Tillit, visdom och medkänsla

Tro i bemärkelsen att acceptera något som aldrig kan bevisas eller något som till och med till sin natur är klart absurt, att tro att det är sant bara för att någon auktoritet säger så, allt detta är inte tillit. Till och med Buddha sade att man inte ska tro på vad han säger utan att först ha testat att det han påstår stämmer och är riktigt.  I buddhismen täcker ordet shraddha, tillit – hela känslan av vördnad och respekt, tillit kan inte heller gå emot förnuftet. Det vi förstår med intellektet, måste vi också erfara känslomässigt. Tillit inom buddhismen är framförallt en tillit dess grundare, Buddha, även om hans lära, Dharma, representerar en evig sanning, skulle vi inte känna till den utan honom. Vördnad, respons, gensvar är ett uttryck för tillit. Det uttrycks genom offra blommor, bugningar, tända rökelse eller ljus, prostrationer och så vidare. I sunt andligt liv måste det även finnas plats för känslomässiga uttryck. Men tillit och vördnad kan gå till överdrift och leda till vidskepelse, fanatism och intolerans. Det är därför tilliten bör balanseras med visdom.

I buddhismen handlar prajna, visdom och kunskap om den sanning, verklighet eller princip som Dharma handlar om. Mer specifikt handlar visdom om att se saker som dom verkligen är. Det innebär att se hela den värdsliga tillvaron som villkorlig och därmed otillfredsställande, obeständig och utan en permanent, oföränderlig egennatur. Samtidigt inbegriper visdomen att se det ovillkorliga i kontrast mot det villkorliga och inse att det finns ett varande som är beständigt, njutbart och i avsaknad av ett avskilt själv. Men prajna kan bli en rent akademisk kunskap.

Både tillit (shraddha) och visdom (prajña) måste därför uppväga varandra, ingen får dominera över den andra, dom måste fungera harmoniskt tillsammans. Men man måste även kombinera visdom och medkänsla (karuna).

Utöver Buddhas muntliga undervisning tog man även hänsyn till hur Buddha var som människa, vad han gjorde. Den muntliga undervisningen gav uttryck för hans lära medan hans liv och handlingar gav uttryck för hans medkänsla. Med tiden växte det fram en bild av upplysningens fågel som bärs upp av medkänslans och visdomens vingar, en fågel måste ju ha två vingar för att kunna flyga. Bara kunskap kan vara farlig därför att enbart kunskap utan etik (shila) är som ett svärd i handen på en arg person. Den som är lärd, som bara är beläst, kan göra mycket ont. Man måste även ha medkänsla.

Vi ska förlita oss på Dharma, inte på en person
Vid första anblicken är det här ett starkt påstående. Betyder det att vi inte ska ha tillit till våra lärare eller personliga vänner? Är meningen den att vi bara ska läsa böcker om buddhismen utan att ha kontakt med buddhister – så som en del människor faktiskt gör?

Det finns ingen sak som heter visdom; det finns bara människor som är visa. Vi skulle till och med kunna säga att det inte finns något som heter upplysning utan bara människor som är upplysta. Den existerar endast i den utsträckning den praktiseras och förverkligas i enskilda människors liv. Att förlita sig på Dharma, inte på en person innebär inte att överge den levande Dharma – Dharma som faktiskt utövas av individer – för Dharmas ord som finns bevarade i böcker, en ”död Dharma”. Vi får inte rådet att överge den andliga gemenskapen och stänga in oss på bibliotek, eller att bli ”självförsörjande” på ett individualistiskt sätt. Vad det innebär, kort sagt, är att vi inte ska förlita oss enbart på en auktoritet.

Vi ska förlita oss på innebörden, inte på uttrycket
Den andra av de stora grunderna för tillit ger oss rådet att förlita oss på innebörden, inte på uttrycket. Oavsett om vi talar om skrifterna i sig eller om vad våra andliga vänner säger om dem, måste vi försöka vara receptiva för andemeningen – inte bara bokstaven – i det som sägs.

Vi ska förlita oss på undervisning med uttalad innebörd
Viss undervisning har en mycket tydlig innebörd; medan annan kräver en del tolkning. I vers fem i Dhammapada står det: ”Fiendskap stillas aldrig någonsin av illvilja; den stillas endast genom icke-fiendskap.” Ibland översätts det istället så här: ”Hat stillas aldrig av hat; det stillas endast genom kärlek.” Innebörden i den versen är givetvis ganska tydlig; den verkar inte kräva någon tolkning, för den kan inte missförstås. Innebörden i versen är fullkomligt entydig; den betyder precis vad den säger.
Från: Sangharakshitas. ”Den outgrundliga befrielsen” samt ”Buddhas lära”