Återfödelse/Reinkarnation

Tron att själen inkarnerar åter och åter igen i den materiella kroppen är vanlig i Asien, bland hinduer och buddhister. Reinkarnation förstås normalt vara en människas oförändrade själs förflyttning till en annan kropp efter döden. Men det finns ingen sådan undervisning i buddhismen – ett faktum som överraskar många människor, även vissa buddhister. Det finns ingen permanent kärna i ett enskilt jag som överlever döden, och buddhismen tror således inte på reinkarnation i traditionell mening, såsom det sätt som den förstås i hinduismen. Buddhismen har inte den förklaring av en själ som hinduismen gör, att en oförändrad människosjäl kommer tillbaka. Buddhister säger att ”livstörsten” hos en individ leder till födelsen av en ny individ, som inte är samma som föregående, men en följd av denna. Hinduer tror att kroppshöljet läggs av med varje död, men att det psykiska höljet, fullt av önskningar och begär, går med själen, ”atman”, från liv till liv. De säger också, att atman är det verkliga jaget, och att den är evig, utan födelse och död.

Medan hinduismen med återfödelse avser själavandring är innebörden betydligt mer svårbegriplig beträffande buddhismen. Buddhisten tror inte att ett bestämt, oföränderligt andligt väsen – ”atman” som är sanskrit för ”andedräkt”, ”liv”, ”själ” eller ”självet”, ”jaget” – tar sin boning i en ny kropp efter den gamla kroppens död. Buddhismen brukar beskrivas som läran om ”anatma” (eller ”anatta”), som helt enkelt betyder ”icke-atman”. Som har nämnts kan det uråldriga sanskrit-ordet ”atman” översättas i flera olika betydelser, och ingen av dem är identiskt med själsbegreppet i kristendomen och de andra monoteistiska religionerna. Men buddhister talar ofta om ”återfödelse”. Om det inte finns någon själ eller permanent själv, vad är det då som ”återföds”? Vad är Jaget?

Vårt ego, vår självmedvetenhet, vår personlighet, vår kropps fysiska och emotionella förnimmelser är handlingar eller processer som tillsammans bildar ett koncept eller en idé om något. Medvetandet arbetar tillsammans med de här processerna för att skapa en illusion av ett permanent, distinkt ”jag”. Buddhismen menar att i varje ögonblick förnyar sig illusionen om ”mig”. Ingenting överförs från ett liv till ett annat, ingenting överförs från ett ögonblick till ett annat. Detta är inte att säga att ”vi” inte existerar – utan att det inte finns någon permanent, oföränderlig ”mig”, snarare att vi omdefinieras i varje ögonblick genom att förändra oförändrade förhållanden.

Buddha menade att själen dvs ”jaget” inte finns och talar därför om ”anatman”, icke-jaget. Tänk på att man inte kan kliva i samma flod två gånger, den förändras ständigt precis som ”jaget”. Buddhismen menar på att jaget som vi identifierar som oss själva inte är en ständigt bestående själ, utan en kontinuerlig ström av tankar, ständigt i dynamisk rörelse. Konsekvensen av denna kontinuerliga ströms tankar och handlingar påverkar dess återfödelse, även om dessa konsekvenser kan ha legat latenta i många livstider. Buddhister brukar ibland likna denna förändringsprocess vid en eldstunga som sprider sig från gren till gren i en hög med ris. Det går inte att hävda att den låga som hoppat från en gren till en annan är samma låga när den brinner i den nya grenen – lågan förändras hela tiden och det är på samma sätt då man förklarar att det inte är samma jag som återföds.

Det är med andra ord svårt att sätta ett namn på vad som återföds – ”livsenergier” är kanske det begrepp som stämmer bäst med förklaringen till återfödelsen, nämligen att trots att livet präglas av otillfredsställelse jagar vi i vår villfarelse efter en tillfredsställelse driven av ett begär som utvecklas till en livshunger som i sin tur tvingar fram återfödelsen. Vi lever och dör i varje ögonblick av våra liv, likt havets vågor som upprepat föds och dör. Denna följd av förändringar som är tydliga för oss i detta livet, upphör inte med döden. Sinnesförändringarna fortsätter oavbrutet precis som elektriciteten fortsätter att fungera även om glödlampan är trasig.

I sin bok Vad Buddha lärde (1959) skrev Theravada-forskaren Walpola Rahula:
Vad är återfött, om inte jag själv? Om vi ​​kan ta till oss att vi i det här livet kan fortsätta utan ett permanent, oföränderligt ämne som ett Jag eller en Själ, varför kan vi inte då förstå att dessa krafter kan fortsätta efter att kroppen inte längre fungerar? När den fysiska kroppen inte längre fungerar, dör inte energier med den, utan fortsätter att ta någon annan form, som vi kallar ett annat liv. … Fysiska och mentala energier som utgör den så kallade varelsen har i sig själva kraften att ta en ny form.

Den berömda tibetanska läraren Chogyam Trunpa Rinpoche sa en gång att det som återföds är vår neuros – våra vanor med lidande och missnöje. Och Zen-läraren John Daido Loori sa:
”… Buddhas upplevelse var att när du går bortom fysiska och emotionella förnimmelser är det handlingar eller processer som tillsammans bildar ett koncept eller en idé om något, ”skandhas”. Jaget är en idé, en mental konstruktion. Det är inte bara Buddhas upplevelse, utan upplevelsen av många buddhister, män och kvinnor, från 2500 år sedan till idag. Så vad är det som dör? Det råder ingen tvekan om att när denna fysiska kropp inte längre kan fungera, är energierna kvar i den, de dör inte eller försvinner. De får en annan form. Man kan kalla det ett annat liv, men eftersom det inte finns något permanent, oföränderligt ämne kan det heller inte gå vidare från ett liv till ett annat. Lärarna berättar vidare att vår känsla av ett ”jag” inte är annat än en serie tankesnuttar. Varje tankemoment villkorar nästa tankemoment. På samma sätt villkorar ett livs sista tankemoment det första tankemomentet i ett annat liv, vilket är en fortsättning på en serie. ”Den person som dör här och återföds någon annanstans är varken samma person eller annan,” skrev Walpola Rahula. Detta är inte lätt att förstå och kan inte förstås helt med intellektet ensamt. Av denna anledning betonar många skolor i buddhismen att meditationspraktik möjliggör ett intimt förverkligande av illusionen av jaget, vilket slutligen leder till befrielse från illusionen.

Pastor Takashi Tsuji, en Jodo Shinshu-präst, skrev om tron på reinkarnation:
Människor vänder sig ofta till en religion som ger enkla svar på svåra frågor. Buddhismen fungerar inte så. Att bara tro på någon lära om reinkarnation eller återfödelse har inget syfte. Buddhismen är en övning som gör det möjligt att uppleva illusionen som en illusion och verkligheten som verkligheten. När illusionen upplevs som illusion befrias vi. Det sägs att Buddha lämnade 84 000 läror; den symboliska figuren representerar de olika bakgrundsegenskaperna, smaken osv. Buddha undervisade i enlighet med varje individs mentala och andliga förmåga. För de enkla byfolk som levde under Buddhas tid var läran om reinkarnation en kraftfull moralisk läxa. Rädsla för återfödas till djurvärlden måste ha skrämt många människor från att agera som djur i det här livet. Om vi ​​tar denna undervisning bokstavligen idag blir vi förvirrade eftersom vi inte kan förstå den rationellt. En liknelse, när den tas bokstavligen, är inte meningsfull för det moderna sinnet. Därför måste vi lära oss att skilja liknelser och myter från verkligheten.

Dr. Alexander Berzin i The Tricycle Magazone:
Om man följer de negativa impulser som uppstår i sinnet på grund av tidigare beteendemönster och agerar destruktivt, kommer man att uppleva lidande och olycka. Om man å andra sidan bedriver konstruktiva gärningar kommer man att uppleva lycka. Varje individs lycka eller olycka vid återfödelser är alltså inte en belöning eller ett straff utan skapas av den personens tidigare handlingar enligt lagarna om beteendemässig orsak och verkan.

Hur kan vi förstå återfödelse? Hur vet vi att något är sant? Enligt buddhistiska läror kan saker vara giltiga på två sätt: genom enkel iakttagelseförmåga och genom en slutsats. Genom att göra ett experiment i ett laboratorium kan vi validera existensen av något genom enkel iakttagelseförmåga. Genom att till exempel titta genom ett mikroskop vet vi att det är sant, helt enkelt genom våra sinnen, att det finns många små mikrober i en droppe sjövatten. Vissa saker kan dock inte giltigförklaras genom enkel uppfattning. Vi måste förlita oss på logik, förnuft och slutsats, till exempel förekomsten av magnetism genom att dra slutsatsen från en magnets och en järnnåls beteende. Återfödelse är mycket svårt att bevisa med hjälp av en enkel iakttagelseförmåga. Det finns dock många exempel på människor som kommer ihåg sina tidigare liv och som kan identifiera antingen deras personliga tillhörigheter eller personer de kände tidigare. Vi kan härigenom dra slutsatsen att det finns återfödelse, men vissa människor kanske tvivlar på denna slutsats och misstänker någon sorts lurendrejeri eller knep.

Dr. Alexander Berzin fortsätter (på engelska):
Ways of Reasoning to Investigate Whether or Not There Is Rebirth
If the scientists cannot prove the nonexistence of rebirth, it then behooves them to investigate if rebirth does in fact exist. The scientific method is to postulate a theory based on certain data and then check if it can be validated. Therefore, we look at the data. For example, we notice that infants are not born like blank cassettes. They have certain habits and personality characteristics observable even when they are very young.

Where do these come from?
It makes no sense to say that they come from just the previous continuities of the physical substances of the parents, from the sperm and egg. Not every sperm and egg that come together implant in the womb to grow into a fetus. What makes the difference between when they do become a baby and when they do not? What is actually causing the various habits and instincts in the child? We can say it’s the DNA and the genes. This is the physical side. Nobody is denying that this is the physical aspect of how a baby comes into being. Nevertheless, what about the experiential side?

How do we account for mind?
The English word “mind” does not have the same meaning as do the Sanskrit and Tibetan terms that it’s supposed to translate. In the original languages, “mind” refers to mental activity or mental events, rather than to something that is doing that activity. The activity or event is the cognitive arising of certain things – thoughts, sights, sounds, emotions, feelings and so on – and a cognitive involvement with them – seeing them, hearing them, understanding them, and even not understanding them. Where does this mental activity of the arising and involvement with cognitive objects in an individual being come from?

Here, we’re not talking about where the body comes from, for that is obviously from the parents. We’re not talking about intelligence and so on, because we can also give the argument that there is a genetic base for that. However, to say that someone’s preference for chocolate ice cream comes from the person’s genes is stretching it too far. We can say that some of our interests may be influenced by our families or by the economic or social situations we’re in. These factors definitely have an influence, but it’s difficult to explain absolutely everything we do in that way. For example, why did I become interested in yoga as a child? Nobody in my family or in the society around me was. There were some books available in the area that I lived in, so you could say there was some influence from the society, but why was I interested in that specific book on hatha yoga? Why did I pick it up? That’s another question. Do things happen just by chance and so luck comes into play, or can everything be explained?

Where Does Individual Mental Activity Come From?
Putting all these things aside, let’s return to the major question: where does the activity of the arising of cognitive objects and a cognitive involvement in them come from? Where does this ability to perceive come from? Where does the spark of life come from? What makes this combination of a sperm and an egg actually have life? What makes it become a human being? What is it that allows the arising of thoughts and sights and what causes cognitive involvement with them, which is the experiential side of the chemical and electrical activity of the brain?
It’s difficult to say that the mental activity of an infant comes from the parents because if it did, how does it come from the parents? There has to be some mechanism involved. Does that spark of life – characterized by awareness of things – come from the parents in the same way a sperm and egg do? Does it come with orgasm? With ovulation? Is it in the sperm? The egg? If we cannot come up with a logical, scientific indication of when it comes from the parents, then we have to seek another solution.

Looking with sheer logic, we see that functional phenomena all come from their own continuities, from previous moments of something in the same category of phenomenon. For example, a physical phenomenon, be it matter or energy, comes from the previous moment of that matter or energy. It is a continuum. Take anger as an example. We can talk of the physical energy we feel when we’re angry, that’s one thing. However, consider the mental activity of experiencing anger – experiencing the arising of the emotion and the conscious or unconscious awareness of it. An individual’s experiencing of anger has its own prior moments of continuity within this lifetime, but where did it come from before that? Either it has to come from the parents, and there seems to be no mechanism to describe how that happens, or it has to come from a creator God. For some people, however, the logical inconsistencies in the explanation of how an omnipotent being creates presents a problem. To avoid these problems, the alternative is that the first moment of anger in anyone’s life comes from its own prior moment of continuity. The theory of rebirth explains just this.

The Analogy of a Movie
We may try to understand rebirth with the analogy of a movie. Just as a movie is a continuity of the frames of film, our mental continuums or mind-streams are continuities of ever-changing moments of awareness of phenomena within a lifetime and from one life to the next. There is not a solid, findable entity, such as “me” or “my mind,” that gets reborn. Rebirth is not like the analogy of a little statue sitting on a conveyor belt, going from one life to the next. Rather, it’s like a movie, something that is constantly changing. Each frame is different, but there’s continuity in it. One frame is related to the next. Similarly, there’s a constantly changing continuity of moments of awareness of phenomena, even if some of those moments are unconscious.

Further, just as all movies are not the same movie, although they’re all movies, likewise all mental continuums or “minds” are not one mind. There are a countless number of individual streams of continuity of awareness of phenomena and each one can be labeled a “me” from its own perspective. These are the lines of reasoning that we start to investigate with regard to the question of rebirth. If a theory makes sense logically, then we can look more seriously at the fact that there are people who remember their previous lives. In this way, we examine the existence of rebirth from a reasoned approach.

What Takes Rebirth?
According to Buddhism, the analogy of rebirth is not that of some soul, like a concrete little statue or person, traveling on a conveyor belt from one lifetime to another. The conveyor belt represents time and the image it implies is of some solid thing, a fixed personality or soul called “me” passing through time: “Now I am young, now I am old; now I am in this life, now I am in that life.” This is not the Buddhist concept of rebirth. Rather, the analogy is like that of a movie. There’s continuity with a movie; the frames form a continuum. Neither does Buddhism say that I become you, or that we are all one. If we were all one, and I am you, then if we are both hungry, you can wait in the car while I go to eat. It’s not like that. We each have our own individual streams of continuity. The sequence in my movie is not going to turn into your movie, but our lives proceed like movies in the sense that they’re not concrete and fixed. Life goes on from one frame to another. It follows a sequence, according to karma, and thus forms a continuity. Each  continuum is a somebody and can be called a “me”; it’s not that each continuum is a nobody. But just as the title of a movie refers to the entire movie and each frame in it, but cannot be found as something concrete in each frame, similarly “me” refers to an individual mental continuum and each moment of it, but cannot be found as something concrete in any moment either. Nevertheless, there is conventionally a “me,” a “self.” Buddhism is not a nihilistic system.

Are Humans Always Reborn as Humans?
What we are talking about here is mental activity and what are the general factors that characterize our mental activity. What characterizes the human mental activity is intelligence, and that intelligence, as we know, can be on a whole scale from “not very intelligent” to “very intelligent.” But there are other factors that are also part of the mental activity, for instance anger, greed, attachment, distraction, and compulsive behaviors that are brought on by these mental factors. In some people, these factors dominate their mental activity so that they are not using their human intelligence, but instead are operating mostly on the basis of greed, or anger, and so on.

For instance, there are people who have tremendous sexual desire and cruise around in bars, meeting others, and having sex with almost anyone they meet – that person is acting like a dog, don’t you think? A dog will mount any other dog that it meets, at any time; it will exercise no self-control whatsoever. If a human behaves that way, they build up the habit of an animal mentality. So therefore, it is not surprising, if we think in terms of rebirth, that that person’s desire mentality will be the dominant mode of mental activity that they will have in a future life, and they will reincarnate into a body that will be an appropriate basis for that mental activity, that is, an animal rebirth. So it’s very helpful to examine our behavior: “Am I acting like this or that type of an animal?” Think in terms of a fly. A fly mentality is total mental wandering. A fly cannot stay in one spot for more than a few moments; it’s constantly moving and constantly distracted. Is that the way that our mind is, like a fly’s mind? If so, what do we expect in the next lifetime? Do we expect that we will be intelligent and have good concentration?

These are some of the thoughts that help us to understand that humans are not necessarily reborn as humans. We can be reborn into many different types of life forms, and it goes up and down. If we’ve built up many positive habits as a human, then even if we’re reborn as an animal, nevertheless, when the karmic force of our previous animalistic behavior wears off, our previous positive force can become dominant and we can be reborn as a human again. We are not condemned to have lower rebirths forever. The point is to understand that there’s nothing intrinsic in mental activity that makes it human mental activity or that makes it male or female or anything like that. It’s simply mental activity. And so the type of rebirth that we have is dependent on karma, on the various habits that we build up by our compulsive behavior. In future lifetimes, we’ll have a body that will function as an appropriate basis for acting out those habits.

Summary
When we examine with reason the Buddhist presentation of reincarnation, we need to examine the causal process that perpetuates individual mental continuums: individual continuities of mental activity that never degenerates. Beginingless rebirth is the conclusion we arrive at, with its own previously built-up behavioral habits shaping each lifetime.