Dr Ambedkar

Dr Bhimrao Ramji Ambedkar 
född 14 april 1891, död 6 december 1956

Dr Ambedkar var en av de mest betydande och framstående personerna på 1900-talet, jämförbar med personer som Nelson Mandela, Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Historien om hans levnad är historien om hur utomordentlig talang och karaktärsstyrka lyckades överbrygga några av de största hinder ett orättfärdigt och förtryckande samhälle någonsin ställt i vägen för en enskild människa. Han föddes som kastlös och oberörbar. Som sådan skulle han ha kläder som andra begagnat före honom och slängt, äta sina högre kastherrars matrester, vara undergiven och lydig samt acceptera sin lott som ett välförtjänt straff för gärningar begångna i ett tidigare liv.

En pionjär för kvinnors och daliters (oberörbara) rättigheter med en radikal och inspirerande vision för Indien. Dr Ambedkar var arkitekten bakom Indiens konstitution som antogs 1949, vilken bl a avskaffade kastsystemet samt Indiens första justitieminister. Han konverterade till buddhismen 14 oktober 1956 tillsammans med ca 400 000 anhängare, de närmaste åren efter sin konvertering växte antalet till flera miljoner som följde sin store ledares exempel och avsade sig hinduismen. Dr Ambedkar dog endast 7 veckor efter konverteringen men betraktas fortfarande som en ledande person i dagens Indien av många.

”Jag mäter ett samhälle utifrån den grad av framsteg som kvinnor har uppnått”.

”En stor man skiljer sig från en framstående genom att han är redo att vara samhällets tjänare”.

”Människor är dödliga, så är det också med idéer. En idé behöver spridas, en växt behöver vattnas. Annars vissnar och dör båda ”.

”Jag försäkrar er högtidligen”, sa han, ”att även om jag föddes som hindu, kommer jag inte att dö som hindu”

”Buddhismen är den enda religion som bygger på etiska principer och som lär oss arbeta för den vanliga människans välfärd.”

Några fakta om Dr Ambedkar:

  • Columbia University gjorde en lista över världens 100 bästa forskare 2004 och först på listan var Dr Ambedkar.
  • I London School of Economics avslutade Dr Ambedkar åtta års studier på bara 2 år och 3 månader. För detta studerade han 21 timmar om dagen.
  • Dr Ambedkar är den första och enda person i världen som har fått en doktorsexamen med namnet ”Doctor All Science” från London School of Economics. Många intelligenta studenter har försökt det, men ingen har lyckats.
  • Baserat på en världsomspännande undersökning som heter ”The Makers of the Universe” gjordes en lista över de 100 främsta humanisterna under de senaste tusen åren av Oxford University. Det fjärde namnet på den listan var Dr Ambedkar.
  • Hans privata bibliotek, ”Rajgirh”, var världens största och bestod av mer än 50 000 böcker.
  • Han var extremt kunnig i mängder av ämnen, hade djup kunskap om nio språk som hindi, pali, sanskrit, engelska, franska, tyska, marathiska, persiska och gujarati.
  • Mahant Veer Chandramani, buddhistmunken som initierade Dr Ambedkar, kallade honom ”den moderna tidens Buddha”
  • På World Buddhist Council 1954 som hölls i Katmandu, Nepal, blev Dr  Ambedkar utnämnd till en Bodhisattva.
  • På målningar och statyer föreställande Buddha brukar hans ögon vara slutna, men Dr Ambedkar som också var en duktig konstnär, gjorde en målning med Buddhas ögon öppna.
  • Hans födelsedag, den 14 april, är en allmän helgdag i en del av Indiens delstater. Dagen heter officiellt Ambedkar Jayanti.

Utanför parlamentshuset i Delhi står en staty av en kraftig, äldre man, klädd i kostym och med glasögon. Mannen är drygt 4,5 meter, under vänster arm har han en stor bok, medan höger arm sträcks ut i sin fulla längd och pekfingret visar mot parlamentshuset. Statyn föreställer Bhimrao Ramji Ambedkar, justitieminister i Indiens första självständiga regering mellan åren 1946 och 1951. Dr Ambedkar pekar på parlamentshuset för det var där som han år 1948 lade fram sitt författningsförslag inför Konstitutionsutskottet, där det ett år senare blev antaget. Allt sedan dess är det där som landets lagar stiftas med dessa principer som grund.

Uppväxt

Bhimrao Ramji Ambedkar föddes i Mhow i centrala Indien år 1891 och var fjortonde barnet till föräldrar, som tillhörde det allra lägsta skiktet i hindusamhället. Kastsystemet var starkt och att vara oberörbar var vid denna tid förfärande. Uppväxten var präglad av otänkbara fördomar, stor diskriminering och mycket lidande, både mentalt och fysiskt. I enlighet med ortodox, hinduisk tradition hade en oberörbar inte rätt till utbildning eller att inneha egendom och han fick endast arbeta med de simplaste och mest degraderande sysslorna. Som oberörbar fick han inte heller på något sätt komma i kontakt med människor ur högre kaster. Han måste t ex med en borste sopa igen spåren efter sig så att en hindu av högre kast inte skulle bli förorenad genom att trampa i de, eller om oberörbara mötte en brahmin måste de skynda sig undan så att inte skuggan skulle förorena denne. Bhimraos far Ramji Sakpal var anställd i den brittiska indiska armén, eftersom han var en man före sin tid trodde han på vikten av utbildning och skrev in sina barn i skolan. Men tyvärr möttes Bhimrao och hans unga syskon även där av extrema svårigheter.

Skolan i Indien

De hinder för utbildning som de oberörbara mötte var bara direkta följder av deras sociala och religiösa restriktioner. Eftersom kontakt med en oberörbar var förorenande, tilläts inte de oberörbara komma in i hinduskolor. En oberörbar hade inte heller lov att lära sig sanskrit, som intog samma nyckelposition till kunskapen om det antika och medeltida Indien som latinet hade i medeltidens och renässansens Europa. Sanskrit var vedaböckernas språk; det var gudarnas språk. Blotta tanken på att en oberörbar skulle få tala, läsa och skriva sanskrit var därför en styggelse. Denna attityd ledde till att de oberörbara i sekel efter sekel hölls i okunnighet och analfabetism, som i många fall dröjt kvar till våra dagar.

I distriktet Bombay fick de oberörbara tillträde till statliga skolor så sent som omkring tio år före Ambedkars födelse. Det skedde under starkt motstånd från de brahminska lärarna, som behandlade sina oberörbara elever på det mest kränkande sätt. De fick inte sitta bredvid kasthinduiska barn, inte ta vatten ur skolans vattenurna och lärarna vägrade rätta deras övningsböcker av rädsla för att bli smittade. En del lärare vägrade till och med ge sina oberörbara elever stryk med pekpinnen, då detta skulle innebära kontakt med dem om än för ett ögonblick. Så de kastade lerklumpar på de oberörbara barnen som straff för olydnad.

Fadern såg till att hans barn fick plats i byskolan. Men Bhimrao tilläts inte sitta på en skolbänk utan måste sitta på en trasig säck i ett hörn av klassrummet som han tog med hemifrån varje dag. Hans lärare rörde vare sig honom själv eller hans böcker för att undvika att bli smittade. En gång, när Bhimrao ombads att skriva på griffeltavlan, protesterade de andra barnen och hävdade att han skulle förorena tavlan. Detta följde honom genom hela skoltiden i Indien. Eftersom pappan var anställd inom den brittiska armén fick sonen senare plats vid de särskilda skolor, som man hade för de anställdas barn. Flera samverkande händelser, bl a stipendium, ledde till att Bhimrao gavs möjlighet att i unga år studera och att genomföra en gedigen utbildning, när han blev äldre även i England och i USA.

Utbildning utomlands och arbetsliv i Indien
Från 1913 till 1917, och senare från 1920 till 1923, var Ambedkar i Europa och i Amerika. Dr Ambedkar tillbringade tre år vid Columbiauniversitetet i USA från 1913 till 1916. Under de tre åren som han tillbringade där hade han studerat ekonomi, sociologi, historia, filosofi, antropologi och politik. År 1916 presenterade han sin andra avhandling med titeln National Dividend of India – A Historic And Analytical Study, för en till magisterexamen. I oktober 1916 anmälde sig Dr Ambedkar till London School of Economics, där han började arbeta med sin doktorsavhandling, men i juni 1917 upphörde hans Baroda-stipendium, villkoren var bl a att han skulle återvända till Indien efter sina studier utomlands. De krävde också att Dr Ambedkar skulle arbeta för staten Baroda, år 1917 utsågs han därför till militärsekreterare. Härskaren Sayajirao erbjöd sig att utbilda Dr Ambedkar i offentlig förvaltning, med hopp om att han en dag skulle bli finansminister i staten Baroda.

Men medan Sayajirao var upplyst och progressiv, var inte resten av hans personal det. De kunde kasta olika arbetsuppgifter på Dr Ambedkar skrivbord långt ifrån så att de inte skulle behöva komma nära honom. Inget av de logier som fanns i Baroda gick med på att erbjuda honom boende. Slutligen uppgav Dr Ambedkar att han var av en högre kast, en ”Parsi”, han fick då bo i ett logi reserverade för Parsis, under ett falskt Parsi-namn. Men han upptäcktes, förödmjukades och kastades ut ur värdshuset. Dr Ambedkars korta tid i Baroda-tjänsten blev mycket svår, han tvingades sluta och återvände till Bombay.

Där försökte Dr Ambedkar arbeta som privatlärare, revisor och investeringskonsult men det gick inte heller eftersom man vägrade att arbeta med honom på grund av hans kast. År 1918 hittade Dr Ambedkar ett arbete som lärare i politisk ekonomi vid Sydenham College i Bombay men fördomarna fortsatte. Andra lärare vid högskolan vägrade att dricka vatten ur samma vattenkanna som honom. För att komma till jobbet måste han ta en färja men det gick inte heller för färjkarlen hävdade att sittplatserna skulle bli förorenade om han satt på de.

Dr Ambedkar återvände till England och avslutade sin magisterexamen på London School of Economics 1921 med ekonomiskt stöd från en maharaja i Kolhapur. Han stannade i London mellan 1920-23. När han slutligen vid trettiotvå års ålder återvände till sitt fädernesland, var det som en av de högst utbildade männen i det offentliga livet.

USA

Det tidiga 1900-talets amerikanska idéer om social och politisk jämlikhet var framträdande i akademiska kretsar i New York och den amerikanska demokratins optimistiska och pragmatiska tänkande signalerade respekt för alla individer. I denna framtidstro fanns det inga hinder för social rörlighet, som det fanns gott om i Indien. Dr Ambedkars umgänge i dessa akademiska kretsar fick stort inflytande på hans sätt att tänka om samhället. När han återvände till Indien involverade han sig därför i sociala och politiska aktiviteter för att lyfta daliterna. Han blev deras röst och företrädare, trädde fram som en av Indiens stora ledare.

I politiken och som statsman
Dr Ambedkar var en av de ledande personerna i Indiens politiska och sociala liv under 1900-talets första hälft. Han hade en avgörande roll inom flera områden:
– som talesman för de marginaliserade grupperna, bl a vid en konferens i London 1932 som handlade om formerna för Indiens självständighet.
– som ledare för daliterna, i kampen mot det diskriminerande kastsystemet.
– som statsman i form av en skicklig ordförande för den kommitté som utarbetade och formulerade Indiens konstitution, som bl a förbjöd kastsystemet.
– som justitieminister i den regering Jawaharlal Nehru bildade efter självständigheten 1947. Han avgick 1951, besviken över sin brist på inflytande i regeringen.

Dr Ambedkar ledde och deltog i många kampanjer för de oberörbara under 1920 och 1930 talet, bl a om Chowdarcisternen och om Manusmriti (Manustadgan). Chowdarcisternen var en rektangulär konstgjord sjö av traditionell utformning och kasthinduerna brukade hämta vatten där för hushållsbruk. Oberörbara fick inte ens komma i dess närhet. Inte ens när Mahads fullmäktige i enlighet med en resolution gjorde cisternen tillgänglig för de oberörbara, kunde dessa enligt sin moraliska och legala rätt hämta vatten där på grund av kasthinduernas fientliga inställning. Kampen började 1927 och först tio år senare var den vunnen. De oberörbaras rätt att hämta vatten i Chowdarcisternen fastslogs inte slutgiltigt förrän år 1937, när Högsta Domstolen i Bombay bedömde frågan i deras favör.

Kampanjen om Chowdarcisternen ledde till att Manustadgan brändes på bål offentligt. Denna uråldriga hinduiska lagbok bar en stor del av skulden till den grymma och degraderande behandling de oberörbara ditintills hade utsatts för från kasthinduernas sida. Dr Ambedkar och hans anhängare brände offentligt och officiellt de beryktade Manusmriti, Manusstadgarna. Dessa hade omgärdat livet i hindusamhället i femtonhundra år. Det var en av historiens mest betydande bokbål och det största nederlag ortodox hinduism lidit på över tusen år. Så vittgående var konsekvenserna att några av hans beundrare har liknat Dr Ambedkars brännande av Manusmriti vid Luthers brännande av den påvliga bullan. Manusmriti var lika älskad och vördad av kasthinduerna som hatad av de oberörbara. I en intervju år 1937 betonade Dr Ambedkar att brännandet av Manusmriti främst haft symbolisk innebörd. ”Det var ett känsligt och drastiskt steg att ta men (det) togs för att dra till sig kasthinduernas uppmärksamhet. Vi tände eld på den för att vi såg den som en symbol för den orättvisa som tillintetgjort oss i århundraden.”

Redan 1920 hade Dr Ambedkar insett att de förtrycktas intressen åtminstone någon tid behövde skyddas genom särskilda valmanskårer. Det var hans växande stridbarhet på den punkten som så småningom förde honom in i en öppen konflikt med Mahatma Gandhi och Kongresspartiet, liksom också med praktiskt taget hela det ortodoxa hinduiska Indien. Mahatma Gandhi och Kongresspartiet var emot separata valmanskårer för de förtryckta, men inte för muslimer, sikher, kristna och européer. Dr Ambedkar och Gandhi hade också kommit i dispyt vid Rundabordskonferenserna i London i början av 1930 talet, då Mahatman till och med uttalade tvivel om att Dr Ambedkar hade rätt att representera de oberörbara. Om Dr Ambedkars aktiviteter redan gjort honom impopulär bland kasthinduerna, blev han rent av en nagel i ögat för dem 1931 och 1932. Han säger själv, att han blev den mest hatade mannen i Indien – hatad alltså av kasthinduerna och Kongresspartiet, där de var i majoritet.

Emellertid övertygade Dr Ambedkars argument den brittiska regeringen, och de förtryckta klasserna fick de separata valmanskårer de bett om. Gandhis svar på detta var att inleda en hungerstrejk. Detta åstadkom bestörtning i hela Indien. Dr Ambedkar blev smädad och kallad förrädare och hotad till livet. Han tvingades och gick så småningom med på att man bytte separata valmanskårer mot gemensamma jämte ett starkt ökat antal reserverade platser. Denna överenskommelse fick konkret form i ett dokument, kallad Poonapakten. Genom att underteckna denna markerade Dr Ambedkar, att han inträtt som de förtryckta klassernas obestridde ledare. I den känsla av lättnad som svepte över landet, när den utmattade Mahatman avbröt sin fasta, fanns det till och med en smula sympati till övers för de arma oberörbara.

Men detta varade inte länge och snart var Dr Ambedkar lika hatad som någonsin. Dr Ambedkar trodde att hinduerna inom kastsystemet aldrig skulle komma på bättre tankar. Därför ändrade han taktik – men inte strategi – och började uppmana sina anhängare att koncentrera sig på att höja sin levnadsstandard och skaffa sig politisk makt. Han började också tycka, att det inte fanns någon framtid för de oberörbara inom hinduismen och att de borde byta religion. Dessa tankar kom till dramatiskt uttryck vid 1933 års Konferens för De Förtryckta Klasserna, där Dr Ambedkar gjorde sitt berömda uttalande, att även om han fötts som hindu, ämnade han inte dö som hindu, ett yttrande som skickade chockvågor genom det hinduiska Indien.

Vid en konferens 1935 som var sammankallad av Dr Ambedkar, ledaren för De Förtryckta Klasserna för att belysa den sociala och politiska situationen i ljuset av deras mångåriga kamp och de kommande konstitutionella reformerna. 10 000 oberörbara av alla åsiktsschatteringar var där, inklusive representanter från de centrala provinserna och angränsande furstendömen. Dr Ambedkar höll ett kraftfullt och känsloladdat tal där han beskrev vilka lidanden ”de förtryckta klasserna” fått vidkännas på alla områden, sociala, ekonomiska, utbildningsmässiga och politiska. Han berättade med bitterhet om hur de misslyckats i sina försök att garanteras ens elementära mänskliga rättigheter som medlemmar i det hinduiska samhället. För egen del hade han haft oturen att födas som oberörbar hindu. Detta låg utom hans makt att förhindra, men det låg helt visst inom hans makt att vägra leva under ovärdiga och förnedrande förhållanden. Så stor verkan hade Ambedkars tal på konferensen att delegaterna lade fram en resolution där de alla förklarade mangrant att man måste byta religion.

Dr Ambedkar var en stark förespråkare för landreformer samt statens stöd för industriell och ekonomisk utveckling och därigenom det allmännas betydelse för positiv utveckling. Mot liberalernas argument om att individuell frihet kräver frihet från staten sade han:       … att någon instans måste sätta reglerna för hur arbetet ska utföras och hur industrins hjul ska snurra. Om inte staten gör det kommer de privata företagen att göra det. Med andra ord, vad som kallas frihet från statlig kontroll är ett annat namn för de privata företagens absoluta makt och diktatur”.

Dr Ambedkar hade alltså en socialistisk men samtidigt en demokratisk grundsyn, accepterade i huvudsak marxistisk ekonomisk förklaring till ojämlikheten i en oreglerad kapitalistisk ekonomi. Ur den utgångspunkten kunde han samverka med socialisterna i särskilda politiska valsammanhang. Men han tog bestämt avstånd från den marxistisk teorin som såg historien som avhängig av bara ekonomiska krafter. I september 1937, då han ledde en konferens för marginaliserade grupper förklarade han att det fanns inga möjligheter för honom att stödja kommunisterna, som exploaterade arbetarna för sina politiska ändamål.

Dr Ambedkar tog initiativet till flera partier, ett av de, Independent Labour Party, ILP, bildade han 1936. Tanken var att det skulle vara ett parti för alla arbetare och dess program omfattade socio-ekonomiska reformer. Dr Ambedkar betonade, att begreppet ”kast” innebär något mer än ”klass”: ”Kastsystemet är inte bara en uppdelning av arbete. Det är också en uppdelning av arbetare”. Han menade, att huvudorsaken till orättvisa sociala maktförhållanden låg i den hierarkiska kastordningen.

Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap (som Dr Ambedkar inte hämtat från franska revolutionen) är de grundsatser som ett samhälle måste vara baserat på. Detta broderskap, som han menade bara är ett annat ord för demokrati, ty demokrati är inte bara en regeringsform utan främst ett samlevnadssätt. Demokrati är ”i grunden en attityd av respekt och vördnad mot medmänniskorna”Religionen måste överensstämma med vetenskapen, den måste erkänna grundsatserna om frihet, jämlikhet och broderskap, men religionen får inte helgonförklara och förhärliga fattigdomen, som hinduism gör. Dr Ambedkar tog mer än andra sociala reformatorer initiativ också till liberalisering av kvinnor och speciellt dalitkvinnors trefaldiga inlåsning i kast, klass och i ett starkt patriarkaliskt samhälle. I ett tal i Nagpur 1942 framförde han: låt varje kvinna som gifter sig stå vid sin man som vän och jämlike men vägra att bli hans slav”.

I september 1939 bröt andra världskriget ut i Europa och drog snart Indien med sig. År 1947 erhöll ett stympat Indien självständighet. Under de åtta åren däremellan nådde Dr Ambedkar krönet av sin politiska karriär, som representant för arbetarpartiet i vicekonungens verkställande utskott. Han var inte bara ickepacifist utan betraktade också nazistisk ideologi som ett direkt hot mot det indiska folket. Därför uppmanade han de oberbörbara att hjälpa till med att slå ner nazismen genom att ge regeringen sitt stöd och uppmuntrade personligen de oberörbara att gå in i indiska armén. Dr Ambedkar blev också ledamot av Konstitutionsutskottet och slutligen justitieminister i det fria Indiens första regering. Då han alltjämt spelade en ledande roll i arbetet för De förtryckta klasserna och verkade för dessas sociala, ekonomiska, politiska och utbildningsmässiga utveckling, var det inte tal om att han skulle hinna förbereda sig särskilt mycket för sin egen konvertering. Den angick enligt hans uppfattning inte bara honom själv utan också alla andra oberörbara.

Den 15 augusti 1947 erhöll Indien självständighet, och Dr Ambedkar som redan invalts i The Constituent Assembly, konstitutionsutskottet, blev inbjuden av Nehru, landets förste premiärminister, att ingå i regeringen som justitieminister. Några få veckor senare överlämnade utskottet uppgiften att utforma en konstitution till en planeringskommitté, som valde Dr Ambedkar till ordförande. Under de följande fyra åren var han strängt sysselsatt med att utmejsla en konstitution, punkt för punkt, paragraf för paragraf, praktiskt taget på egen hand. Medan han var upptagen med detta, genomgick landet ett kaotiskt skede. Hans hälsa hade sviktat en tid och gav upphov till djup oro, trots sin ohälsa lyckades Dr Ambedkar fullfölja arbetet med konstitutionsförslaget, och i november 1949 antogs det. Den nya konstitutionen väckte allmän tillfredsställelse och Dr Ambedkar mottog varma gratulationer ur alla läger. Aldrig förr hade han varit så populär. Pressen firade honom som ”Den nye Manu”, och ironin i att det var en oberörbar, som givit det fria Indien dess konstitution, kommenterades vitt och brett.

Fast han levde i sju år till, var det som ”Konstitutionens arkitekt” och ”Den nye Manu” han skulle få sin plats i officiell historia. Fast Dr Ambedkar hade nått så långt år 1949, och fast han idag framför allt är känd som författaren till den indiska konstitutionen, hade hans största bedrift dock faktiskt ännu inte inträffat. Denna bedrift var i allt väsentligt andlig och kom först sent i hans liv, när han suttit flera år i politisk kalluft. I september 1951 avgick Dr Ambedkar, trött och uppgiven, från regeringen. Hans förslag till ändringar i the Hindu Code Bill antogs inte. Regeringen var likgiltigt för om de registrerade klasserna fick bättre villkor och att inte Nehru inte gav tillräckligt stöd åt hans ändringar i the Hindu Code Bill.

Buddhismen
Dr Ambedkar formella konvertering till buddhismen ägde rum 14 oktober 1956 i Nagpur. Ca 400 000 av hans följeslagare bytte religion samtidigt. I buddhismen såg han en rationell etik som kändes naturlig, buddhismen fördömde dessutom kastsystemet och erbjöd en filosofi som skiljde sig radikalt från den hinduiska. Tyvärr, dog Dr Ambedkar i sömnen bara sju veckor senare, i diabetes. Han lämnade sina anhängare utan vägledning, medvetna om att de nu var ”buddhister”, men osäkra på vad det innebar och vad de skulle göra. Vid hans död hade kanske en trekvarts miljon oberörbara blivit buddhister, och under åren som följde tog miljontals samma steg – trots den ovisshet och förvirring som skapats genom den store ledarens bortgång. Så tyngda som de oberörbara var av alla dessa restriktioner, är det knappast överraskande, att Dr Ambedkar kände sig räddad ur helvetet när hans konvertering till buddhismen skedde. Kastväsendets helvete, oberörbarhetens och förtryckets. Det var heller inte överraskande att han omedelbart efter att ha blivit buddhist genom att antaga de tre tillflykterna och de fem föreskrifterna, formellt avsvor sig hinduismen i en deklaration där han bland annat säger:

”Jag avsvär mig hinduismen, som skadar mänskligheten och dess framåtskridande och välfärd, eftersom den grundar sig på ojämlikhet, och jag antager buddhismen som min religion”.

Vägen till konvertering var inte alltid lätt och inte heller alltid klar. Ändå kan man i en återblick notera vad som åtminstone så här i efterhand tycks ha varit milstolpar, som till en del faktiskt hade sitt ursprung i en tidigare period av Dr Ambedkars liv. De var av olika slag och de stod utefter vägen med ojämna mellanrum. Några var inte särskilt markanta medan andra klart visade hur långt Dr Ambedkar färdats från hinduismen, snarare än hur nära han kommit buddhismen. Men allesammans – och det kan mycket väl ha funnits andra, som vi inte känner till – är viktiga, för de belyser de stadier Dr Ambedkar genomgick på sin långa resa. Den slutade först när han 1956 tog sin tillflykt till Buddha, Dharma och Sangha.

Detta var Dr Ambedkars sista och största verk, så att även om det var som skaparen av det fria Indiens konstitution som han fick sin plats i den officiella historieskrivningen och idag är mest ihågkommen, ligger hans främsta betydelse i att han byggde upp en pånyttfödd indisk buddhism på ett fast fundament. Det är sålunda som den moderne Ashoka han egentligen förtjänar att bli känd, och statyn utanför parlamentsbyggnaden i Delhi borde rätteligen avbilda honom med boken ”The Buddha and His Dhamma” under armen och pekande – inte endast för de oberörbaras skull utan för hela mänsklighetens – i riktning mot de tre juvelerna.

Kastväsendets försvarare försöker framställa det som ett system för arbetsfördelning. Som en kraft som eftersträvar social stabilitet och sammanhang och som en ram, inom vilken ett rikt och varierat kulturellt liv kan blomstra. För de oberörbara, som befann sig allra längst ner på botten av det systemet, såg verkligheten helt annorlunda ut. Dr Ambedkar förklarade i ett tal vid tiden för sin övergång till buddhismen, att han kände det som om han befriats ur helvetet, och utan tvivel kände de hundratusentals oberörbara, som följde hans exempel på samma sätt. Det helvete de befriats från var kastväsendets helvete, vilket de i hundratals år varit dömda att leva i, och vilket på det mest systematiska sätt utövat vad Dr Ambedkar själv betecknade som tortyr. De oberörbara levde således i politiskt slaveri och eftersom det var politiskt var det samtidigt ekonomiskt. Dessa bägge typer av förtryck var sanktionerade och faktiskt föreskrivna av de hinduiska skrifterna.

Vad gäller frågan om jämlikhet kontra ojämlikhet är kontrasten mellan hinduismen och buddhismen stor. Dr Ambedkar går rakt på kärnan och förklarar att ”hinduismens officiella evangelium är ojämlikhet.” Detta evangelium är Chaturvarna-doktrinen, kastsystemets doktrin. Den doktrin som säger att Indiens befolkning ska vara uppdelad i fyra gudomligt instiftade, nedärvda klasser, alltefter sin inbördes medfödda överlägsenhet eller underlägsenhet. Buddha stod för jämlikhet och var i själva verket Chaturvarnas största motståndare. Han inte bara predikade mot den och kämpade mot den utan gjorde allt för att rycka upp den med rötterna. Buddha gjorde ingen skillnad på människor utan lät alla vara med i hans gemenskap, oberoende vilken kast man tillhörde eller om man var kvinna eller man.

Dr Ambedkar kallade själv det de oberörbara utsatts för en massaker, och en sådan var det förvisso fråga om i ordets metaforiska bemärkelse. Det var en massaker, som varade i åtminstone tio sekel, skördade hundratals miljoner offer och genomfördes i hägn av en religion, som ger sig ut för att se det gudomliga i varje människa. Dr Ambedkar gav verkligen ordet Dharma en helt annan innebörd än det har inom hinduismen, han sade att den buddhistiska Dharma ”har en högst revolutionerande innebörd” och drar därför slutsatsen att ”Buddha var den förste läraren i världen som gjorde moralen till religionens kärna och fundament.” För att göra slut på allt elände måste Indien bli buddhistiskt, förklarade han.

I ”The Buddha and His Dhamma” publicerad strax efter Dr Ambedkars död förklarar han ingående sin tolkning av buddhismen, som han kallar AmbedkarBuddhism eller Navayana. Boken är skriven med Indiens daliter i åtanke och på ett språk som ska vara tillgängligt för alla.

Triratnas grundare, Sangharakshita, har beskrivit Dr Ambedkar som ”den största icke-våld revolutionären under 1900-talet. Han satte igång en fredlig Dhamma-revolution vars hjul snurrar snabbare och snabbare varje dag”. Sangharakshita, som var där, talade till folkmassorna tyngda av sorg och förklarade för dem vad det innebär att vara en buddhist och uppmuntrade dem att leva enligt den buddhistiska Dharma, på det sätt Dr Ambedkar hade önskat. Sangharakshita tillbringade varje vinter i flera år i städerna och på landet i centrala Indien, höll föredrag för de nya buddhisterna och inspirerade de till att göra ytterligare ansträngningar. Trots att Dr Ambedkar dog strax efter efter sin konvertering till buddhismen fortsätter miljoner att följa honom fortfarande och banar väg för en sann demokrati i Indien utan ett kastsystem. Det var i det individuella och kollektiva utövandet av buddhismen som Dr Ambedkar trodde de skulle finna den inspiration som gjorde det möjligt för dem att efter seklers förtryck förändra sina liv.

”Vart jag (Sangharakshita, vintern 1980/1981) än kom såg jag dessutom, så som jag ideligen gjort under alla år, hur översvallande tacksamma Ambedkars anhängare var över den buddhistiska undervisning de kunde få. Denna gång skulle de emellertid inte behöva vänta i åratal innan de hörde en ny föreläsning om buddhism. Eftersom Triratna var på väg att etableras i Indien stod de i kontakt med en ny buddhistisk rörelse, en rörelse som var den direkta fortsättningen på Ambedkars eget arbete för Dharma. Även efter att jag rest skulle de ha rika tillfällen att höra föreläsningar, lära sig meditera och vara på retreater. De skulle kort sagt ha många tillfällen att utöva buddhism”.

1980 reste en liten grupp buddhister tillhörande Triratna Buddhist Community hem till England, djupt berörda av lidandet och eländet de hade bevittnat bland de fattiga daliterna, i det här fallet i Maharashtra.”Vi kämpar inte för rikedom eller för makt. Det är en kamp för frihet, en kamp för återvinning av den mänskliga värdigheten”. Inspirerade av läran och insikterna från socialreformatorn Dr Ambedkar, bestämde de att de måste agera. De bodde tillsammans i kollektiv, började samla in pengar och inom kort började en ny form av dörr-till-dörr insamling baserad på buddhismens principer framträda. Aid for India bildades, idag känt som Karuna.
/Jöran Briding

Källor och referenser:
Encyklopedin Brittanica https://www.britannica.com/biography/Bhimrao-Ramji-Ambedkar
Wikipedia                        https://sv.wikipedia.org/wiki/Bhimrao_Ramji_Ambedkar,
Josh                                  https://www.jagranjosh.com/general-knowledge/unknown-facts-about-dr-b-r-ambedkar-1512560767-1
Tidskriften Sydasien      https://sydasien.se/politik/portratt-babasaheb-dr-bhimrao-ramji-ambedkar/.
Karuna Trust                   https://www.karuna.org/about-us
Triratna Indien                https://thebuddhistcentre.com/search/node/ambedkar
Free Buddhist Audio      https://thebuddhistcentre.com/freebuddhistaudio/dharmabyte-carrying-torch-ambedkar
”The essential Sangharakshita” av Karen Stout (Vidyadevi)
”Ambedkar och Buddhismen” av Sangharakshita (Ej utgiven)
”Annihilation of caste” av Bhimrao Ramji Ambedkar. (Paperback from 2016)
”Waiting for visa” av Bhimrao Ramji Ambedkar (PDF-version)