Introduktion

 Vad är buddhism? 

Jag kommer försöka säga något om det centrala och grundläggande i Buddhas lära (dharma), i buddhismens förklaring och förståelse av livet, varför livet på jorden ser ut som det gör.

Buddhism är kanske inte vad du förväntar dig, det är inte en religion, inte heller enbart en filosofi. Buddhism är både en filosofi och en religion, i alla fall i den betydelse av ordet ”religion” som är vedertaget nu. Buddha kände sig tvungen att förmedla sin upplevelse av tillvarons egentliga natur, hela verkligheten på något sätt. Samtidigt måste han hitta ett sätt att framföra den på som var begripligt för vanliga oupplysta människor så att de med tiden kunde nå insikt i verklighetens sanna natur. Det begrepp han valde var universell villkorlighet, som vi åtminstone kan få en viss intellektuell förståelse av.

Språket som Buddha använde var nästan matematiskt. Han sade helt enkelt, då A föreligger, uppstår B. Utan A uppstår inte B. Det är buddhismens kärna. Det är så den formuleras, i dess mest allmängiltiga form, och den gäller för hela tillvaron, den materiella, mentala, såväl som den andliga. Så om någon frågade dig vad buddhismen är i ett nötskal – inte med ett ord, för det vore villkorlighet, utan i en fras – skulle du kanske säga; alla saker är obeständiga eller handlingar får konsekvenser. Intentionen eller avsikten bakom en handling leder till konsekvenser, inte själva handlingen. Detta leder vidare till att allt som jag eller någon annan gör, talar eller tänker, påverkar mig själv eller andra, nu eller i framtiden.

Alla buddhister tar sin tillflykt till dom tre juvelerna, dvs Buddha, Dharma och Sangha.

Den första tillflykten, juvelen, är Buddha. Det är inte ett namn utan en titel och betyder bokstavligen den uppvaknade. Buddha hette Siddharta Gautama, och levde för ca 2500 år sedan i nord-Indien. Han upptäckte den den buddhistiska läran av egen ansträngning, utan hjälp av någon, hur det här livet är beskaffat och hur det fungerar, han vaknade upp, blev upplyst, uppnådde Nirvana. Det är viktigt att komma ihåg, att Buddha, även efter sin upplysning, var en vanlig människa men en som hade vaknat upp, en upplyst människa. Han blev upplyst vid 35 års ålder och fortsatte under de återstående 45 åren av sitt liv att undervisa om och förkunna den buddhistiska läran.

Den andra tillflykten är Dharma, läran, sanningen. Sanningen om det här livet, Samsara, en värld med villkor, som man blir återfödd till om man inte är upplyst. Den kanske mest kända undervisningen är dom fyra ädla sanningarna som handlar om varför man lider/känner otillfredsställelse i det här livet, att det finns ett annat liv och vägen, den åttafaldiga vägen, som leder till att man blir fri från lidande, till det ovillkorliga livet, till Nirvana.

Den tredje tillflykten är Sangha. Det står för den andliga gemenskapen som följer Buddha och Dharma.

Grundprincipen för buddhismen är alltså likartad med beskrivningen av hur livet i den här världen fungerar, självklarheter som vi i många fall är oförmögna att se eller inte vill se. Buddhismen påstår också att alla villkorliga ting, varelser och fenomen i detta universum är otillfredsställande, allt är obeständigt och allt saknar ett permanent, oföränderligt själv, en oberoende egennatur.

Buddha sade mycket om villkorligheten. Den mest kända formuleringen av den här principen är antagligen, De fyra ädla sanningarna, de var också med i hans första tal och undervisning. De här bevingade orden innehåller det centrala i Buddhas förståelse av livets villkor, de återfinns i all hans undervisning och i hela hans liv. Buddha strävade efter att fastställa och föreslå metoder och lösningar på livets grundproblem; ”Dukkha”, lidande eller otillfredsställelse, ett universellt faktum, som alla som lever kan känna igen sig i.

Den första ädla sanningen konstaterar att det finns en inneboende otillfredsställelse eller ett ”lidande” i livet, den säger helt enkelt att lidandet är en del av den mänskliga erfarenheten. Lidandet går inte att undvika, utan man måste inse att det är en del av livet och att de här villkoren kännetecknar livet i den här världen. Ett minst sagt självklart uttalande.

I buddhismen görs en åtskillnad mellan fysiskt och mentalt lidande. När någon blir upplyst upplever den personen inte längre något mentalt lidande, eller känslomässig turbulens eller något av det slaget. Men den upplyste är fortfarande underkastad fysisk smärta, som då uthärdas med jämnmod, precis som Buddha gjorde. Inte så att Buddha hade mänskliga svagheter i mentalt eller emotionellt avseende, för det hade han inte, men han hade fysiska svagheter. Han hade en vanlig, mänsklig kropp, och när han blev äldre, förorsakade den honom ibland lidande. Detta sagt i förbigående, det viktiga här är att då begär inte finns så uppstår inte lidande – mentalt lidande, lidande som går att undvika.

Vad är orsaken till lidandet? Enligt Den andra ädla sanningen är det begär (eg. livstörst-direkt översatt från Pali) som är orsaken till otillfredsställelse eller lidande, det är därför människor och djur beter sig på ett visst sätt. Ju mer vi begär eller griper efter nöje och välbehag eller försöker undvika obehag, ju mer otillfredsställda blir vi.

Den tredje ädla sanningen säger att man kan uppnå ett slut på lidandet. Inte genom att lyftas upp till något slags himmelsk plats eller till ett tillstånd bortom tid och rum, men i det här livet – genom ens egna ansträngningar, som förändrar den egna upplevelsen. Med andra ord; när begär finns närvarande uppstår lidande; när dom här prövningarna inte finns närvarande uppstår inte lidande. Om vi bara kunde släppa taget om begäret skulle vi slippa lidandet. Det här är förstås lättare sagt än gjort, men det kan göras.

Men hur gör man för att bli fri från det här lidandet? Svaret ligger i Den fjärde ädla sanningen. Den berättar om den väg som leder till lidandets upphörande – det vill säga Den ädla åttafaldiga vägen. Varje steg längs den här vägen grundar sig på sanningen om alltings villkorlighet. Vägen leder till insikt, kunskap om tillvarons natur, till ett liv utan villkor, till uppvaknande, till upplysning, till ”Nirvana”. Metoden, den ädla åttafaldiga vägen, som leder till insikt och upplysning, kan sammanfattas i tre delar, ett etiskt förhållningssätt, meditationsträning och det slutliga målet, en insikt i tillvarons natur, visdom. Vägen är terapeutisk, praktisk och etisk.

Samtidigt är de fyra ädla sanningarna så avancerade att när Buddha undervisade människor som inte hunnit lika långt som andra, aldrig brukade gå in på de utan att först ha förberett åhörarna med att tala om etik. Etiken i buddhismen skiljer sig mycket från etiken i andra religioner, då buddhistisk etiks mål är att ge träningsprinciper eller levnadsråd till människor. Inte regler eller budord, som kan vara utställda av en auktoritet eller av en Gud.

Det finns i egentligen bara en etisk princip, de andra är bara en följd av denna. Det är principen att inte skada några levande varelser, att utveckla ett kärleksfullt förhållningssätt gentemot allt som lever, även sådant som inte lever, t.ex miljön och klimatet. En skicklig handling är grundad på vänlighet, omtanke och medkänsla, medan en oskicklig är baserad på tillstånd av begär, hat och okunnighet. (För att använda den buddhistiska terminologin.)

Många sammanknippar meditation med buddhism, även om det är centralt leder inte enbart meditation till upplysning, som är alla buddhisters slutliga mål. Man måste även praktisera etik och visdom, för att därigenom kunna nå målet, en insikt i tillvarons natur. Buddhistisk meditationen ger dig en ökad medvetenhet som hjälper dig att handla mer kreativt, vilket i sin tur förstärker det känslotillstånd som ligger bakom handlingen. Du behöver inte hela tiden vara koncentrerad på meditationsobjektet och inte heller oroa dig över enskilda meditationspass, istället borde du tänka mera på att det du utvecklar och odlar i meditationen, att det också sprids till resten av ditt liv.

I Buddhistiska gemenskapen Triratna, lär vi ut i huvudsak två meditationstekniker. Triratna är sanskrit och betyder dom tre juvelerna. Dom här teknikerna heter ”Uppmärksamhet på andningen” och ”Metta bhavana”. I båda fokuserar man på ett objekt, i uppmärksamhet på andningen fokuserar man förstås på andningen, i metta bhavana på en känsla. Metta brukar översättas till kärleksfull vänlighet, bhavana betyder odlande eller kultiverande. I metta bhavana meditationen, är avsikten att träna upp förmågan att känna metta, ovillkorlig kärleksfull vänlighet. Man försöker bli mer koncentrerad så att man kan fokusera på att känna metta till sig själv, till andra människor, till allt som lever och allt som inte lever.

Också centralt inom buddhismen och därmed ett viktigt steg mot insikt och upplysning är att utöva generositet och givmildhet, ”dana”. Det kan röra sig om tid, kunnande, pengar, tillhörigheter eller något annat. Det viktiga är motivet bakom att vara generös, inte gåvan i sig. Högsta idealet är att gåvan är villkorslös och osjälvisk, utan förväntningar på att få något tillbaka, t.ex. önskan om tacksamhet eller någon annan världslig belöning.

Inom buddhismen säger man inte att man är troende utan använder istället ordet ”tillit” (shradda). Tro i bemärkelsen att acceptera något som aldrig kan bevisas eller något som till och med till sin natur är klart absurt, att tro att det är sant bara för att någon auktoritet säger så, detta är inte tillit. Till och med Buddha sade att man inte ska tro på vad han säger utan att först ha testat att det han påstår stämmer och är riktigt. I buddhismen täcker ordet ”tillit”– hela känslan av vördnad och respekt, tillit kan inte heller gå emot förnuftet. Det vi förstår med intellektet, måste vi också erfara känslomässigt. Tillit inom buddhismen är framförallt en tillit dess grundare, Buddha, även om hans lära, Dharma, representerar en evig sanning, skulle vi inte känna till den utan honom. Vördnad, respons, gensvar är ett uttryck för tillit. Det uttrycks genom offra blommor, bugningar, tända rökelse eller ljus, prostrationer och så vidare. I sunt andligt liv måste det även finnas plats för känslomässiga uttryck. Men tillit och vördnad kan gå till överdrift och leda till vidskepelse, fanatism och intolerans. Det är därför tilliten bör balanseras med visdom.

I buddhismen handlar ”prajña”, visdom och kunskap om den sanning, verklighet eller princip som Dharma handlar om. Mer specifikt handlar visdom om att se saker som dom verkligen är. Det innebär att se hela den värdsliga tillvaron som villkorlig och därmed otillfredsställande, obeständig och utan en permanent, oföränderlig egennatur. Samtidigt inbegriper visdomen att se det ovillkorliga i kontrast mot det villkorliga och inse att det finns ett varande som är beständigt, njutbart och i avsaknad av ett avskilt själv. Men prajña kan bli en rent akademisk kunskap. Både tillit, shraddha, och visdom, prajña, måste därför uppväga varandra, ingen får dominera över den andra, dom måste fungera harmoniskt tillsammans. Men man måste även kunna kombinera tillit och visdom med medkänsla, ”karuna”.

Utöver Buddhas muntliga undervisning tog man även hänsyn till hur Buddha var som människa, vad han gjorde. Den muntliga undervisningen gav uttryck för hans lära medan hans liv och handlingar gav uttryck för hans medkänsla. Med tiden växte det fram en bild av upplysningens fågel som bärs upp av medkänslans och visdomens vingar, en fågel måste ju ha två vingar för att kunna flyga. Bara kunskap kan vara farlig därför att enbart kunskap utan etik, ”shila”, är som ett svärd i handen på en arg person. Den som är lärd, som bara är beläst, kan göra mycket ont. Man måste även ha medkänsla.

Vill säga lite om ”Metta”, därför att metta är så fundamentalt i livet och i buddhismen. Metta är pali, ”maitri” säger man på sanskrit och ordet brukar översättas till kärleksfull vänlighet. Metta lyfts fram och betonas starkt inom buddhismen, metta är också väldigt viktigt för mig själv. Metta är inte en romantisk eller sexuell form av kärlek, istället kan metta liknas med den kärlek som föräldrar kan känna för sitt barn, dom kan kanske ge sitt liv för sitt barn. Metta är en kärlek som är ovillkorlig och förbehållslös, den är dessutom allomfattande. Allt levande får den här kärleken, även allt icke levande, som t.ex klimatet och miljön. Det spelar alltså ingen roll vad eller vem man är, vad man gjort, sagt eller tänkt. Den här metta-kärleken finns överallt. Eftersom allt är beroende av något eller av någon annan, allting hänger ihop – vi människor består av exakt samma beståndsdelar som också finns i resten av universum, så kommer metta inifrån en själv men det kommer också utifrån.
Sangharakshita, grundaren av Triratna, har sagt att vi bor och lever i ett etiskt universum. Jag tänker mig att metta är som ett ljus, en sol och att den här värmen, de här solstrålarna skiner på allt och alla, oberoende vem man är eller vad man gjort. 
Sangharakshita, grundaren av Triratna, har sagt att vi bor och lever i ett etiskt universum. Jag tänker mig att metta är som ett ljus, en sol och att det här ljuset, de här solstrålarna skiner på allt och alla, utan åtskillnad.

Dharma, den buddhistiska läran är en karta, en karta är alltid en förenkling. Buddha avbildade inte alla detaljerna i terrängen, utan gav oss ett medel att själva hitta i den. I buddhistisk tradition, liksom i andra traditioner, är det inte alla som förstått detta, och många kommentatorer har ägnat större intresse åt de enskilda orden i Buddhas tal än åt att tänka efter vad han egentligen ville ha sagt, och hur det kan tillämpas i en annan tid och i ett annat land. Det mest framträdande draget som skiljer Buddha från många andra religioners grundare är att Buddha var en människa som inte kan förknippas med en Gud. Han var inte grundare utan han upptäckte vägen till upplysning som andra hade tagit tidigare. Buddha var också den första i världshistorien som lärde att man kan bli befriad från begär och därmed bli fri från lidande/otillfredsställelse oberoende av en yttre makt. Att det är varje enskild människa som själv måste utföra arbetet och slutligen bli upplyst eller för att använda ett kristet uttryck ”bli frälst”.