. Istället sker nu det motsatta, till exempel byggs fler bilkrävande köpcentra.  

Myt nr 2. Vi kan få allt. 
Små barn har ofta svårt att begripa att man inte kan få allt. Men även om vi sedan blir vuxna, verkar vi ha notoriskt svårt att förstå att vi inte kan göra den nödvändiga klimatomställningen utan livsstilsförändringar.  

Myt nr 3. Teknikutvecklingen kommer att rädda oss.  
Vi behöver ny teknik, men samtidigt även kraftigt minska vår konsumtion. Bättre energiöverföringskapacitet, havsbaserad vindkraft, elbilar – även om dessa var “folkelbilar”, det vill säga små och energieffektiva. Alla dessa lösningar tar dock från flera år till flera decennier att bygga. Men den tiden har vi inte, klimatkrisen kräver en halvering av utsläppen till år 2030. Det som dock kan hinnas med i tid är minskad skogsavverkning.  

Myt nr 4. Biobränslen kan lösa alla problem.  
Klimatet bryr sig inte om koldioxiden kommer från kol i berggrunden eller från skogsråvara. Den stannar i atmosfären under århundraden och att återbinda koldioxiden i mark eller växtlighet tar för lång tid. Det snabbaste och billigaste sättet att minska utsläppen är genom ekonomisk ersättning till skogsägare, för minskad avverkning och en övergång till ett skogsbruk som i första hand ger långlivade skogsprodukter.  

Myt nr 5. Vi är ju redan så duktiga.
Sverige har (haft) hög svansföring i klimatpolitiken. Men våra utsläpp är i genomsnitt nästan dubbelt så höga som världsgenomsnittet. Många av oss svenskar tillhör de tio procent i världen som står för hälften av utsläppen. Även inom Sverige är skillnaderna stora och de som har lägst inkomster – och redan minst utsläpp – har stått för den största utsläppsminskningen, medan de allra rikaste till och med ökat sina utsläpp. Det motiverar ett antal nya ekonomiska styrmedel, som även inkluderar ett rättviseperspektiv.  

Myt nr 6. Vi är så försumbart små att våra utsläpp inte spelar någon roll.
Visst är Sverige ett litet land och visst är våra utsläpp, trots att de är höga per capita, en bråkdel av de globala. Vår möjlighet att påverka är genom att gå före och visa vägen. Det torde främst ligga i övergång till en ny hållbar skogsskötselmodell, som andra länder med boreal skog, såsom Kanada, Finland, Ryssland, delar av Kina, kan anamma. Om vi inte lever som vi lär förlorar vi den viktigaste tillgången i den globala klimatpolitiken: förtroendet för våra argument.

Staffan Laestadius, professor emeritus på KTH
”Mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Dessa utmanar myten om ständiga framsteg och evig tillväxt. Men vi har tidigare visat att samhället går att ställa om drastiskt. Nu krävs en omställning som om kriget hade brutit ut. Men mänskligheten är inte ens i närheten av den omställning som måste till om vi ska ha en chans att nå Parisavtalets mål om högst två graders uppvärmning. Det mer ambitiösa 1,5 graders målet är sannolikt redan överspelat. För närvarande styr världens samtliga länder mot en kurs som leder till samhällsupplösning, folkvandringar och djupa sociala och ekonomiska kriser som följd av stigande havsnivåer och extremväder i alla dess former. Förra året (2020) ökade den globala användningen av olja, naturgas och kol, vilket medförde den hittills högsta nivån av koldioxidutsläpp. Ytterligare ett år i kampen mot klimatförändringarna har gått förlorat.”

Johan Rockström, professor i miljöteknik på Stockholms universitet
På fem år har Johan Rockström gått från att vara optimist till att vara genuint orolig för om vi kommer lösa klimatkrisen. Det säger han i sitt Vinterprat i P1 på nyårsdagen 2011. Han nämner att till skillnad från vad forskare tidigare trott så startar med stor sannolikhet processer som vi inte kan kontrollera redan om vi passerar 1,5 graders uppvärmning och att nio stycken av femton så kallade tröskelpunkter (tipping points) för klimatet redan är på väg att sättas ur balans. I sin forskning har Rockström med kollegor kunnat se att jordens klimat varit oväntat självreglerande under de senaste tre miljoner åren medan människan de senaste 150 åren alltmer börjat rucka på detta system. Han menar att klimatet borde rama in alla andra politikområden och att alla länder därmed måste ha en klimatlag. Han vill även att EU:s medlemsländer ”satsar allt” på att unionens nya klimatlag för att nå klimatneutralitet och att fasa ut fossila investeringar.

”I mitt sommar i P1 för fem år sedan (2015) var jag fortfarande optimistisk. Fönstret var fortfarande på vid gavel och planeten gav inte allt för stora skäl till katastrofal oro. Nu är det annorlunda. Jag vet inte om vi kommer att klara det här. Jag kommer att bikta mig, strö vetenskapligt salt i såren, utlysa krig, uppmana till revolution och berätta vad som måste ske i världen de kommande tio åren.”

”Idag är jag genuint orolig.”

Miljömagasinet
”Vi svenskar förbrukar i genomsnitt motsvarande fyra jordklot. Har vi rätt att kräva att ca 40 miljoner ickesvenskar i världen ska leva på ett fjärdedels jordklot för att kompensera för vår överkonsumtion? Bara tillverkningen av ett batteri (9 kWh) för en plug-in elbil generar lika mycket växthusgaser som en flygresa till Bangkok. Att undvika mejeriprodukter och kött är det enskilt bästa sättet att minska sin klimatpåverkan på, enligt ny omfattande studie. Studien är den mest omfattande som gjorts hittills över jordbrukets miljöpåverkan. Enligt studien är en vegansk kost det bästa för planeten – ”det enskilt bästa sättet att minska sin miljöpåverkan på jorden”.

Pär Holmgren, sitter i EU-parlamentet för Miljöpartiet, klimatanalytiker och f.d. meteorolog
Han är pessimistisk och säger att vi inte klarar det hela med teknik och fortsatt ekonomisk tillväxt. Vi måste backa hela det ekonomiska systemet och styra om allt.

”Men jag tror tyvärr inte att vi klarar det och att vi i efterhand kommer framstå som de stora förlorarna.”

Björn Wiman, journalist, författare och kulturchef på DN
”Klimatförnekarna må stoppa huvudet i sanden för vetenskapen, men harmlösa är de knappast. Man skulle kunna rycka på axlarna åt dessa ofta högt utbildade personer som allt mer desperat avfärdar både vetenskapen och verkligheten, om det inte vore för att välrenommerade svenska medier regelbundet ger dem utrymme. Och för att det bakom förnekelsemaskineriet finns både pengar och en stark politisk konjunktur, som hotar både den verifierbara kunskapens ställning i samhället och i förlängningen själva demokratin. Först och främst handlar det om de svindlande summor pengar som fossilbränsleindustrin lägger på att förhindra en adekvat klimatpolitik genom att så tvivel om vetenskapens slutsatser. En rad attitydundersökningar visar att de lyckas påverka inte bara politiker utan också medborgare i hela världen. Men enbart pengar räcker inte för att förklara förnekelsemaskineriets effektivitet. Det handlar också om känslor, identitet och värderingar. Många av dem som i medierna högljutt ifrågasätter forskningen är mindre intresserade av klimatfrågan i sig, än hur den kan användas som symbolladdat politisk vapen i det pågående kulturkriget. Det spelar ingen roll vart man vänder blicken: Polen, USA, Italien, Brasilien, Australien, Sverige… Världen över ställer sig den auktoritära nationalismen förenad mot humanism och vetenskap. Klimatförnekare och auktoritära populister vill få oss att kliva in i en fiktiv värld, där vi slutar känna tillit gentemot forskare, fakta och etablerade institutioner. I de flesta delar av världen har klimatförnekarna länge fått husera i politikens periferi. Men i takt med att den populistiska radikalhögern tar steget in mot samhällets mittfåra gör också de klimatförnekande idéerna samma förflyttning.”

”Det är ont om tid. För flyget gäller samma regler som för helvetesbranta skidbackar. Ner kommer man alltid.” ”Dags att ställa klimatförbrytarna till ansvar för brott mot mänskligheten. Det är hög tid att ställa klimatförbrytarna inför rätta”.

SVT Nyheter har granskat metoderna som används av klimatskeptiker
De använder underkända vetenskapsrapporter och feltolkar statistik. ”Jag ser nu hur deras felaktiga påståenden börjar leta sig in på ledarsidor och i etablerade medier”, säger Maths Nilsson, författare till boken ”Spelet om klimatet”. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-sprider-klimatskeptikerna-osanningar-pa-natet. Metoderna som klimatskeptikerna använder för att sprida desinformation är bland annat att feltolka rapporter genom att välja ut egna årtal ur mätserier, hänvisa till underkända vetenskapsrapporter eller till vanliga blogginlägg, visar SVT:s granskning.

Birger Schlaug, debattör, författare, bloggare och f.d. språkrör för Miljöpartiet
”Många politiker gör misstaget att prata i väldigt allmänna termer. De kanske säger att vi ska minska utsläppen med 50 procent till år 2050, men nästan ingen säger hur det ska gå till eller vad det innebär och vad vi faktiskt måste göra i vardagen. Politikerna eller människor som har makt behöver säga och handla konkret för att visa vad man kan göra. För om inte de visar att situationen är allvarlig, då måste det väl vara lugnt? Eller? De av oss som inte är beslutsfattare behöver också fokusera på de stora frågorna, det måste till storskaliga lösningar. Det handlar inte om ekologisk mjölk, elcyklar eller fler laddstolpar utan att förmå våra förstenade beslutsfattare att börja röra på sig. Vi behöver göra plats i våra liv så att vi har tid att vara delaktiga och bygga den samhällsförändring som krävs. Att skylla på heltidsjobb, livspussel eller på vad andra gör eller inte gör kommer, om en mycket snar framtid, att framstå som en obegripligt dålig ursäkt.

Vad styr samhällsutvecklingen? I första hand etiska grundvalar eller värderingar hur vi ser på oss själva och vår omgivning. Men människan har olika syn på etik och moral. Därför misslyckas vi hela tiden nå en gemensam färdriktning. Det är en ständig kamp mellan människor. En kamp som visar att vi ej delar gemensamma etiska grundvalar eller värderingar. Men det är helt uppenbart att ekonomiska intressen ofta står för en annan etik och moral, som går före demokrati och mänskliga rättigheter. Det har blivit extra tydligt i pandemin och i de beslut som gäller, för den miljökris vi befinner oss i. När detta fortgår så fortsätter också de problem som orsakar fattigdom, svält, rädsla, hat, krig och miljöförstöring i världen.”

”Så länge pengar och makt får styra samhällsutvecklingen utan hänsyn till demokratiska och mänskliga rättigheter, så blir det svårt att förändra de lagar, regler, strukturer till system som behövs till ett mer hållbart och rättvist samhälle.”

Greta Thunberg, Fridays for Future

”Build back better. Bla Bla bla. Grön ekonomi! Bla bla bla. Netto noll till 2050. Bla bla bla. Det är allt vi hör från våra så kallade ledare. Ord… Ord som låter jättebra, men hittills inte lett till någon handling. Våra hopp och drömmar drunknar i deras tomma ord och löften. Så klart att vi behöver konstruktiv dialog, men de har nu haft 30 år av bla bla bla och vart har det tagit oss?”

Gustaf Lind, generalsekreterare på WWF Sverige
”Nationella planer för nollutsläpp måste tas fram för alla världens länder inför FNs klimatmöte COP 26 i skotska Glasgow senare i år (2021). Sedan måste all kraft läggas på att genomföra planerna. Framtiden ligger i våra händer och vilka val vi gör nu är avgörande.Permafrosten är en nyckelfaktor i klimatförändringen, tyvärr verkar utsläppen av den potenta metangasen från tinande permafrost vara större än beräknat. Enbart i Arktis täcker den en yta som är tre gånger som stor som EU. Och de utsläppen är inte medräknade i klimatrapporten från IPCC. För att klara coronakrisen beräknas världens regeringar under förra året ha beslutat om stimulansåtgärder på hisnande 140 tusen miljarder dollar. Pandemin har visat att det går att göra stora förändringar snabbt. Riktas de åtgärderna mot en grön återhämtning skulle världen ha en stor chans, enligt en FN-rapport. Men hittills har det tyvärr inte gått åt rätt håll, bland G20-länderna har två tredjedelar av stöden gått till sektorer där användning av fossila bränslen ingår. När det gäller Sverige konstatera Klimatpolitiska rådet att av det som regeringen kallar ”ett kraftfullt grönt återstartspaket”, bidrar endast 10 procent till att klimatmålen kan uppnås.”

”IPCC-rapporten är skrämmande och visar hur viktigt det är att världens ledare agerar kraftfullt.”

Naturskyddsföreningen
”När det gäller frågor om klimatförändringarna och fossilberoendet har vi kanske inte ens tio år att skapa de förändringar som är nödvändiga. Problemen är akuta och kräver att vi handlar snabbt. Med tanke på hur långsamt det går idag kan det vara svårt att föreställa sig hur vi kan lyckas. Men det finns också en annan typ av förändring som sker i språng. Plötsligt kan vi överraskas av att det händer hur mycket som helst; strukturer som vi trott var lika stadiga som Berlinmuren kan kollapsa eller raseras på mycket kort tid. Vi vet inte om de förändringarna sker fort nog för att vi ska kunna undvika en kollaps, men med tanke på att oförutsägbara förändringar kan ske i språng är det kanske ändå möjligt att de göra det.”

Expressen
Den rapport som FN:s klimatpanel IPCC har lagt fram är den mest omfattande och uttömmande vetenskapliga genomgången som gjorts om klimatet.

”För sent att rädda klimatet”.

”Politikerna måste börja ta besluten som leder världen bort från klimatkollapsen”
säger Staffan Laestadius, professor emeritus i industriell utveckling vid KTH
”Läget inför Glasgow är att det krävs tuffare klimatmål än världens regeringar och företag agerar efter. Mänskligheten styr i hög hastighet in på en katastrofkurs. Sverige skulle kunna vara ett föredöme i omställningen till en postfossil modernitet, skriver professor Staffan Laestadius inför FN:s klimatkonferens som inleds i Glasgow nästa helg. Det stundande mötet i Glasgow blir ödesmättat. Moderniteten står nämligen inför en kollaps. Vi talar inte om planeten, inte heller om mänskligheten, utan om den livsstil som började ta form under 1800-talets första hälft. Då, i ångmaskinens, järnvägens och industrialismens barndom, grundlades den symbios mellan kolförbränning och modernitet som sedan dess genomsyrat vårt sätt att vara och tänka. Även om allt fler redan under mitten av 1800-talet förenas av järnvägsresande, ångfartygsbaserad fjärrhandel och tidig globalisering, är det först under den stora accelerationen efter det andra världskriget som fossilberoendet cementeras och fördjupas. Under de senaste sju decennierna har i stort sett all resursanvändning som kan mätas, inte minst metaller och fossila bränslen, ökat med 2–3 procent årligen, i vissa fall ännu snabbare. Det innebär en fördubbling på 25–30 år. Att detta är långsiktigt orimligt på en ändlig planet är uppenbart för de flesta. Alltför många har alltför länge intalat sig att vi är så små och planeten så stor. Nu, när vi snabbt närmar oss de planetära gränserna för vad mänskliga samhällen kan hantera, går det inte längre att blunda för storleken och hastigheten i den fossilfrigörelse som måste ske.

Det handlar inte främst om att byta bränsle i gamla tankar. Om begreppet paradigmskifte någonsin haft relevans är det nu. Den omställning som väntar är mer omfattande än vad vi helst vill veta. Den måste gå snabbare. Och den för långt bortom de åtaganden som världens länder gjort inför det COP-möte som inom kort inleds i Glasgow. Låt mig, innan jag går in på vad en sådan omställning måste gå ut på, ge ett litet sifferunderlag. Under perioden 1945 till 2019 har de globala CO2-utsläppen ökat med 865 procent, det vill säga med tre procent årligen. Allt detta måste nu snabbt avvecklas. Bara sedan de internationella klimatförhandlingarna inleddes 1992 har de samlade utsläppen varit lika stora som under mänsklighetens hela tidigare historia. CO2-halten i atmosfären är nu den största på två miljoner år.Den globala genomsnittstemperaturen är följaktligen nu högre och stiger snabbare än vad den någonsin gjort. Inga tecken tyder på att temperaturhöjningarna ska kunna begränsas till 1,5 grader Celsius jämfört med mitten på 1800-talet som var en av Parisavtalets ambitioner. Utsläppen år 2030 kommer, som det nu ser ut, att vara fem procent högre än vad de var 2019. De borde halveras. Ländernas nuvarande åtaganden leder till att man under perioden 2020–2030 sannolikt förbrukar ca 89 procent av det kvarvarande globala utsläppsutrymmet.

Vi talar om en utsläppsnivå, kolbudget, som inte får överskridas om vi ska ha cirka 50 procents sannolikhet att hamna inom 1,5 grader Celsius- ambitionen. Kvar, för våra barn att släppa ut från 2030 och för all framtid, blir då cirka 55 Gt (gigaton) CO2 vilket motsvarar ungefär ett år av nuvarande utsläppsnivå. Det blir vår generations arv till de efterlevande. Visst finns där osäkerheter, men även om vi skulle underskatta utsläppsutrymmet med 100 Gt så är innevarande decennium det möjlighetsfönster vi har för att genomföra den största av omställningar, att forma en fossilfri modernitet. Mycket av detta måste ske under den första halvan av decenniet. Mänskligheten styr således för närvarande med hög hastighet på en katastrofkurs. Inte ens Parisavtalets tvågradersmål ligger i sikte om ingen omedelbar kursomläggning sker. En global temperaturhöjning på 3–5 grader Celsius vid kommande sekelskifte är vad som skymtar, och då utan att temperaturhöjningen ens planar ut på den nivån. Vi hamnar, som det nu ser ut, i ett planetklimat med havsnivåer och extremväder som mänskliga samhällen inte tidigare har någon erfarenhet av. WMO (World Meteorological Organization), som i sin senaste och pedagogiska rapport relaterar klimatkrisen till FN:s hållbarhetsmål, framhåller att kolneutralitet år 2030 är ett grundläggande villkor för att klara dessa hållbarhetsmål. I praktiken innebär det nollutsläpp redan inom ett decennium. Den slutsatsen ligger i linje med de analyser som även FN-sekretariatet använder sig av. Också Internationella energiorganet (IEA) menar att fossileran är slut. Nya investeringar i fossilbaserade energisystem ska inte genomföras, och de planerade skrotas. Den nu pågående pandemiåterhämtningens gigantiska fossilsubventioner för oss snabbt utanför tvågradersmålets ramar.

Läget inför Glasgow är således långt tuffare än de klimatmål som världens regeringar och företag agerar efter. Dessa handlar vanligen om fossilfrihet under 2040-talet, år 2050 eller rent av senare. 2045 är ett vanligt målår, så också för Sverige. Då hoppas man att nya generationer kärnkraft, elflyg, vätgas och höghastighetståg ska hjälpa till med avvänjningen från fossilberoendet. Då först menar man att bilismen ska vara helt fossilfri, lite snabbare kanske om man ökar användningen av biobränsle (som dock inte är utsläppsfri). Och då, i framtiden, hoppas man ha utvecklat nya tekniker för att samla in CO2 och sopa den under mattan. Avlägsna utsläppsmål är i praktiken ett sätt för makthavare att slippa ta itu med en omställning som man inte vill kännas vid. Financial Times har räknat ut de stora företagens nollutsläppshorisonter i multiplar av företagsledarnas återstående förordnandetider. Resultatet är pinsamt. De omställningsmål man formulerar involverar inte ledarna själva, inte ens deras efterträdare utan i bästa fall efterträdarnas efterträdare. För våra demokratiskt valda politiker är läget likartat. De styrande skjuter en snabbt tilltagande klimatkris framför sig. Och många av oss fossilmissbrukare tiger still. Det är ju så mycket vi måste ge upp om vi ökar omställningstakten. Enkel huvudräkning visar till exempel på den beskedliga omställningens, det enkla bränslebytets, orimlighet: 84 procent av världens energiomvandling är fossilbaserad. Resterande 16 procent fördelas på trögrörliga tunginvesterade energislag som kärnkraft (4 procent) och vattenkraft (7 procent). Genuint förnybara och snabbfotade energiformer står för endast ca fem procent. Det innebär att även om man globalt nöjer sig med att byta ut hälften av fossilbränslena fram till 2030 – motsvarande en årlig reduktionstakt på 7–8 procent – så kräver det inledningsvis att den förnybara energianvändningen årligen fördubblas; det vill säga om man inte radikalt minskar energianvändningen.

De svenska siffrorna är annorlunda, men grundproblemet kvarstår: vi ska inte enbart byta bränsle i våra fossilbaserade artefakter. Framför allt ska vi byta livsform, systemlösningar och samhällsorganisation. Och en sådan omfattande och i grunden kulturell kursomläggning står inte på agendan i Glasgow. Den står inte på agendan i Sverige heller. Klimatkrisens djupgående kulturella utmaningar innebär att vi måste ta itu med ”det hele”, inte – som nu är fallet – fastna i diskussioner om tekniker och investeringar som blir tillgängliga först om ett par decennier eller som inte fungerar när de skalas upp. Först av allt handlar det om sjukdomsinsikten: våra politiska ledare måste ut ur garderoberna och erkänna att den välfärd vi åtnjuter vilar på lösa grunder. Det vi tolkat som utveckling har i stor utsträckning varit inlåsning. Kolet (carbon) har varit den ekonomiska tillväxtens gödningsmedel och blivit grundvalen för det vi uppfattar som frihet och välfärd, ja det moderna livet helt enkelt. Att backa ur denna inlåsning blir svårt, inte minst för att vi byggt så många av våra beteenden, förväntningar och system på ekonomisk tillväxt. Därmed, och för det andra, handlar det om samhällets aktivitetsnivå. Ekonomisk tillväxt, innefattar ökad omsättning av material och energi, även om intensiteten i den omsättningen kan minska. Att långsiktigt kombinera en snabb reduktion av alla fossilbaserade aktiviteter med ökad genomsnittlig aktivitetsnivå, det som de förhoppningsfulla kallar grön tillväxt, är helt enkelt inte uppnåeligt.

För det tredje handlar det om att accelerera omställningshastigheten. En minst sjuprocentig årlig reduktionstakt ger oss kontakt med det nödvändiga, även om den sannolikt är otillräcklig. En svensk deklaration i Glasgow om ett unilateralt ensidigt årligt sjuprocentigt reduktionsmål sänder en viktig signal till världen. Så skapas en nödvändig förebild.För det fjärde handlar det om att göra upp med ett frihetsparadigm som sätter likhetstecken mellan frihet och planetexploatering. I princip handlar det om att återerövra ett positivt frihetsbegrepp från liberal idétradition och där frihet inte handlar om rätten att släppa ut CO2, rätten att rasera biodiversiteten, eller rätten att göra vad man vill med sin planetpåverkande egendom. För det femte handlar det om att utveckla postfossila livsmönster och tankevärldar. Till det hör att finna nya former för globalisering och mobilitet i en värld som av resursskäl inte kan upprätthålla den omfattning på globala värdekedjor och resmönster som vuxit fram under den stora accelerationen. Till det hör också framväxten av en postfossil tidsuppfattning. Kort sagt: i en postfossil värld måste vi sannolikt räkna med att rumslig mobilitet av varor och människor tar längre tid än vad vi i dag tycker är normalt. Till sist, och oundvikligen, landar allt detta i utmaningen att skapa acceptans för vad som förestår. Omställningen måste på ett trovärdigt sätt utlova en ny och postfossil modernitet. Det arbetet måste ledas av våra politiker. De måste leverera visionerna och de måste utlova politiska lösningar, som leder bort från den nuvarande katastrofkursens inlåsningar, och som pekar mot det långsiktigt hållbara. Sverige skulle kunna vara ett föredöme i en sådan kulturrevolution med början i Glasgow. Men som det nu ser ut missar vi tåget.

”Avverkning (Om indoktrinering och lobbyism)”
säger Göran Rönning i tidningen Syre
”Efter Dagens Nyheters serie med avslöjande skogsartiklar om skogsbrukets metoder under föregående år och den efterföljande skogsbrukskritiken i SVT -”- Slaget om skogen” – har skogsnäringens trovärdighet fått sig en knäck. Reaktionen från skogsnäringen lät inte vänta på sig, och man gick till hårt angrepp på SVT. Motvilligt tvingades man dock erkänna att faktauppgifterna var korrekta i SVT:s kritiska granskning. De som däremot inte accepterade medias beskrivning av Sveriges skogsbruk var skogsnäringens propagandamaskin LRF. Den 6 november 2021 rapporterar ATL, lantbrukets Affärstidning, att LRF genomför en rekordstor kampanj om familjeskogsbruket. Tidningen skriver att det är LRF och skogsägarföreningarna Södra Skog, Mellanskog och Norra Skog som drar igång den största reklamkampanj som dessa någonsin gjort.

Anledningen, sägs det, är den omfattande kritiken som skogsbrukets fått utstå. Avsikten med reklamkampanjen är naturligtvis att förneka alla motsättningar och idyllisera verkligheten. De representerar ett partsintresse som vill minimera naturvården. LRF:s indoktrinering bygger på perceptionsstyrning. Det handlar om att påverka människors känslor, avsikter och verklighetsbild, genom att förmedla eller dölja utvald information. Det görs avsiktliga och systematiska försök att forma intryck, manipulera uppfattningar och styra beteenden för att uppnå en respons som uppfyller lobbyisternas syfte, att tysta kritiken.

Ett populärt trick är påståendet om skogsbrukets stora betydelse för levande landsbygd. Skogsägarföreningarna hävdar att ”Skogsbruket är en bas för en levande landsbygd som skapar sysselsättning och lokalt företagande”. Påståendet är direkt vilseledande, och starkt demagogiskt, för att inte säga direkt felaktigt. Det finns nämligen ingen bevisning som styrker påståendet – utan tvärt om visar rapporten (”En studie om skogsavverkningens mekanisering 1950-2007″) från Institutionen för ekonomi och samhällsvetenskap 2008:072, följande; ” innan avverkningen mekaniserades spelade skogsnäringen en central roll för de skogsrika kommunerna i främst Norrlands inland. En betydande del av dessa kommuners innevånare var sysselsatta inom skogsbruket.

Den starka minskningen av antalet skogsarbetare sedan 50-talet , drabbade dessa skogskommuner hårdast, vilket ledde till arbetslöshet och befolkningsminskningar”. I närtid ser verkligheten ut så här; skogsarbetarna på landsbygden är relativt få. De som kör skördare är inhyrda på entreprenad och kan komma långt ifrån området de verkar i för tillfället. Skogsmaskinen i sin tur är transporterad dit med lastbil. Även timmerbilarna som hämtar virket kommer ofta långt bortifrån. Som vi ser är lobbyisternas påståenden felaktiga. LRF har drygt 100 000 medlemmar. De representerar inte ens en tiondel av de som bor på landsbygden. Här är det fråga om ett särintresse där det gäller att skydda sin egen verksamhet.

Journalisten P. O. Tidholms artikel i DN 2021-05-03 med tubriken ”Skogsnäringens propaganda är på väg att genomskådas” är träffande. ”Antalet arbetstillfällen har minskat stadigt sedan motorsågen kom, massafabrikerna/sågverken har blivit färre och större, och i takt med denna utveckling har inflödet av löneskatter minskat och den lokala nyttan marginaliserats. Skogslänens och landsbygdskommunernas skattebas finns i dag inte i skogsnäringen utan i helt andra verksamheter. Skogsnäringens andel av BNP har nästan halverats på fyrtio år och uppgår nu till 1,49 % enligt SCB 2019. Sammantaget : Skogsnäringen har gått från att vara en motor i svensk utveckling till att bli ett särintresse för industrin, och de privata skogsägare som brukar skogar”. För att skapa dessa 1,49 BNP, ödelägger man naturen på 60 procent av landets yta.

Det kan bli ett demokratiskt problem när politiker efter sin politiska karriär ingår i skogsetablissemangets sfär som Centerns Lena Ek, styrelseordförande i Södra Skogsägarna, Anna-Karin- Hatt, som numera är vd för LRF, Centerns Kristina Yngve, som kommer från LRF och nu är ordförande i Riksdagens miljö- och jordbruksutskott, Centern Karin Perers, ordförande i Kyrkomötet och ordförande i Mellanskog. Detta är ett tydligt exempel på när ett särintresse får en privilegierad position gentemot allmänintresset. Denna allians mellan skogsnäringen och politiker är en skrämmande utveckling, där lobbyisterna i LRF Skogsägarna direkt påverkar de politiska besluten som gynnar skogsindustrins särintressen. Detta står i sin tur i direktkonflikt med samhällets allmänintresse.

Effekterna av skogsnäringens propagandamaskin LRF blir att politikerna fattar beslut på felaktig information. Detta utgör ett demokratiskt problem. Gränsen mellan sant och falskt suddas ut. Mönstret upprepas med sådan intensitet att det till slut tycks bli en accepterad normalitet inom skogsnäringen. Resultatet ser vi nu som fortsatt intensiv kamp mot allmänintresset naturen – nedlagda nyckelbiotopsinventeringar, avverkningshotade fjällskogar, korståget mot art- och habitatskyddet med mera. I slutändan stärks virkesindustrins rätt ännu mera att för sin egen profits skull skövla allt.”

”Skövling av skogen”
enligt Jens Unosson i Miljömagasinet
”Det finns en häpnadsväckande korttänkt omvärldssyn som i slutänden handlar om att prioritera monetära vinster före fungerande ekosystem. Eller död före liv, om man så vill. Det fåtal lagar – till exempel skogsvårdslagens formuleringar om miljö- och produktionsmålens likställande – som skulle kunna stävja en del av vansinnet används ytterst sällan, utan tycks mest vara en kuriositet som både politiker och företag kan runda i sömnen. Skövlingen av skogen, är en patologisk tillväxtfixering som uppbärs av politiker och andra makthavare.

Hur kan detta fortgå? Hur kan en hel nation, i vilken en betydande del av medborgarna säger sig värna naturen och allas vår rättighet att ta del av den, att vara del av den, låta utplånandet av samma natur ske framför våra ögon?

För även om det fortfarande händer mycket bak stängda dörrar och i mörka nätter utspelas ändå huvuddelen av tragedin i dagsljus, till på köpet inte sällan ytterligare belyst av media. Men som folk tiger vi, kanske i apatiskt vredesmod, kanske rent av i samtycke. Oavsett vilket förefaller det ibland på varje opponerande röst gå tusentals jublande ministrar, kommunalråd och företagsledare, ständigt villiga att härska och söndra för att ”skapa jobb”, för att tjäna pengar, för att möta framtiden med ”positivism” (tangerande dumhet, frestas jag tillägga) och handlingskraft. Skit samma då vad som händer med de sista spillrorna gammelskog, med den rena luften, det rena vattnet, eller vad denna konstanta rovdrift gör med oss. Idiotnivån i allt detta kan svårligen överskattas: Mitt under pågående klimatkatastrof och artdöd har vi folkvalda politiker som i praktiken arbetar för att vanvettet inte bara ska fortsätta, utan eskalera.

Partiledaren för det Vänsterparti som för några år sedan av Naturskyddsföreningen utsågs till det mest miljömedvetna av de politiska alternativen väljer att prioritera Cementa före grundvattnet. Miljöpartiet är villiga att offra skogen för biobränslets skull och låter till och med ett språkrör stå i Bryssel och tala för svenskt skogsbruk, när nu EU till slut vaknat och försöker få Sverige att sansa sig. Vi rör oss inte ur fläcken, för motståndarsidan är så pengastinn och girig och den inte bara innehar makten, den är makten. Den styr över det som borde vara ostyrbart: haven, skogarna, bergen, de vilda djuren. Den styr över människor som borde vara fria, men tvärtom lever sina liv fastkedjade vid överkonsumtionens bojor. Den styr över framtiden, formar den som dollartecken i skyn och nere på marken springer mänskligheten med tindrande ögon riktade uppåt mot himlavalvet, i stället för att sätta några potatisar i backen och känna den ännu lätt fuktiga vårjorden mellan fingrarna.

Vi lever i ett superkapitalistiskt helvete till samhälle. Allt är till salu, ingenting är längre intressant om det inte går att göra en vinst på. Miljöministern pratar om att hon inte vill ha pekpinnar, men det är nog bara för att hon ännu inte kommit på hur hon ska göra för att sälja dem. I stället är formuleringarna resultatet av år av ackumulerad ilska och bedrövelse över att ingen svensk miljöminister vågar sätta ned foten mot den nyliberala marknadsfascismen. Jag har skrivit det förr, men det tål att upprepas: Sverige har bättre förutsättningar än de flesta andra länder i världen att vara något annat. Vi är en liten nation, vi är rika, vi har en hög utbildningsnivå. Varför väljer vi bort möjligheten att förvalta dessa samhälleliga grundbultar till nytta för alla – människor, djur, natur – för att i stället kultivera några av mänsklighetens värsta excesser och avarter? Det övergår mitt förstånd att Sverige finner det rimligt att acceptera vinstuttag i skolor och sjukvård, men inte kan tänka sig att skydda de få procent av naturskog som ännu finns kvar; det förra exemplet till gagn för de få, det senare för hela planeten.

Att vi väljer politiker som i den rationella egoismens namn vill inskränka allemansrätten och strandskyddet. Att frihet reducerats till ett begrepp reserverat för marknadens rätt att agera utan ansvar. Att vi som folk väljer detta: Vi väljer vid valurnorna, vi väljer att spela med i de folkvaldas regi, vi väljer att se på oss själva – på människan – som den enda art som räknas, och vi väljer att förminska oss till usla ekonomiska varelser utan förmåga till vare sig klartänkthet eller minsta uns av omsorg för de arter och biotoper vi tränger undan i vår jakt på nya erövringar.” 
Jens Unosson

”Om skogsbruk (Om omställning)”
säger Stig-Holm, biolog i Västerbotten-Kuriren
”Växthusgasutsläpp från jord- och skogsbruk, samt från eldning av fossila och andra bränslen, har ökat atmosfärens medeltemperatur. Vi har närmast halverat världens tidigare skogstäcke. Vi har använt landväxternas produktionspotential i en sådan omfattning att enbart cirka tio procent ytterligare av uttagbar växtproduktion finns kvar. Att vi tagit i anspråk de andra arternas hem, gjort om dessa till åkrar och trädplantager, är den största anledningen till att artutrotningens hastighet ökat cirka 1 000 gånger.

Nu täcker tallplantager, i olika åldersstadier, stora delar av norra Sverige. Många kanske alltjämt tror att världen är full av vilda djur. Så är inte fallet, vikten hos världens vilda fåglar och däggdjur utgör enbart cirka fem procent av djurens totala vikt, ofattbara cirka 95 procent utgörs av människans och våra tamdjurs vikt. Förra året kom vikten hos det som människan tillverkat, hus, vägar, broar med mera att överstiga vikten hos träden, gräset, fåglarna, insekterna, ja allt levande på jorden.

Så, även om vi skulle klara klimatkrisen, så löser inte det problemet, därutöver krävs kraftigt minskad konsumtion bland de rika. Delar av den nu ohållbara samhällsstrukturen måste överges. Lyxkonsumtionen måste bort, mindre bostadsytor, färre resor etcetera. Forskningen har visat att även om vi i snitt minskar med omkring 80 procent (till 1960-talets konsumtionsnivå) – men fokuserar på sjukvård, utbildning, basal matförsörjning – kan vi ändå ha meningsfulla liv.

Nu ligger makten hos de rika, de som äger kapital, mark och så vidare. Därför handlar omställningen i första hand om att öka demokratins inflytande, så att nationella och internationella lagar kan justeras mot ökad rättvisa, mot hållbarhet. Pengarnas makt i dagens tappning är genomgripande omoralisk, den måste riktas bort från fortsatt förödelse. En av flera vägar kunde vara att i FN:s säkerhetsråd föreslå omdirigering av militära budgetar till en global klimatfond. ”

Hur grön är den nya industriella revolutionen?
säger Elena Martinez, Partiet Vändpunkt
”Fossilfritt stål, batterifabrik, hållbart flygbränsle av skogsråvara: fantastiska tekniska innovationer väcker nytt liv i Norrland, med löften om arbetstillfällen och klimatnytta. Har aldrig tidigare sett så många leende kommunalråd på de lokala nyheterna. Vi måste ställa om! Tiden är knapp och utmaningarna enorma. Grön el är nyckeln till framgången och det kan Norrland leverera – det har vi gjort länge. Ändå är det något som skaver… Var det inte den industriella revolutionen som orsakade klimat- och naturkrisen från början?

När man skärskådar siffrorna bakom de pågående och planerade gröna satsningarna blir man lätt vimmelkantig. Ta elen bara, i dagsläget producerar vår landsända lite drygt 30 TWh/år. En tredjedel av dessa använder vi själva, resten skickas söderut. De nya gröna industrierna sägs behöva drygt 100 TWh/år. En ökning motsvarande fem till sex gånger Luleälvens nuvarande produktion, eller 6 500 vindkraftverk. Sextusen femhundra! Hur mycket är det? Europas största landbaserade vindkraftpark håller på att byggas i Markbygden, Piteå kommun. När den är klar år 2025 kommer den att innehålla 1 101 vindkraftverk och producera 12 TWh. Så, fem till lika stora. Men vindkraftverk kräver inte bara utrymme, som måste ”rensas” från skog, utan även metaller – mest stål och järn – samt stora mängder betong till fundamenten. Den gröna industriella revolutionen innehåller också planer på att göra fossilfri cement för ett klimatneutralt betongbyggande. Men det är just planer, precis som det fossilfria stålet. Både fossilfritt stål och fossilfritt cement ska tillverkas med hjälp av el, som vi fortfarande inte producerar. Någonstans här övergår mitt obehag i rent illamående.

På IPCC:s klimatrapport från 2018 stod det: ”Att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 °C skulle kräva snabba, långtgående och aldrig tidigare skådade förändringar i alla aspekter av samhället.” Jag tycker inte att Sveriges gröna industriella revolution låter som en snabb, långtgående och aldrig tidigare skådad förändring, den låter som mer av det samma eller, ännu värre, som extra allt! Att ställa om samhället på det här industriella sättet är allt annat än grönt, dessutom med oacceptabel inverkan på samernas urfolksrättigheter.

200 år av industrialism har lämnat planeten vid randen till ekologisk kollaps, utan att ens ha lyckats skapa drägliga levnadsförhållanden för majoriteten av världens mänskliga befolkning. Klimat- och naturkrisen handlar i första hand om en liten grupp människors obarmhärtiga utbredning, på alla andra människor och arters bekostnad. Sverige vill bli världsledande i klimatomställningen, hur skulle denna enorma ökning av material och energiflöden kunna implementeras i resten av världens länder, utan att överskrida vårt snabbt minskande koldioxidbudget?”

Vad innebär fossila subventioner?
enligt XR, Extinction Rebellion
Kravet som Extinction Rebellion ställer till regeringen under Fossilupproret är att stoppa alla fossila subventioner. Med fossila subventioner menas olika typer av ekonomiska stöd som syftar till att sänka priset på fossila bränslen. Det rör sig både om direkta bidrag och skattelättnader (eller rentav skattebefrielser, som för flygindustrin). I ett läge där vi så snabbt som möjligt måste ställa om till fossilfritt är det helt att absurt att regeringen fortsätter ge massivt ekonomiskt stöd till fossilindustrin år efter år. Ett första steg mot en hållbar, säker framtid måste bli att stoppa alla fossila subventioner.

Visste du att…

🚘 regeringen subventionerar fossilindustrin med minst 30 miljarder varje år?

🌳 det är mer än dubbelt så mycket som hela klimatbudgeten?

🌍 G20-länderna redan 2009 lovade att fasa ut fossila subventioner?

✈️ utrikesflyget subventioneras med minst 8,2 miljarder per år?

👴 många av de fossila subventionerna infördes för ca 50 år sedan och finns fortfarande kvar, trots att vi idag har mycket större kunskap om utsläppens konsekvenser?

Källa: Naturskyddsföreningens rapport ”Avskaffa klimatskadliga subventioner” (2018) https://www.naturskyddsforeningen.se/artiklar/avskaffa-klimatskadliga-subventioner/

”70 procent av alla växthusgasutsläpp”
enligt John Wasmuth i tidningen Syre
”Nej, hundra företag står inte för 70 procent av alla växthusgasutsläpp” Påståendet om att hundra företag står för 70 procent av alla fossila utsläpp användes bland annat av Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar på Vänsterpartiets senaste kongress, fast det inte stämmer. Forskare har kommit fram till att hundra företag ansvarar för 71 procent av utsläppen av fossila bränslen, inte av alla alla växthusgasutsläpp. I synnerhet har det använts för att underminera vikten av en växtbaserad kost som klimatåtgärd och rättfärdiga en fortsatt konsumtion av kött- och mejeriprodukter. Men påståendet har faktiskt ingen vetenskaplig grund utan är ren desinformation.

Den vetenskapliga litteraturen visar tydligt att en global omställning bort från konsumtion av kött- och mejeriprodukter och mot en växtbaserad kost är en oumbärlig del av kampen mot klimatförändringar. Enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC, som handlar om utsläppsminskning, så råder det vetenskaplig konsensus kring detta skifte. Det krävs snabba minskningar av växthusgasutsläpp för att nå Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 eller 2 grader.

Det råder ingen tvekan om att kött- och mejeriindustrin är katastrofal för miljön. Det är den huvudsakliga orsaken till den avskogning som sker i världen genom skogsröjning för att skapa betesmark och odling av sojabönor för foder till boskapsdjur. Industrin ansvarar dessutom för en signifikant del av markförstöring, luftföroreningar, vattenbrist och vattenföroreningar samt minskningen av biologisk mångfald. I en direkt jämförelse av livsmedel så kan vi se att nötkött, jämfört med tofu, medför 31 gånger mer utsläpp av växthusgaser per kilo livsmedelsprodukt, kräver 92 gånger mer kvadratmeter i landanvändning och tio gånger mer vatten för att producera 1 000 kilokalorier.

Så ät en växtbaserat kost för att göra en betydande insats för klimatet och bli vegan för de icke-mänskliga djuren – de förtjänar inte att dö en våldsam död i slakthuset för våra smaklökars skull.”
John Wasmuth

Den livsfarliga fossilreklamen
säger Anna Jonsson i tidningen Syre
”Vi tillåter att reklam för oljebolag, flygresor och bensindrivna bilar driver upp konsumtionen hur som helst. I veckans Under ytan frågar sig Anna Jonsson om det verkligen är rimligt. Marknadsföring av andra hälsofarliga produkter har ju begränsningar, så varför inte fossilreklamen?

År 1957 skrev Sven Lindqvist boken Reklamen är livsfarlig. Inledningen handlar om en man. Han är desperat och har belånat sig. ”Han måste köpa bil. Alla andra har redan”. Då som nu är reklamens kraft svår att värja sig mot. Lindqvist hade rätt, han fick lämna sin anställning på DN efter det tumult hans stridsskrift väckte. Nu är året 2022. Reklamen är lika mördande, ännu mer närvarande. Inte bara i gaturummet och i tidningsspalterna. Den har tagit sig in i våra telefoner, i vår mejlbox och i våra samtal med vänner på nätet. Lindqvist hade redan i slutet av 1950-talet rätt om att reklamen är livsfarlig. Sedan dess har konsumtionens baksidor blivit alltmer kännbara. För oss som individer men framför allt för planeten. De ekologiska konsekvenserna är förödande. Den konsumtionshets som präglar vår tillvaro i dag drivs på och understöds av reklamen.

Ändå är den fossila reklamen helt oreglerad. Mitt under en akut klimatkris är det fritt fram att marknadsföra produkter och varumärken som är beroende av fossila bränslen och påskyndar klimatförändringen. Kanske är det allvarligaste att den fossila reklamen – liksom förstås all reklam – påverkar vårt sätt att tänka, våra värderingar. Så länge vi värderar ett liv som bygger på användning av fossil energi som eftersträvansvärt kommer en klimatomställning vara svår att genomföra. Om ett gott liv är att flyga utomlands på semestern – eller att köra stora fossildrivna bilar – då är det klart att flygskatter och höjda bränslepriser upprör.

Då känns en klimatomställning som att bli fråntagen någonting. Som om livet blir sämre. Som går oss under huden på ett sätt som gör att vi inte ens märker det. ”Livsvilja blir detsamma som köpvilja”, konstaterar Lindqvist. ”De som härskar över människornas drömmar är de verkliga härskarna”, fortsätter han. Vill vi att oljebolagen, flygbolagen och bilbolagen ska få ställa och styra med våra tankar och värderingar? Eller som Lindqvist formulerar saken i sin stridsskrift: ”De som gör reklam kan inte stoppa den. Därför måste vi göra det.””

Tillväxt och miljö
enligt Cogito
”I vår nya rapport “Tillväxten inför verkligheten” visar vi att de vetenskapliga sambanden mellan tillväxt och vår belastning på miljön är starka. I vår sammanställning av vetenskapen kring tillväxt och miljö har vi kommit fram till följande slutsatser, som vi hoppas kan ge avtryck i tillväxtdebatten.

Det brukar lyftas fram att tillväxt och utsläppsminskningar kan gå hand i hand. Länder som Sverige har visserligen lyckats minska utsläppen samtidigt som vi har ökad BNP-tillväxt, det man brukar kalla en “frikoppling” av växthusgaser från tillväxten. (Är utsläppen utomlands som beror på svenskars import medräknad?) Dessa minskningar är dock helt otillräckliga för att vi ska nå Parisavtalets målsättning om högst 1,5 graders uppvärmning. Vetenskapen har inte lyckats visa att det går att uppnå en sådan grön tillväxt med utsläppsminskningar större än 2 procent per år. I själva verket bör utsläppen minska i storleksordningen 5–10 procent per år i rika länder, för att vi ska klara Parisavtalet och beakta FN:s krav på rättvisa. Bevisbördan vilar därför tung på politiker som påstår att en grön tillväxt med en ständigt ökande konsumtion är förenlig med Parisavtalet. Vetenskapen ger inget stöd för en sådan hållning.

Tillväxtförespråkare menar att ett ökat inslag av tjänster liksom införande av cirkulär ekonomi leder till att vår resursförbrukning minskar. Mobiltelefoner, bilar och kläder som är producerade med smartare metoder kommer enligt dem minska materialanvändningen. Detta verkar tyvärr bygga på önsketänkande. Vetenskapen visar en tydlig koppling mellan vår förbrukning av naturresurser och ökad BNP. Snarare än att tillväxt bidrar till en mer cirkulär ekonomi, tyder forskningen på att världsekonomin i allt högre utsträckning bygger på förbrukning av naturresurser. Detta är allvarligt eftersom studier visar på att utvinningen av material ligger bakom 90 procent av den globala förlusten av biologisk mångfald. En viktig anledning till detta är så kallade rekyleffekter som innebär att teknisk utveckling i första hand utnyttjas för att öka produktionen och konsumtionen. Vi tillverkar måhända våra mobiltelefoner mer resurseffektivt. Men eftersom vi hela tiden säljer fler mobiltelefoner äts miljönyttan upp av den ökade konsumtionen. Därmed inte sagt att vi inte kan utnyttja effektiviseringar till att spara på miljön. Men det förutsätter att vi aktivt kontrollerar rekyleffekterna och utmanar den rådande synen på ekonomisk tillväxt.

Debatten blir förvirrad när debattörer och partier använder begreppet ”tillväxt” när de av allt att döma avser något annat än ökad BNP.

Ett skäl till att många partier och debattörer låst fast sig vid grön tillväxt som lösning på miljöproblemen verkar vara en missuppfattning om vad tillväxt egentligen innebär. I vår kartläggning av hur tillväxtbegreppet används i samhällsdebatten ser vi att tillväxt ofta används synonymt med en allmänt positiv utveckling eller ökad effektivitet. Det är inte en korrekt användning av begreppet tillväxt. Den gängse definitionen av tillväxt är att ett lands BNP växer varje år. Utveckling, effektivisering eller att en viss bransch växer är dock fullt möjligt även i ett samhälle som inte strävar efter en årlig BNP-tillväxt. Debatten blir förvirrad när debattörer och partier använder begreppet ”tillväxt” när de av allt att döma avser något annat än ökad BNP. Detta bygger i bästa fall på okunnighet men i värsta fall är det ett medvetet sätt att så tvivel kring vad vetenskapen faktiskt säger.

Ekonomin behöver anpassas till planetens gränser och inte tvärtom. En av flera ekonomiska modeller som just nu utforskas är “Donut Economics”. Denna ekonomiska modell bygger på insikten att tillväxt är nödvändig för att samhället ska uppnå grundläggande mänskliga behov som hälsa och utbildning, men därefter behöver anpassas så planetens gränser inte överskrids. Detta är troligen ett mindre skifte än vad många befarar. Mycket av det som behöver göras sker redan – men i för liten omfattning. Beprövade styrmedel i form av beskattning av utsläpp, villkor och regleringar för miljöfarlig verksamhet och skydd av värdefull natur behöver prioriteras mycket högre än vad som görs idag. Snarare än att sträva efter en grön tillväxt som saknar vetenskapligt stöd bör politisk kraft läggas på att utveckla en ekonomi som fokuserar på verklig hälsa, säkerhet och livskvalitet.”

Katarina Björk, ordförande Cogito
Mikael Malmaeus, miljöforskare och ekonom. Rapportförfattare
Thomas Hahn, docent i ekologisk ekonomi. Rapportförfattare

Kris?
enligt Mårten Falk i Miljömagasinet
””Klimatkrisen” är en term som är allmänt accepterad, den används dagligen av tidningar, debattörer, politiker, forskare och andra. ”Ukrainakrisen” är en annan term som de senaste veckorna är ännu mer frekvent använd. Vad är en kris? Så här definierar Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap termen: ”Kriser kommer plötsligt och riskerar att få stora konsekvenser. Ofta behöver stora delar av samhället arbeta tillsammans för att snabbt försöka lösa krisen.”

Jag vet inte om det är jag som är konstig, men jag blir förvirrad: Antingen befinner vi oss i en kris, eller så gör vi det inte. Om vi befinner oss i en kris (vilket alla insatta människor anser) bör vi agera därefter. För en dryg vecka sedan publicerades IPCC:s nya rapport som förmodligen är ett av tidernas mest skräckinjagande dokument. 

Så här sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres efteråt: ”This report must sound a death knell for coal and fossil fuels, before they destroy our planet.” ”If we combine forces now, we can avert climate catastrophe. But, as today’s report makes clear, there is no time for delay and no room for excuses.” ”Delay means death.” 

Lösningen på ovan nämnda kriser ligger väldigt nära varandra: ett stopp för användandet av miljöskadliga produkter såsom olja, fossilgas, konstgödsel och kärnbränsle. Ett stopp för dessa produkter skulle effektivt och blixtsnabbt sänka Rysslands ekonomi och förhoppningsvis driva igenom en kollaps för Putins terrorvälde. Ett stopp för dessa produkter skulle även effektivt och radikalt minska klimatuppvärmningen och därigenom rädda planetens ekosystem och den mänskliga civilisationens fortlevnad.

Men vad är problemet? Varför sätter vi inte i gång? Tja, det vi behöver offra är en smula komfort. Vi kan inte fortsätta att ha varsin bil, vi kan inte fortsätta att slösa el, vi kan inte fortsätta med industriellt lantbruk.

Personligen tycker jag att valet är mycket enkelt: Då Putin bombar ukrainska skolor och sjukhus och våra barn står inför en framtid av klimatkollaps så tycker jag att höga el- och bränslepriser är ett extremt billigt pris.”

”Elefanten”
enligt Birger Schlaug, f.d. språkrör i Miljöpartiet
”Det finns alltid skäl att vara försiktig när vetenskapliga rapporter presenteras i medierna. Det gäller också klimatrapporter. Även de som kommer från FN:s klimatpanel. Så i vanlig ordning har jag grävt ner mig en del i den rapport som kom häromdagen. Och tro det eller inte men den sammanfattning som presenteras har full täckning. Snarare i underkant än överdrivet. Allvarliga effekter från klimatförändringarna inträffar tidigare än vad forskarna räknat med. Kort sagt: vi ligger väldigt illa till. Hur man än vänder och vrider på klimatfrågan är tidsperspektivet en avgörande fråga. Världen har struntat i att ta klimatfrågan på allvar under ett kvarts sekel vilket medför att vi i realiteten inte kommer att klara det så kallade 1,5-gradersmålet utan kommer att ha fullt upp med att klara oss under 3 grader. Vilket beror på att tillräckligt minskade utsläpp inte går att uppnå i en ekonomi som samtidigt växer. I varje dollar, rubel, euro, krona och yuan finns koldioxid. Visserligen mindre och mindre i varje enhet genom teknisk utveckling, men det räcker inte när enheterna samtidigt blir allt fler.

Att dels minska de klimatrelaterade utsläppen i tillräcklig grad och dels uppnå ekonomisk tillväxt ÄR en omöjlig uppgift. Så länge världens ledare inte inser det blir pratet om att ta klimatet på allvar rent löjeväckande. Sorry, men så är det. Tro inte någon annat. Du och jag och alla andra – gäller även Vänsterpartiets nya ledning – måste en gång för alla fatta att det till syvende och sist är vår livsstil som måste ändras, det behöver inte vara till det sämre. Problemet är att vi samtidigt matas med konsumismens budskap om att aldrig vara nöjda med det vi har, vilket många av oss borde vara, inte alla, men faktiskt de flesta. Det är svårt för vi utsätts av hundratals budskap varje dag på temat: ”Var inte nöjd din jävel…”. Vi är marinerade i konsumtionsbudskap. Kortlivade varor, snabba modetrender och lockande flygresor. Det är banne mig inte lätt att värja sig…

Problem är att det system vi lever med till stor del hålls samman av att vi hela tiden konsumerar för att ”hålla igång hjulen”.Steg för steg måste vi ta oss ur det där. En av de elefanter i rummet få vill prata om. En av alla bisarra följder av kraven på tillväxt är att den upprätthålls genom att vi lånar allt mer pengar. Cirka 2800 000 miljarder kronor. Det är skuldsättningen i världen just nu. En annan av alla elefanter vi inte vill se… Mycket lite av denna skuldsättning har använts för att ställa om samhället, minska klimatpåverkan och skydda den biologiska mångfalden (eller som en programledare i P1 uttryckte det ”naturen och sånt…”). En av de elefanter som är störande… Pengar skapas när vi går till banken och lånar. Det är så pittoreskt ordnat att vi med lånade pengar, skapade ur intet, har blivit så rika på siffror att vi har råd att konsumera sönder planeten.
Vad sägs om den elefanten?”

Klimatrapporten en väckarklocka
enligt FN:s klimatpanel IPCC
”I veckan släppte FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC sin rapport om effekter, anpassning och sårbarhet av ett klimat i förändring. Rapporten är en sammanställning av den bästa tillgängliga forskningen om klimatförändringarnas effekter och hur samhällen och ekosystem kan anpassa sig till dem nu och i framtiden.

– Rapporten är en varningsklocka och en tydlig påminnelse om den allvarliga klimatkris vi befinner oss i. Hela samhällens existens riskeras. Vi talar om förödande konsekvenser för vår matproduktion, människors hälsa, livsbetingelser för djur och växter, vattenresurserna och människors möjlighet till överlevnad. Klimatutsläppen måste minskas drastiskt nu, vilket kräver omedelbar, konkret handling på alla nivåer, säger Karin Lexén, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen.

Klimatförändringarnas effekter märks nu av överallt på hela jorden, och behovet av åtgärder för att klimatanpassa dagens samhällen och skydda naturen från klimatförändringarnas risker är mycket större och mer akut än tidigare förutspått, konstaterar rapporten. Rapporten visar ännu tydligare än tidigare hur de olika systemen, klimat, ekosystem, biologisk mångfald och samhällen är beroende av varandra och hur klimatkrisen, artkrisen, ohållbar konsumtion, förstörande av naturresurser och social och ekonomisk orättvisa driver på varandra och hör ihop. Framgångsrika anpassningsstrategier tacklar därför dessa utmaningar gemensamt.

Det behövs åtgärder som skyddar kustsamhällen mot havsnivåhöjningar och översvämningar, säkrar dricksvattentillgången och som ökar jordbrukets motståndskraft gentemot långa torke- och regnperioder.

IPCC betonar vikten av att stötta ekosystemens naturliga funktioner och den biologiska mångfalden för att skapa större flexibilitet och motståndskraft mot klimatförändringarna. Resurssvagare länders och gruppers möjlighet till anpassning är sämre, samtidigt som de ofta är mer utsatta för klimatförändringarnas värsta effekter.

– Rika länder måste nu visa ledarskap genom att mobilisera och leverera utlovade finansiella resurser och tekniskt stöd för klimatanpassning till utsatta länder. Dessa behöver också kompensation för de oundvikliga skador och förluster som många områden kommer drabbas av, säger Karin Lexén.

Sverige kommer, som resten av Nordeuropa, få se stigande temperaturer och ökad nederbörd med fler översvämningar och intensivare extremväder, också med perioder av hetta, torka och risk för skogsbränder. Detta påverkar hela samhället och ekosystemen. Rapporten visar att politiska beslut och resurser omgående behöver avsättas för klimatanpassning på alla samhällsnivåer och i alla sektorer, något som nyligen också underströks i svenska Nationella expertrådet för klimatanpassnings rapport.

– Besluten som tas nu avgör framtidens klimatrisker och möjligheter till en hållbar utveckling för alla. Genomgripande samhällsförändringar på systemnivå krävs. Varje tiondels grad i extra uppvärmning försvårar chanserna till anpassning, avslutar Karin Lexén.”

Sammanflätade ödesfrågor
säger Valter Mutt i Miljömagasinet
”Klimatförändringarna och artutrotningen dinglar som damoklessvärd över mänskligheten detta sekel. Utmaningar sammanflätade med varandra och som därför tarvar ett samlat grepp. Men tyvärr är förmågan till helhetssyn knappast det som utmärker vår fragmenterade tid. Sällan blir detta så tydligt som när ledande politiker och etablerade samhällsdebattörer försöker få oss att tro att vi genom byte av teknik slipper byta livsstil och kan undvika grundläggande förändringar av våra konsumtionsmönster. Denna förföriska saga är olyckligtvis ett rent fantasifoster. Övergång till elbilar och fossilfri stålproduktion innebär ju inte att vi plötsligt får nya jordklot till vårt förfogande. Snarare kommer vårt enda hem i universum att tömmas i ännu snabbare takt på ickeförnybara naturresurser när enorma mängder mineraler måste brytas för att skapa all den nya infrastruktur som skiftet från fossilbaserad till förnybar energi innebär. Och inte bara mineraler utan även sand, grus, kalk och annat byggmaterial kommer att krävas i ofattbar mängd för att anlägga väldiga havsbaserade vindkraftsparker och bygga höghastighetsjärnvägar tvärs över kontinenter.

Biofysiska gränser innebär att ändliga naturresurser är just ändliga, alltså tar slut, medan förnybara tillgångar som träden i våra skogar och fiskbestånden i världshaven över tid inte kan ge större skördar än vad återväxten ger. Det här handlar inte om åsikter utan om handfasta realiteter som vare sig trollkarlar eller tillväxtoptimister förmår ändra på. Den globala materialkonsumtionen har i likhet med BNP-tillväxten ökat exponentiellt under senare decennier. Bara sedan millennieskiftet har mänsklighetens totala årliga konsumtion av mineraler, biomassa, drivmedel, byggmaterial och andra fysiska resurser fördubblats från 50 till 100 miljarder ton. En genomsnittsinvånare i den rika delen av världen konsumerar årligen 28 ton materia. Något som ger upphov till skövlade regnskogar, utfiskade hav och åkermark som försvinner när motorvägar, köpcentra och flygplatser breder ut sig. FN:s miljöorgan, UNEP, uppskattar att 80 procent av artutrotningen förorsakas av vår ständigt stigande materialkonsumtion.

Ska vi lyckas bromsa den globala uppvärmningen måste vi fortast möjligt kliva ut ur fossilberoendet. Något som emellertid kommer att ta så stora materiella resurser i anspråk att den biologiska mångfalden sannolikt påverkas negativt. Tvingas vi alltså tackla klimatkrisen genom att driva på artdöden? Säreget nog förs nästan ingen debatt om detta vår tids avgörande dilemma. I stället för att strutslikt låtsas som att ny teknik kommer att göra det möjligt att fortsätta leva som om vi ägde fyra jordklot så vore det dags för en ny berättelse. Den så kallade lyckoforskningen visar tämligen entydigt, tvärs över kulturer och kontinenter, att när vi fått våra basbehov tillgodosedda så är det andra saker än ständigt stegrad prylkonsumtion som gör oss lyckliga. Vänskap och nära relationer, meningsfulla arbetsuppgifter, natur- och kulturupplevelser hör till sådant som fyller våra liv med verkligt innehåll, inte att kunna byta mobiltelefon en gång i kvartalet.Redan kring 1970 började i den rika delen av världen människors upplevda lycka plana ut trots att BNP/capita fortsatte att växa.

Om det nu är så att gröna teknikskiften inte räcker för att säkra en hållbar framtid utan att vi i de rika länderna därtill måste ändra livsstil och minska våra ekologiska fotavtryck, så kanske detta egentligen inte behöver vara så traumatiskt om lyckoforskningen har rätt. Och genom bilpooler, verktygsbibliotek och annan smart delningsekonomi kommer vi förmodligen utan att behöva äga diverse föremål ändå att i betydande utsträckning kunna få tillgång till deras funktioner. En överhettad, tillväxtdopad ekonomi har lett till en överhettad planet. En avkylning i dubbel bemärkelse måste nu till där konsumtion och produktion saktar in till hållbara nivåer och där produktivitetsökningarna framöver främst tas ut som arbetstidsförkortning. Allt fler vill avbryta färden mot avgrunden och ändå vågar inget etablerat parti ens viska om behovet av grundläggande samhällsförändringar. Varför är det så?”

”Fossilpopulism”
säger Björn Wiman, kulturchef på DN.
”Skam, ångest och depression. Se där tre muntra känslolägen som inleder den postpandemiska tidsepoken.
Depressionen först. Närmare bestämt den politiska. Den finner vi i författaren Maria Svelands artikel i veckan som summerar de tio hårresande år som gått sedan hon skrev om sin djupt samtidsbetingade nedstämdhet i DN 2012.
Sedan ångesten. Som genomsyrar Anna Dahlqvists debutroman ”Det är tropiska nätter nu”, om en kvinna som är på väg att gå under i förtvivlan och (befogad) oro över de stora framtidsfrågorna. Och så slutligen skammen. Den som ska avskaffas. I alla fall enligt Vänsterpartiets nya klimatstrategi, som vill ge grönt ljus för både charterresor och köttätande. För två år sedan, i början av pandemin, präglades tidsandan av såväl förhoppningar som farhågor om framtiden. Den indiska författaren Arundhati Roy hoppades att det nya coronaviruset kunde bli ”en portal” till en ny och bättre värld. Knappast, invände hennes franske kollega Michel Houellebecq: Det blir som nu – fast sämre.

I dag ser det ut som om det är Michel Houellebecq som får rätt. Coronaviruset har inte fått vare sig den mänskliga kortsiktigheten eller klimatförändringarna att upphöra. Den ”normalitet” vi längtade tillbaka till är intakt: från den biologiska massdöden till den underbemannade akutsjukvården. Ett axplock från veckan som gick: Mount Everests högsta glaciär smälter i en aldrig tidigare skådad hastighet. Skövlingen av Amazonas regnskog slog nya rekord i januari. Plasten i världshaven kommer att fyrdubblas till 2050. Som om inte detta vore nog tycks viruset ha fått långtidskonsekvenser i form av en kollektiv minnesförlust. Det är som om vi har glömt att pandemin är direkt kopplad till ekosystemens kris. När människan bränner, skövlar och utrotar allt fler arter löper vi en ökad risk att exponeras för nya bakterier, virus eller parasiter. I slutet av 2020 framhöll en FN-panel att människans ohållbara konsumtion, handel och utbredning över jordens yta är de främsta skälen till covidpandemins uppkomst och spridning. Pandemin var inte en generalrepetition för en större kris, utan en klimatkris i egen rätt.

Nu ställs frågan om hur vi ska lösa denna situation. Är det något coronapandemin borde ha bevisat är det att våra samhällen är kapabla till snabba och kraftfulla insatser för att möta ett allvarligt hot. Men ska det ske med hjälp av individuella val eller stora strukturella beslut? Svaret är att frågan är felställd. Det ena går inte att tänka sig utan det andra. Den lyckosamma vaccinationskampanjen under covid-19 är ett exempel på det. Den hade aldrig varit möjlig om samtliga individer hänvisat till problemet som ”en större strukturell fråga”. Inte heller hade ”strukturen” fungerat utan de enskilda individernas agerande. Kampen mot sjukdomen förutsatte stora strukturella insatser – men också att miljarder enskilda människor över hela världen tog sitt eget, personliga ansvar. Samhällsförändring består av enskilda individers handlingar – handlingar som i sin tur påverkar samma individers syn på de politiska beslut som fattas. Vad vi gör har betydelse för vad vi tror på – och vad vi tror på har betydelse för vad vi gör. ”Både makro- och mikrohandlingar har makt, och när det handlar om att dämpa förstörelsen av vår planet är det oetiskt att avfärda något av dem, eller att proklamera att om det stora inte går att uppnå ska ingen försöka med det lilla”, skriver Jonathan Safran Foer i sin bok ”Det är vi som är klimatet”, som gavs ut under de första flämtande pandemiveckorna i mars 2020.

Motsättningen mellan individ och struktur är alltså falsk. Det är inte antingen eller. Individuella val och politiska beslut förutsätter och förstärker varandra. Man kan inte med ena handen ”strukturellt” motverka förbrännelsen av Amazonas skogar och med den andra anbefalla enskilda människor att fortsätta frossa i brasiliansk oxfilé. Av denna insikt märks dock föga i den svenska politiska debatten, som alltmer präglas av en ohämmad fossilpopulism, från höger till vänster. Med hysteriska leenden poserar partiledare vid dieselpumpar i tävlan om vem som mest kan öka de svenska utsläppen. Moderater publicerar vilseledande bildmontage på vindkraftverk tjugo meter från svenska badstränder och Vänsterpartiet sprider lögner om priser på elbilar – allt i ett oblygt försök att framställa klimatomställningen som ett projekt för en privilegierad elit. Det är inte bensinskatten eller priset på falukorv som kommer att ”göra livet surt för vanligt folk”, som det ibland heter i debatten. Det är klimatkrisen som kommer att göra det. Ja, det kommer att kosta mycket pengar att genomföra en hållbar samhällsomställning. Men nej, inte tillnärmelsevis så mycket som att inte göra det. Men i stället för en politisk konsensus kring detta faktum har den svenska debatten rört sig bakåt: från en position där de flesta politiker ville göra så lite som möjligt för klimatet till en situation där de i stället tävlar om att göra så mycket som möjligt mot det. Viruset har gjort att vi gått från ignorans till aktivt förnekande. ”Det är en märklig tid att leva i”, säger naturfilmslegendaren David Attenborough i Netflix-dokumentären ”Breaking boundaries”. Det är det sannerligen. Vi går ut ur pandemin dummare än när vi gick in i den.”

Klimatnödläge: Rättegång…
säger Tatjana (XR, Extinction Rebellion)
Idag (4 feb 2022) ställdes Tatjana inför rätta vid Malmö Tingsrätt för att ha deltagit i en gatublockad i augusti 2021. Vi befinner oss i klimatkris. FN:s generalsekreterare utlyste därför planetärt nödläge.
En granskning av Sveriges klimatmål som DN genomförde förra året visar att Sverige inte ens lever upp till de lågt ställda klimatmålen. ”Så på vilket sätt är det mitt ansvar att agera mot att Sverige bryter mot klimatlagen? Det är här civil olydnad kommer in i bilden. Historiskt har fredlig civil olydnad använts av en rad sociala rörelser för att få till nödvändig samhällsförändring. Det är fortfarande en viktig metod i ett demokratiskt samhälle. Det är också i en rättsstat som civil olydnad kan förekomma utan risk för livet för den olydige.

Nödrätt uppstår som undantag vid en nödsituation, exempelvis för att skydda liv, hälsa eller egendom. Ett exempel är just att slå sönder rutan till en varm bil för att rädda en instängd invid.
När jag blockerar en väg försöker jag förkroppsliga den faran som klimatkrisen för med sig. Man skulle kunna argumentera för att ett sådant agerande inte kvalificerar som nödrätt eftersom avstånden mellan mig och den ospecifika fara jag försöker att avvärja är för långt. Det stämmer att jag just där och då inte befinner mig mitt i en naturkatastrof. Men avståndet mellan mig och den stigande koncentrationen av koldioxid i luften är däremot obefintligt. En kommande klimatkatastrof kan bara avvärjas genom att vi agerar innan katastrofen är ett faktum. Jag kan aldrig stoppa stigande havsnivåer eller värmeböljor med min kropp. Men det vi klimataktivister kan däremot är att skapa ett ökat tryck på politiker att agera. Min demonstrationsrätt, med syfte att avvärja mänskligt lidande, borde väga tyngre är motortrafikens framkomlighet – i synnerhet när vi befinner oss mitt i en pågående klimatkris och Sverige inte lever upp till sina lågt ställda klimatmål. Tolkningen av nödrätt måste moderniseras mot bakgrund av det akuta och komplexa hot som klimatkrisen och den ekologiska krisen innebär.

Så till mina slutord:
Jag är definitivt desperat och det tar emot i hela min kropp att bryta mot lagen. Dessutom är det både dyrt och tidskrävande att agera för klimatet. Jag riskerar 50 dagsböter efter en timmes demonstration på Bergsgatan. Ett så hårt straff, i kombination med andra risker, har en avkylande effekt och försvagar såväl demonstrationsrätten som demokratin. Att nyttja sina grundläggande mänskliga rättigheter ska inte vara en klassfråga. Att stå upp för och representera framtida generationer och andra utsatta grupper borde inte vara brottsligt. Att inte agera för klimatet borde vara olagligt.”

Solenergi
enligt Göran Bryntse, Per Ribbing, Birger Schlaug
”Solen ger oss all den energi vi behöver. Tack vare den debatt som de höga elpriserna har startat kan vi nu äntligen se verkligheten som den är: Vi lever i ett rent överflöd av gratis energi. Solen ger oss kontinuerligt 89 PW solinstrålning. Den effekten ges till oss helt gratis och omvandlas till bland annat vindkraft, vattenkraft och biogas. Av förnybar el kan vi tillverka grön vätgas och andra gröna elektrobränslen (exempelvis e-metanol). Vi kan fylla batterier med ren el och/eller pumpa upp vatten tillbaka i våra vattenkraftsdammar med den. Vi kan bygga ett hållbart energisystem med de 89 000 gratis TW vi får varje timme från solen. Detta vet vi att vi kan, vi har kunnat det länge men nu är det så billigt att alla kan göra det. Det är dags att vi ser verkligheten för var den är; alldeles fantastisk. Vi får helt gratis ren, förnybar energi från solen i sådan mängd att det räcker att försörja hela planetens befolkning tusentals gånger om. Instrålad solenergi under en tid av mindre än två timmar räcker till energibehovet för hela jordens befolkning. Vi tar det igen; under en period av mindre än två timmar får vi emotta från solen en mängd energi som räcker till hela jordens befolkning under ett helt år.

Vi kan ta makten över vår egen energi och vi kan göra det nu. Vi behöver varken fossil energi eller uran. Vi har blivit lurade av energilobbyns ”Newspeak” (George Orwell, 1984) att tro på skrämmande ord som ”energikris” och ”energibrist”. Det finns ingen och kommer aldrig att finnas någon energibrist på planeten Jorden. Det som finns är en brist på vilja att ge folk ett överflöd av billig, ren, förnybar el. Denna bristande vilja beror på en energilobby som lever på att sälja dyr och smutsig el till dig. Ytterligare en lögn som energilobbyn lyckats lura folk med är att vi måste välja mellan pest och kolera; uran eller fossil energi. Det är en lögn som följer helt i linje med Nyspråket om energibrist.
Vi kan välja en ny era av förnybar billig el i ett rent överflöd till alla.Du måste inte välja mellan pest och kolera. Välj Sol-era!”
från en insändare i Miljömagasinet av Göran Bryntse, Per Ribbing, Birger Schlaug

om COP26
enligt Richard Rehnbergh i Miljömagasinet
”Vi knackar ännu på dörren till klimatkatastrofen”, skriver FN:s generalsekreterare António Guterres i ett uttalande efter att det 26:e – tjugosjätte! – klimatmötet, COP26. – Jag är verkligen ledsen över hur detta har skett, sade en påtagligt besviken mötesordförande Alok Sharma direkt efter att ha klubbat igenom dokumentet, betitlat ”Glasgow Climate Pact”, kan sägas fylla ut Parisavtalet med innehåll. Om Paris var ramverket är Glasgow regelverket. Fast med det sagt är varken Glasgowpakten eller Parisavtalet i likhet med en gång Kyotoprotokollet juridiskt bindande och därför tämligen tandlöst. Bästascenariot landar på en global temperaturökning om 1,8 grader Celsius, alltså en bra bit ifrån Parisavtalets 1,5 grader; värstascenariot hamnar på det troligare 2,4 grader, vilket med Guterres ord innebär en klimatkatastrof.

Det var på många sätt signifikativt för förhandlingarna såväl som för orättvisan under det länge emotsedda COP26 att önationen Tuvalus utrikesminister dels var förhindrad att komma till Glasgow på grund av reserestriktioner, och följaktligen inte kunde delta i förhandlingarna; dels sände ett videoanförande iförd slips och kavaj med vatten upp till knäna för att signalera ett S.O.S. – vi sjunker, vi drunknar, vi dör! Fast signifikativt var också att termen klimatförhandling i mycket ersatts av det hårdare men mer hoppingivande klimatmobilisering. Åtminstone språkbruket har hårdnat. Därför var det med stor besvikelse som många lämnade COP26. Ett rejält antiklimax med tanke på den just hårda och hoppfulla inledningen (se min kommentar i förra numret) där politiker, monarker, magnater och kändisar tävlade i att ha radikalast tonläge och mest aktivistisk framtoning. Sedan flög de hem i sina privatjet: 200 sådana – tvåhundra! – landade och lyfte under mötets första dagar. Hyckleri var ett ord som grasserade på golvet i Glasgow. Så naiva alla vi hoppfulla var. Vi borde förstått att det bara var luftslott i mörkan sky, fler floskler och tomma ord utan uppriktighet och förbindelse. Ett ”bla-bla-bla” med Greta Thunbergs dadaistiska avklädning av ”makten” eller hennes än bättre kommentar till slutdokumentet: ”Ett urvattnat bla-bla-bla!”

Greenpeaces internationella chef Jennifer Morgan menar att världens unga aldrig kommer acceptera ett nederlag typ COP26 igen. Det finns liksom inget förhandlingsutrymme längre, ingen tid kvar och således inget att förlora. Humanekologen Andreas Malm – som själv utövat civil ohörsamhet gentemot kolkraftverk och flygplatser – är förvånad över att världens unga inte tar till mer drastiska metoder i sin strejk. I manualen ”How to Blow Up a Pipeline” ger han ungdomarna praktisk och med tanke på nödläget rättmätig information. Skolstrejkarna säger: Se så, nu har ni hållit på i 30 år och det har bara blivit värre. Nu är det hög tid att lämna över till de riktigt vuxna i rummet, till dem som inte bara tänker ”vad har jag att vinna på detta, hur mycket kan jag stoppa i egen ficka och hur många röster kommer det rendera?”. Hela Fridays for Future-rörelsen (globala strejker, demonstrationer, konserter, konferenser, petitioner et cetera) är ett skolexempel – i den alternativa skolan vill säga, ”gatans universitet” – på vad barn, ungdomar och unga vuxna kan åstadkomma på kort tid.

Den korta tid som mänskligheten har på sig att inte vända utvecklingen – det är för sent; det har de vuxna sett till – men väl att bromsa kollapsen, stoppa den värsta katastrofen. Inom alpinism heter det tidsfönster. Den ytterst korta tid som vädret medger att bestiga ett berg: inte för varmt (sämre före och fäste, snöskred), inte för kallt (sämre blodcirkulation, förfrysning och celldöd) och ingen nederbörd som skymmer sikten och gör underlaget prekärt. Ungefär där befinner sig mänskligheten just nu. Personligen tror jag att tidsfönstret slog igen i Köpenhamn 2009, andra anser att det var i Paris 2015 medan somliga menar att det ännu inte är försent, trots Glasgowmötets magra, för att inte säga ynkliga resultat. Naivt? En berättigad fråga till länder som agerar förhalare och bromsklossar – Australien, Brasilien, Indien, Iran, Kina, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika – när omvärlden kräver en stark deklaration och en livsnödvändig lösning blir: Hur kompensera en översvämmad ö och nation, ett förlorat folk och språk, en död kultur?Apropå kompensation: En del av ovan länder menar att främst EU och USA är dem skyldiga efter århundraden av kolonisering och exploatering. Det är ett följdriktigt och rättsenligt krav för vissa av länderna; helt förryckt och lagvidrigt för andra. Somliga av dessa länder har lika högt BNP som EU:s medeltal; i andra är det fortfarande kolonisatörernas barn som styr såväl politiken som ekonomin.”
Rikard Rehnbergh

om COP26
enligt Yanis Varoufakis f.d. finansminister i Grekland
”COP26 är dömt att misslyckas, och det ihåliga löftet om ”netto noll är skyldigt”, säger
han. ”Netto noll är populärt bland förorenare av goda skäl – det är tandlöst jämfört med restriktioner på utsläpp och en koldioxidskatt”. Det finns tre anledningar till att COP26 visar på ett så spektakulärt misslyckande. Det första skälet är ett globalt problem med att kollektiva åtgärder åker ”snålskjuts”. Individer, företag och stater föredrar en planet där ingen släpper ut koldioxid framför en planet som kokar över. Men alla föredrar också att skjuta upp kostnaderna för omställningen på framtiden, för om resten av jordens invånare gör rätt är planeten räddad. Om du då, beter dig själviskt, och dröjer med din egen omställning till miljövänlighet spelar ingen roll. Om inte andra gör det rätta, varför ska just jag göra det?

Det andra skälet är ett globalt. Det finns berg av tillgångar som ligger passivt i det globala finansiella systemet, dess extremt rika ägare vill investera dem i aktiviteter som ger vinst. Men en investering i, säg, grönt väte kommer bara att ge vinster om många andra också investerar i det – och så sitter alla investerarna och väntar på att någon ska bli först. Samtidigt deltar företag, samhällen och stater i detta avvaktande spel, ovilliga att ta risken att satsa på grönt väte förrän någon annan gör det. Tragiskt nog finns det ingen global koordinator som matchar tillgängliga pengar, teknologier och behov. Det tredje skälet är helt enkelt; kapitalism. Den har alltid tagit fart genom den oupphörliga exploateringen av allt, från planetens tillgångar, människor och teknik till genetiskt modifierade organismer. Ägarna av de pengar, maskiner och mark som är nödvändiga för att tillverka varorna blev rika, medan alla andra gick från 1800-talets elände, till arbetarklassens elände, till den sinnesslöa småborgerliga konsumentismens lugnande fantasier.”

om COP26
enligt Birger Schlaug f.d språkrör i Miljöpartiet
”Det finns ett dilemma i Glasgow, såväl som i Stockholm och överallt på jorden. Sanningen är den att ingen enda som har makt att göra något vågar föreslå det som behövs. Eftersom de samtidigt anser att ekonomisk tillväxt även i materiellt rika länder är en nödvändighet. Vi ska således konsumera mer för att producera mer så vi kan jobba mer för att få råd att konsumera mer. När Sveriges riksdag tog beslut om det som slarvigt kallas ”klimatlag” (det är ingen lag och ingen kan bli bestraffad) togs ett tilläggsbeslut: politiska beslut för klimatet får inte gå ut över den ekonomiska tillväxten. Utifrån det beslutet är det naturligt att satsa miljarder på laddstolpar som skall tillverkas av metall som brutits ur gruvor, transporteras av fossilbilar, sättas upp på cementkrävande fundament och nyttjas av oss konsumenter som har köpt elbilar som kräver batterier som kräver gruvdrift som leder till sår i naturen och dessutom hotar dricks- och grundvatten. Det är dessa sammanhang som gör att vi människor inte kommer att klara vare sig Parisavtalets målsättningar eller förmodligen inte ens hålla oss under 3 graders genomsnittlig ökning av temperaturen på det vi kallar ”vår” planet. Kort sagt: vi uppträder som fullblodsidioter.

En del säger att vi lever i antropocen, människans tidsålder. Vi påverkar planeten mer än planeten själv gör, så att säga. Jag hävdar att vi lever i econocen – ekonomismens tidsålder. Den tidsålder där vi reducerat oss själva till verktyg för att hålla igång ekonomisk tillväxt oavsett om vi behöver det för våra behov eller inte. I varje tidevarv – fint ord tycker jag – bör vi fråga oss vad som är bättre liv. Men politiker, ekonomer och annat löst folk frågar istället: hur får vi tillväxt? Jo, genom att jobba mer, konsumera mer, producera mer, jobba mer, konsumera mer. Vi har blivit kuggar i ett hjul som snurrar allt fortare och som håller på att gröpa ur planeten. Och vår egen värdighet. I Glasgow kommer det att pratas om klimatet. Problemet är att det går att ”rädda klimatet” på ett miljövidrigt sätt. Det är det som är den inkonsekventa metod man försöker sig på. Vi ska lämna Fossilsamhället med hjälp av fossila bränslen (sic!) för att ta oss till Metallsamhället där gruvor skall öppnas och material skall strömma genom samhället i allt raskare takt.

Den årliga materialkonsumtionen per person har ökat i Sverige. Materialkonsumtionen är numera cirka 24,7 ton per person. Det motsvarar en konsumtion på 67 kilo per person och dygn. Så ser det ut om vi ser till vår privatkonsumtion av prylar och till vår gemensamma konsumtion inklusive sådant som motorvägar, järnvägar, shoppinggallerior, arenor och lagerlokaler till Amazon. Konsumtionen av metaller har ökat med cirka 65% procent sedan 1998. Vi lever i Metallåldern… och mer blir det när alla batterier till bilar, båtar, flygplan och prylar skall tillverkas för att vi ska ”klara klimatet”. Slutsats: vi kan ”klara klimatet” på ett miljövidrigt sätt. Vi försöker lösa ett problem genom att skapa andra. Bara för att vi inte kan tagga ner, coola ner, leva mer som människor och mindre som konsumenter. En variant vore att lägga av med idén om evig tillväxt – att i rika länder ta ut produktionsökningar i sänkt arbetstid, satsa mer på delaktig kultur, social närvaro och helt enkelt tagga ner. Inse att vi är biologiska, sociala och kulturella varelser – inte ekonomiska varelser som är till för att hålla igång tillväxten och ett sjukt ekonomiskt systemtänkande. Tänk vad härligt det vore om något enda riksdagsparti rakt ut och ständigt vågade säga som det är! Jag tror att många skulle uppskatta det. Faktiskt! Under mina föreläsningar – i såväl slott som koja – upplever jag att förvånande många håller med mig. #glasgow #COP26 #ExtinctionRebellionSverige”
Birger Schlaug

om COP26
enligt Greta Thunberg
”FN: s generalsekreterare, António Guterres, kallade den senaste IPCC rapporten om klimatkrisen en ”code red for humanity, vi är vid avgrunden”.

Du kanske tror att de här orden skulle göra att det blev något slags larm i vårt samhälle. Men som så många gånger tidigare hände inte detta. Förnekandet av klimat- och miljökrisen har gått så långt och djupt att knappt någon längre reagerar. Eftersom ingen behandlar krisen som en kris, fortsätter de existentiella varningarna att drunkna i en stadig och tjock ström av ”green wash” och dagliga nyhetsflöden i media.  Ändå finns det fortfarande hopp, men för att kunna hoppas måste man börja med ärlighet. För vetenskapen ljuger inte. Fakta är kristallklara, men det verkar som om människor vägrar acceptera dem. Vi vägrar erkänna att vi nu måste välja mellan att rädda den levande planeten eller rädda vårt ohållbara sätt att leva. För vi vill ha båda. Vi kräver båda. Men den obestridliga sanningen är att det är på väg att bli för sent. Hur obekväm verkligheten än kan verka, är det precis vart våra ledare har fört oss med sina decennier av passivitet. Deras decennier av ord som inte betyder något, bla, bla, bla.

Vetenskapen ljuger inte och säger inte heller vad vi ska göra. Men det ger oss en bild av vad som behöver göras. Vi är naturligtvis fria att ignorera den bilden och förbli i förnekelse. Eller att fortsätta gömma oss bakom smart bokföring, kryphål och ofullständig eller felaktig statistik. Som om atmosfären skulle bry sig om våra politiska ramar. Som om vi skulle kunna argumentera med fysikens lagar och be de kompromissa. Som Jim Skea, en ledande IPCC forskare, uttryckte det: ”Det är möjligt att begränsa uppvärmningen till 1,5C inom kemin och fysikens lagar, men det skulle kräva förändringar utan motstycke.” För att Cop26 i Glasgow ska bli en framgång krävs det många saker. Men framför allt kommer det att krävas ärlighet, solidaritet och mod. Klimatet och den ekologiska nödsituationen är naturligtvis bara ett symptom på en mycket större hållbarhetskris. En social kris. En kris av ojämlikhet som går tillbaka flera hundra år. En kris baserad på tanken att vissa människor är mer värda än andra och därför har rätt att utnyttja och stjäla andras mark och resurser. Allt hänger ihop. Det är en hållbarhetskris som alla skulle tjäna på att tackla. Men det är naivt att tro att vi skulle kunna lösa den här krisen utan att konfrontera rötterna till den.

Saker kan se väldigt mörka och hopplösa ut och med tanke på flödet av rapporter och eskalerande allvarliga händelser är känslan av förtvivlan mer än begriplig. Vi måste påminna oss om att det är fullt möjligt fortfarande att vända på det här. Men det förutsätter och innefattar att vi människor är beredda att förändra våra vanor, förväntningar och vårt beteende. Hoppet finns runt omkring oss. För allt som verkligen skulle krävas är världsledare, höginkomst nationer, stora tv-stationer och ledande tidningar som bestämmer sig att vara ärliga och verkligen behandla klimatkrisen som den kris den är. Makthavare och politiker understödda av ”vanliga” människor som räknar all den data som forskarna har försett oss med – som vidtar åtgärder för att minska utsläppen i den takt och den skala som vetenskapen kräver. Om man gjorde konkreta handlingar, som leder mot syfte och mening, då finns det hopp.”
Översatt, redigerat och tolkat från Greta Thunberg artikel i The Guardian 23 oktober 2021 av Jöran Briding

om Koldioxid
enligt Kristianstadsbladet
”Vi säger att naturen håller andan, utan att reflektera över hur sann den metaforen i själva verket är. Under vinterhalvåret stiger halten av koldioxid i skogarna på det norra halvklotet. Det beror på att fotosyntesen stannar upp och slutar producera syre, medan förmultning och förbränning inuti de levande cellerna fortsätter, och avger koldioxid. Som när du håller andan, syret i dina lungträd förbränns och halten växthusgas stiger i alveolerna. Barrträd, med undantag för lärken, fäller som bekant inte sina barr. De klarar den hårda kölden genom att fylla cellerna med socker som sänker fryspunkten. Även cellväggarna förstärks och det finns uppgifter på att de klarar temperaturer ner till minus 47 grader. Ändå orkar de inte över en viss höjd i de svenska fjällen. Amazonas riskerar att förvandlas till stäpp och bara spillror återstår av Sveriges en gång så vidsträckta barrskogar. En statlig utredning slog nyligen fast att 5000 kvadratkilometer fjällnära skogar har så höga naturvärden att de är av internationellt intresse. Det kan låta mycket, men som jämförelse har den svenska skogsindustrin planterat den främmande arten Contortatall på ungefär 6000 kvadratkilometer. Ett träd som inte tål vårt klimat och knappast duger till annat än pappersmassa. Utredningen föreslog att allt skulle skyddas. Inte av estetiska skäl, utan av överlevnadsskäl. Vikten av att skydda skogarna som kolsänkor har slagits fast av såväl FN som EU. Men i höstbudgeten sumpade Centern, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna hela förslaget.

Fimbulvintern i den Poetiska Eddans tredje dikt varar i tre år och efter den kommer Ragnarök, världens undergång. Man tror att berättelsen om fimbulvintern härrör från folkliga minnen av de ovanligt kalla åren omkring år 535 till 540 som kopplas till två vulkanutbrott och följdes av en planetär köldperiod på ungefär hundra år. I norra Sverige sjönk medeltemperaturen 3-4 grader. Den fasta bebyggelsen försvann från i stort sett hela Norrland. En liknande effekt skulle kunna komma av ett globalt kärnvapenkrig. En så kallad atomvinter. Beroende på omfattningen har man beräknat att partiklar som slungas ut i atmosfären skulle få katastrofala följder, kraftigt sänkta temperaturer, massdöd av växter och djur. Teorin om dinosauriernas försvinnande bygger på att planeten drabbades av ett omfattande meteorregn som åstadkom varaktiga klimatförändringar på ungefär samma sätt, och massutdöende. Människans utsläpp av koldioxid motsvarar sexhundra vulkanutbrott av samma dignitet som Eyjafjallajökull 2010, varje dag, året om. Det vi håller på att skapa är en slags atomsommar. Inklusive massdöden. Eller vad ska vi kalla ett klimat som är 3-4 grader varmare än vi har i dag? En förändring som kommer att hålla i sig inte över några år eller årtionden eller ens århundraden, som den illa istiden. Utan i årtusenden. Stora barriärrevet, i själva verket världens alla koraller, håller på att försvinna. I boken ”Om tiden och vattnet” skriver Andri Snær Magnasson om det faktum att världshaven på grund av den ökade koldioxidhalten försurats så till den grad att de gått från att främja tillväxten av kalkhaltiga skal och koraller, till att bryta ner dem.

I Paris bestämdes att världen skulle stoppa den globala uppvärmningen vid två grader. Det var en dödsdom för mycket av det liv som vi vant oss vid på det här stoffkornet i vintergatan. Och det är inte bara isbjörnar som går en osäker framtid till mötes. Hela ekosystem hotas av utplåning. Var var jag när det beslutet togs? undrar Magnasson retoriskt. I Glasgow beslutades nyss att vi kanske ska försöka stoppa uppvärmningen strax under två grader. Det är ett slags rysk roulett med civilisationens fortsatta existens. Just nu är oddsen för att vi ska kunna undvika en tusenårig atomsommar ungefär fifty-fifty. Skalan på den förödelse som pågår är obegriplig. Vi läser om den varje dag, men kan inte omfamna den. Den får fimbulvintern och lilla istiden att framstå som petitesser. En höjning av jordens medeltemperatur på ett par grader räcker för att orsaka förödelse på en mytologisk nivå. Men det finns en annan story att berätta. Den handlar om att människor går samman för att rädda och bevara planeten. För att hejda massutrotningen och skydda de nyckelbiotoper och ekosystem vi inte kan leva utan. Korallreven kanske är förlorade, men Amazonas, kalfjället och de svenska skogarna är inte det. Ålen går fortfarande att rädda. Trots alla undergångsprofetior är det ännu inte bestämt hur den här thrillern ska sluta. Det har gjorts beräkningar på vad det skulle kosta att hejda klimatförändringarna. Att skapa ett samhälle som är både ekologiskt och socialt hållbart. Det handlar om en tiondel av kostnaderna för coronapandemin. Vi har dessutom all teknik vi behöver för att lyckas.”

om Domedagsglaciären
enligt Anna Wåhlin i Dagens Nyheter
För första gången har en obemannad undervattensfarkost undersökt havsströmmarna under den så kallade domedagsglaciären på Antarktis. Resultaten är minst sagt oroande. Thawaites-glaciären kallas för Domedagsglaciären eftersom dess volym av is är så stor att en avsmältning skulle få katastrofala konsekvenser. Glaciären är en del av den inlandsisen som täcker Västantarktis, en del av Antarktis som förändras oroväckande snabbt. Om hela istäcket på Västantarktis smälte bort skulle den globala vattenståndshöjningen bli över tre meter. Men hur snabbt isen faktiskt smälter och hur avsmältningen kommer att accelerera i framtiden är osäkert. Det gör det till ett viktigt forskningsområde eftersom att fler observationer och förståelse för isens avsmältning kommer leda till bättre modelleringar av framtida havsnivåhöjningar.

För att få svar på viktiga pusselbitar gjordes en expedition till glaciären där flera svenska forskare deltog, bland annat professorn Anna Wåhlin på Göteborgs universitet. Under expeditionen undersökte en undervattensfarkost havsströmmarna under Thawaites glaciär. Observationerna har nu publicerats i en studie i Science Advances som visar att tillflödet av varmvatten under glaciären är större än forskare tidigare trott. Enligt ett pressmeddelande från Göteborgs universitet bidrar avsmältningen på Västantarktis med tio procent av den globala vattenståndshöjningen, där den snabbaste smältningen sker från just Thawaites glaciär. Kontinenten sluttar inåt under glaciären, vilket gör området extra sårbart. På så sätt kan det varmare havsvattnet leta sig in och smälta glaciären underifrån.

– Den processen kan leda till att en accelererad smältning sker vid glaciärens botten samt att den så kallade grundlinjen, området där isen övergår från att vila på havsbotten till att flyta, drar sig inåt mot kontinentens mitt, säger Anna Wåhlin. De varma vattenströmmarna som observeras gör att den delen av glaciären (shelf-isen) som nu sitter fast i havsbotten riskerar att lossa och dra sig tillbaka. Professor Anna Wåhlin har tidigare berättat för SVTatt shelf-isen är viktig för att hålla glaciären på kontinenten stabil. Försvinner shelf-isen är det som att dra ur en propp och glaciären flödar då snabbare ut i havet, där den smälter snabbare vilket bidrar till vattenståndshöjning. – Men den goda nyheten är att vi nu, för första gången, samlat data som är nödvändiga för att modellera dynamiken i Thawaites glaciär. Dessa data kommer att hjälpa oss att bättre beräkna isavsmältning framöver. Med hjälp av ny teknik kan vi förbättra beräkningsmodellerna och minska den stora osäkerhet som nu råder kring globala vattenståndsvariationer”.
Anna Wåhlin

De fem buddhistiska föreskrifterna ur ett klimat- och miljöperspektiv Sangharakshita, grundare av Buddhistiska gemenskapen Triratna, samt Shantigarbha, medlem i Triratna Buddhist Order.

Den första föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att skada levande varelser. Den positiva betydelsen är att man med kärleksfullt vänliga handlingar renar sin kropp.   Det innebär avhållsamhet från alla former av våld, alla former av förtryck, alla former av skadande. Våld är alltid fel därför att det är baserat på ett oskickligt sinnestillstånd. Den positiva motsvarigheten är praktiserandet av metta (kärleksfull vänlighet, allomfattande och ovillkorlig). Det är inte nog att känna metta mot andra. Den måste också komma till uttryck genom handling. Om vi bara ägnar oss åt metta i våra egna sinnen blir den ett slags känslomässig själv-tillfredsställelse. Hur bra och underbart detta än må vara, måste det leda fram till konkreta uttryck. Bara då kommer sådana tankar att skapa ett påtagligt gensvar hos andra människor.    

Ur klimat- och miljöperspektiv:
Den första föreskriften karaktäriseras av omsorg, vänlighet, kärlek och medkänsla – och strävan att minska lidandet. Så den här föreskriften kan tillämpas på många områden av livet inklusive: mat, markanvändning, bekämpningsmedel, föroreningar och till och med hur kulturella och ekonomiska system sprids från en del av världen till en annan. När naturliga livsmiljöer försvinner påverkar det inhemska djur, ursprungsfolk och deras levnadsvillkor. När vi förorenar vattnet påverkar det floran och faunan som är beroende av rent vatten för sin överlevnad.   Kom ihåg att ur ett karmiskt perspektiv är icke-handling också en sorts handling. Om vi är medvetna om möjligheterna att stoppa dödandet av levande varelser och inte gör det, kommer detta också att påverka oss. Det mest effektiva sättet att skydda livet är att äta en växt baserad kost. Vad vi äter har en direkt inverkan på det ekologiska fotavtrycket och växt baserad mat använder mark och andra resurser mer effektivt. Den gör allt detta, dessutom minskar den lidandet som uppstår genom köttproduktion och slakt.

Den andra föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att ta det icke-givna. Den positiva betydelsen är att man är frikostigt givmild.   Detta är återigen en bokstavlig översättning. Det innebär inte enbart att inte stjäla. Den innebär också avhållsamhet från varje form av oärlighet, varje form av förskingring eller exploatering. Den positiva motsvarigheten är att utöva generositet eller ”dana”. Här är det återigen inte bara den generösa känslan, viljan att ge, som avses, utan också själva handlingen. Det är viktigt att påpeka att både den generösa handlingen och viljan måste finnas där.  

Ur klimat- och miljöperspektiv:
Enligt uppskattningar som har gjorts har vi använt jordens förnybara resurser på ett ohållbart sätt sedan 1970-talet. År 2008 hade denna överanvändning ökat till motsvarande 1,5 jordar. Uppenbarligen är detta ohållbart; dessa resurser kommer så småningom att vara uttömda. Detta ger oss mycket att reflektera över:   - I förhållande till miljö, hur och när har jag tagit det icke-givna?  - Vilka är mina behov, till skillnad från mina önskemål?  - Vilka är mänsklighetens behov i förhållande till jordens olja och kol?  - Vem har vi tagit dessa resurser från?  Jag skulle säga att människor har tagit det icke-givna till en planetarisk skala. Människor och andra varelser behöver resurserna, nu och i framtiden. Vi måste se över vår konsumtion, i både varor och tjänster, särskilt när resurserna oåterkalleligt avlägsnas från framtida generationer. Detta kan likställas med att stjäla från de ofödda. Så omsorg om alla varelser innebär omsorg om deras livsmiljöer och även klimaträttvisa.   - Med dessa reflektioner i åtanke, vad är ditt nästa steg, vad kan du åtaga dig?   Vi kan alla överväga att följa denna föreskrift inom något eller flera av dessa områden: återanvändning, återvinning, hur vi handlar, hur vi konsumerar, hur vi reser, vad vi äter, hur vi värmer upp våra hus, hur vi investerar, hur vi sköter vår trädgård, hur och var vi bor och så vidare.

Den tredje föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från sexuellt utnyttjande. Den positiva betydelsen är att man med stillhet, enkelhet och förnöjsamhet renar sin kropp.   Den här föreskriften består av våldtäkt, kvinnorov och äktenskapsbrott. Alla tre är oskickliga därför att de samtidigt är uttryck för begär och våld. Den positiva motsvarigheten är förnöjsamhet. För den som är gift eller sambo innebär det förnöjsamhet med den socialt accepterade sexualpartnern.  

Ur klimat- och miljöperspektiv:
I ett nutida liv ger stillhet, enkelhet och förnöjsamhet inga höga värderingar. Konsumtion är tron att vi kan lita på att ting och materiell rikedom ger oss lycka och att vi blir befriade från smärta. Med tanke på konsumtionens genomgripande och allomfattande natur är det en kamp för oss alla att befria oss från dess starka grepp och att istället leva ett liv med djup och mening, även för de som tar sin tillflykt till Buddha.  - Så vad kan du åtaga dig att göra för att följa den tredje föreskriften?  - Skulle du kunna lära dig att tycka om den plats där du är och inte ”önska” uppleva nya platser? - Hur kan du förenkla ditt liv?

Den fjärde föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från falskt tal. Den positiva betydelsen är att man med sanningsenlig kommunikation renar sitt tal.   Falskt tal är sådant som har sina rötter i begär, hat eller rädsla. Om man ljuger är det antingen för att man vill ha något, för att man vill skada eller såra någon. Lögnaktighet har alltså sina rötter i oskickliga sinnestillstånd. Den positiva motsvarigheten är bl.a. sanningsenlighet och fulländat tal.  

Ur klimat- och miljöperspektiv:
Områden där denna föreskrift kan tillämpas i samhället inkluderar reklam, konsumtion, företags-PR, regeringspropaganda och ”fake news”. Reflektera över hur du pratar om klimatet och miljön.   - Talar du om hur verkligheten ser ut?  - Vem pratar tydligt och ärligt om klimat- och miljökrisen? Gör media det? Gör sociala medier det? Gör politiker det? Gör makthavare det?  – Om inte, utmanar du det?  - Vad kan du göra i förhållande till vad som sägs i den här föreskriften?   Förutom att tala ärligt om klimatet och miljön kan du prata eller skriva till makthavare, dina förtroendevalda, till lokala och nationella myndigheter. Du kan även gå med i en befintlig kampanj eller starta en egen.

Den femte föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att inta medel som fördunklar sinnet. Den positiva betydelsen är att man med medvetenhet, klar och strålande, renar sitt sinne.   Det råder en del oenighet om tolkningen av denna föreskrift. Vissa tolkar det som att man måste vara helnykter, andra måttlighet i användandet av berusningsmedel. Det föreskriften säger är att man inte ska förlora sin sinnesnärvaro. För min egen del kan jag dricka en liten mängd alkohol utan att jag känner mig påverkad, jag tycker alltså att jag kan dricka t.ex. ett glas glögg eller ett glas vin utan att bryta mot föreskriften. Den positiva motsvarigheten är då förstås att man alltid bör vara närvarande och medveten.  

Ur klimat- och miljöperspektiv:
När du reflekterar över denna föreskrift, kan du fråga dig själv:   - Överkonsumerar du sådant som är skadligt för miljön?  - Är du beroende av konsumtion som är skadlig?  - Blundar du för andra som är beroende?   När det gäller klimat och miljönödläget som vi befinner i oss just nu betyder ”medvetenhet”, medvetenhet om de sannolika konsekvenserna av våra kollektiva handlingar. Du kanske har märkt att när du fördjupar dig i klimat och miljönödläget, att ett slags sönderfall av din identitet inträder. En förlust av känslan av att veta vem du är. När du går in i ”det brinnande huset” kan du komma på att du måste omvärdera dina prioriteringar.   - Vad är mest värdefullt för dig just nu?   Det kan vara ett ögonblick att inse att man inte vet.

Från Sangharakshitas bok, ”Buddhas ädla åttafaldiga väg – vision & omvandling samt Shantigarbhas bok ”The Burning House” (fri översättning och tolkning av Jöran Briding).

”Uppvaknade i klimatförändringens tidsålder”

Citerat från en artikel i Tricycle Magazine av David Loy. Han är amerikan, professor, författare samt zenlärare i den japanska zenbuddhismens Sanbo Kyodan tradition. Översatt av Jöran Briding.

”Om buddhismen ska kunna ta itu med klimat- och miljökrisen måste den först klargöra sitt grundläggande budskap. Det råkar vara så att den buddhistiska traditionen ger en underbar arketyp som kan hjälpa oss att göra det: bodhisattvan. Vi övervinner djupt rotade självcentrerade vanor genom att arbeta medkännande för helandet av våra samhällen och helandet av jorden. Detta är vad som krävs för att den buddhistiska vägen ska bli verkligt befriande i den moderna världen. Om vi buddhister inte kan göra det, eller inte vill göra det, då är buddhismen kanske inte vad vår värld behöver just nu.”