Introduktion

1525291_480821675355382_412814729_n

 

Vad är buddhism? 

Buddhism är kanske inte vad du förväntar dig, det är inte en religion, inte heller en filosofi, i alla fall inte i den västerländska förståelsen av ordet. Buddhism är något annat, något som vi kanske inte har en klar uppfattning av vad det är. Buddha kände sig tvungen att förmedla sin upplevelse av verkligheten på något sätt. Samtidigt måste han hitta ett sätt att framföra den på som var begripligt för vanliga oupplysta människor så att dom med tiden kunde nå insikt i verklighetens sanna natur. Det begrepp han valde var universell villkorlighet, som vi åtminstone kan få en viss intellektuell förståelse av.

Språket som Buddha använde var nästan matematiskt. Han sade helt enkelt, då A föreligger, uppstår B. Utan A uppstår inte B. Det är buddhismens kärna”. Det är så den formuleras, i dess mest allmängiltiga form, och den gäller för hela tillvaron, den materiella, mentala, såväl som den andliga. Så om någon frågade dig vad buddhismen är i ett nötskal – inte med ett ord, för det vore ”villkorlighet”, utan i en fras – skulle du kanske säga: Alla saker är obeständiga eller handlingar får konsekvenser.

Grundprincipen för buddhismen är alltså likartad med beskrivningen av hur livet i den här världen fungerar, självklarheter som vi i många fall är oförmögna att se eller inte vill se. Villkorlig samverkan eller det ömsesidiga beroendet, eller med ett ord; villkorligheten. Alla villkorliga ting, varelser och fenomen i detta universum är otillfredsställande, allt är obeständigt och allt saknar ett permanent, oföränderligt själv. Allt uppstår i beroende av villkor och saknar därför en oberoende egennatur. Ett annat sätt att utrycka det är att ingenting kan uppstå om det inte finns dom rätta förutsättningarna. Detta leder alltså till att allt som jag eller någon annan gör, talar eller tänker, påverkar mig själv eller andra, nu eller i framtiden. 

Buddha sade mycket om villkorligheten. Den mest kända formuleringen av den här principen är antagligen, dom ”fyra ädla sanningarna”. Dom var det första Buddha talade om när han undervisade den allra första gången. Det är ingen slump att de fyra ädla sanningarna ser ut som en läkardiagnos och kur. Samtidigt är dom så avancerade att när Buddha undervisade människor som inte hunnit lika långt som andra, aldrig brukade gå in på dom utan att först ha förberett åhöraren med att tala om etik. Etiken i buddhismen skiljer sig mycket från etiken i andra religioner då buddhistisk etiks mål är att ge träningsprinciper och levnadsråd till människor, inte regler och budord som är utställda av en auktoritet eller en Gud.

1: Den första ädla sanningen säger att livet består av lidande eller otillfredsställelse; den säger helt enkelt att lidandet är en del av den mänskliga erfarenheten. Ett minst sagt självklart uttalande.

2: Den andra ädla sanningen talar om vad orsaken till lidandet är, varför människor och djur beter sig på ett visst sätt, vilket är begär. Men det står bara överst på listan över våra prövningar, det som också orsaker oss smärta och lidande är illvilja och okunnighet. Om vi bara kunde släppa taget om begäret, illviljan och okunnigheten skulle vi slippa lidandet. Det här är förstås lättare sagt än gjort, men det kan göras.

3: Den tredje ädla sanningen säger att det går att uppnå ett slut på lidandet. Inte genom att lyftas upp till något slags himmelsk plats eller till ett tillstånd bortom tid och rum, men i det här livet – genom ens egna ansträngningar, som förändrar den egna upplevelsen. Med andra ord: När begär, illvilja och okunnighet finns närvarande uppstår lidande; när dom här prövningarna inte finns närvarande uppstår dom inte.

I buddhismen görs en åtskillnad mellan fysisk och mental smärta eller lidande. När någon blir upplyst upplever den personen inte längre någon mental smärta, eller känslomässig turbulens eller något av det slaget. Men den upplysta är fortfarande underkastad fysisk smärta, som då uthärdas med jämnmod, precis som Buddha gjorde. Inte så att Buddha hade mänskliga svagheter i mentalt eller emotionellt avseende, för det hade han inte, men han hade fysiska svagheter. Han hade en vanlig, mänsklig kropp, och när han blev äldre, förorsakade den honom ibland lidande. Detta sagt i förbigående. Det viktiga här är att då begär inte finns så uppstår inte lidande – mentalt lidande, lidande som går att undvika.

4: Den fjärde ädla sanningen berättar om den väg som leder till lidandets upphörande – det vill säga ”den ädla åttafaldiga vägen”. Varje steg längs den här vägen grundar sig på sanningen om alltings villkorlighet; principen om orsak och verkan. Vägen leder till insikt, till befrielse från lidandet, till det ovillkorliga livet, till uppvaknande, till upplysning, till Nirvana.

Buddha strävade efter att fastställa och föreslå metoder och lösningar på livets grundproblem: Dukkha”, lidande eller otillfredsställelse, ett universellt faktum, som alla som lever kan känna igen sig i. Vägen eller metoden, den ädla åttafaldiga vägen, som leder till befrielse från lidandet, till insikt och upplysning, till det slutliga målet, en insikt i tillvarons natur, kan sammanfattas i tre delar, ett etiskt förhållningssätt, meditationsträning och visdom.  Vägen är terapeutisk, praktisk och etisk.

Också centralt inom buddhismen och därmed ett viktigt steg mot insikt och upplysning är att utöva generositet, dana. Det kan röra sig om tid, kunnande, pengar, tillhörigheter eller något annat. Det viktiga är motivet bakom att vara generös, inte gåvan i sig. Högsta idealet är att gåvan är villkorslös och osjälvisk, utan förväntningar på att få något tillbaka, absolut inte krav, t.ex. önskan om tacksamhet eller någon annan världslig belöning.

Alla buddhister tar sin ”tillflykt” och tillit till dom ”tre juvelerna” dvs Buddha, Dharma och Sangha. Ordet ”buddha” är inte ett namn utan en titel. Det betyder bokstavligen uppvaknad, så buddhism är i egentligen allting som hjälper oss att vakna upp. ”Dharma” betyder lära och i det här sammanhanget förstås Buddhas lära, men det står också för ”verkligheten” och ”sanningen”, dvs att den sanning om verkligheten som Dharma förkunnar är riktig. ”Sangha” står för den andliga gemenskapen som följer buddhas lära.

Om meditation: I Buddhistiska gemenskapen Triratna, som jag tillhör, lär vi ut i huvudsak två meditationstekniker, i båda fokuserar man på ett objekt. Dom heter ”Uppmärksamhet på andningen” och ”Metta bhavana”. I ”Uppmärksamhet på andningen” meditation är avsikten är att träna upp förmågan att bli mer och mer fokuserad och koncentrerad. I ”Metta bhavana” meditation är avsikten att träna upp förmågan att känna metta, ovillkorlig och kärleksfull vänlighet.

Du behöver inte hela tiden vara koncentrerad på meditationsobjektet och inte heller oroa dig över enskilda meditationspass, istället borde du tänka mera på att det du utvecklar och odlar i meditationen också sprids till resten av ditt liv. I den första fokuserar man förstås på andningen, i den andra på en känsla. Många sammanknippar buddhism med meditation, även om det är centralt leder inte enbart meditation till insikt och upplysning. För att nå hela vägen och bli upplyst måste du även praktisera etik och visdom, för att därigenom nå det slutliga målet, en insikt i tillvarons natur.

I meditationen försöker man lugna ner och stilla sinnet. Det kanske är enklare att förstå vad det innebär med en liknelse. Om du håller i en mugg med vatten och försöker hålla vattnet i muggen stilla kommer du aldrig lyckas, för förr eller senare kommer du att röra dig. Om du däremot ställer ner muggen på marken och släpper fasthållandet i muggen, så kommer vattnet så småningom att bli lugnt och stilla. Det gäller också sinnet, om du bara försöker vara, om du släpper taget på alla ”måsten”, så kommer sinnet också bli lugnt och stilla. Man säger ju ”att tiden läker alla sår”, det gäller också i det här fallet.

Vi behöver ha i meditationen en balanserad ansträngning. För att få en bild av hur en balanserad ansträngning kan se ut ska jag ta ett exempel med ett ägg. Håller du ägget för hårt går det sönder, håller du ägget för löst tappar du det och då går det också sönder. Du måste alltså hålla ägget lämpligt hårt. Ett sätt att se på balans i meditationen är att dela in den i tre områden; kroppen, sinnet och känslor. Alla dessa tre faktorer behöver vara närvarande för att vår upplevelse ska kännas tillfredsställande. Känslorna är en sorts bro mellan kroppen och sinnet.

Om tillit, visdom och medkänsla: ”Tro i bemärkelsen att acceptera något som aldrig kan bevisas eller något som till och med till sin natur är klart absurt, att tro att det är sant bara för att någon auktoritet säger så, allt detta är inte tillit. Till och med Buddha sade att man inte ska tro på vad han säger utan att först ha testat att det han påstår stämmer och är riktigt. I buddhismen täcker ordet shraddha, tillit – hela känslan av vördnad och respekt, tillit kan inte heller gå emot förnuftet. Det vi förstår med intellektet, måste vi också erfara känslomässigt.

Tillit inom buddhismen är framförallt en tillit dess grundare, Buddha, även om hans lära, Dharma, representerar en evig sanning, skulle vi inte känna till den utan honom. Vördnad, respons, gensvar är ett uttryck för tillit. Det uttrycks genom offra blommor, bugningar, tända rökelse eller ljus, prostrationer och så vidare. I sunt andligt liv måste det även finnas plats för känslomässiga uttryck. Men tillit och vördnad kan gå till överdrift och leda till vidskepelse, fanatism och intolerans. Det är därför tilliten bör balanseras med visdom.

I buddhismen handlar prajña, visdom och kunskap om den sanning, verklighet eller princip som Dharma handlar om. Mer specifikt handlar visdom om att se saker som dom verkligen är. Det innebär att se hela den värdsliga tillvaron som villkorlig och därmed otillfredsställande, obeständig och utan en permanent, oföränderlig egennatur. Samtidigt inbegriper visdomen att se det ovillkorliga i kontrast mot det villkorliga och inse att det finns ett varande som är beständigt, njutbart och i avsaknad av ett avskilt själv. Men prajña kan bli en rent akademisk kunskap.

Både tillit, shraddha, och visdom, prajña, måste därför uppväga varandra, ingen får dominera över den andra, dom måste fungera harmoniskt tillsammans. Men man måste även kombinera visdom och medkänsla, karuna.

Utöver Buddhas muntliga undervisning tog man även hänsyn till hur Buddha var som människa, vad han gjorde. Den muntliga undervisningen gav uttryck för hans lära medan hans liv och handlingar gav uttryck för hans medkänsla. Med tiden växte det fram en bild av upplysningens fågel som bärs upp av medkänslans och visdomens vingar, en fågel måste ju ha två vingar för att kunna flyga. Bara kunskap kan vara farlig därför att enbart kunskap utan etik, shila, är som ett svärd i handen på en arg person. Den som är lärd, som bara är beläst, kan göra mycket ont. Man måste även ha medkänsla.

Vi ska förlita oss på Dharma, inte på en person:
Vid första anblicken är det här ett starkt påstående. Betyder det att vi inte ska ha tillit till våra lärare eller personliga vänner? Är meningen den att vi bara ska läsa böcker om buddhismen utan att ha kontakt med buddhister – så som en del människor faktiskt gör? Det finns ingen sak som heter visdom; det finns bara människor som är visa. Vi skulle till och med kunna säga att det inte finns något som heter upplysning utan bara människor som är upplysta. Den existerar endast i den utsträckning den praktiseras och förverkligas i enskilda människors liv. Att förlita sig på Dharma, inte på en person innebär inte att överge den levande DharmaDharma som faktiskt utövas av individer – för Dharmas ord som finns bevarade i böcker, en ”död Dharma”. Vi får inte rådet att överge den andliga gemenskapen och stänga in oss på bibliotek, eller att bli ”självförsörjande” på ett individualistiskt sätt. Vad det innebär, kort sagt, är att vi inte ska förlita oss enbart på en auktoritet.

Vi ska förlita oss på innebörden, inte på uttrycket:
Den andra av de stora grunderna för tillit ger oss rådet att förlita oss på innebörden, inte på uttrycket. Oavsett om vi talar om skrifterna i sig eller om vad våra andliga vänner säger om dem, måste vi försöka vara receptiva för andemeningen – inte bara bokstaven – i det som sägs.

Vi ska förlita oss på undervisning med uttalad innebörd:
Viss undervisning har en mycket tydlig innebörd; medan annan kräver en del tolkning. I vers fem i Dhammapada står det: ”Fiendskap stillas aldrig någonsin av illvilja; den stillas endast genom icke-fiendskap.” Ibland översätts det istället så här: ”Hat stillas aldrig av hat; det stillas endast genom kärlek.” Innebörden i den versen är givetvis ganska tydlig; den verkar inte kräva någon tolkning, för den kan inte missförstås. Innebörden i versen är fullkomligt entydig; den betyder precis vad den säger.” Från: Sangharakshitas. ”Den outgrundliga befrielsen” samt ”Buddhas lära”

Om metta: Vill säga lite om metta, därför att metta är så fundamentalt i livet. Metta är Pali, maitri säger man på Sanskrit och ordet brukar översättas till kärleksfull vänlighet. Metta lyfts fram och betonas starkt inom buddhismen, metta är också väldigt för mig. Metta är inte en romantisk eller sexuell form av kärlek, istället kan metta liknas med den kärlek som föräldrar känner för sitt barn, dom kanske kan ge sitt liv för sitt barn. Metta är en kärlek som är ovillkorlig och förbehållslös, den är dessutom allomfattande. Det spelar alltså ingen roll vad eller vem man är, vad man gjort, sagt eller tänkt. Alla levande varelser får den här metta-kärleken, även det som inte lever. Metta kommer inifrån en själv men också utifrån. I buddhismen säger man att vi bor och lever i ett etiskt universum. Jag tänker mig att metta är som ett ljus, en sol och att den här värmen, de här här solstrålarna skiner på allt och alla, oberoende vem man är eller vad man gjort. 

Buddhismen är en karta, och en karta är alltid en förenkling. Buddha avbildade inte alla detaljerna i terrängen, utan gav oss ett medel att själva hitta i den. I buddhistisk tradition, liksom i andra traditioner, är det inte alla som förstått detta, och många kommentatorer har ägnat större intresse åt de enskilda orden i Buddhas tal än åt att tänka efter vad han egentligen ville ha sagt, och hur det kan tillämpas i en annan tid och i ett annat land. Det mest framträdande draget som skiljer Buddha från många andra religioners grundare är att han var en människa som inte kan förknippas med en Gud. Han var inte grundare utan han upptäckte vägen till upplysning som andra hade tagit tidigare. Buddha var också den första i världshistorien som lärde att man kan uppnå befrielse eller för att använda ett kristet begrepp ”frälsning” oberoende av en yttre makt, och att det är varje enskild människa som själv måste utföra arbetet med att befria sig från lidande/otillfredsställelse och att bli upplyst. Det finns en mängd olika texter och läror i den buddhistiska Pali-kanon, bl.a. läror om ”medelvägen”, ”karma”, ”det villkorliga livets tre kännetecken”, ”tomhet”, ”inget själv – anatta”, etc.

 

5.buddha