Buddha

 

          BUDDHA

 

”Den vise hör ett ord, men förstår två”.

”Den vise är långsam att tala och snabb i handling”.

” Den vise bygger inget hopp om framtiden och ångrar ingenting av det förflutna”.

”Den vise strider inte. Detta är orsaken till att ingen människa på jorden kan strida mot en vis person”.

”Vad har du erhållit från din meditation?” Buddha svarade, ”Ingenting! Men”, sade Buddha, ”låt mig berätta vad jag har förlorat; Ilska, ångest, depression, osäkerhet och rädsla för åldrande och död.”

Shakyamuni Buddha mantrat ”Om Muni Muni Mahamuni Shakayamuni Svaha” är – som så många andra mantran – en lek med ord. Maha betyder ”den store” och muni ”den vise”, Shakyamuni betyder den vise från Shakya-klanen.

Shakyamuni är ett av namnen på den historiska Buddhan, som även kallades Gautama Buddha. Gautama var hans familjenamn, i förnamn hette han Siddharta. Buddha är inte ett namn, det är en titel och betyder ”den uppvaknade”. Buddha hade många namn i sin samtid, själv kallade han sig ibland Tathagata. 

Buddha sa själv: ”Mina anhängare ska inte acceptera mina läror av tro på mig, utan genom egen undersökning”. Inte ens Buddha ville alltså att man skulle tro på honom utan att först ha testat, undersökt. Om man då finner att det han säger är riktigt och sant då först kan man tro att det stämmer det han säger. Man ska alltså skapa sig en egen uppfattning genom att lyssna och läsa vad vetenskapen, forskare, kunniga människor har kommit fram till gällande t.ex klimatförändringen, inte någon auktoritet som endast kanske har en begränsad, ytlig eller t.o.m felaktig kunskap om ämnet. 

Från: ”Gautama Buddha” av Vishvapani Blomfield
”Tro inte på något bara för att du hört det. Tro inte på något bara för att många säger att det är sant. Tro inte på något bara för att det finns att läsa i religiösa böcker. Tro inte på något bara för att en auktoritet, som t.ex. en lärare eller någon som du ser upp till påstår att det är sant. Tro inte på uråldriga traditioner. Men om du efter egen observation och undersökning finner att det stämmer, är skickligt och bidrar till att hjälpa andra, endast då behöver du acceptera det som sant.”

Gautama Buddha Shakyamuni föddes och växte upp i en ort som hette Kapilavastu som var belägen nära Himalaya. Enligt tillförlitliga källor föddes han år 484 före vår tideräkning och dog 80 år senare. Shakyamuni är ett av namnen på den historiska Buddhan, som även kallas Gautama Buddha. Gautama var hans familjenamn, medan Shakyamuni betyder den vise muni från Shakya-klanen.  Den enda beskrivning av Kapilavastu som finns kvar är en del i en sutta där Buddhas kusin klagar över stadens kvällstrafik och risken att ”kollidera med lösa elefanter, hästar, vagnar eller fotgängare”. I samma källa kan man också läsa att det var en ”rik, välbärgad, folkrik och trång” centralort. De enda beskrivningarna av var Kapilavastu kan tänkas vara belägen finns från två kinesiska pilgrimer som reste till Indien över tusen år senare.  ”Helt övergiven, i ruiner, det kungliga området var byggt av tegelsten, murarna är fortfarande höga och starka, mäter ungefär 14-15 li i omkrets”. Det motsvarar ungefär 7 km i omkrets och visar på att ca 8000 människor hade bott i staden.

Den mest detaljerade beskrivningen av Gautama Buddha som dokumenterats har likheter med en helgonbiografi. Citaten kommer från en ung Brahmin kallad Uttara som hade blivit utskickad av sin lärare att observera om det var riktigt det som sades om Buddha att han överensstämde med bilden av en ”övermänniska” (ett begrepp som fanns i den brahminska tron). Uttara kunde berätta att Gautama Buddha inte bara stämde överens med alla de trettiotvå fysiska kännetecken som en sådan människa förväntades inneha. Uttara hade dessutom noterat Gautama Buddhas grace, elegans och måttfullhet. Han tog som exempel att Buddhas bordskick var oklanderligt. ”När Gautama får ris, varken höjer eller sänker han skålen eller lutar den åt något håll. Han tar emot precis rätt mängd och när han tillsätter sås blir det exakt rätt proportion. Han tuggar varje riskorn innan han sväljer. Först när det är klart fortsätter han med nästa tugga.” Det överensstämmer också med andra beskrivningar av Gautama Buddha. ”Han var så målmedveten, omtänksam och självmedveten”, det var egenskaper som också visade sig i hans handlingar som alltid utfördes med ”mindfullness”. Som Uttara sade; ”När han smakar på maten gör han det för att få vetskap om hur det smakar, man får inte en känsla av att han gör det med girighet eller glupskhet.” Det finns ingen enskild beskrivning av hans utseende men om man går igenom olika sutror kan man få ett porträtt. Han hade rakat huvud, han var välbyggd med normal längd och han var vacker att se på. Det kanske mest utmärkande draget hos honom är beskrivningen av hans hud. Den var ”guldfärgad, sken och glänste som solen”. Det sades också att han kunde styra sina tankar och tänka på det han bestämde sig för och att inte tänka på något som han inte ville ha i sitt huvud.

Gautama Buddha hade en förmåga att få människor att fokusera på sin direkta, omedvetna upplevelse utan att lägga till åsikter, fördomar eller förutfattade meningar. I hela sitt liv, men kanske mer uttalat direkt efter sin upplysning, hade hans blotta närvaro en mycket kraftfull inverkan på människor. Man kan utläsa av de tidiga källorna att en kombination av det tidlösa och det konkreta var hans kännetecken. Han var både mycket intelligent men också samtidigt oerhört vis, han visade vanlig mänsklig vänlighet men kunde också exemplifiera en ändlös medkänsla. Gautama var förekommande och artig men han kunde också vara förödande frispråkig. Hans andliga sökande ägde rum i en kultur där den hade en hög status men han var ändå negativ till de många uttryck den tog sig och startade antagligen på grund av detta en egen gemenskap i ett försök att reformera världen. Buddhas idéer utvecklades i samtal med praktiserande i andra religioner men han var ändå väldigt kritisk mot den dominerande brahminska kulturen med sitt magiska tänkande och sin rigida sociala ordning. Han kunde kombinera det tidlösa med det konkreta.  De ämnen som var aktuella i den kultur han levde i vässade hans argument och undervisning – han omformulerade – han tog upp samma ämnen men från en annan vinkel och han såg de på ett annorlunda sätt.

Gautama Buddha personifierade tilltron till upplysningen, tilltron till läran som leder till upplysning och tilltron till att det behövs en gemenskap av de som strävar mot upplysning. Tilltron och tilliten blir ett växande åtagande och en öppning till sanningen, ett avståndstagande från livet i den här världen som bara leder till begär och gripande, att verkligen kunna se att sanningen fördjupar ens förståelse och att tilltron leder till en omvälvande visdom som slutligen kulminerar i Nirvana.  Om man lever så sveps man inte med i de omedvetna och vanemässiga mönstren i världen, som är så mycket starkare nu än de var på Gautama Buddhas tid. Gautama sade att med en stark tilltro känner man att resultatet av ens positiva karma föder lycka, fortsätter med stillhet och en ”tillintetgörelse av alla befläckelser” samt slutar med en total frigörelse. Enligt otaliga berättelser kunde Gautama Buddha precis som helgon och profeter i andra religioner utföra mirakel, gå emot naturlagar, läsa andra människors tankar, etc. I vissa delar var han en anmärkningsvärt modern människa som bara litade på sin egen erfarenhet, utvärderade det han kom fram till pragmatiskt och uppmanade andra att göra samma sak. Samtidigt, i den kultur och samhälle han levde i, var det naturligt med gudar, mirakel, karma, återfödelse och högre medvetandetillstånd. Från det att Gautama lämnade sitt hem till sin död var han stolt över att kunna benämna sig som en hemlös, en vandrare,  shramana, som alla som levde utanför det samtida samhället och som var hemlösa kallades. Som de flesta shramanas levde han i celibat, vägrade att hantera pengar och hade få ägodelar. Gautama var klädd i tyger som folk hade kastat eller i kläder som hade avlägsnas från lik. Under regnperioden, som varade ungefär tre månader, var han tvungen att stanna på ett ställe men annars vandrade Gautama från plats till plats, sov under ett träd eller under något annat skydd, i närheten av en stad eller by. Under vintern när det var kallt på nätterna kan man i en sutra läsa att Gautamas ”kläder var tunna och att Verambha vinden blåste kallt”. Men han besvärades inte över att ha det obekvämt och ville inte heller ha några som helst bekvämligheter eller andra bindningar. Gautama Buddha kallades den ”Stora Shramana” och ansågs vara urtypen för en ”vandrare”

För att bemöta och förklara de kanske oförståeliga frågor, som kunde röra sig om identitet, tro eller skeptiska frågeställningar från människor som företrädde den samtida samhällsuppfattningen som brahminismen företrädde eller de extrema åsikterna som anhängare till jainismen förespråkade, använde Gautama Buddha berättelser, metaforer och begrepp. Om medvetandet var t.ex. en låga, skulle förhållandet mellan det här livet och nästa kunna jämföras med att en låga kan tända en annan eld, att ingenting som är substantiellt är överfört från en låga till en annan; det finns ingen oförändrad själ som reinkarneras bara gamla tendenser eller vanor som aktiveras genom karma mekanismen.  För att beskriva buddismens centrala tema ”villkorlighet” (orsak & verkan) berättade han också om elden. En eld är beroende av bl.a. syre och ved för att brinna, när de förutsättningarna försvinner slocknar också elden. Detsamma kan också sägas att för en upplyst person (en buddha) har elden av alla begär, som  t.ex en önskan om att ta med sig en oförändrad identitet eller individualitet till nästa liv, slocknat. Då har alltså den personen nått upplysning eller Nirvana (Nirvana sägs ofta betyda utslocknande, men vad som har slocknat framgår vanligen inte). Att se ett mänskligt liv som en hela tiden skiftande, elds-liknande process, är en ”medelväg” mellan åsikterna som eternalisten och nihilisten företräder. Gautama fastslog att säga att allt existerar är en extrem åsikt åt ena hållet, åt det motsatta extrema hållet är att säga att ingenting existerar. Den buddhistiska läran beskriver och handlar om en medelväg. En grupp självplågare anklagade Gautama Buddha att vara en ”nihilist som inte tror på något”. Han svarade de att han bara var intresserad av praktiska resultat.

Den utmaning denna uppfattning stod för var så annorlunda beskaffad att Buddhas motståndare ofta blev svarslösa och satt tysta. Andra, som Potthapada (en av Buddhas mest kända lärjungar), kände att även om hans lära var svår att förstå, om man utgick från ens gamla sätt tänka, tyckte ändå läran var beundransvärd. ”Gautama Buddha lär ut en äkta, pålitlig och noggrann praktik som överensstämmer  med och är grundad i Dharma. Varför skulle inte jag, som är en insiktsfull person, inte kunna glädja mig åt hans välformulerade ord”? Gautama Buddhas favoritbild för att beskriva sin lära var ”vägen”. Med det menade han för att göra framsteg och verkligen förstå hans lära måste den också praktiseras och odlas. Man skulle leva medveten om att allting i ens liv är beroende av villkor samt också försöka hitta ”medelvägen” mellan blind tro och lösa attityder. Gautama formulerade vägen på många sätt men den mest grundläggande har tre nivåer. Den första nivån handlar om etiken; om en individs etik i världen, den andra om att utveckla vissa kvaliteter i  sinnet (särskilt genom att praktisera meditation),  och den tredje om visdom, att försöka se verkligheten utan ”filter”.

I hela sitt liv älskade Gautama att vistas i den vilda naturen och att färdas ensam på vägarna. ”När jag går längs en väg ensam och när det inte finns någon varken framför eller bakom mig, då känner jag mig tillfreds.” Han bodde i skogen och var känd för att han kände samhöriget med vilda djur, träd och skogsandarna (som enligt Buddha var en realitet). Men för att kunna undervisa tvingades han lämna  skogen. En gång anmärkte han att det var två saker han var mest förtjust i att tänka på, det var omsorg om alla varelser samt ensamhet. Det är två impulser som förstås inte går ihop och som ofta gjorde att han kände sig kluven till sin kärlek för livet i det vilda och sin önskan att dela med sig av Dharma. Gautama Buddha var en publik person som på sin resor följdes av många följeslagare och som drog stora skaror vart han än begav sig. För att kunna vara ensam ”försvann” han bara, utan att tala om för någon vad han skulle göra. Han tyckte att det var ytterst viktigt att kunna leva utan ägodelar och i ensamhet, inte bara för munkar. Gautama Buddha uppnådde sin upplysning i den vilda naturen och förknippade den med ett lugn, klarhet och frihet från alla distraktioner som han tyckte var viktigt för att kunna utföra intensiv meditation och att kunna uppnå Nirvana.

Gautama Buddha underströk ofta att han var emot mycket som ansågs självklart i den samtida kulturen med sin tro att det bara var de brahminska prästerna som kunde tolka de olika gudarnas ord och att det även bara var de som hade tillgång till det gudomliga. Han trodde inte heller på den för så många viktiga astrologin och den vanligt förekommande spådomskonsten. Hans undervisning vände sig ofta till människors tro på naturreligionens i många fall vidskeplighet och extrema tro på  att mycket har en övernaturlig förklaring samt också den allmänt förekommande tron att det bara var brahminismen som kunde hjälpa människor. Om man följde hans råd ledde de till en frihet från tilltron på att den religiositet som de brahminska prästerna förespråkade. I sina möten med de här prästerna och deras företrädare var Gautama Buddha alltid artig, lugn och resonlig, även när de kanske blev arga och dogmatiska. Istället betonade han sin motvilja mot den allmänna tilltron på vikten av kastsystemet för det samtida indiska samhällets varaktighet och den brahminska religionens tro på de egna prästernas betydelse.
Från: ”Gautama Buddha” av Vishvapani Blomfield, översättning av Jöran Briding.