Villkorligt samberoende – ”Pratiya samutpada”

3.buddhism

 

VILLKORLIGT SAMBEROENDE  PRATIYA SAMUTPADA

Ett centralt tema i Buddhas lära är att alla fenomen är sammansatta, föränderliga samt obeständiga och uppstår i ett ömsesidigt beroende och saknar därför en oberoende egennatur. Detta är hela buddhismens grundprincip, pratiya samutpada – det ömsesidiga beroendet. Ett annat sätt att utrycka det är att allting uppstår beroende på villkor (orsak och verkan) och att ingenting kan uppstå om det inte finns de rätta förutsättningarna. Ingenting kan skapas ur tomma intet. Världen styrs enligt buddhismen inte av någon gudomlig plan, men det betyder inte heller att den styrs av slumpen. Buddhismen talar om orsak och verkan, enligt ”naturlagar” som inte är lagar i juridisk bemärkelse – ingen har stiftat dem – men som inte heller är helt identiska med de generaliserade erfarenhetssatser som vi till vardags kallar naturlagar. Naturvetenskapen vet inte allt och kommer förmodligen aldrig att göra det, därför att verkligheten är komplexare än mänsklighetens samlade tankekraft. Buddha lärde heller aldrig ut allt om världen. Han lärde inte ens ut allt han visste, utan bara en liten del – det han lärde ut, sade han, förhöll sig till det han visste som de blad som rymdes i handen till de blad som växte i hela den indiska regnskogen. En grundläggande princip som Buddha försökte formulera i de fyra ädla sanningarna är lagen om villkorlig samverkan eller orsak och verkan. Detta innebär att allt som uppstår, gör det beroende av vissa villkor, ofta en mängd komplexa villkor. Då villkoren upphör eller helt enkelt inte finns där, då uppstår inte saken ifråga.

Buddhismen är en av de stora religionerna i världen men ändå behöver människor som har sin tillit till Buddhas lära inte tro på något övernaturligt, någon gud eller kraft. Inte heller finns det i Dharma någon religiös uppenbarelse. Dharma försöker däremot hjälpa en att utveckla upplysning eller uppvaknande. I huvudsak uttrycker Dharma undervisning om livet och världens principer om orsak och verkan eller villkorlighet. Buddhas undervisning om villkorlighet försöker uttrycka en erfarenhet som går bortom den här världen, en erfarenhet om direkt kunskap som berör den ultimata sanningen och verkligheten av saker och ting. Villkorligheten är också buddhismens huvudprincip. En direkt översättning från Pali av villkorlighetens principer låter i våra öron konstigt och kanske oförståeligt, men översatt till modern svenska kan det säkert vara lättare att ta till sig; ”att saker och ting uppstår om förhållandena och förutsättningarna stämmer och att de inte uppstår om det inte finns rätt förutsättningar eller förhållanden”. Man skulle också kunna säga att allting uppstår beroende på särskilda förhållanden och försvinner när dessa förhållanden upphör.
Villkorlighetens principer kan tyckas självklara, anledningen är att den moderna vetenskapen också förklarar att allt i universum sker efter naturliga lagar. På Buddhas tid däremot var det inte så, när han pratade om villkorlighet var det nytt, kanske t.o.m. för många uppfriskande och spännande. Men Buddha pratade inte mycket om hur universum fungerade utan om att villkorligheten också fungerade på etiska och andliga angelägenheter och hur man kunde befria sinnet. Han sa också att Dharma huvudsakligen är en praktisk lära om hur man blir fri från olycka och lidande eller för att säga det positivt hur man uppnår upplysning. Buddha använde villkorligheten för att beskriva om hur dukkha både uppstår och försvinner.

Man skulle därför kunna säga att villkorligheten och hela Dharma innehåller tre aspekter som hör ihop.

1. VILLKORLIGHETENS PRINCIPER – VILLKORLIGHETEN ÄR ALLMÄNGILTIG.
I samband med studiet av Dharma är det viktigt att komma ihåg att villkorligheten inte är Buddhas idéer, det är så livet och verkligheten fungerar, oberoende av om någon upplyst person har insett det eller inte. Det gäller för alla, på alla platser och i alla tider. Villkorligheten är en allmängiltig sanning.

2. LÄROSATSERNA OCH METODERNA SOM DE HÄR PRINCIPERNA GRUNDAR SIG PÅ ÄR ATT FÖRSTÅ DHARMA. (Sanskritordet dharma betyder inte bara ”lära” (i det här fallet Buddhas lära) utan också bl.a. ”sanning” och ”verkligheten”.)  Om man tittar på människan från ett villkorligt perspektiv får man en vision av mänsklig existens som är både utmanande och spännande. En mänsklig kropp är beroende av en mängd saker; befruktning, mat, syre, fungerande inre organ för att bara nämna några. Och kroppen kommer obönhörligen att sluta fungera när dessa förutsättningar upphör. Vår känsla av att veta vilka vi är, våra minnen, våra drömmar och önskningar uppkommer utifrån särskilda villkor eller förhållanden, som vår bakgrund, ras, nationalitet och utbildning. Vi lever mitt i ett sammelsurium av villkor som är så komplicerade att även om vi vet att de beror på villkor, förutsättningar och förhållanden, har vi för det mesta inte kapacitet att förstå hur allt hänger samman. Buddha var precis som vi födda i den här sammanlänkade och obeständiga världen. Han föresatte sig att få svar på frågan om det fanns något som inte berodde på villkor. När han gjorde det fick han själv uppleva och han förstod att den här världen – samsara – fungerar beroende på villkor. När han insåg det förstod han också att det fanns ett sätt att leva som inte framkallade dukkha. När Buddha lyckades ”släppa taget” försvann också villkoren som gav upphov till dukkha, han var inte längre i samsara, utan i nirvana. Buddha upptäckte att det fanns det ett tillstånd med totalt lugn, ett ”tillstånd eller tillvaro” som inte berodde på några villkor. Han upptäckte upplysningen eller uppvaknandet, bodhi. En av grundtankarna i buddhismen är att man inte är ensam och att alla vill bli lyckliga, därför ville han undervisa också andra i den väg som leder till upplysning. Villkorligheten kan tyckas vara lätt att ta sig men i verkligheten är den svår att förstå. Buddha sa ”Det är svårt för människan att ta till sig villkorlighetens villkor, man har svårt att förstå det därför man kan vara uppslukade i nöjen, glädje och njutning”.

3. EN DIREKT KUNSKAP SOM GÅR BORTOM ORD OCH BEGREPP. Det är stor skillnad mellan allmänna förhållanden eller generella villkor och den direkta anledningen. Vi kan som exempel titta på ”födelse” och ”ålder” och ”död”. Man säger inte att födelse är anledning till död (anledningen är mer specificerad, t.ex. cancer), utan villkoren för ålder och död är födelse; utan födelse ingen ålder eller död. När det gäller ”dukkha” som alla upplever, finns det inte bara en anledning. Dukkha uppstår genom många sammanbundna villkor som alla har sin del i felaktig förståelse och oskickligt beteende, det leder i sin tur till att man känner otillfredsställelse. Följaktligen, vägen som leder till befrielse från ”dukkha” och till upplysning, består av många små steg för att kunna ändra på villkoren.

Bl.a. från www.viryabodhi.se