Den ädla åttafaldiga vägen

 

 

 

Det första steget på den åttafaldiga vägen, fulländad vision, motsvarar den fas där andlig insikt och upplevelse uppstår, de återstående sju stegen av en omvandling av hela ens väsen i enlighet med denna ursprungliga insikt och upplevelse, en djupgående och fullständig omvandling av hela ens känsloliv, tal, kommunikation med andra, försörjning, etc. Fulländad vision kan uppkomma på olika sätt för olika personer, ett resultat av en livskris, personlig tragedi, en sorg eller en förlust av något slag. En del kan få fulländad vision genom vad man kallar ”mystiska upplevelser”. För en del kan visionens väg uppstå som resultat av meditationsutövande eller också om man är engagerade i altruistisk verksamhet. Slutligen kan den, för vissa människor, uppstå ur deras totala livserfarenhet – särskilt när de blir äldre och förhoppningsvis klokare. ”Fulländad” översätts ofta med ”rätt” men en sådan är inte alls tillfredsställande. Om man talar om ”rätt” får man intrycket att det är en ganska enkelspårig, moralisk tolkning av vägen. Ursprungsordet på sanskrit betyder också hel, odelad, fullständig och fulländad. Fulländad är förmodligen den bästa översättningen.

Det finns en allmän regel som säger att ju mer avancerat det studium av andlig utveckling man har att göra med, desto mindre finns det egentligen att säga om det. Denna princip är giltig genom hela det andliga livet. Vi finner till exempel i palitexterna att Buddha hade en del att säga om etik och gick in på frågor om personligt uppträdande in i minsta detalj, men när det kom till nirvana, det slutliga målet, sa han inte mycket. Trots att de buddhistiska texterna är väldigt omfattande, säger de inte så mycket om nirvana. Ibland när Buddha tillfrågades om nirvana, eller om upplysningens natur eller den upplyste personens upplevelse, förblev han fullkomligt tyst. Samma princip gäller också för den åttafaldiga vägen. Man kan säga en hel del om t.ex. fulländat tal, fulländad handling och fulländad försörjning, men när det kommer till fulländad samadhi, tycks det finnas mycket mindre att säga.

1. FULLÄNDAD VISION ELLER FULLÄNDAD FÖRSTÅELSE AV TILLVARONS NATUR
Fulländad vision är som en helt ny värld öppnar sig framför ens ögon – ett försök till beskrivning av verkligheten, en beskrivning av saker och ting som de verkligen är. Vad är då fulländad vision? Hämtat från hinayana-traditionens (theravada) försök att ge ett begreppsligt uttryck för fulländad vision kommer ”de fyra ädla sanningarna”, ”den betingade tillvarons tre karakteristiska drag” samt karma och återfödelse. Från mahayana-traditionen (tibetansk buddhism) kommer ett försök att förklara ordet ”shunyata”. Det betyder bokstavligen ”tomhet” eller ”intighet”, men inte tomhet i förhållande till fullhet. Istället menar man att tillvaron är tom på en substans eller ämne som är oförstörbart eller odelbart. Men hur viktiga de här förklaringarna än kan tyckas vara får man dock inte uppehålla sig alltför mycket vid de teoretiska konstruktionerna. Då finns risken att man börjar sammanblanda vad som är fulländad vision med rätt förståelse i den teoriska betydelsen. Många som studerar buddhism tror att rätt förståelse innebär ett grundligt studium av hela det buddhistiska tänkandet. Först när man har lärt sig allt om de olika skolorna kan man börja vandra på den ädla åttafaldiga vägen. Men i själva verket är det inte alls så. Det är en vision och som sådan något enkelt, direkt och omedelbart – mer en andlig upplevelse till sin natur än en intellektuell förståelse. Jag kommer inte att gå in på någon diskussion om en intellektuell förståelse av fulländad vision utan vill istället återberätta en liknelse. Föreställ er, att vi vill göra en resa för att bestiga ett högt berg. Vad gör vi? Först studerar vi en karta över terrängen, över de omgivande bergssluttningarna och över berget självt. Detta kartstuderande motsvarar de teoretiska studierna av buddhismen. Men detta kartstuderande räcker inte, för att nå målet måste vi också börja vår resa. När vi kommer till bergets fot ser vi kanske den avlägsna bergstoppen som är målet för vår resa. Vi har en direktupplevelse av målet, en vision, men från ett mycket långt avstånd. Denna glimt av toppen motsvarar fulländad vision och den inspirerar och uppmuntrar oss att fortsätta vår färd. Vi bryr oss kanske inte om hur lång färden blir, hur lång tid resan tar, om vi svälter eller om vi fryser. Vi är lyckliga bara i vetskapen om att vi närmar oss målet för resan. Till sist kanske vi befinner oss på bergstoppens orörda snötäcke, vi har nått målet, vi har nått ända till upplysning eller buddhaskapet.


2. FULLÄNDAD KÄNSLA – FÖRNUFT OCH KÄNSLA I DET ANDLIGA LIVET
Med den andra delen av den åttafaldiga vägen kommer vi till frågan om förnuft och känsla. Av erfarenhet vet vi att man kanske förstår en religiös eller filosofisk lära rent intellektuellt. Men när läran sedan skall omsättas i praktiken märker vi att det är en mycket svårare uppgift. För det är ju tyvärr så att bara för att man vet hur man bör göra i en viss situation, betyder inte att man gör det. Det går inte att tvinga fram medkänsla och kärlek om de inte finns i hjärtat. Man försöker alltså förankra i hjärtat vad man förstår i hjärnan. Vad det innebär är att nu när man har förstått att lidandet uppstår på grund av begär, så måste man försöka att bli av med begäret. Men för att man ska lyckas med det så räcker det inte att man förstår med hjärnan. Man måste även förstå det med ”hjärtat” så att man instinktivt gör ”rätt”.

En ofta berättad anekdot ur buddhismens historia illustrerar detta ganska bra. Då reste många indiska munkar och visa män till Kina för att sprida Dharma (läran). Under denna period fanns en mycket from kinesisk kejsare som inbjöd en sådan person till sitt palats. Kejsaren frågade mästaren från Indien: ”Säg mig, vad är buddhismen grundprincip?” Mästaren svarade: ”Att upphöra med onda gärningar, lära sig att göra det goda och förädla hjärtat – detta är buddhismens grundläggande princip.” Kejsaren blev ganska förvånad, han hade väntat sig en mer svårförståelig och lång filosofisk utläggning. ”Men detta är så enkelt att även ett treårigt barn skulle kunna förstå”, protesterade kejsaren. ”Ja”, svarade mästaren, ”det är alldeles sant. Det är så enkelt att även ett treårigt barn skulle kunna klara förstå det, men så svårt att omsätta i praktiken att inte ens en gammal man på åttio klarar det”.

Vi kan alltså inte omvandla vår känslomässiga natur med hjälp av en rationell övertygelse. Vi kan inte gå emot våra känslor. Känslorna är starkare än förnuftet. Om vi vill omsätta det vi vet är rätt i praktiken, måste vi försöka värva känslornas samarbete. För de flesta av oss är det andliga livets centrala problem att finna känslomässiga motsvarigheter till vår intellektuella förståelse. Våra känslor kan bara omvandlas genomgripande med hjälp av ”fulländad vision”, vilket är andlig insikt eller erfarenhet. Det är anledningen till att ”fulländad känsla” kommer som den andra aspekten av ”den ädla åttafaldiga vägen”.

I en av mahayana – buddhismen sutror sägs det att man inte ska lära sig för många saker. Man behöver inte känna till t.ex. villkorlig samverkan eller ens den ädla åttafaldiga vägen, om man bara har sitt hjärta fyllt av karuna eller medkänsla, är det nog. I andra texter säger Buddha att om man bara har medkänsla för andra levande varelsers lidande, då följer andra andliga kvaliteter och insikter, till och med upplysningen.

Fulländad känsla innebär också att vi ser och förstår tillvarons otillräcklighet. Om vi gör det blir vi mindre bundna vid samsara (det världsliga livet) och begär också mindre. Eftersom begär är ett grundläggande oskickligt sinnestillstånd, borde vi fråga oss: ”Vad har jag givit upp sedan jag började ta buddhismen på allvar?” Den positiva motsatsen till begär är ”dana” eller generositet, man kan nästan säga att det är en grundläggande buddhistisk egenskap. Dana består inte så mycket av själva handlingen att ge – utan i känslan av att vilja ge och att dela vad man har med andra människor.


3. FULLÄNDAT TAL – IDEALET FÖR MÄNSKLIG KOMMUNIKATION
Ibland talar man om samadhi, mantra och mudra. Samadhi står för det inre andliga förverkligandet, mantra för dess uttryck i form av tal och mudra för dess uttryck ända ut i fingerspetsarna. I väst betraktas människan bestå av kropp och själ, ibland kropp, själ och ande. Inom buddhismen tänker man sig människan bestå av kropp, tal och sinne. Kroppen är associerad med huvudcentrat, talet med strupcentrat och sinnet med hjärtcentrat. Det är därför man hälsar Buddhafiguren genom att föra samman våra händer och i tur och ordning vidröra huvud, strupe och bröst för att uttrycka att vi hälsar med kropp, tal och sinne. När det gäller ”fulländat tal” tänker man att sanningsenlighet, tillgivenhet, hjälpsamhet och främjandet av samförstånd, harmoni och enighet är fyra skilda nivåer eller kvaliteter hos fulländat tal. Varje nivå går djupare. Vi ska nu undersöka var och en av dessa fyra nivåer av fulländat tal. Det kommer att säga åtminstone lite av vad mänsklig kommunikation är, skulle kunna eller borde vara enligt Buddhas lära. Vi kommer att inse hur långt ifrån fulländat tal, denna idealiska kommunikation, vi lever dagligen.

Den första nivån – sanningsenlighet
Saklighet är viktigt. För att talet ska kunna vara sanningsenligt måste det också finnas en ”noggrannhet i berättelsen”. Vi tycker om att fylla ut, överdriva, brodera ut litet eller att förringa. Vi tenderar alltså till att töja en aning på fakta i önskvärd riktning. Om det till ett stort möte kom tusen personer, då ska vi säga att det kom tusen. Om det bara kom femtio, vi ska inte säga att det kom etthundrafemtio. Att tala sanning innebär inte bara att vara saklig, saklighet är viktigt, men det är inte allt. Sanningsenlighet är också psykologisk och andlig. Att tala sanning är också en attityd präglad av ärlighet och uppriktighet. Det innebär också att vi verkligen säger vad vi tycker. Men då uppkommer en annan fråga. Vet vi själva egentligen vad vi tycker och känner? Vi måste skapa någon form av ordning i vårt intellektuella kaos. Vi måste vara intensivt medvetna. Om vi inte förmår tränga in i djupet av vårt eget väsen och vara öppna inför oss själva – om det saknas inre klarhet, inre ljus – då kan vi inte heller tala sanning. Vi vet alla om något tynger våra sinnen eller vårt hjärta, något som vi kanske varit oroliga och bekymrade över, så känner vi en stor befrielse om vi bara får tillfälle att tala ut och berätta sanningen för någon. Att tala sanning sker inte i ett vakuum, det måste alltid vara någon man talar sanning till, en annan människa.

Den andra nivån – tillgivenhet
Fulländat tal eller kommunikation är en sanning utryckt med kärlek, med total uppmärksamhet riktad mot den person man talar med. Att tala med tillgivenhet eller kärlek innebär att tala sanning i full bemärkelse och med total uppmärksamhet riktad mot den person som man talar med. Om vi inte tittar på dem, kan vi inte heller vara uppmärksamma på dem. Man skulle kunna säga att kärlek, i det här sammanhanget, innebär att vara medveten om en annan persons väsen. Om det finns en ömsesidig medvetenhet och en ömsesidig kärlek och om vi är kapabla att säga sanningen till andra personer och vara medvetna om dem, då kommer vi veta vad de behöver. Det är särskilt fallet med dem som är våra nära och kära. Föräldrar, barn, syskon och äkta makar känner sällan varandra. Vi känner igen våra egna reaktioner gentemot varandra och dessa reaktioner tillskriver vi den andra personen. Vi tror att vi känner varandra, men egentligen känner vi bara våra egna projicerade mentala och känslomässiga tillstånd. Det är därför det blir så många missförstånd mellan människor, särskilt i livets mer intima förhållanden. Det finns ett gammalt talesätt som lyder: ”Det är en vis fader som känner sitt eget barn.” Samma sak gäller också andra relationer. Om vi verkligen känner dem, kommer vi att veta vad de behöver och inte vad vi tror de behöver, för att det skulle vara bra för oss om de hade det. Att veta vad som är bra för andra innebär att veta det utan anknytning till oss själva. Vi vet då vad som måste tillhandhållas, vad som måste ges och hur de vill bli hjälpta.

Den tredje nivån – hjälpsamhet
Enligt Buddha bör vi säga sådant som är till hjälp, att tala på ett sådant sätt att det är andligt utvecklande för mottagaren. Generellt består den här aspekten av fulländat tal av att tala på ett sådant sätt att personens medvetandenivå höjs, att tala positivt och uppskattande. Konstruktiv kritik kan vara en del av fulländat tal, är då baserad på känslomässig positivitet och genuint intresse för den andra personen. Vi bör se den goda, den ljusa och den positiva sidan, inte fästa vår uppmärksamhet vid den negativa. Det finns en vacker berättelse om Jesus när han vandrade tillsammans med sina lärjungar längs en landsväg. Det låg en död hund på vägen, den måste ha legat där flera veckor för lärjungarna regerade med avsky och fasa. Jesus log emellertid och sade ”Vilka vackra tänder!” Han såg det vackra också i en död och avskyvärd hund. Om vi kommunicerar på det här sättet och säger sanningen, om vi talar med kärlek, medvetna om den andres väsen, om vi talar på ett sätt som har en välgörande positiv effekt på dem, om vi intresserar oss mer för deras behov än våra egna – då kommer resultatet bli att vi glömmer oss själva.

Den fjärde nivån – att befrämja samförstånd, harmoni och enighet.
Det betyder inte att säga ”ja, ja” hela tiden. Det betyder inte ens att ha samma åsikter. Vad det verkligen innebär är ömsesidig hjälpsamhet, baserad på sanningsenlighet och en medvetenhet om varandras väsen och slag av samförstånd, harmoni och enighet, denna form av förståelse leder till ömsesidig självöverskridande. När denna form av förståelse är total och fulländad, behöver inget mer sägas. När man håller på att lära känna en person pratar man rätt mycket, men ju bättre man känner varandra desto mindre finns det på sätt och vis att säga. När fulländat tal kulminerar i harmoni, i enighet och ömsesidigt självöverskridande, slutar det ofta i tystnad. Vi ska nu inte tro att tystnad är avsaknad av ljud. Det som kan bli kvar är en levande tystnad. Sangharakshita berättar om en indisk vis man som hette Ramana Maharshi, han dog 1950 och var ett storartat exempel på detta. Han bara satt på en estrad, i en sal på sitt ashram. Ramana Maharshi hade suttit där i kanske fyrtio år, fastän salen var full av folk, hade tystnaden en märklig vibrerande kvalitet då man steg in. Det var bokstavligen som om tystnaden flödade från honom. Man förstod att vågor av tystnad strålade från honom över alla dessa människor, in i deras hjärtan, sinnen och stillade dem. Det här är inte bara en poetisk beskrivning, utan man upplevde det i bokstavlig bemärkelse, som en vågliknande kraft som hela tiden vällde över en. Men tystnad av en sådan kvalitet är blott alltför sällsynt. Tyvärr är det oftast tvärtom, att tal är regeln och tystnaden undantaget.

Det Buddha kallar fulländat tal representerar alltså kommunikation i sin högsta form. Men som vi har sett är inte fulländat tal, det enda sättet för kommunikation. Man urskiljer tre stadier eller nivåer som Buddhas lära kan överföras på. Den första och den lägsta är den verbala. Nästa nivå är överföring genom tecken eller symboler. Den högsta nivån av kommunikation är telepatisk. Det är den direkta kommunikationen mellan sinne och sinne utan förmedling av det talade eller skriva ordet, eller av visuella tecken och symboler. Det är sinnet som talar direkt utan något medium för överföring. Det är sinnets direkta och omedelbara inverkan på ett annat sinne.

För att sammanfatta hur fulländat tal kan se ut vill jag citera några texter som jag har hittat:

”Tala mjukt om dig själv så att ingen misstar sig och tar din högsta sanning för skryt.
Tala lågmält, så ingen tror att du bara söker uppmärksamhet.
Tala vänligt, så att alla får höra om kärleken.
Tala öppet, så ingen tror att du har något att dölja.
Tala tydligt, så att du inte kan misstolkas
Tala ofta, så dina ord verkligen gör sig hörda.
Tala respektfullt, så att ingen blir skymfad.
Tala kärleksfullt, så att varje stavelse kan hela.”

”Om du vet att någonting du säger inte är hjälpsamt och inte sant, säg ingenting.
Om du vet att någonting du säger kan vara hjälpsamt men är osant, säg ingenting heller.
Om du vet att någonting du säger inte är hjälpsamt men sant, säg ingenting nu heller.
Men om du vet att någonting du säger är både hjälpsamt och sant, då kan man prata.”


4. FULLÄNDAD HANDLING – PRINCIPERNA FÖR ETIK
Trots att vår etiska tradition här i väst består av många sammanvävda trådar, är det utan tvekan den judisk/kristna etiken som dominerar. Inom den judisk/kristna etiken finner man traditionellt att moral i stor utsträckning uppfattas som lag. En moralisk förpliktelse, en moralregel, är för många något som pålagts människan av en auktoritet. En bra illustration till detta är den bibliska beskrivningen av hur de tio budorden uppstod. Moses går upp på Sinaiberget och mottar där, under blixt och dunder, tio bud från Gud. Efter att ha kommit ner från berget med två stentavlor under armen, likt ett par gravstenar, om man ska tro den kristna konstens avbildningar, skänker så Moses i sin tur de tio budorden till Israels barn. Människan är nästan som Guds slav, det är hennes plikt att lyda, att inte lyda är synd. Den här attityden illustreras vidare av berättelsen om syndafallet. Adam och Eva straffades för att ha brutit mot vad som förefaller vara en godtycklig befallning. Gud gav inte något skäl till sitt förbud att äta äpplen på kunskapens träd. Nuförtiden är det få som tror att det är bokstavligt sant, men attityden som förbudet representerar kvarstår. Själva uttrycket budord är i sig själv kännetecknande, det vill säga något man av en yttre makt eller auktoritet är påbjuden att göra; något man är förpliktad, nästan tvingad att göra. Människor i väst, även om man inte är kristen, tenderar att se på moral eller etik på det här sättet; som en förpliktelse pålagd utifrån, ett påbud som man måste lyda. Det mest välkända uttrycket för buddhistiskt etiskt uppträdande är de fem föreskrifterna. Föreskrifterna eller träningsprinciperna ”silas” är ett mönster för etiskt uppträdande, de är naturliga uttryck för vissa skickliga sinnestillstånd och vi kan undersöka i vilken grad vi har utvecklat dessa tillstånd genom att jämföra vårt uppförande med föreskrifterna. Men är inte föreskrifterna i själva verket moralregler fastställda av Buddha själv som vi måste följa? Som svar kan man säga att dessa samlingar med föreskrifter visserligen lärdes ut och rekommenderades av Buddha själv, men inte på ett auktoritärt sätt som i fallet med de tio budorden från Gud. Vad Buddha i själva verket sa att den som är upplyst, den som har uppnått buddhaskap, oundvikligen kommer att handla på ett visst sätt, eftersom det ligger i den upplystes natur att handla så. Om du inte är upplyst kommer iakttagandet av föreskrifterna att hjälpa dig att själv uppleva det sinnestillstånd de normalt är ett uttryck för. Enligt den buddhistiska uppfattningen finns det två slags handlingar, skickliga (sanskrit kausalya, pali kusala), och oskickliga (sanskrit akuasalya, pali akusala. Detta är kännetecknande, eftersom termerna skicklig och oskicklig, till skillnad från termerna god och ond, antyder att moral i hög grad är en fråga om intelligens. Oskickliga handlingar definieras som handlingar som har sina rötter i begär eller själviska önskningar, i hat eller aversion, och i mental förvirring, andligt mörker och okunnighet. Skickliga handlingar är fria från begär, fria från hat och fria från mental förvirring. Positivt uttryckt är skickliga handlingar motiverade av generositet, eller impulsen att dela med sig och att ge, av kärlek och medkänsla, och av förståelse.

1) Den första föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att skada levande varelser. Den positiva betydelsen är att man med kärleksfullt vänliga handlingar renar sin kropp. Det innebär avhållsamhet från alla former av våld, alla former av förtryck, alla former av skadande. Våld är alltid fel därför att det är baserat på ett oskickligt sinnestillstånd. Den positiva motsvarigheten är praktiserandet av metta (kärleksfull vänlighet, allomfattande och ovillkorlig). Det är inte nog att känna metta mot andra. Den måste också komma till uttryck genom handling. Om vi bara ägnar oss åt metta i våra egna sinnen blir den ett slags känslomässig självtillfredsställelse. Hur bra och underbart detta än må vara, måste det leda fram till konkreta uttryck. Bara då kommer sådana tankar att skapa ett påtagligt gensvar hos andra människor.

2) Den andra föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att ta det icke-givna. Den positiva betydelsen är att man är frikostigt givmild. Detta är återigen en bokstavlig översättning. Det innebär inte enbart att inte stjäla. Den innebär också avhållsamhet från varje form av oärlighet, varje form av förskingring eller exploatering. Den positiva motsvarigheten är att utöva generositet eller ”dana”. Här är det återigen inte bara den generösa känslan, viljan att ge, som avses, utan också själva handlingen. Det är viktigt att påpeka att både den generösa handlingen och viljan måste finnas där.

3) Den tredje föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från sexuellt utnyttjande. Den positiva betydelsen är att man med stillhet, enkelhet och förnöjsamhet renar sin kropp. Den här föreskriften består av våldtäkt, kvinnorov och äktenskapsbrott. Alla tre är oskickliga därför att de samtidigt är uttryck för begär och våld. Den positiva motsvarigheten är förnöjsamhet. För den som är gift eller sambo innebär det förnöjsamhet med den socialt accepterade sexualpartnern.

4) Den fjärde föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från falskt tal. Den positiva betydelsen är att man med sanningsenliga ord renar sitt tal. Falskt tal är sådant som har sina rötter i begär, hat eller rädsla. Om man ljuger är det antingen för att man vill ha något, för att man vill skada eller såra någon. Lögnaktighet har alltså sina rötter i oskickliga sinnestillstånd. Den positiva motsvarigheten är bl.a. sanningsenlighet, som redan har behandlats i samband med fulländat tal.

5) Den femte föreskriften eller träningsprincipen är avhållsamhet från att inta medel som fördunklar sinnet. Den positiva betydelsen är att man med medvetenhet, klar och strålande, renar sitt sinne. Det råder en del oenighet om tolkningen av denna föreskrift. Vissa tolkar det som att man måste vara helnykter, andra måttlighet i användandet av berusningsmedel. Det föreskriften säger är att man inte ska förlora sin sinnesnärvaro. För min egen del kan jag dricka en liten mängd alkohol utan att jag känner mig påverkad, jag tycker alltså att jag kan dricka t.ex. ett glas glögg eller ett glas vin utan att bryta mot föreskriften. Den positiva motsvarigheten är då förstås att man alltid bör vara närvarande och medveten.


5) FULLÄNDAD FÖRSÖRJNING – DET IDEALA SAMHÄLLET
Yrken kan indelas i fyra olika kategorier. För det första har vi yrken som inte kan vara rätt under några omständigheter, t.ex. att vara slaktare. För det andra har vi de yrken som inte är fel på ett flagrant sätt, men som definitivt ökar människors girighet. Att producera lyxvaror som folk inte behöver, utan måste övertalas att vilja ha eller behöva är ett exempel på sådan försörjning. För det tredje har vi de yrken som kan göras till fulländad försörjning om man anstränger sig. Man kanske är kontorist i ett företag som producerar bröd. Om man arbetar ärligt och samvetsgrant kan man göra det till en form av rätt försörjning, även om det inte blir fulländad försörjning. Och för det fjärde har vi yrken som kan benämnas som ett kall. Man kan definiera ett kall som ett sätt att försörja sig på som är direkt relaterat till det man anser vara av yttersta betydelse för ens liv. Det är ingen skillnad mellan arbete och lek när det gäller fulländad försörjning som kall. Man uppskattar sitt arbete så mycket och är så uppslukad av det, att det inte spelar någon roll även om man tillbringar hela sin vakna tid med det. Det här är ett idealiskt tillstånd som få människor lyckas uppnå.

Kollektiv liv har tre principiella aspekter. Det finns den sociala aspekten, den politiska och den ekonomiska aspekten. Vi finner att Buddha inte alls gillade det indiska kastsystemet som var det dominerande draget i hans tids sociala liv, och som fortfarande är ett framträdande drag i dagens indiska samhälle. Av den anledningen betonade Buddha mycket klart, att kriteriet för en människas position i samhället inte skulle vara i vilken familj hon föddes utan hennes mänskliga värde. Tanken att politik inte bara ska vara en högborg för rivaliserande intressen och fraktioner. Det ska inte heller bara vara en fråga om manipulationer och att rycka i trådar. Istället bör man försöka se vilka etiska och andliga principer som är inblandade och tillämpa dem även på politiska beslut. Den tredje aspekten av vår kollektiva tillvaro är den ekonomiska. Här tillhandhåller buddhismen undervisning om fulländad försörjning.

Fulländad försörjning står också för skapandet av ett idealiskt samhälle. Ett samhälle där det är lättare att följa ”vägen”. Ett samhälle där vi inte ständigt måste gå emot allting vi omges av, vilket är fallet i dagens samhälle. Buddha hade rätt mycket att säga om fulländad försörjning, vanligtvis förklarar han det också ganska lättfattligt. Ett exempel som gällde då och också idag, han avvisade eller förbjöd all slags handel av vapen, krig eller annan upprustning, och det är om möjligt av ännu större intresse idag. Buddha förklarade att om man följer hans lära, då kan man knappast tjäna sitt uppehälle genom att tillverka, sälja eller på annat sätt handha krigsvapen, som är gjorda för att ta livet av människor. På Buddhas tid var det ganska okomplicerat men hans princip för fulländad försörjning gäller fortfarande. Det står rätt klart vilka principer som gäller för fulländad försörjning, men det moderna livet är mer komplicerat än det var på Buddhas tid.

Varför tar man endast upp fulländad försörjning men inte fulländat medborgarskap eller fulländad administration? Om vägen berör hela den kollektiva och den individuella tillvaron, varför endast fulländad försörjning? Förklaringen finns delvis i de omständigheter som rådde i Indien på Buddhas tid. Samhället var socialt sett ganska enkelt och oorganiserat, och förutom kastväsendet var det kanske inte mycket i det sociala livet som behövde granskas eller förändras. Vad gäller den politiska aspekten, rådde i de områden som Buddha verkade det enda existerande styrelseskicket, monarki, vilket betydde att vanliga människor inte hade del i politiskt liv och aktivitet. Kanske Buddha tyckte att den ekonomiska aspekten av vår kollektiva tillvaro mer grundläggande än både den sociala och politiska aspekten. Det var kanske därför han innefattade fulländad försörjning också som representant för dessa aspekter i den ädla åttafaldiga vägen. Man kanske inte hade rösträtt eller kunskap om vad kungen hade för sig, men alla var tvungna att förtjäna sitt levebröd, så frågan om fulländad försörjning angick alla, då som nu. Buddha valde alltså att innefatta fulländad försörjning i den ädla åttafaldiga vägen eftersom alla måste arbeta, vilket fortfarande naturligtvis gäller.

Eftersom man ägnar större delen av sin vakna tid åt sin försörjning är det uppenbart att det får stort inflytande på hela ens väsen. Jag tror inte vi inser det alla gånger. Men om man gör något sju eller åtta timmar per dag i mer än fyrtio år är det överraskande om det inte lämnar några spår, minst sagt. Man kan få olika fysiska kännetecken men effekten på sinnet är ännu större. Sinnet kan vanställas ännu mer allvarligt. Våra handlingar skapar effekter som så småningom leder till en förändring. För att ta ett extremt exempel, tänk på en slaktares sinnestillstånd. Som slaktare dödar man varje dag. De flesta av oss kanske inte ens kan krossa en mus med foten, medan en slaktare dödar många djur varje dag. Man har gjort en undersökning bland arbetare på slakterier och man fann en väldigt hög frekvens av mental störning. Genomsnittligt stannade man kvar på slakteriet bara ca två år, sedan stod den mänskliga naturen inte ut längre. Man kan med detta extrema exempel börja se betydelsen av fulländad försörjning och kan också förstå att om någon del inte finns med, kan vi inte heller nå någon vidare framgång på den andliga vägen.

Jag har betonat att fulländad försörjning också står för det samhälle vi lever i. Även om fulländad försörjning primärt berör den ekonomiska aspekten av vår kollektiva tillvaro, får vi inte glömma att även de sociala och politiska aspekterna måste omvandlas. Fulländad försörjning representerar behovet av att skapa ett idealiskt samhälle. När allt kommer omkring lever vi ju ändå i samhället och detta kan vi inte undvika i någon större utsträckning.


6. FULLÄNDAD STRÄVAN – MÄNNISKANS MEDVETNA UTVECKLING
Består i att förhindra oskickliga mentala tillstånd uppstår, att utplåna redan existerande oskickliga mentala tillstånd, att utveckla skickliga tillstånd som ännu ej uppstått och att bibehålla redan existerande skickliga mentala tillstånd.

Denna omvandling är möjlig genom meditation som den praktiseras inom det andliga livets ramar. Inom buddhismen är den tekniska termen för meditation ”bhavana”, som vilket bokstavligen betyder ”utvecklandet av”. Målet för meditationen är alltså att utveckla och omvandla medvetandet – så att man blir en bättre människa än vad man var innan man började meditera. Att göra framsteg inom meditation – framsteg i att nå högre former av varande och medvetande – markeras i uppnåendet av olika dhyana-tillstånd. För att kunna göra det måste man ha kunskap om de olika svårigheter och hinder som finns och att medvetet anstränga sig att försöka övervinna de.

Nedan har jag försökt bena ut vad olika ansträngningarna består av:

Den första ansträngningen består i att förhindra oskickliga mentala tillstånd att uppstå. Ett oskickligt tillstånd är fyllt av begär eller självisk längtan, av hat och villfarelse, eller mental oordning, förvirring och oförmåga till perspektivseende. Dessa oskickliga tankar kommer från våra sex sinnen, de fem fysiska sinnesorganen plus medvetande som inom buddhismen anses vara det sjätte sinnet. Exempelvis om man ser något i ett skyltfönster och tänker att den saken skulle jag vilja ha; på det sättet uppkommer genom synorganet, habegär. Eller om vi tänker på någon som vi tycker om; innan vi vet ordet av kanske vi har snärjt in oss i begär, hat eller rädsla.

Den andra ansträngningen – att utplåna redan existerande oskickliga mentala tillstånd. När det gäller upplösandet eller utplånandet av oskickliga sinnestillstånd som redan har uppstått kommer vi till en välkänd buddhistisk lärosats – de fem hindren. Det första hindret består av begär efter materiella saker som mat, kläder, och tak över huvudet, det är sannerligen ett mycket starkt begär. Materiella saker kan bli ett mycket stort hinder för varje form av högre eller andligt liv. Särskilt nu i dagens moderna samhälle där det finns ett överflöd av varor som vi egentligen inte behöver. Det andra hindret består av hat i alla dess grova och subtila former; fiendskap, aggression, ovilja och även så kallad rättmättig indignation. Det tredje hindret består av rastlöshet och ängslan. Det är mycket tydligt i det moderna västerländska samhället, det är inte speciellt fridfullt eller lugnt och stillsamt, samhället är snarare rastlöst, oroligt, ängsligt, till och med plågat ibland. Många människor förtärs av oro, ängslan, rastlöshet och brådska. Det fjärde hindret är slöhet och tröghet. Det här hindret skulle också kunna beskrivas som inaktivitet, initiativlöshet, stagnation eller stelhet och torka. Människor som kommer in i detta tillstånd känner att ingenting betyder något. Det femte hindret handlar om tvivel och obeslutsamhet. Det här hindret är oförmågan – kanske till och med viljan – att inte bestämma sig och sedan göra ett åtagande. Att inte följa en definitiv handlingslinje, eller att inte ta ställning. Hur ska man bli av med de fem hindren och utplåna alla de uppkomna oskickliga sinnestillstånden? Inom buddhismen rekommenderas traditionellt fyra metoder och de används vanligen i följande ordning.
Att tänka över konsekvenserna. Vad kan det bli för följd om man till exempel tillåter sig att bli arg? Man kanske kommer att tala ilsket eller hårt, vilket leder till obehag och missförstånd, och om man blir mycket arg kanske man till och med slår eller misshandlar någon. Man ska alltså reflektera över det oskickliga sinnestillståndets konsekvenser. Den här första metoden kan tillämpas på vilket hinder som helst.
Att utveckla motsatsen. Varje oskickligt sinnestillstånd har en positiv, sund motpart. Om ens sinnestillstånd är överväldigat med aversion eller till och med hat – då ska man försöka utveckla motsatsen, vilket förstås är kärlek. Man kan då praktisera metta bhavana, vilket är en meditationsövning, som leder till starka känslor av välvilja mot sig själv och alla andra levande varelser. Hat och kärlek kan inte existera samtidigt i medvetandet. Att betrakta dem som moln. Den tredje metoden tillåter helt enkelt de oskickliga tankarna passera, utan att ge dem uppmärksamhet. Försök utveckla en ”åskådarattityd”, genom att bara observera dem på ett objektivt sätt. Eftersom de kommit in i medvetandet utifrån, har de inget med en själv att göra och är faktiskt inte ens egna tankar. Kraftfullt undanträngande. Buddha säger att om inte någon av de här metoderna hjälper, kan man göra det med kraft. Bit ihop tänderna och träng undan de oskickliga sinnestillstånden med viljeansträngning. Lägg märke till att undanträngandet handlar om en medveten process, man vet vad man gör och varför.

Den tredje ansträngningen består i att utveckla skickliga tillstånd som ännu ej uppstått. Denna omvandling är möjlig genom meditation som den praktiseras inom det andliga livets ramar. Inom buddhismen är den tekniska termen för meditation ”bhavana”, som vilket bokstavligen betyder ”utvecklandet av”. Målet för meditationen är alltså att utveckla och omvandla medvetandet – så att man blir en bättre människa än vad man var innan man började meditera. Att göra framsteg inom meditation – framsteg i att nå högre former av varande och medvetande – markeras i uppnåendet av olika ”dhyana”-tillstånd.

Den fjärde ansträngningen består i att bibehålla redan existerande skickliga mentala tillstånd. När man har förhindrat och utplånat oskickliga sinnestillstånd och utvecklat skickliga sinnestillstånd, måste man försöka upprätthålla de högre medvetandetillstånden som man lyckats utveckla. Regelbundenhet är därför nödvändig. Om man inte fortsätter att anstränga sig kommer man falla tillbaka till ett lägre medvetandetillstånd.

Vi har kollektivt utvecklats till vår nuvarande mänskliga nivå. I de flesta fall har vi kommit fram dit vi är nu tillsammans. Men för komma vidare framåt krävs mer av varje enskild individ. Om vi fortsätter att anstränga oss, kommer vi till en nivå som det är omöjligt att falla tillbaka från. Denna nivå ligger mycket långt i framtiden för de flesta av oss, kanske många liv. För att nå dit måste man oupphörligen vara på sin vakt för att upprätthålla det man utvecklat. Om man kommer till denna nivå är man garanterad att uppnå buddhaskap eller nirvana. Den nivån kallas ibland för att man har blivit en ”ströminträdare”.


7. FULLÄNDAD MEDVETENHET – NIVÅER AV MEDVETENHET
Vår första glimt av fulländad medvetenhet är kanske en upplevelse av en förhöjd medvetenhet, en medvetenhet som alltför lätt går förlorad. Skälet till detta är att de flesta inte är ett enda enhetligt jag utan snarare en samling löst sammanfogade jag som lyckats få plats i samma kropp. Enligt buddhismen sätt att se är vi psykologiskt splittrade, vi uppfylls av en brokig ström av flyktiga sinnesintryck, sinnen, känslor, tankar och emotionella impulser och har bara en mycket ytlig medvetenhet av nuet. Några av omedvetenhetens främsta karaktäristika är ett tillstånd av glömska, distraktion, dålig koncentration, planlöshet och avsaknad av målmedvetenhet. Medvetenhet kännetecknas t.ex. av frihet från distraktion, av inre samling, av koncentration samt målmedvetenhet. Vi kan reflektera djupare över de sanningar som avslöjades under vår första glimt av fulländad förståelse, tänka igenom dem gång på gång, försöka att hålla dem aktuella, låta dem påverka och förändra oss på allt djupare och djupare nivåer. Och vi kan begrunda de förklaringar som framhåller tingen sanna natur; förklaringar som de fyra ädla sanningarna eller de tre kännetecknen på den relativa tillvaron.

Det finns fyra sorts objekt med vilkas hjälp vi kan utveckla medvetenhet; medvetenhet om saker, medvetenhet om oss själva, medvetenhet om andra människor och medvetenhet om ”verkligheten”.

När man talar om saker så gäller det materiella saker, hela vår omgivning med alla dess olika föremål. Vi borde lära oss att iaktta, lära oss att se, lära oss att vara medvetna så att vi blir mottagliga. Större delen av tiden är vi bara vagt medvetna om sakerna runt omkring oss. Vi är inte på allvar medvetna om vår omgivning, vår natur, jorden eller universum. Skälet till det är att vi sällan eller aldrig verkligen stannar upp, tar en paus och tittar eller känner efter. De flesta tillbringar förmodligen inte lång tid på det viset och anledningen vi vanligen anger, är att vi inte har tid. Vi kanske passerar ett träd på vägen till arbetet, men vi har inte tid att titta på det, ännu mindre på sådana föremål som t.ex. hus eller staket. Det får en att fundera över vad det här livet och den här moderna civilisationen är värd om det inte finns tid att titta på saker.

Att vara medveten om sig själv är att vara medveten om kroppen och dess rörelser. Det innebär också att vara medveten om sina känslor samt tankar. Om man oavbrutet är medveten om sin kropp kommer våra rörelser, som effekt, att bli långsammare. Vår livsrytm blir jämnare och mer regelbunden. Allt vi gör kommer att ske långsammare och därmed mer överlagt, men detta innebär inte att mindre arbete blir gjort. En person som gör allting lugnt och metodiskt slösar inte bort sin tid på trivialiteter och oegentligheter. Eftersom han är medveten får han mycket mer gjort i det långa loppet, än en person som flänger runt och kanske ser upptagen ut. Medvetenhet om känslor innebär t.ex. att bli mer medveten om sitt känsloliv. Om vi t.ex. har lätt för att bli arga, och vi anstränger oss att bli mer medvetna om våra känslor kommer vi först att bli medvetna om att vi varit arga. Med lite träning kommer vi att bli medvetna om att vi är arga. Och med ytterligare träning kommer vi att bli medvetna om att vi håller på att bli arga. Om vi fortsätter att tillämpa medvetenhet på ett sådant sätt, kommer oskickliga känslomässiga tillstånd som ilska så småningom att lägga sig, eller så får vi åtminstone en viss kontroll över dem. Medvetenhet om tankar: Om man plötsligt skulle fråga någon: ”Vad tänker du på just nu?” skulle många människor säga att de inte vet. Det beror på att vi för det mesta verkligen inte tänker. Vi låter bara tankar driva igenom sinnet. Vårt tänkande är inte riktat eller målmedvetet. Om vi lär oss att observera tankarna, kommer vi finna att tankeflödet reduceras, och att ”det inre pladdret” kommer att upphöra. Slutligen, om vi fortsätter, kommer sinnet bli fullkomligt tyst. Alla resonerande tankar, alla idéer och begrepp, kommer helt enkelt att försvinna, och sinnet förbli tyst och tomt, men på samma gång uppfyllt. Som ett resultat av medvetenhet om sina tankar har sinnet blivit stilla och tankarna har försvunnit, så att endast den rena, klara medvetenheten blir kvar. Om vi hela tiden är medvetna på detta vis; medvetna om hur vi håller kroppen, hur vi sätter ner vår fot eller höjer vår arm; medvetna om vad vi säger; medvetna om våra känslor; medvetna om våra tankar och huruvida de är riktade och målmedvetna. Om vi alltid är medvetna på ett sådant sätt, då kommer vi att finna att hela vårt väsen och vår karaktär gradvis och nästan omärkbart kommer att förändras och omvandlas.

Vi brukar vara medvetna om andra människor som ting, eller objekt utanför oss själva. Med andra ord är vi medvetna om dem som fysiska kroppar som möter vår fysiska kropp. Men att vara medveten om andra människor på det viset är inte nog. Vi bör också bli medvetna om dem som levande människor. Så hur gör man det? För det första måste vi naturligtvis titta på dem. Man kanske aldrig har sett en annan människa riktigt, medan man själv heller aldrig kanske har blivit sedd av någon annan. Om vi inte ser andra människor kan vi knappast heller vara medvetna om dem. Det finns kommunikationsövningar som hjälper en att effektivt bli mer medveten om andra. En består i att ”bara titta”. Man sitter eller står mittemot en annan person och bara tittar och den andra personen tittar bara tillbaka. Man säger ingenting, man försöker att inte brista ut i hysteriskt skratt, man tittar bara och försöker ta in den andra personens hela väsen. Kommunikation är på intet sätt bara begränsat till talet, kommunikation av denna typ kan utvisa en ganska hög nivå av medvetenhet om andra människor. Den kan vara så direkt och så subtil att den så gott som är telepatisk, en sådan medvetenhet är vanligen ömsesidig.

Den berömde indiske Ramana Maharshi brukade sitta i sitt ”ashram” på samma ställe flera månader i sträck. Folk kom i tiotusentals från hela Indien för att se, bara titta och vara medvetna. Det kallas att ta ”darshan”. Enligt den indiska andliga traditionen är det inte tillräckligt att lära sig genom att bara lyssna till sin lärares instruktioner. Man måste också vara medveten om läraren som en andlig person. Utan denna form av medvetenhet kommer man att få väldigt lite från läraren. Om man inte tar darshan kanske man gör framsteg intellektuellt, men man gör inga andliga framsteg.

Det kanske bästa sättet att beskriva medvetenhet om verkligheten är ett slags direkt, icke-resonerande begrundande. Den mest kända formen är en medvetenhet om, Buddha, en personifikation av verkligheten i form av den upplyste läraren. Man försöker föreställa sig hur Buddha kan ha sett då han vandrade längs Indiens vägar för tvåtusenfemhundra år sedan. Man försöker kanske se den långa ståtliga gestalten i en gul mantel vandrande från den ena ändan av norra Indien till den andra, förkunnande och undervisande. Man försöker vara medveten om vissa viktiga ögonblick i Buddhas liv, särskilt då han satt under bodhiträdet, och i sitt sinne slog ifrån sig Maras arméer och nådde upplysning. Därefter kan man försöka vara medveten om Buddhas andliga kvaliteter; den obegränsade visdomen, den oändliga medkänslan, den stora friden, den obefläckade renheten, etc. När man är medveten om dessa kvaliteter försöker man tränga igenom dem till deras gemensamma innersta essens. Man försöker med andra ord bli medveten om själva verkligheten som den uttrycker sig i Buddhas gestalt, den upplyste personen.


8. FULLÄNDAD SAMADHI – DET HÖGRE MEDVETANDET
Ordet ”samadhi” har två betydelser, det första betyder mental koncentration, dvs. en fixering eller etablering av sinnet på enstaka föremål. För det andra kan det uppfattas som fixering av hela ens väsen i en viss form av medvetande eller medvetande. Detta är samadhi i betydelsen upplysning eller buddhaskap, denna åtskillnad mellan samadhi är oerhört viktig. Om fulländad samadhi bara uppfattas som god koncentration, blir hela meningen med detta stadium av den ädla åttafaldiga vägen allvarligt förvrängd. Fulländad samadhi, som är den kulminerande fasen av den åttafaldiga vägen, är alltså mycket mer än bara god koncentration. I grunden motsvarar fulländad samadhi frukten av hela omvandlingens väg. Det innebär med andra ord kulmen av omvandlingsprocessen, från ett oupplyst tillstånd. Fulländad vision, som allt startade med, har fullständigt genomsyrat alla aspekter av ens väsen. Fulländad samadhi innebär att den fulländade visionen till slut har triumferat och nu härskar oinskränkt på alla nivåer av ens liv och medvetande. Om fulländad samadhi uppfattas på detta sätt, får den ädla åttafaldiga vägen och ens pilgrimsfärd längs vägen en verklig mening.

Bl.a. från www.stockholmsbuddhistcenter.se