Mahatma Gandhi

 


MAHATMA GANDHI

 

Genom historien finns en lång tradition av icke-vålds aktioner inom de flesta kulturer, men det var först under 1900-talet som icke-våldsaktioner blev ett begrepp och en uttalad strategi för att protestera mot orättvisor. Dess kändaste förespråkare – och utövare – är tveklöst Mohandas Karamchand Gandhi. Det var också han som lanserade begreppet icke-våld.

För Mahatma Gandhi innebar icke-våld ett ingripande, alltså att man gör något konkret för att motverka våld och krig, men med fredliga medel. Han menade att det inte räckte att vägra delta i våldshandlingar – som man kan säga är en förenklad definition av pacifism – utan att icke-våld innebär att man måste konfrontera våldet och ingripa vid förtryck. Hans definition grundar sig på det hinduiska begreppet ahimsa, (sanskrit) som betyder ”icke våld”, och fick stor genomslagskraft. Genom att använda icke-våld som en politisk metod fick han inte enbart stor uppmärksamhet för sina aktioner, utan spred också begreppet i sig.

Gandhi utvecklade både sina icke-vålds metoder och sin enkla livsstil under sina drygt 20 år som advokat i Sydafrika. Där blev han den indiska minoritetens förkämpe mot det rasistiska system som senare utvecklades till apartheid. Bland hans främsta inspirationskällor fanns skrifter av författarna Lev Tolstoj och Henry David Thoreau, samt konst- och arkitektskribenterna John Ruskin. När han 1915 återvände till Indien hade han i princip redan utvecklat de icke-våldsmetoder som han med honom själv som främste förkämpe drygt 30 år senare skulle göra landet självständigt.

Men det är också viktigt att komma ihåg att det faktiskt tog så lång tid. Att använda icke-våld som politisk metod innebar en modig och envis kamp utan garanterat resultat. Det som gjorde Gandhi så speciell var att han inte förtvivlade, trots att tog decennier från det han inledde den första icke-våldsdemonstrationen 1919 till befrielsen 1947. Därmed inte sagt att han inte misströstade eller att det enbart var icke-våldsaktioner som användes. Desto längre tiden gick desto fler valde andra vägar. Men för Gandhi var icke-våld enda vägen till självständighet. Han var så övertygad att han 1922 till och med lät blåsa av den då ytterst framgångsrika självständighetskampanjen eftersom en folkhop i en småstad tagit till våld.

Gandhi var övertygad om att inget varaktigt kan bygga på våld utan att våld skapar våld och därmed våldsmän. Därför var hans krav på icke-våld absolut, vilket för honom innebar att han inte ens fick hysa en ovänlig tanke om någon. Han var också övertygad om allas lika värde – inklusive kvinnor och lågkastiga. Något som så småningom accepterades av allt fler anhängare. En bidragande orsak till Gandhis otroliga genomslagskraft var säkerligen att han själv levde som han lärde. Eller som han själv uttryckte det: 

från ”Good News Magazine”

Mitt liv är mitt budskap.”

 ”Världen är nog för allas behov men inte för allas begär.”

”I det militära får människor lära sig att döda, men om man försöker tillämpa min ickevålds princip måste man lära sig att dö.”

Ingen människas liv kan beskrivas i en kort text… allra minst Gandhis, vars liv är så sammantvinnat med sitt lands kamp för frihet. Det är inte möjligt att ge alla händelser i hans liv dess rätta betydelse, vars gärningar Indien har honom att tacka för så mycket. Jag har däremot försökt vara trogen hans vision och hans hjärtas röst.

Mohandas Gandhi föddes 1869 och dog 1948. Han blev mördad ett år efter Indiens frigörelse från England. En kamp som Gandhi ledde med sin icke-vålds princip. Mahatma är inget namn utan en hederstitel. Det är Sanskrit och betyder; ”Maha” = ”stor” och ”Atma” = själ eller ande. Gandhi må ha varit liten till växten och timid men till karaktären var han mycket principfast både mot sig själv och mot andra. Gandhi var verkligen en avundsvärd och helt enastående man. Mahatma Gandhi var en verkligt ”stor” människa.

Indien blev fritt från en av andra världskrigets segermakter utan att indierna använde våld. Ett ögonvittne berättar under saltmarschen 1930: ”Slagen från stålskodda batonger regnade mot indiernas huvuden. Inte en enda av marschdeltagarna lyfte en hand för att försvara sig. De föll som käglor. Från där jag stod hörde jag det vämjeliga ljudet av batonger mot oskyddade hjässor. Under arton år som reporter i tjugotvå länder då jag bevittnat oräkneliga oroligheter, upplopp, gatustrider och uppror har jag aldrig sett så smärtfyllda scener”.

Enligt indisk tro finns det fyra perioder i en mans liv, som varar ungefär 20 till 25 år per styck. Brahmacharya, Grihastha, Vanaprastha och Sannyasa. Brahmacharya är den första – det är då man förmodas studera vedaskrifterna och leva i celibat i en gurus ashram. I Grihastha träder man efter lärlingsåren in i livets andra fas och blir en familjeförsörjare. Därefter kommer Vanaprastha, då är man en filosofisk lagd eremit. Man sonar för den negativa karma man har samlat på sig som familjeförsörjare. I den fjärde och avrundande levnadsfasen, sannyasa, har sökaren försakat allt. Under tiden som han ägnar sig åt botgöring rör han sig genom ett slags karmiskt ingenmansland. I Mahatma Gandhis fall överensstämmer de sista delarna i hans liv ganska bra in på ovanstående beskrivning.


Mohandas K Gandhi kom till London 1888 för att studera till advokat och tre år senare, blev han legitimerad advokat och upptagen i högsta domstolens rullor. I England träffade Gandhi bl.a. madam Blavatsky, han hade just läst hennes bok”Key to Theosophy”. Gandhi kände sig hemma i teosofins idéer om universellt brödraskap. Enligt Blavatsky har alla religioner en inre gemensam lära som förenar all andlighet. Det som skiljer dem åt är endast den yttre traditionen. Gandhi blev också involverad i Esoteric Christian Union som propagerade en filosofisk blandning av västerländskt och österländskt i kampen mot materialismens utbredning.

 


M.K. Gandhi Esq., Barrister-at-Law, landsteg i Durban år 1893. Vid ett tillfälle i Sydafrika skulle Gandhi åka tåg tillPretoria. Han klädde upp sig i bonjour och kravatt och sa på sin bästa Londonengelska att han ville resa i första klass. Stationsmästaren svarade att han personligen inte var någon rasist och sålde biljetten på villkor att Gandhi inte stämde järnvägsbolaget oavsett vad han råkade ut för. En konduktör försökte tvinga honom att flytta till tredjeklassvagnen, men en engelsk medpassagerare sa till om att inte besvära gentlemannen. – Om ni vill resa med en kuli så får ni väl göra det, muttrade konduktören.

1895 övervägde Gandhi att åka tillbaka till Indien. Men han hade mycket arbete kvar i Sydafrika att utföra och många ville att han skulle stanna kvar. Gandhi stannade i Sydafrika, där vaknade den vegetariska mystikern upp som politiker. Senare i livet återberättar han en historia om sitt förhållande med sin fru, Kastur.”På den tiden inbillade jag mig att hustrun var ett föremål för sin mans lustar och född att lyda sin make, snarare en vän i nöden, kamrat och partner i makens glädje och sorg. Det var under år 1900 som dessa föreställningar genomgick en radikal förändring och tog konkret form 1906.” Årtalen 1900 och 1906 kan kopplas samman med de två krig som Gandhi deltog i: boerkriget och zuluupproret. Gandhi gav 1938 Kastur äran av att ha lärt honom meningen med icke-våld. ”Hennes beslutsamma motstånd mot min vilja och hennes tysta resignation inför det lidande som mina dumheter orsakade, fick mig slutligen att skämmas och botade mig från idiotiska föreställningar som att jag skulle ha varit född att härska över henne.”

Gandhi fick en fråga många år efter vilken händelse som var hans ”livs mest kreativa upplevelser”? Han svarade att det var när han slängdes ut från ett tåg i Sydafrika 1902, enda anledningen var att han inte var vit, efter att ha dristas sig till att åka första klass.

”Jag blev livrädd. Vad var min plikt, frågade jag mig. Återvända till Indien eller att stanna och ta konsekvenserna. Mitt aktiva icke-våldstänkande föddes den dagen.”

Rasistiskt tänkande nådde sin höjdpunkt under den liberala brittiska imperiet under den senare hälften av 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Rasismens politiska ohållbarhet tydliggjordes först efter att de tyska nazisterna drev den till dess mest extrema konsekvenser genom förintelsen, med storskaliga utrotningsfabriker.

Gandhi insåg också det meningslösa i att upprätthålla en ståndsmässig livsstil för att försöka konkurrera med vita. Istället såg han självvald fattigdom som ett sätt att skapa praktisk demokrati genom identifikation med sina landsmäns livsvillkor.

44 år gammal, 1914, lämnade Gandhi de afrikanska trakter där han har tillbringat en stor del av sitt liv och där han också hade insett sitt kall. Det som Afrika hade gjort med honom var betydande och avgörande för hans fortsatta liv.

En person som mycket ingående har forskat i Mahatma Gandhis liv fick frågan vad det kunde bero på att nästan hela Indiens befolkning följde honom. Han trodde att det berodde på att Mahatman i handling visade sitt icke-vålds engagemang i praktisk handling samt att det för många indier var lätt att identifiera sig med Mahatma Gandhi. Gandhi var kanske mest europeiserade av de indiska ledarna men det var inte alls så folk uppfattade honom. Identifikationsfaktorn samt exemplet han sätter – >om jag kan, så kan ni< – erbjöd dem något helt annat än de andra ledarna kunde erbjuda.

Gandhi deltog i latrintömningen, ett arbete som normalt bara utfördes av kastlösa ”daliter-the untouchables”, han såg det som den högsta av alla dygder, för att på så vis bryta ner kastväsendets nedärvda arbetsfördelning. Enligt Gandhi hade de traditionella renhets- och orenhetsförställningarna perverterat de hinduistiska idealen. ”Var och en måst vara sin egen latrinstädare”, sa Gandhi som menade att det bästa för världen är att var och en tar hand om sitt eget avfall.

Vid en universitetsinvigning i Benares, ca 1919, där bl.a. Indiens vicekonung, maharadjor som bekostat universitetsbygget och andra prominenta personer var närvarande, deltog också Gandhi. Klädd i arbetskläder platsade han inte på estraden bland alla juvelsmyckade prinsar. Gandhis tal var en bredsida mot landets deprimerade tillstånd. Han tyckte det var förnedrande att tvingas tala till sina landsmän på engelska, istället för på ett gemensamt indiskt språk. Sedan pratade om hur lortig den heliga staden var, hur indiska städer i allmänhet stank. Slutligen riktade han kritik direkt mot aristokraterna, för ”det finns ingen räddning för Indien om ni inte tar av era juveler.” Den maharadja som var mötesordförande bad Gandhi lämna estraden. Gandhi fick lämna scenen och även staden. Men ”intermezzot i Benares” höjde hans status och han fick inbjudningar från hela landet.

Precis som i Sydafrika fanns det när Gandhi kom en politisk rörelse, men vars katalysator han blev. En stor praktisk förändring var Gandhis ombildning av Nationalkongressen till en massrörelse, med ansenlig geografisk spridning via lokalkommittéer och en permanent åretruntverksamhet. Han satte punkt för elitismen, vilket illustrerades hur den typiska kongressklädseln ändrades från brittisk jacket till handvävda långa bomullsskjortor. Vidare kan man konstatera att flera idéer vi förknippar med honom redan hade tänkts ut av andra; han populariserade och tog dem ett steg längre. Det är egentligen först i Gandhi som man finner en person som lyckas vara både guru, socialarbetare och politisk ledare, och dessutom lyckas förena de olika rådande trenderna i en nationalistisk syntes.

På hösten 1920 gick Gandhi över till den enklaste formen av höftkläde, ett tyg virat kring benen och magen. Nu framträder de drag som vi känner igen när vi hör namnet Mahatma Gandhi: en skallig, spinkig ben och halvnaken gestalt med runda glasögon. För Gandhi var det enkla höftklädet en mångtydig symbol: det handlade inte bara om indiskt mot brittiskt, utan om att jämlikhet uppnås genom att de rika jämkar sig till de fattigas nivå. Så det enkla bomullsstycket var fullt av politik.

Gandhi blev 1922 dömd till sex års fängelse för uppvigling. Det kändes, tyckte åskådare vid domstolen, som om det var den brittiska staten som var åtalad och inte Gandhi. En poet som skrev i en stor indisk tidning konstaterade: ”Jag insåg då att Jesus från Nasaret förser oss med den enda genuina historiska parallellen till denna okuvliga apostel för indisk frihet, som älskar människosläktet med en oöverträffad medkänsla och, för att använda Gandhis vackra fras, ”närmar sig de fattiga med en fattig persons sinnelag”. När Gandhi leddes ut ur rättssalen kastade sig folk för hans fötter.

I sitt motstånd mot den engelska regimen fastnade Gandhi tidigt år 1930 för en symbol: salt. Engelsmännen hade som barlast i fartygen till Indien gruvsalt från Worcestershire. Fraktkostnaden blev alltså försumbar, utblandat med bl.a. aska såldes ”saltet” i byarna i Indien. Fattiga människor i Indien betalade 30-35 gånger mer för sitt salt än folk i England. För att inte smuggelsalt skulle förstöra det lukrativa saltmonopolet, hade engelsmännen byggt en högst bisarr barriär mot havet, över 400 mil lång, ca 3 meter hög och 4 meter bred, av törnsnår som löpte genom hela Indien. Om man försökte tillverka salt själv för att undgå saltmonopolet var det straffbart med fängelse i upp till sex månader. För en rik indier var förstås saltskatten försumbar och många såg det som det ett av landets minsta bekymmer. Gandhi besvarade all kritik med att om tio personer från var och en Indiens 700 000 byar bröt mot lagen, skulle regeringen stå handfallen.

I Indien kan arbetare förbruka en liter vätska i timmen och under extrema förhållanden kan hälften av allt salt försvinna ur kroppen på en dag. För den som lever på existensminimum kan halva inkomsten gå till saltinköp. Den här kampen gällde med andra ord liv och död.

– ”Med undantag för vatten finns det inget som motsvarar saltet vilken staten kan skattebelägga. Skatten utgör därför den omänskligaste grundskatt som människohjärnan kan tänka ut”, sa Gandhi.

I motståndet mot saltskatten greps Jawaharlal Nehru och dömdes till att spendera sex månader i fängelse. Slutligen greps Gandhi också. Men då var för sent att stoppa saltrevolten. Innan året var till ända hade sjuttiotusen satts i fängelse och ett hundratal hade skjutits ihjäl.

Året 1930 blev det globala genombrottet för Mahatma Gandhi. Vi ser honom än idag på svartvita flimriga filmbilder när han tågar iväg på saltmarschen på sina bara och spinkiga ben, genom by efter by. Speciellt i USA tycks Gandhi ha vandrat in i det allmänna medvetandet. Hans demonstrationståg mot saltskatten liknade inget annat i världshistorien (om man undantar när Moses ledde judarnas uttåg ur Egypten). Man skulle kunna kalla saltmarschen för en av förra årtusendets viktigaste mediehändelser, på en topplista bland Gutenberg och Internet, för vad han gjorde och sade analyserades i varenda dagstidning i världen, vilket fick alla politiker att avundas honom.

Våren 1931 reste Gandhi till England för att delta i ”rundbordssamtal” om Indiens framtid. Femtusen nyfikna Londonbor som trotsade regnet, kom för att få en glimt av Mahatman när fartyget kom till hamnen. En journalist störtade fram och frågade:
– Herr Gandhi, vad anser ni om västerländsk civilisation? Gandhi nickade långsamt och lär ha svarat:
– Det låter som en god idé.
Själva ”rundabordskonferensen” visade sig vara en sorglig historia, precis som Gandhi hade förutspått: en gigantisk men lönlös byråkratisk exercis. Och bordet var fyrkantigt, liksom tankarna kring det. ”The untouchables” som representeras av Bhimrao Ambedkar, en ytterst skärpt fyrtioårig jurist, ville att de skulle erkännas som en separat grupp. Mellan Ambedkar och Gandhi uppstod genast en schism eftersom Gandhi inte ville se hinduer tappa sitt gemensamma mål ur sikte, liksom muslimer och sikher hade gjort när de kom oeniga till konferensen. Så medan Gandhi kämpade för att ena alla, och alla andra hävdade att han inte representerade dem, förblev Storbritannien den enda dominanta parten. Vistelsen i England visade sig däremot vara nyttig för den västerländska förståelsen av Gandhi. I mångas ögon upphörde han att vara en religiös fanatiker och rabiat uppviglare. Hans opinionsarbete i England bevisade att Indiens frihet ytterst inte handlade om att krossa imperiet. Även om det brittiska imperiet kanske skulle förgöras som en bieffekt. När Gandhi var i England mötte han bl.a. domprosten i Canterbury, som tillfrågades av pressen om han ville omvända Gandhi:
– ”Omvända honom? Han är den som mest liknar Kristus av alla jag har mött.”

I fängelse igen. I ett brev till Storbritanniens Indienminister 1932 skrev Gandhi att han kommer att fasta sig till döds om de kastlösa ”daliter-the untouchables” ges en separat valmanskår. De oberörbara var sammanräknat omkring femtio miljoner, eller en femtedel av alla hinduer, och ifrågasattes om de ens räknades som hinduer. Att skilja ut så många från sina religionsbröder och systrar, var i hans ögon en ogudaktig plan och han hade redan i London yttrat att segregeringen av dem endast kunde ske över hans döda kropp. När det gällde separata valmanskårer föreslogs en kompromiss – Gandhis kompromiss – och Gandhi slutade att fasta. Mycket runt omkring Gandhis fastande blev ett stort spektakel, det var inte bara Ambedkar som ifrågasatte hans fastande. Många undrade vad som skulle ske om alla politiska ledare hungerstrejkade åt höger och vänster.

Vilka är då de oberörbara? De befinner sig – beroende på hur man ser på saken – utanför hierarkin eller i botten av alla mätbara skalor, oavsett vilket kan de knappast räkna med att göra någon större ”kastresa”. Annat än, möjligen, i nästa liv förutsatt att de uppför sig väl och accepterar sin lott i detta liv. Så det är en grym lott, i och med att de som befinner sig högre upp betraktar till och medberöringen av någon som är lägre ner som smittsamt.

Mitt i Indien ligger det oansenliga Sevagram som Gandhi flyttade till i mitten av trettiotalet. Den indiska eliten (och resten av världen) som vallfärdade hit fick skjuts i ett specialfordon som skämtsamt kallades Oxford, för det bestod av bakdelen från en skrotade Ford som drogs av två oxar. Gandhi själv brukade gå till fots, till och med i den varma sommarhettan då temperaturen kunde passera 49 grader C. Hans dörr stod alltid öppen, faktum var att huset inte ens hade någon ytterdörr. Mattor av flätade palmblad täckte golvet, det fanns inga besöksstolar. Gandhi brukade sitta eller halvligga på en låg träbänk eller tunn madrass (hans säng) och när man kom in såg man manuskriptbuntar och nystan med handspunnet garn, och framför sig hade han en låda med hans referensbibliotek, ovanpå den låg hans reservoarpenna och blyertspenna. Så såg huvudkontoret ut varifrån han ville förändra världen.

Andra världskriget markerade begynnelsen för en upptrappad konflikt mellan hinduer och indiska muslimer. Hur en delning mellan hinduer och muslimer skulle gå till var det ingen som kunde föreställa sig och muslimernas ledare var medvetet vag. Därför uppfattades Pakistan mest som påtryckningsmedel. Vilket var ett stort misstag. Det var också en stor splittring i landet om Indien skulle delta i kriget eller inte. Många menade att om alla indier gav sig på britterna skulle landet bli fritt. Andra menade om Indien deltog i kriget kunde man kräva motprestationer i form av ökat självstyre. Gandhi upprepade om och om igen att han inte ville friköpa sitt hemland på bekostnad av icke-våld. Mellan 1942 och 1945 satt Gandhi, Nehru och resten av Indiens ledning internerade. Med alla ledare arresterade fanns det ingen kvar att leda folket i fredligt icke-samarbete. Aktivister hittade på egna initiativ för att driva ut britterna – upplopp ägde rum på många platser. Våldsvågen, som å ena sidan gav en signal om den imperialistiska positionens ohållbarhet, skapade en negativ bild av Kongresspartiet i internationella medier. Under interneringen ägnade sig Gandhi åt författande, läsning och undervisning av sin 74-årige fru, Kastur.

– ”Somliga vänner har påpekat att sanning och ickevåld inte har någon plats i politiken och det världsliga, men jag håller inte med.” Gandhi i ett tal inför Kongresspartiet 1944.
I april 1945, när Nazityskland låg i ruiner, sa Gandhi i en intervju att ”det är inte bara i axelmakterna som man finner krigsförbrytare. Roosevelt och Churchill är inte mindre krigsförbrytare än Hitler och Mussolini”. När nyhetsbyrån AP bad om ett budskap till Amerika, föreslog Gandhi att de skulle ”störta penningens gud Mammon från dess tron”.

Efter kriget frågade folk Gandhi om freden. ”Vilken fred?” sa han. – ”Vänta och se vad stormakterna gör mot de svagare, för jag litar inte på de imperialistiska nationerna.” Gandhi blev upprörd när hörde att hans avbild dyrkades i ett nybyggt tempel. Gandhi kallade det ”grovt avguderi, en degradering av hinduismen och hela mitt liv karikeras.”

Gandhi förfäktade att religion inte borde få avgöra Indiens framtid. För trots sin andlighet var han starkt emot en statsreligion: ”Staten tar hand om det allmännas väl, hälsofrågor, kommunikationer, utrikespolitik, valuta och sådant, men har inget med din eller min religion att göra. Det är en privatsak.” Ambedkar, som var ordförande för kommittén med ansvar för Indiens författning, förklarade att ”en sekulariserad stat innebär att dess parlament inte ska ha behörighet att påtvinga någon speciell religion på folket.”

När brittiska regeringen, 1947, försökte skänka tillbaka Indien till indierna, tvingade man fram det värsta som kunde hända. Indien delades i två nationer efter religiösa linjer, det ledde till en av historiens värsta flyktingkatastrofer. Hinduer flydde i ena riktningen, muslimer i den andra. Vid gränserna syntes ändlösa konvojer med folk som gick till fots, tågen var fyllda till bristningsgränsen, våldsdåden som ägde rum var ohyggliga och lämnade permanenta ärr i de indiska och pakistanska befolkningarna. Delningen ledde till att lynchmobbar från både muslimskt och hinduistisk sida beväpnade sig med spjut, yxor, knivar och skjutvapen. Det brutala våldet och vedergällningsaktioner eskalerade till orgier i våldtäkter, rån och mord. Det var ett stort antal offer, troligen flera hundratusen.

Gränsdragningsexercisen ledde till världens (förmodligen) genom tiderna största folkomflyttning, då mellan tolv och sjutton miljoner människor, inom loppet av några månader, flydde till ”säkrare” platser. Gandhi besökte ett stort antal platser, bl a Calcutta, vad han såg gjorde honom ytterst nedstämd. ”det kollektiva vansinnet kan göra en människa till värre än ett odjur”. Det var en vandring genom helvetet. Han såg kvinnor och barn som hade blivit slaktade, han såg ruiner med köttslamsor kletade på väggarna. Asgamarna var så feta att de inte kunde flyga, det behövde de inte heller, de kunde gå till nästa matplats. ”The great Calcutta Killing” utmynnade i ömsesidiga massakrer mellan muslimer och hinduer. Ett år senare hotade våldet att explodera igen, men Gandhi kom till staden och deklarerade att han tänkte fasta tills folk sansade sig eller han dog. Valet var deras. Nästan genast upphörde oroligheterna och ersattes med ”miraklet i Calcutta” – en långvarig fred mellan de två grupperingarna.

Enligt Gandhi var sanningen den enda lag som gällde och dess natur var kärlek, medan dess motsats var osanning, våld. Genom kärleken besannades alla människors lika värde och förtrycket skulle därmed upphöra. Medan Indien styrs av karma och dharma styrs länder i väst av adharma (negationen av dharma) och bhoga. Bhoga är gujarati (det språk som talas där Gandhi var född) och betyder både njutning och behag, och samtidigt en offergåva till en gudom (vilket är Gandhi sätt att antyda att i väst har materiellt välstånd har gjorts till en religion).

Gandhi arbetade också fram en vokabulär som inte var baserad på engelska. Ett exempel på hans progressivitet är begreppet för jämlikhet, sarvodaya, (gandhiansk socialism). I dess rötter ingår uråldriga religiösa ideal som ”nästankärlek” och ”egendomsgemenskap”, medan han utesluter klasskamp, speciellt en som involverar våld. Eftersom han var hindu kom hans utryck naturligtvis ur källor Bhagavadgita och vedisk filosofi. Han talade om ahimsa (ickevåld), satya (sanning), sambhava (jämvikt), aparigraha (att avstå från ägande), samt inte minst Ramaraiya (guds rike). Det sistnämnda åsyftar i hans mening inget annat än ett framtida utopiskt Indien där alla ska leva i jämlikhet, fred och egendomsgemenskap snarare än en någon hinduisk teokrati (vilket minoritets politiker tolkade det som).

Gandhi strävade efter att kombinera moderna trender med folkliga traditioner för att skapa alternativa sociala, politiska och ekonomiska institutioner. Han kopplade på det viset samman den målinriktade kampen för en sakfråga med en bredare humanitär strävan mot permanent förbättrade levnadsvillkor utifrån folks egna förutsättningar.

Gandhis syn på kastväsendet utvecklades i etapper och förändrades mycket. Hans yttranden från trettiotalet och tidigare är därför inte representativa för hans slutgiltiga position, men det ledde olyckligtvis till svåra slitningar med Ambedkar. På ålderns höst verkade Gandhi ha accepterat Ambedkars ledaranspråk, för när det fria Indiens första regering utsågs insisterade han på att Ambedkar skulle bli justitieminister (vilket denne var 1947-51) och ordförande i gruppen som skrev landets författning. Att behandla människor som oberörbara blev slutligen förbjudet i det fria Indiens första författning.

    GANDHI och NEHRU

 

 

 

 

 

 

Jawaharlal Nehru (Indiens premiärminister 1947-1964) menade att det viktigaste Gandhi kom med var en nytolkning av det uråldriga begreppet abhaya (konsten att vara orädd). Britternas starkaste vapen var rädslan. Man var rädd för polisen, fängelse, svälten, osv. Det var mot denna rädsla som Gandhis lågmälda men bestämda röst höjdes. I ett så heterogent land som Indien krävdes en ledare av Gandhis art, en som vågade bryta konventioner. Medan många andra ledare representerade vissa religioner eller regioner, och bar sin identitet som indier som ett skal på utsidan, hade Gandhi – just genom sin långa utlandsvistelse – börjat tänka att alla först och främst var medmänniskor.

Vid midnatt, natten till 15 augusti 1947, blir Jawaharlal Nehru det fria Indiens första premiärminister. Han håller sitt stora frihetstal på Röda Fortet i Delhi och senare i radion: ”När midnattstimmen slår och världen sover vaknar Indien till liv och frihet.” Över trehundra miljoner hinduer och åttio miljoner muslimer, samt ett antal sikher, kristna och jainister, kom att vakna upp i två fria länder. Problemet var att somliga hinduer och sikher kom att vakna upp i Pakistan, och åtminstone hälften av muslimerna i Indien. Det var med andra ord inte så enkelt som att dela upp Indien i två halvor.

30 januari 1948 dog Mahatma Gandhi. Skjuten till döds. I en biografi sägs det att han dog som han alltid velat dö, utan att stöna men med Guds namn på sina läppar. Han hade svurit att han skulle vinna eller försvinna. Han både vann och försvann. När Nehru i en radioutsändning efter mordet berättade att Gandhi var död vittnade radiolyssnare om att hans röst var ”sorgtyngd, fylld av förfäran”.Efteråt lästes nyhetstelegram upp att mördaren var hindu. Det snabba tillkännagivandet räddade förmodligen livet på tusentals muslimer.

Gandhi visade vägen till en lösning på kolonialismens stora problem, det vill säga, hur Storbritannien kunde dra sig ur Indien med hedern i behåll. Han påverkade politiker över hela världen och skapade en stämning som fanns i bakgrunden när London tryckte på stoppknappen. Kolonialismen hade, i likhet med allt förtryck, krävt de koloniserades aktiva samverkan – och Gandhi såg klart hur förtrycket levde vidare på att de förtryckta lät sig förtryckas. Mens trots detta höll Gandhi orubbligt fast vid sin kompromisslinje. ”Den gyllene förhållningsregeln är ömsesidig tolerans eftersom vi aldrig kommer att tänka exakt lika, och vi ser sanningen fragmenterad och ur olika synvinklar.” Gandhis sansade budskap bidrog till att Indien och Storbritannien kunde skiljas med ömsesidig respekt.

Bara några dagar innan Gandhi mördades nominerades han till Nobels fredspris, vilket han blivit flera gånger innan. Nobelkommittén övervägde att dela ut priset postumt. Men eftersom Gandhi inte tillhörde någon konkret organisation och inte lämnat något testamente, visste man inte vem priset skulle ges till. Utdelningen ställdes in det året som en diskret hyllning till Gandhi.

från: ”Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner” av Zac O’Yeah)

”Det är vämjeligt och förödmjukande att se herr Gandhi, en folkuppviglare och advokat från Londons juristkollegium, numera poserande som fakir av välkänt österländskt slag, klättrande uppför trappan till vicekungens palats… för att samtala på jämlik nivå med en representant för den kungliga imperiemakten.”

WINSTON CHURCHILL

”Vänner och kamrater, ljuset i våra liv har slocknat och det är mörkt överallt. Jag vet inte vad jag ska säga er och inte heller hur jag ska uttrycka mig. Vår älskade ledare, Bapu som vi kallade honom, vår nations fader, finns inte mer.”
JAWAHARLAL NEHRU, efter att Gandhi blivit mördad.

”Kommande generationer kan knappast tro att det är sant att en sådan som denna man i kött och blod någonsin gått omkring på vår jord.”
ALBERT EINSTEIN