Buddha avsåg med de fyra ädla sanningarna en beskrivning av sakernas tillstånd som de verkligen är, självklarheter som vi är oförmögna att se. Det var därför Buddha inte hade något behov att övertala folk. Från och med sin allra första undervisning strävade Buddha efter att fastställa och föreslå lösningar på livets grundproblem; Dukkha (lidande/otillfredställelse) är ett universellt faktum, som alla som lever kan känna igen sig i. Hans avsikter var terapeutiska och etiska. Han avstod från att lägga fram någon ny teologi eller något dogmsystem. Det är ingen slump att de fyra ädla sanningarna ser ut som en läkardiagnos och kur.
1. Den första ädla sanningen konstaterar att det finns en inneboende otillfredsställelse eller ett lidande i livet. Vi upplever alla lidande, buddhismen påstår inte att det bara finns lidande eller otillfredsställelse i livet men även i ett lyckligt liv finns den här smärtan närvarande någonstans. Det kan vara fysisk smärta, känslomässig eller mentalt lidande, känslan av att det är någonting som saknas eller att det måste finnas något mer, någon mening. Det här lidandet kan manifestera sig på en mängd olika sätt, man kan inte undvika det, att leva är att uppleva och känna otillfredsställelse på något sätt. När du är ung och har hela livet framför dig kanske du sällan känner den fysiska smärtan men när du blir äldre får du uppleva den oftare. Lidandet går inte att undvika, utan man måste inse att det är en del av livet och att de här villkoren kännetecknar livet i den här världen.
2. Den andra ädla sanningen handlar om anledningen till att man lider. Man måste fråga sig varför, vad är orsaken till det här lidandet? Enligt buddhismen är det att man upplever begär. Begär att leva och existera, så även en amöba känner begär. Som människa har man förstås många fler begär, begär efter känslomässiga och positiva upplevelser; ett liv i den här världen kan innehålla mycket positivt som kärlek och gemenskap, man vill se nya platser, uppleva något nytt, känna nya dofter eller smaker. Att vilja bli upplyst är också ett begär, liksom att man vill bli befriad från smärta och lidande eller att inte vara sjuk, varken fysisk eller psykiskt.
För att undvika den underliggande känslan av otillfredsställelse gör man allt möjligt för att distrahera sig, det kan handla om vad man äter, vart man reser, upplever, etc., vi gör allt möjligt för att inte ha tråkigt. Lidandets orsaker står därför att finna på många nivåer; fattigdom, sjukdom, åldrande, i vårt individuella begär, illvilja och i ett sinne som inte ser klart. Vår bristande förmåga att kommunicera, i vårt ekonomiska systems institutionaliserade girighet och hur konflikter mellan och i länder påverkar människor.
Vi har ett begär att fly från det här lidandet, vi har också ett begär att få uppleva så mycket positivt i livet som möjligt. Begären kan alltså vara både positiva och negativa. Ju mer vi begär eller griper efter nöje och välbehag eller försöker undvika obehag, ju mer otillfredsställda blir vi. Hur bra ens liv än är kanske man innerst inne känner att någonting gnager, något saknas, en otillfredsställelse, att livet måste vara något mer.
3. Den tredje ädla sanningen handlar om att det här lidandet och begäret kan upphöra. Inte genom att lyftas upp till något slags himmelsk plats eller till ett tillstånd bortom tid och rum, men i det här livet – genom ens egna ansträngningar, som förändrar den egna upplevelsen. Många kanske tror att buddhismen bara handlar om lidande, att buddhismen förmedlar en pessimistisk grundsyn på det här livet. Istället har buddhister en väldigt ljus syn på livet, den tredje ädla sanningarna säger att man kan undvika smärtan och att det finns ett slut på lidandet. Så den här sanningen är väldigt positiv, att det finns något annat, att det finns ett mål som går bortom lidandet, att det finns ett alternativ. Med andra ord; när begär finns närvarande uppstår lidande; när begär inte finns uppstår inte lidande. Om vi bara kunde släppa taget om begäret skulle vi slippa lidandet. Det här är förstås lättare sagt än gjort, men det kan göras.
4. Men hur gör man för att bli fri från det här lidandet? Svaret ligger i den fjärde ädla sanningen. Den berättar om den väg som leder till lidandets upphörande – det vill säga Den ädla åttafaldiga vägen. Varje steg längs den här vägen grundar sig på sanningen om alltings villkorlighet. Vägen leder till insikt, kunskap om tillvarons natur, till ett liv utan villkor, till uppvaknande, till upplysning, till nirvana. Metoden, den ädla åttafaldiga vägen, som leder till insikt och upplysning, kan sammanfattas i tre delar, ett etiskt förhållningssätt, meditationsträning och det slutliga målet, en insikt tillvarons natur, visdom.
I buddhismen görs en åtskillnad mellan fysiskt och mentalt lidande. När någon blir upplyst upplever den personen inte längre något mentalt lidande, eller känslomässig turbulens eller något av det slaget. Men den upplyste är fortfarande underkastad fysisk smärta, som då uthärdas med jämnmod, precis som Buddha gjorde. Inte så att Buddha hade mänskliga svagheter i mentalt eller emotionellt avseende, för det hade han inte, men han hade fysiska svagheter. Han hade en vanlig, mänsklig kropp, och när han blev äldre, förorsakade den honom ibland lidande. Detta sagt i förbigående, det är viktigt att påpeka att det går att undvika mentalt lidande.
Många sammanknippar meditation med buddhism, även om det är centralt leder inte enbart meditation till upplysning, som är alla buddhisters slutliga mål. Man måste även praktisera etik och visdom, för att därigenom kunna nå målet, en insikt i tillvarons natur. Samtidigt är de fyra ädla sanningarna så avancerade att när Buddha undervisade människor som inte hunnit lika långt som andra, aldrig brukade gå in på de utan att först ha förberett åhörarna med att tala om etik.
Etiken i buddhismen skiljer sig mycket från etiken i andra religioner, då buddhistisk etiks mål är att ge träningsprinciper eller levnadsråd till människor. Inte regler eller budord, som kan vara utställda av en auktoritet eller av en Gud. Det finns i egentligen bara en etisk princip, de andra är bara en följd av denna. Det är principen att inte skada några levande varelser, att utveckla ett kärleksfullt förhållningssätt gentemot allt som lever, även sådant som inte lever, t.ex miljön och klimatet. En skicklig handling är grundad på vänlighet, omtanke och medkänsla, medan en oskicklig är baserad på tillstånd av begär, hat och okunnighet, (för att använda den buddhistiska terminologin.) För mer information om buddhistisk etik se Den ädla åttafaldiga vägen och steg fyra (4), FULLÄNDAD HANDLING – PRINCIPERNA FÖR ETIK.
Dukkha brukar, som sagt, översättas med lidande, men det är mycket mer än ett fysiskt lidande. Det betyder också otillfredsställande, att själva livet är otillfredsställande, att det måste finnas något mer, ett varför, hur kommer det sig att jag lever? Vi kanske känner att livet måste vara mer tillfredsställande, att det borde vara mer behagligt, mer storslaget, att det måste vara mer som kan bli uppfyllt. Vi känner det i vår mage, i vår kropp. Det är ingen tanke, det är mer en känsla. Det spelar ingen roll hur bra vårt liv är, vad vi äger eller hur långt vi reser – vi får aldrig nog, det blir aldrig tillräckligt. Vi måste vårda den här känslan av att något saknas, att vi känner otillfredsställelse och vi måste sluta med att fly från den.
Ofta tar vi till konsumtion, frossande eller sex. Dagens konsumtionskultur utlovar att vi kan bli tillfredsställda av mer konsumtion. I ett liv som många människor lever, kanske de flesta, tror vi att vi blir tillfredsställa om vi stärker vår identitet av jaget, istället förstärks bara vår otillfredsställelse. Dukkha är känslan av otillfredsställelse, om vi kan stanna i den här känslan finner vi tillfredsställelse, en riktig tillfredsställelse. Vi ser att livet kan vara fint och ljuvligt och att livet i sig har en sorts inneboende skönhet. Om vi stannar i dukkha, av att vi inte är klara, att vi inte är fullbordade, inte infriade och utan att försöka påtvinga oss förtida lösningar. Då blir vi påminda om vad vi egentligen är, vad livet egentligen går ut på. Om vi kan göra det med ett öppet sinne, utan fördomar och utan förutfattade meningar, då uppstår någonting helt nytt, en fullständigt annan syn på verkligheten och livet.
Livet innehåller inte bara lidande
Den första ädla sanningen säger inte att allt är lidande, vilket ofta har påståtts av äldre författare som inte visste bättre, och dessvärre även av senare skribenter som borde göra det. Riktigare översättning är ”allt betingat är otillfredsställande”. Buddha gick alltså till kärnan, till den otillfredsställelse som ligger i botten av våra liv och sedan visade Buddha på vägen ut ur denna, till frihet, till lycka och medkänsla. Men tyvärr har ofta denna glädje förlorats i stela uppräkningar, envisa missförstånd och felaktiga tolkningar. För några år sedan stod det i vår svenska Nationalencyklopedi om de ädla sanningarna och att ”allt är lidande”, då inser man hur långt missförstånden gått. Dessa missförstånd och felaktiga tolkningar kommer av en snäv och bristande förståelse.
För det första måste man se de fyra ädla sanningarna tillsammans, som en helhet. Den tredje sanningen säger ju uttryckligen att det finns ett tillstånd fullkomligt fritt från otillfredsställelse och att det finns en väg dit, till upplysningen, som alla kan färdas. En annan anledning till missförstånden är att vi har så svårt att möta vår otillfredsställelse och vår otillräcklighet. Vår naturliga instinkt är att vända oss bort från det som är obehagligt och det som vi upplever som hotande. Men när vi väl börjat möta otillfredsställelsen upplever vi istället en lättnad och befrielse, till och med en tillit. Det finns en lösning, något som vi kanske redan har en svag aning om. Förhoppningsvis får vi även frid.
(Av Viryabodhi med några tillägg och sammanställning av Jöran Briding)