”Nirvana” – Upplysning

 

7.metta

Inom Buddhistiska gemenskapen Triratna beskriver man upplysning eller Nirvana på följande sätt. (Hämtad från en ”Grundkurs i Dharma”, del 1, v 3 som är baserad på Sangharakshitas ”Människans upplysningsideal”)

”För det första är det ett tillstånd av rent, klart och strålande medvetenhet, ibland säger man att det inte upplevs någon dualitet. Det är också en medvetenhet hur saker och ting förhåller sig, inte bara materiella saker, utan saker som överskrider dualismen mellan subjekt och objekt. Denna medvetenhet kallas också ett tillstånd av kunskap. Inte kunskap i vanlig bemärkelse, inte den kunskap som fungerar inom ramen för subjekt/objekt-dualism, utan snarare ett tillstånd av direkt, oförmedlad, andlig vision som ser allting direkt, klart, tydligt och sant.

Det sägs också att upplysningen är  ett tillstånd av intensiv, djup överflödande kärlek och medkänsla, dvs metta (ovillkorlig och allomfattande). Denna kärlek jämförs ibland med den kärlek en moder känner för sitt barn, som hon kanske kan riskera sitt liv för. Kärlek och medkänsla av det här slaget – oändlig, översvallande, gränslös, riktad till alla levande varelser – är också en del av upplysningen.

Dessutom består upplysningen av ett tillstånd eller en upplevelse av outtömlig mental och andlig energi. Det bär på en enorm energi, en fullkomlig spontanitet, som oupphörligt bubblar fram, en oavbruten kreativitet. Så när buddhismen talar om upplysning, om buddhaskapet eller om nirvana, är detta vad som menas; ett tillstånd av högsta kunskap, kärlek, medkänsla och energi.”

Det är den största seger och belöning som tänkas kan – upplysningen – ett medvetande så öppet att det kan omfatta hela universum. Ett tillstånd där man får kunskap om allt det går att få kunskap om, att bli allvetande. Känna en kärleksfull vänlighet som är ovillkorlig och allomfattande, samtidigt som man uppnår en makalös lycka och en ofattbar frid. Det är så långt i människans utvecklingskedja som man kan nå.

En mycket bra liknelse som visar hur man kan uppfatta samma sak helt annorlunda är berättelsen om hur flera blinda människor tar i olika delar av en elefant och sedan försöker beskriva hur den ser ut. På samma sätt varierar beskrivningen av Nirvana beroende på många saker, t.ex., hur långt man har kommit i praktiken, förståelse, vilken inriktning man tillhör, vilka texter man har studerat, vilken kultur man lever i och t.o.m. vilket språk man talar. Ett annat sätt att beskriva Nirvana är som att beskriva smaken av mango, om man inte har ätit mango vet man inte hur den smakar. Någon kanske frågar hur mango smakar. ”Den är söt, saftig och mjuk”. Om man har smakat persika kanske man föreställer sig att mango smakar så ungefär. Så fort vi har smakat mango behöver man inte fråga. Man måste alltså ha förtroende för att våga pröva själv. Det är därför tillit och förtroende för Dharma och de som är insiktsfulla, är en ovärderlig egenskap.

En historia som är mycket känd i buddhismen är berättelsen om pilen: ”En man blev dödligt sårade av en pil. En doktor blev tillkallad men den sårade mannen ville inte att man skulle ta bort pilen innan han fick veta vilket träslag pilen var gjord av, han ville också veta vilken sorts gift det fanns på pilspetsen, vilken sorts fjädrar det var på pilen, osv. Naturligtvis skulle han vara död innan han fick reda på allting.”  Berättelsen visar på vår önskan att vilja ha svar på ovidkommande frågor innan man gör det väsentliga (fick man ta bort pilen innan han fick svar på alla frågor hade den sårade mannen kanske överlevt). I berättelsen representerar pilen Dukkha, Buddha är doktorn och borttagandet av pilen är Dharma.

Ovanstående illustrerar bra följande samtal mellan Buddha och Potthapada (Potthapada var en av Buddhas främsta lärjungar, han blev också upplyst):
Potthapada frågar; ”är världen evig eller inte evig, är världen oändlig eller har den ett slut?”
Buddha svarar; ”jag har inte sagt att den är evig och har heller inte sagt den ej är evig, ej heller har jag sagt att världen är oändlig eller har ett slut.”
Potthapada frågar; ”hör själen och kroppen ihop eller kan de vara separerade från varandra?”
Buddha svarar; ” jag har inte sagt att kropp och själ är separerade ej heller har jag sagt att de hör ihop.”
Potthapada frågar; ”existerar Tathagata (ett namn som Buddha använde på sig själv och som betyder ”en upplyst”) efter döden eller inte?”
Buddha svarar, ”jag har inte sagt att Tathagata existerar efter döden, ej heller har jag sagt att Tathagata inte existerar efter döden.”
Slutligen frågar Potthapada; ”men varför har inte Tathagata sagt någonting om detta?”

Buddha svarar; ”jag har inte sagt någonting om detta därför att vetskapen om svaret på de här frågorna inte leder till frid, inte till ett slut på begäret, inte till ett slut på ”dukkha”, inte till en bättre förståelse av Dharma, inte till upplysning och det leder inte heller till Nirvana. Vetskapen om detta är alltså inte beroende av att man uppnår Nirvana, därför har inte Tathagata sagt någonting om detta”.

Beskrivningen av Nirvana varierar mycket i olika skolor och traditioner i buddhismen, även i samma tradition skiljer den sig. Nirvana har beskrivits som absolut tomhet, den ultimata friden, den största tystnaden, slutet av lidandet, total frihet, o.s.v. Nirvana har också kallats the Unborn och the Deathless. Nirvana enligt Bonniers lilla uppslagsbok från 1978: ”kallas i buddhismen den frälstes slutliga tillstånd: ett fullständigt utslocknande, med befrielse från återfödelsens kretslopp”. ”Den frälste” är ett kristet begrepp som bl.a. innebär att man blir frälst genom någon annans omsorg, i buddhismen uppnår man  Nirvana genom egen ansträngning. Det talas inte heller vad som försvinner eller slocknar, det hela låter negativt men det innebär att man inte känner girighet, illvilja och okunnighet om man uppnår Nirvana. Det är frånvaron girighet, illvilja och okunnighet som är ”utslocknandet”, istället för något negativt är det ett alltså ett positivt tillstånd.