Inget själv – ”Anatta”

Shantideva

Buddhismen brukar ibland beskrivas som läran om anatta, som helt enkelt betyder ”inget själv”. Den buddhistiska läran om anatta (sanskrit: anatman) tolkas också ibland tyvärr i termer som att den står för förgörelse och självförnekande. Den är då väldigt attraktiv för människor som vill uttrycka sitt eget självhat. En hel del människor verkar ha denna typ av attityd, en fascination över att anatman doktrinen förnekar livet. Anatman doktrinen kan även användas som ett sätt att undvika ett personligt ansvar. Något man bestämmer att göra, särskilt på ett energisk eller helhjärtade sätt blir ett uttryck av sitt ego och därmed misstänkt. Återigen, detta är en felaktig uppfattning. Det är därför en grov förenkling att säga att buddhismen förnekar existensen av en själ. Den buddhistiska religionen tar avstånd från att den hinduistiska ”jaget-själen” skulle återfödas och säger ingenting heller om den själ som kristna, muslimer, judar och andra tror på. Det uråldriga pali-ordet atta kan översättas i flera olika betydelser, och ingen av dem är identiskt med själsbegreppet i kristendomen och de andra monoteistiska religionerna

Tanken att läran om ”inget själv” förklarar att livet som värdelöst, meningslöst och i princip obefintligt, är helt enkelt inte buddhistisk. Den buddhistiska filosofin förnekar att det skulle förekomma ett beständigt ”jag” och pekar ut jaget som orsaken till de villfarelser som bland annat binder oss vid samsara, det här livets kretslopp. Anatta refererar till frånvaro av en betydande och permanent punkt eller ställe för en upplevelse. Målet för Buddhaskapet är att gå bortom sitt enskilde själv, inte att försöka undvika att uppnå individualitet.