De fyra ädla sanningarna

Vitarka-Mudra

 

Buddha avsåg med de fyra ädla sanningarna en beskrivning av sakernas tillstånd som de verkligen är, självklarheter som vi är oförmögna att se. Det var därför Buddha inte hade något behov att övertala folk. Från och med sin allra första undervisning strävade Buddha efter att fastställa och föreslå lösningar på livets grundproblem; dukkha eller lidande/otillfredsställelse. Dukkha är ett universellt faktum, som alla som lever kan känna igen sig i. Hans avsikter var terapeutiska och etiska. Han avstod från att lägga fram någon ny teologi eller något dogmsystem. Det är ingen slump att de fyra ädla sanningarna ser ut som en läkardiagnos och kur.                                                                                                                                                    

1. Livet innehåller lidande/otillfredsställelse (dukkha). Lidandet är en ofrånkomlig del av livet. Lidandet är verkligt, hjärtskärande, har ingen mening, finns överallt och har funnits i alla tider. (Se även nedan)

2. Det finns en orsak till lidandet/otillfredsställelsen; begär/”livstörst”. Vi ser att lidande inte kommer från ingenstans. Lidandets orsaker står därför att finna på många nivåer; fattigdom, sjukdom, åldrande, i vårt individuella begär, illvilja och i ett sinne som inte ser klart. Vår bristande förmåga att kommunicera, i vårt ekonomiska systems institutionaliserade girighet och hur konflikter mellan och i länder påverkar människor, etc.

3. När begäret och livstörsten upphör, upphör också lidandet/otillfredsställelsen. Thich Nhat Hanh: ”Precis som frånvaron av mörker betyder ljus, är frånvaron av lidande det samma som välmående.” Lidandet har sina orsaker, icke lidande har sina. Hur vi lever, arbetar, umgås, äter och vilar – allt är avgörande för hur vi mår och för hur vårt medvetande utvecklas.

4. Den fjärde ädla sanningen talar om att det finns en väg, den åttafaldiga vägen, som leder till frihet från begär, till frid, till det ovillkorliga livet, till uppvaknande, till upplysning, till Nirvana.

Den första ädla sanningen säger inte att allt är lidande, vilket ofta har påståtts av äldre författare som inte visste bättre, och dess värre även av senare skribenter som borde göra det. Riktigare översättning är ”allt betingat är otillfredsställande”. Buddha gick alltså till kärnan, till den otillfredsställelse som ligger i botten av våra liv och sedan visade Buddha på vägen ut ur denna, till frihet, till lycka och medkänsla. Men tyvärr har ofta denna glädje förlorats i stela uppräkningar, envisa missförstånd och felaktiga tolkningar. För några år sedan stod det i vår svenska Nationalencyklopedi om de ädla sanningarna och att ”allt är lidande”, då inser man hur långt missförstånden gått. Dessa missförstånd och felaktiga tolkningar kommer av en snäv och bristande förståelse. För det första måste man se de fyra ädla sanningarna tillsammans, som en helhet. Den tredje sanningen säger ju uttryckligen att det finns ett tillstånd fullkomligt fritt från otillfredsställelse och att det finns en väg dit, till upplysningen, som alla kan färdas. En annan anledning till missförstånden är att vi har så svårt att möta vår otillfredsställelse och vår otillräcklighet. Vår naturliga instinkt är att vända oss bort från det som är obehagligt och det som vi upplever som hotande. Men när vi väl börjat möta otillfredsställelsen upplever vi istället en lättnad och befrielse, till och med en tillit. Det finns en lösning, något som vi kanske redan har en svag aning om. Förhoppningsvis får vi även frid. 

Dukkha brukar översättas med lidande, men det är mycket mer än ett fysiskt lidande. Det betyder också otillfredsställande, att själva livet är otillfredsställande, att det måste finnas något mer, ett varför, hur kommer det sig att jag lever? Vi kanske känner att livet måste vara mer tillfredställande, att det borde vara mer behagligt, mer storslaget, att det måste vara mer som kan bli uppfyllt. Vi känner det i vår mage, i vår kropp. Det är ingen tanke, det är mer en känsla. Det spelar ingen roll hur bra vårt liv är, vad vi äger eller hur långt vi reser – vi får aldrig nog, det blir aldrig tillräckligt. Vi måste vårda den här känslan av att något saknas, att vi känner otillfredsställelse och vi måste sluta med att fly från den. Ofta tar vi till konsumtion, frossande eller sex. Dagens konsumtionskultur utlovar att vi kan bli tillfredsställda av mer konsumtion. I ett liv som många människor lever, kanske de flesta, tror vi att vi blir tillfredsställa om vi stärker vår identitet av jaget, istället förstärks bara vår otillfredsställelse. Dukkha är känslan av otillfredsställelse, om vi kan stanna i den här känslan finner vi tillfredsställelse, en riktig tillfredsställelse. Vi ser att livet kan vara fint och ljuvligt och att livet i sig har en sorts inneboende skönhet. Om vi stannar i dukkha, av att vi inte är klara, att vi inte är fullbordade, inte infriade och utan att försöka påtvinga oss förtida lösningar. Då blir vi påminda om vad vi egentligen är, vad livet egentligen går ut på. Om vi kan göra det med ett öppet sinne, utan fördomar och utan förutfattade meningar, då uppstår någonting helt nytt, en fullständigt annan syn på verkligheten och livet.

Enligt Buddha finns det sju olika sorters lidande. Först kommer födelse. För modern är det förstås ett fysisk lidande. För fadern kan det vara emotionellt lidande. Men även för det nyfödda barnet, sägs det, är det en väldigt traumatiskt upplevelse. För det andra, säger Buddha, är åldrande lidande. Fysisk svaghet, försämring av olika fysiska funktioner, senilitet och kanske svårast av allt, att vara tvingade att vara beroende av andra. För det tredje är sjukdom lidande. Det är inte bara fysisk smärta som är lidande, det är också rädslan, hjälplösheten och frustrationen över den. Dagens medicinska vetenskap kan lindra smärtan men kan inte ta bort den fysiska försämringen. Död är förstås lidande. Vi sörjer när någon i familjen dör; vi lider när någon kär till oss blir gammal, vars kropp och sinnen fungerar sämre och sämre; vi lider i vetskapen att våra kära en dag ska dö, och vi lider på grund av vår egen upplösning. För det femte är tvingande kontakt med personer som vi ogillar också lidande. Det kan vara på jobbet men kanske ändå värre om det är någon i ens egen familj. Det kan också vara förhållanden i vår miljö vi inte tycker om; oljud, föroreningar, klimatet, etc. Att bli skild från någon vi tycker om är även det lidande.

Dukkha kan sammanfattas till att ha tre orsaker. Människans och andra djurs olika former av begär, t.ex ”livstörst”, girighet, makt, etc. Hat eller illvilja, ett exempel är att vi gärna vill dela in oss i grupper och vi som tillhör vår grupp är mer värda än människor som tillhör en annan grupp. Den tredje orsaken är människans villfarelse eller okunnighet, ett exempel är att påstå att inte handlingar har konsekvenser.

Frågor/påståenden som jag har försökt besvara:

”Alla sätt är bra som håller oss vid liv eller?”
Nej, jag håller inte med. Man väljer vilket liv man vill leva och om man väljer ett liv som resulterar i lidande (det kan vara både mentalt och fysisk) för annat levande (människor, djur, etc.) så är det inte bra (oskickligt) även om man lever. Om man däremot väljer att leva ett skickligt liv; medför det minskat lidande för annat levande och då är det ett ”bra liv”. Så alla sätt är inte bra även om man lever.

”Villkoren är så orättvist fördelade.”
Ja, villkoren är olika fördelade; beroende på var eller när man är född, vilken kultur eller religion man tillhör eller vilka föräldrar man har, etc. Men att säga att man är rättvist/orättvist behandlad är att förenkla och kan också medföra att man skyller/tackar att allt ens beteende beror på olika villkor som man inte kan eller behöver ta ansvar för. Man kanske t.o.m. skyller/tackar en specifik person/auktoritet/gud för ens beteende. Att säga att någonting är orättvist friskriver en från eget ansvar. Tycker instinktivt illa om vad ordet vill säga och vad det betyder i det här sammanhanget…

Bl.a. från www.stockholmsbuddhistcentrer.se